Läste Herman Lindqvist om nationaldagen (ännu ej utlagdpå www.fokus.se). Först kommer några slängar mot ”liberala fosterlandsförnekare” – ett rätt kul epitet, men på Lindqvist låter det som att vi vore ett helt mediadrev. När det i själva verket var en mycket klar minoritet som var emot att på oklara grunder helgdagsförklara nationaldagen. Jag vet. Jag låg nämligen bakom en del av den. Minoriteten, alltså.
Sen drar Lindqvist fram den svårutrotliga missuppfattningen att motståndet mot att ge nationalismen sin egen högtidsdag skulle vara att ogilla Sverige; tycka det är dåligt, fult eller skämmigt.
Nejvars. Jag tycker bra om Sverige, iallafall sommartid. Men detta är mig inte någon källa till stolthet. Jag har inte dragit fram Dalälven just så där perfekt mellan de uppodlade sluttningarna och hängbjörkarna. Det var inte någon större prestation att låta mig födas på Vireberg i Solna bland en hoper andra musblonda snorungar med munsår. Jag kan inte ta åt mig äran av att Sverige är så trevligt.
Men enligt förarbetena till helgdagens instiftande var detta vad vi skulle känna: stolthet, identifikation.
I andra sammanhang har jag skrivit vad jag anser om statligt påbjudna identiteter... så här kunde dagens blogg vara slut. Om inte Lindqvist kommit upp med en lite rolig liten idé: Betrakta nationaldagen som Sveriges födelsedag (med ungefär samma historiska ackuratess som Jesus’ dito). Se där: nu känner jag mig som de muslimska ungarna som inte visste om de fick fira jul eller ej. Men som, när de fick sammanhanget klart för sig, sa: ”Det är klart han ska få sina födelsedagspresenter!”
Jag är ingen ogin typ. Det är klart Sverige ska få sina födelsedagspresenter.
Så skulle jag kanske ha sagt, om detta hade varit motiveringen till nationaldagshelgen. Men det var det inte.
Motiv saknades i stort sett i såväl utredning som proposition. Nationaldagens betydelse var ett illa dolt utslag av nationalism som de ansvariga inte trodde skulle märkas, för det var ändå så litet och förresten gör alla andra också... Förarbetena var ett dravel från början till slut.
Så, alla lindqvistare - alla liberala fosterlandsmostrar - tycker ni inte det är trist? På usla grunder genomdrevs en helg som ingen visste vad den skulle vara till för. Utom de som verkligen står för att de är ”nationellt sinnade”.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar