Nationalitetspolitik; något för pissminkar

Försökte läsa Sverigedemokraternas invandringspolitiska program, antaget vid deras senaste stora möte. Försökte tänka mig in i att detta är politiker med visst folklig förankring som presenterar en politik som ska bemötas seriöst.
Försökte, alltså.

Första raden, första meningen, lyder: ”Sverigedemokraterna betraktar nationalitetspolitik, biståndspolitik, flyktingpolitik och invandringspolitik som en helhet. Inom detta område...”
Men vänta: nationalitetspolitik???
Idag finns inget vedertaget politikområde som heter så.

För några år sedan fanns inga vedertagna politikområden för jämställdhet, hbt-frågor, ekologi, diskriminering, eller EU. Vi har skapat dessa områden genom envis problemformulering, eller tjat som det brukar kallas.
Sådant tjat är vad Sd håller på med nu, angående nationalismen, och även om jag ville kan jag inte ta ifrån dem den demokratiska rättigheten. Men som de manipulativt populistiska småråttor de är låtsas de att politikområdet redan finns, att det redan är något som diskuteras, att frågor om nationalitet engagerar oss alla, och att de ska röras ihop med frågor om bistånd och migration. Samt givetvis att Sd har goda lösningsförslag.

Att driva sin fråga är en sak. Att låtsas som att alla redan är engagerade i den är måhända listigt, och likafullt något för fega små pissminkar.

Nationalitetsfrågor finns inte.
Min demokratiska tjat-rätt kommer att användas till att blockera dem.
Men varje arrangemang där Sd får träda fram i seriös debatt öppnar för frågor om ”nation” och folk och tillhörigheten i dessa.

För cirka sjuttio år sedan var det utrotningspolitik som bedrevs i Europa. Fullständigt obsolet är den inte. Men enligt min mening är det postulat och diskurser som ska utrotas för att de saknar tillhörighet. Inte folk.