Vi måste möta människor i deras vardag, vi måste vara där människor är... är lösningsförslag som i åratal har upprepats inom vänstern. Visst vore det kontraproduktivt att vara där inte en människa är – men som alla recept är fraserna ganska förenklade.
Ibland ställs vardagliga möten i motsats till parlamentariskt arbete. Men vi kämpade i decennier för vår rättmätiga, demokratiska plats i parlamenten. Vi lyckades övertyga människor om att vi var värda en plats där. Skulle vi då tåga ut dit "där människor är" och säga att de hade fel? Att vi vill vara utanför, vara med dom istället.
Som jag påpekat i ett annat sammanhang: Att flera maktlösa samlas på samma plats ger oss inte mer makt.
Ibland görs de vardagliga mötena till en livsstilsfråga. Att vänsterpartister har en alienerande effekt redan genom vår uppsyn och vårt munväder. Om det stämmer är det tråkigt. Men hur förändrar vi det? Vi vill väl hellre ha fler aktiva, än andra aktiva?
Denhär platsen ”där människor är” börjar få status av myt. Kan någon säga var den ligger kan vi förstås gå dit allihop. Men förmodligen vistas de flesta av oss ständigt på platser där det också finns en massa andra människor, och dem talar vi med, grälar och skrattar och uppmuntrar och gnäller och är med, tills vi går hem och lägger oss. Men partiet växer inte ändå, så frustrerade anklagar vi oss själva för att ha varit på fel plats (när istället precis allting kan ha gått fel i kommunikationen, utan att platsen hade med det att göra). Det är då de föds, de desperata idéerna att vi också ska lösa människors problem i deras vardag, där de är. Göra om partilokalerna till medborgarkontor och göra socialt arbete bland hemlösa.
Men politiskt arbete handlar inte om att ta hand om folk och fixa saker åt dem. Det handlar om att folk går samman och löser problem tillsammans med sina kamrater.
Om sen folk inte orkar eller vill det, då är det orken eller viljan vi måste arbeta med. Det förstnämnda handlar bland annat om generell välfärd, en höggradigt (men inte enbart) parlamentarisk uppgift. Det sistnämnda, viljan, är mycket mer komplicerat. Låt mig kort kalla det en kulturkamp som inleddes av SAF på 70-talet, innan vi egentligen märkte det. Och vänsterns misstag är lika mycket att försumma den ideologiska kampen, som att vara på fel plats. Eller kanske: att inte se att den kampen utspelas i folks huvuden. Och den platsen är verkligen mycket svår att ta sig in i.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar