”Vilken stad är ditt Paris?” frågades i lördagens understreckare i SvD. Artikeln var bitvis snårig med hänvisningar till Bourdieu och fransk litteraturkritik, men den bottnade, tror jag, i frågan om Paris’ betydelse för konst och kultur i Europa, med en hel del ganska intressanta hänvisningar till bland annat Strindberg.
Artikeln tog också upp frågan om vad vi egentligen menar, vi som har svagheten att ibland häva ur oss sådana generaliseringar som att Paris är kulturens huvudstad, eller varför inte världens när vi riktigt får spelet. I artikeln argumenteras, i någon mån onödigtvis, mot dem som blåser upp denna förhoppning i oskrymtad fransk nationalism. Men säkert är vi fler som hyser Paris-illusioner utan att vara nationalister – för oss är det tvärtom avigsidan av en internationell dröm.
Paris har byggt på sitt rykte sedan 1100-talet, och konstnärligt i åtminstone ettpar sekler. Dess kosmopolitiska storhet är helt avhängig drömmarna hos poeter och artister världen över. ”À Paris!” Pärlemorljuset åt målarna, gyttjedunklet åt författarna, åt livsälskarna möten och mosaik; allt som är roligt från ost och mode till blod. ”Paris framträder som centrum för våra föreställningar, ett centrum som var och en kan tillägna sig och göra till sitt,” citeras en usansk forskare i artikeln.
Artikeln tog också upp frågan om vad vi egentligen menar, vi som har svagheten att ibland häva ur oss sådana generaliseringar som att Paris är kulturens huvudstad, eller varför inte världens när vi riktigt får spelet. I artikeln argumenteras, i någon mån onödigtvis, mot dem som blåser upp denna förhoppning i oskrymtad fransk nationalism. Men säkert är vi fler som hyser Paris-illusioner utan att vara nationalister – för oss är det tvärtom avigsidan av en internationell dröm.
Paris har byggt på sitt rykte sedan 1100-talet, och konstnärligt i åtminstone ettpar sekler. Dess kosmopolitiska storhet är helt avhängig drömmarna hos poeter och artister världen över. ”À Paris!” Pärlemorljuset åt målarna, gyttjedunklet åt författarna, åt livsälskarna möten och mosaik; allt som är roligt från ost och mode till blod. ”Paris framträder som centrum för våra föreställningar, ett centrum som var och en kan tillägna sig och göra till sitt,” citeras en usansk forskare i artikeln.
Globala reseskribenter brukar i inverterad snobbism inskärpa att världens kulturella centrum idag är exempelvis Shanghai eller Sofia. (Ungefär som Jan Myrdal på sin tid ansåg att de mest kvalificerade intellektuella samtalen bedrevs i just de städer där han råkade befinna sig!) Men den mentala staden, eller begreppet (”Paris” att skilja från ”Frankrikes huvudstad”) är summan av de bilder den genererat.
Alla städer värda namnet återföder sig själva i bilder. Men Paris är fortfarande ett kraftfullt europeiskt exempel även jämförelsevis, eftersom den så länge har varit centrum för så många människors föreställningar. Envar som kommer dit kan inte undgå att påverkas av det, från namnplattor på väggarna till drömmar i stenarna. Men frågan är om Paris idag är något mer än sin historia?
Allt sedan mitten på 1970-talet försökte jag tillägna mig ett Paris. Låt oss säga att jag nästan lyckades – och att staden i detta lyckosamma ögonblick förvandlades och förfulades.
Antalet konstgallerier per capita är fortfarande imponerande, men för övrigt förefaller den allt utslätande uttråkande unionen att lyckas. Samma reklam, samma utbud i galleriorna, samma kapitalistiska hegemoni. Allt det som var udda, den älskade intra-inter-kulturella odlingen, finns naturligtvis kvar, men den blir allt svårare att urskilja.
”Vilken stad är ditt Paris?” I värsta fall, den från i förrgår. I bästa fall, den där alla impulserna möts och magin uppstår på nytt. Och inte i galleriorna, utan på gallerierna.
Alla städer värda namnet återföder sig själva i bilder. Men Paris är fortfarande ett kraftfullt europeiskt exempel även jämförelsevis, eftersom den så länge har varit centrum för så många människors föreställningar. Envar som kommer dit kan inte undgå att påverkas av det, från namnplattor på väggarna till drömmar i stenarna. Men frågan är om Paris idag är något mer än sin historia?
Allt sedan mitten på 1970-talet försökte jag tillägna mig ett Paris. Låt oss säga att jag nästan lyckades – och att staden i detta lyckosamma ögonblick förvandlades och förfulades.
Antalet konstgallerier per capita är fortfarande imponerande, men för övrigt förefaller den allt utslätande uttråkande unionen att lyckas. Samma reklam, samma utbud i galleriorna, samma kapitalistiska hegemoni. Allt det som var udda, den älskade intra-inter-kulturella odlingen, finns naturligtvis kvar, men den blir allt svårare att urskilja.
”Vilken stad är ditt Paris?” I värsta fall, den från i förrgår. I bästa fall, den där alla impulserna möts och magin uppstår på nytt. Och inte i galleriorna, utan på gallerierna.
Foto HD, från Shakespeare & co på Seine-stranden
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar