Mer eller mindre pinsamma helger

Firade 1 Maj i Falun. 80 demonstranter, varav en stor del irakier och palestinier. Internationell solidaritet var alltså ett starkt tema. Mycket sång; Internationalen, Bandiera Rossa, Ååå tjejer. Till min förvåning medverkade några i Fi!

Sedan dess har jag sett att inte bara Fokus utan snart sagt varje borgerlig kolumnist har kastat sig över 1 Maj. De bara måste få dela med sig av sin upplevelse: de har inte demonstrerat. De känner sig främmande för högljutt kravställande. De har grillat i trädgården. De tycker det är pinsamt att gå i grupp. De tillhör verkligen arbetarklassen, men har insett hur komplicerat det är med förändringar. Med mera rundsnack.
De är så många, så sinsemellan likartade och så genant surriga att det måste innebära någonting. Till exempel att 1 maj fortfarande har en fantastiskt provocerande potential. Tack för upplysningen, generade borgare!

Ryding i SvD gick ordentligt igenom årets helger för att se vilka som spelat ut sin roll och fundera över vilka vi kan införa istället. Ja, när borgarna + S utropade en särskild helg för nationalismen föreslog jag att både FN-dagen och 8 Mars borde komma ifråga, om det vore så att folket känner för förnyelse. Men det verkar som att folket är mest intresserat av att få fler helger. Inte istället för. Det kallas arbetstidsförkortning.

Ryding verkade se det som omoraliskt att somliga får ledigt för att demonstrera. Men om vi, i likhet med våra förmödrar, helt fräckt tog oss ledigt för att göra det – vore inte också detta omoraliskt? Är det så att rättvisekrav a priori är omoraliska, för att nu inte tala om pinsamma? Sedan jämförde han 1Maj-firandet med det hypotetiska tilltaget av borgarna att fira bildandet av sin allians.
Att de kan uträtta mycket på kort tid, det är jag medveten om eftersom jag bor i en liten stad där hyresrätterna fladdrar förbi som flyttfåglar. Men att borgarna skulle få självaste historien att rulla så anmärkningsvärt fort att folkliga helger skapas på ett par år, det var nog bara ett utslag av hybris. Eller, kanske, av klasshat.