Rimlig rösträtt

”Rösträtt betyder ansvar” är rubriken på dagens brännpunktsartikel. En artikel som försöker förklara varför det är riktigt att människor som flyttat till Sverige från någonstans utanför EU & Norge ska vänta längre på rösträtt än folk som flyttat hit från insidan av denna magiska gräns. Ett skäl är att svenskar inte får rösträtt i Iran. Ett annat att rösträtt betyder makt och ansvar.

Ja, makt och ansvar är vad rösträtt betyder. Om alla som bor här ska vara med och dela makt och ansvar måste alltså rösträtt inkluderas. Fullständig rösträtt; även i riksdags- och EU-parlamentsval tillika folkomröstningar. Att vänta på denna ansvarsfulla rättighet i tre år är ganska rimligt, oavsett varifrån man kommer. Det kan ta lite tid att lära språket och begripa de politisk-byråkratiska myrgångarna.

Men med gällande EU-regler behöver en EU-medborgare (eller norsk) inte vänta alls för att få den begränsade rösträtten till kommun- & landstingsval. Medan utom-européer väntar i tre år.
Artikelförfattaren gillar inte heller EU-reglerna, men snarare av ordnings- än rättviseskäl. Väntetid och begränsning för rösträtt vill han behålla, åtminstone för de utomeuropeiska immigranterna. Annars blir det bara ännu rörigare än idag. Rösträtt, menar han, är inte en rättvisefråga (inte?) utan betyder makt och ansvar (som inte är rättvisefrågor??) Om den kommunala rösträtten skulle utvidgas menar skribenten att vi ”hamnar i en veritabel häxdans kring det strukturella diskrimineringsaltaret”.
Medan dödsdansen runt status-quo-altaret tydligen kan snurra hur länge som helst.
Rimlig tid för rösträtt är sannolikt individuell. Men det är inte lagstiftningen. Den ska gälla för alla med genomsnittlig rimlighet. Eller hur?

I en artikel i juli kallade Centrum mot Rasism EU-reglerna för rasistiska. Detta påtalas i dagens artikel som ”ett antiintellektuellt eko från känd utredning.” Sannerligen - det krävs en speciell sorts intellektualitet för att höra ett eko sex veckor innan resonansfenomenet!

Vad jag hittills hunnit se av utredningen står det inget om rösträtt i den. Vare sig kommunal eller fullständig. Det är en av dess svagheter.
Den refererade artikeln driver en rimlig statsvetenskaplig tes via ett försök till poängplock på en ny SOU. Det är en av dess svagheter.

Mycket intressant om integration!

Det är mycket man får för sig innan man vet. Innan utredningen om Makt, integration och diskriminering presenterades framställdes den av sina kritiker som ett gravt angrepp på demokratin. Ned med alla vita, liksom. Medan Kamalis egen debattartikel i SvD gjorde att jag väntade mig ett inskränkt, arrogant politikerförakt.

Det är mycket man får reda på genom att läsa och lyssna. Presentationen av utredningen var klar, tydlig och vederhäftig. Många bra förslag (som Vänsterpartiet länge drivit). En del uppslag som kan utredas vidare. Ytterligare några förslag som vänstern sannolikt kommer att förkasta.

Det är mycket värdefullt med ett forskarlag som vänder på perspektiven, fokuserar på makten och ifrågasätter den vita vardagsnormen. Genom utredningens olika ingångar kan man gå in på utbildning, rättsväsende, politisk organisation och så vidare. Sällan har frågor om integration, rasism och diskriminering fått ett så brett fält att växa i.

Det är mycket nu. I en valrörelse, när man inte vet om man jobbar för en flyttfirma eller frågespalt, är det svårt att hinna läsa utredningstexter. Men den finns att hämta på regeringens hemsida. Här bjuder jag bara på de föreslagna politiska målen - som är mycket bra:

- Minska ekonomiska ojämlikheter
- Bekämpa den strukturella/institutionella diskrimineringen på grund av etnisk och religiös bakgrund
- Skapa lika möjligheter och likvärdiga utfall för alla utifrån sina prestationer
- Ha ett globalt perspektiv

Långt ifrån allt om blattedebatten

Tidningen Metro presenterar idag en lista: ”Vem säger vad i den s.k. blattedebatten?” Jag har inte hört någon annan än Metro kalla den så, vi andra brukar säga rasismdebatten. Men föralldel, visst är det kul att hitta på nya ord. Mindre kul är det tydligen att hitta nya vinklar. Metros urval av debattörer är som att läsa om gamla tidningar.

Att Kamali som sittande utredare finns med är naturligt. Sittande minister Orback bör kanske också vara med, trots att hans insikter i frågan är minimala. Sedan har vi Rojas, känd folkpartist. Och Sabuni, som snart kommer att vara en känd folkpartist. Och Demirbag - oberoende folkpartist, gissar jag. Och Witt-Brattström, möjligen på väg att bli folkpartist, som är en god litteraturkritker men står helt utanför denna debatt, bortsett från sitt pinsamma bananinhopp. Listan avslutas med Adami på Gringo som väl fyller sin plats.

Ingen representant från den antirasistiska rörelsen, vare sig från paraplyet Centrum mot rasism eller någon av de talrika frivilligorganisationerna som ingår. Ingen från PAM, politiskt aktiva för mångfald, eller FAI, fackligt aktiva invandrare. Ingen av de stora fackens mångfaldsansvariga heller, för den delen. Och givetvis ingen från de två antirasistiska partierna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet.

Icke-listan fortsätter. Ingen
- profilerad forskare (utöver Kamali)
- representant från de etniska organisationerna eller SIOS
- från de lokala antidiskrimineringsbyråerna eller DO
- insatsansvarig från Storstadssatsningen
- projektledare lokalt eller från Integrationsverket
- talesperson i människorätts- eller asylfrågor
- representant från kristna, muslimska eller andra samfund

När man arbetat med de här frågorna i så många år är det trist att se. ”Allt” - var det bara några pressklipp från folkpartister och fåkunniga?

Mina meriter ligger ute i regnet

Det svenska näringslivet har hört av sig till mig. Dessvärre inte för att erbjuda mig ett toppjobb. Tvärtom, de förklarar varför jag inte har ett.

Näringslivets brev handlar om Anna Ekström på SACO som med skräckblandad avsky talar mot kvotering. Varje människa ska bedömas utifrån sina förutsättningar. Anställningar och befordran bygger på meritvärdering.
Ergo: HD saknar jobb = HD saknar meriter.

Lyckligtvis är jag åtminstone tillräckligt meriterad för att inse när något är fel. Anställningar och befordran bygger förvisso på en meritvärdering - men den i sin tur bygger på det omedvetna felaktiga antagandet att män är överpresterande. Och ord som meriter och kompetens kommer till slut att devalveras, om de ska motivera lönelyftet hos varje medelmåttig karl som står i vägen.

”Likabehandlingsprincipen är en av de principer som rättsstaten vilar på” säger Ekström. Gärna för mig. Sätt igång! Likabehandla oss nu genast, för rättsstaten är sannerligen vilande i detta avseende. Och även om Ekström är kritisk mot det s.k. glastaket menar hon att ”strukturerna är som troll som spricker i solsken.” Det var som tusan!

Vi befinner oss i en regnperiod som varat i millennier...

Rättvisa, i princip

Av den simpla anledningen att jag är uselt påläst har jag alltid tyckt att situationen i Mellanöstern är förfärligt komplicerad. Inte att ta ställning till, föralldel, men svår att ta någorlunda vederhäftig ställning till. Argumentera, föreslå lösningar. Därför är jag tacksam när Mattias Gardell i en debattartikel gör det hela enkelt.

Gardell går igenom de olika ställningstaganden utrikesminister Eliasson gjort i den pågående konflikten, bl.a. eftersom Libanon inte följt FN-resolutionen 1559 som går ut på avväpning av Hizbollah. Därefter räknar Gardell upp de FN-resolutioner som Israel inte följt: 194 och 273 om flyktingars rätt att återvända samt FN:s delningsplan, 242 om israeliskt tillbakadragande, och 3236 med bekräftan av palestiniernas rätt till självbestämmande, nationellt oberoende och rätt att återvända till sina hem.

Med stöd i detta föreslår Gardell att samma principer ska appliceras på samtliga aktörer i konflikten. Det vill säga, en stat som inte följer FN-resolutioner ska möta någon form av sanktioner. Kyl eller frys diplomatiska förbindelser med alla aktörer - eller upprätta diplomatisk dialog. Enligt principen om likhet inför lagen, i detta fall inför FN.

Om jag rodnar över min okunskap, borde Eliasson rodna över sin inkonsekvens. Eller rentav orättvisa.

Bild

Ännu några andetag ur djupet

Rojas vs Kamali

Mauricio Rojas kommer i SvD 0810 med vilda beskyllningar mot den sittande utredningen om makt, integration och diskriminering. Dels lär Kamali ha sagt elaka saker om Rojas som blivit arg. Det är förståeligt, men borde redas upp på annan plats än i tidningen. Dels vill Rojas via Kamali komma åt regeringen, vilket är normalt ett valår. Men i och med det misskrediterar och misstänkliggör han hela utredningen, bl.a. genom att hävda att ”landets mest meriterade forskare avpolletterades” och att Kamali står för ett ”antidemokratiskt tänkande av östeuropeisk modell”.

Den tidigare tillsatta utredningen bestod av meriterade forskare inom ett snävt fält. Men integration är ett i högsta grad tvärvetenskapligt fenomen. I sittande utredning ingår genom delprojekt och referensgrupper ämnena etnologi, socialantropologi, sociologi, juridik, statsvetenskap, idéhistoria, kriminologi, ekonomisk historia, pedagogik och kulturgeografi. Samt kontakter med forskare i Amsterdam, Barcelona, Cardiff, Maryland, Roskilde och Toronto (inget av dessa universitet beläget i öst-Europa vad jag vet.)

Rojas anser vidare att utredningens direktiv är ”uppseendeväckande” eftersom strukturell diskriminering skulle ”tas för given”. Men det stämmer naturligtvis inte. Direktiven går ut på att identifiera strukturell diskriminering och i den mån den kan påvisas, analysera orsakerna och föreslå åtgärder. Jag ser inget ”totalitärt tänkande” i det. Men det gör Rojas.

Den 17 augusti kommer utredningen i sin helhet att publiceras för att sedan processas politiskt. Jag ser inget antidemokratiskt i det. Men det gör Rojas.

MR utan parentes

I Flamman pågår en debatt om arbetet mot hedersrelaterat våld. Huvudfrågan är, som Bitte Engzell avslutar sitt inlägg: ”Hur vill V utveckla och driva kampen för kvinnans (även den invandrades!) rättigheter?”

Parentesen i meningen är inte oviktig. Den tyder på att någonting i vårt partis teori och praktik ställer eller har ställt immigranterna utanför. Att alla inte betyder alla. Också när vi diskuterar klassbetingade frågor, t.ex. arbetslösheten, kan det komma krav på att vi också ska diskutera de invandrades möjlighet till jobb! Det uppfattas inte som självklart.

På integrationsområdet är ”alla betyder alla” själva kärnan. Rättigheter är inte förhandlingsbara. Men det är givetvis inte tillräckligt att säga det, utan det krävs även politisk handling. Generella lösningar som ram - utformade efter individ och situation.

Likheten mellan hedersrelaterat våld och ”annat” våld mot kvinnor är att det uttrycker patriarkatets kontrollbehov. Skillnaden är att det hedersrelaterade våldet ofta utövas och understöds inom familjen. Bemötandet och behandlingen måste alltså se olika ut, beroende på om de närmaste släktingarnas stöd finns hos den utsatta, eller hos förövaren.

Myndigheter som inte tar unga människors upplevelser på allvar, tar inte heller sin uppgift på allvar - om också omedvetet. Att flickor har svårare att göra sig hörda än pojkar och att bruten svenska uppfattas som mindre vederhäftig är bara två exempel på de sexistiska, rasistiska strukturer som vi tvingas leva med. För att bryta dem krävs politiska insatser på flera plan; ”en generell politik känsligt utformad för en heterogen befolkning” som jag skrivit i ett annat sammanhang.

De krav som Vänsterpartiet fört fram i integrations- och kvinnopolitiska program är kanske inte tillräckliga. Men de är inte heller kontraproduktiva. De är ett led i kampen för mänskliga rättigheter utan parenteser.

Modernisera eller vinn?

Centerpartiet går till val på att modernisera arbetsrätten.
”Modernisera” borde förstås i dethär fallet betyda att de arbetande får ett större demokratiskt inflytande gentemot dem som betalar oss för att jobba och hålla käften. Men det gör det inte. ”Modernisera” betyder att få människor att acceptera en större otrygghet. Vilket, om man är pessimist, kanske inte är språkligt vanvett trots allt.

Olofsson säger det själv: ”Människor kan nog acceptera en större otrygghet på arbetsmarknaden om det finns nya jobb att gå till.” Visst. Men då, Olofsson, är det inte otrygghet. Då är det vi som väljer. Och dit är det långt.

Lokala avtal och löner, nedlagd arbetsdomstol och noll LAS för ungdomar är Centerns recept. Varur de ska uppstå, alla de där jobben som vi ska gå till - det förtäljer inte C-manifestet.

De övriga borgerliga partierna tycker Maudan går för långt. (Med hjälp av åsiktspåförande kan jag tycka mig höra dem: Blir ju lätt så med kvinnor, bara rusar sta de små liven.) Men om de tycker det för att de är arbetarvänliga eller för att de tänker vinna valet - det förtäljer inte nyheterna.

Åsiktspåförande

Bland det värsta jag vet i debattväg är när motståndaren påförs åsikter hon aldrig skulle komma på idén att uttrycka. Senast hörde jag det i kulturdiskussionen: Den som är emot en litteraturkanon, är emot läsning. Enligt samma logik är den som är emot betyg, också emot kunskap.

I en demokrati undviker man åsiktsförtryck. Ingen ska förbjudas att yttra sig. Istället tar man till åsiktspåförande. Talar om vad de andra tycker så att de hindras från att göra det själva.

Det handlar om att monopolisera en definition och se till att hålla arenan stängd för obehöriga åsikter. Det är alltså både antiintellektuellt och odemokratiskt. Det är också taktiskt fiffigt, eftersom motståndaren måste börja om från början varje gång ("vad jag menar med kunskap är...") så att diskussionen hinner bli ljummen.

Det är svårt att urskilja om vänstern ägnar sig åt samma knep. På 70-talet gjorde vi det, när folk som ville åka till Förenta staterna tillskrevs uppfattningen att gilla kriget i Vietnam. Jag hoppas vi har lärt oss något. Men hur får man borgerliga översittare att lära?

Mer om kanonidén

”Att staten ska välja ut vad som är kvalitet, enligt en sönderfallande 1700-talsidé om de sköna konsterna som sätt att producera stabila slutprodukter är ett symtom på att kulturpolitiken inte vill inse att kulturen befinner sig i ständig förändring.”
Citatet, här något förkortat, är från historikern Rasmus Fleischer i dagens SvD. Jag håller inte med om allt som Fleischer skriver, men denna slutkommentar är perfekt.

Att han viftar bort estradpoesi som ett exempel på ungdomlig naivitet eller småcharmig amatörism är en groda jag ursäktar i sammanhanget.

I tidningens kulturdel får två manliga, två kvinnliga litteraturkännare välja sin kanon. Tre av dem är negativa till kanonidén, Ebba Witt-Brattström menar dock att ”något måste ju göras”. Ja herregud, det säger man väl varje dag. Om allt möjligt. Deras subjektiva bedömningar sträcker sig från Gustav Vasas bibel (!) fram till Lindgren. Där ryms sådana döddansare som Heidenstam och Benedictsson, med Ekelöf som enda nydanare.

Jag lämnar frågan öppen om man blir en bättre svensk av att läsa den något snårige Ekelöf. Men har fått det bekräftat att Folkpartiet inte kommer att få det så lätt med sin kanon. Inte heller med sin övertro på statliga kvalitetsstämplar, förmodar jag.

Stora kanonen

Folkpartiets Cecilia Wikström vill skapa en litterär kanon. Låt en expertgrupp välja ut de viktigaste verken i svensk litteratur, de som anses normerande för kvaliteten. Det är ett viktigt verktyg för integration, menar Wikström, liksom en bot mot en ”urholkad syn” på litteraturens betydelse.

Gode makter, vad ska det bli härnäst. Minnes kampen om skolsångboken! Kloka människor sysselsatte sig i flera år med frågan om vilka sånger som är omistliga och försökte besvara frågor som: är Änglamark viktigare än Snickerboa hopp fallera? Passar Sommaren är kort in i skolan? Finns det någon som ännu vill sjunga Vi gå över daggstänkta berg? När resultatet publicerades blev det som väntat ett njaa. Det fanns något för alla - men var och en saknade något väsentligt.

Tänk er då denna kamp på ett prestigefyllt område som litteratur. Hur ska för övrigt ”normerande” tolkas? Det som gjort djupa avtryck i vardagsspråket är Astrid Lindgrens böcker och Svenska Ords filmer. De som likt Edith Södergran blivit stilbildande blev det genom att bryta mot normen.

Men med ett omsorgsfullt utredningsarbete är hitlistan genomförbar, jag säger inget annat. Då är frågan om varför resurser ska läggas på detta? Varje skicklig bibliotekarie kan plocka ihop böcker inom skilda områden: skarpaste arbetarlitteratur, mest folkkära skalder, deprimerade 1900-talsmän, känsligaste barndomsskildringarna och så vidare.

Böckerna finns. Kunskapen finns. Läslusten finns, förutsatt att tillgången är säkrad. Det är där resurserna måste till. Många böcker i närheten. Många goda exempel. Flera listor. Bra böcker är inte med automatik en bok för alla. Den bästa boken är den som drabbar just dig. Den som du inte kan förstå att någon annan har läst, därför att den skrevs just för dig. Den tråkiga boken är ingenting, du kan lika gärna jogga istället.

En så urholkad litteratursyn som Wikströms, en som sätter regelboken över den personliga entusiasmen, är oacceptabel.

Som den folkpartist hon är ser hon sig nödsakad att tafsa lite på integrationen också. Man måste ta till stora kanonen för att få utlänningarna att läsa - det är ju bara dumt.

Kända författare

Aftonbladet (0718) tar upp frågan om några kändistjejer som skrivit böcker verkligen är författare? En som är det, Björn Ranelid, har retat upp sig på fenomenet.
”Det är lustigt att tro att man är författare bara för att man har skrivit en text. Om jag hade varit murare hade jag inte velat att någon amatör, som aldrig murat men som kletar lite murbruk någonstans, kallar sig samma sak.”

Ranelid har rätt. Hur många timmar jag än räfsar och hyfsar i min trädgård, är jag inte trädgårdsmästare. Däremot är jag författare. Inte en som Ranelid tyvärr, som kan försörja sig på arbetet. Men iallafall en som som givit ut några seriösa böcker och kan vara medlem i Författarförbundet. Därför sympatiserar jag med Ranelid när han påpekar det hårda arbetets värde. Att skriva en bok som tredje steg i att bygga upp sitt kändisskap är mig osympatiskt.

Å andra sidan verkade kändistjejerna ta det med en viss ro. En av dem hade till och med bemödat sig om att ta reda på att Författarförbundets gräns är två titlar. För det är inget som säger att de här tjejerna är korkade bara för att de är blonda, bystiga och gör fånig teve.
Det var som vanligt kvällspressen som hetsade upp sig i onödan. Och byggde upp deras kändisskap lite till.

Viktigast i Libanon

I dagens SvD får alla partier frågan vems ansvar det är att lösa konflikten i Libanon. Moderaterna ger det osannolikt inadekvata svaret: "Det är viktigt att EU ser att vi kan spela en betydelsefull politik."
Jag väljer att betrakta uttrycket "att spela politik" som en betydelselös stilgroda, inte en freudiansk felsägning. För det är mycket värre att det parti som vill sköta svensk utrikespolitik i framtiden inte förmår urskilja något annat i det krig som just startats än möjligheten för EU/Sverige att agera.

Dagligen rapporteras om förhållandena för de oskyldiga människor som drabbas. Den svenska högern anser att det viktiga är att flytta fram EU:s pjäser.
Teoretiskt sett skulle EU kunna inta en positiv påtryckarfunktion i ett läge då FN tyvärr blockeras av USA. Men det är inte det som är viktigt.

Grabb-analfabeterna

Ett nytt sätt att tjäna pengar: macho grabblitteratur! Länge har det plågat förlagsvärlden att endast kvinnor kan läsa, men lösningen ser ut att vara i sikte. Se bl.a. Susen Schultz (SvD 0718). Vad som är nytt i att koka ihop Nick Carter, Biggles och porr vet jag inte, utom att de här böckerna ger mer pengar och antas göra oss trista pk-typer upprörda.

Men förnyarna är som så ofta så urgamla. Varenda fröken vet att pojkar inte kan läsa. De kan hålla en motorcykeltidning upp och ned och tro att de läser. Om pojkar ska förmås att läsa ska boken handla om en pojke som gör pojksaker. (Utom Pippi, som av de inskränkta små analfabeterna tolkas som androgyn eftersom de inte kan vara utan henne.) Pedagoger som gärna vill att alla barn ska läsa har en näst intill omöjlig urvalsuppgift framför sig, iallafall om de drivs också av ett jämställdhetsintresse. Denna pojkarnas dokumenterade läsovilja beror på flera saker - en av dem att vi vuxna talar annorlunda med barnen beroende på deras kön. Har du fått lyssna till imperativer från dagis kan den enklaste berättelse bli övermäktigt komplicerad.

De nya grabböckerna är så grovkalibriga att Sune, Bert och deras läsare hoppar ur byxorna och visar vilka mesar de är. I övrigt är det enda nya med dem, deras marknadsandel. Så låt fröknarna ta fram stickningen igen och sluta plåga ungarna med längre ord än ”Öh, stick!” För meningen med att läsa är förstås att någon ska kunna utnyttja det?

Liberaler sökes IGEN

”Frihetlig” - ordet dyker upp allt oftare. Inte bara i Johan Lönnroths förbryllande frihetliga vänster utan framför allt hos borgerliga debattörer. I ett frihetligt land är det omoraliskt att ta ut progressiv skatt, det var det senaste.

Jag förstår adjektivet fri och substantivet frihet. Men jag förstår inte adjektivet frihetlig. Trotskisterna lär ska använda det i anknytning till anarkismen. Mende borgerliga debattörer som annekterat ordet tycks mena att allt som har att göra med socialdemokratin inte är frihetligt.

Frihetligt används också för att hylla de massor av människor som tröttnat på generell välfärd och feminism. De som inte bara vill välja själva om de ska ta hand som sina barn eller ej, utan också själva vill tjäna ihop till sina sjukförsäkringar.

Än en gång, liberaler sökes! Det måste väl finnas några? Några som inte behöver nyspråk och eufemismer utan rakryggat står upp för ett lösligt organiserat egenintresse, förespråkat av intellektuell eller ideologisk övertygelse? Dem skulle man ju kunna respektera - vilket är svårare med dem som tror att det existerar en av ledarsidorna ledd folkrörelse mot välfärd.

Bygatan, nu

Måste återgå till Sune Jonsson, som jag skrev om den 16 maj: "Den som går med korna längs bygatan gör det i ett oändligt nu". I denhär byn i Dalarna försvann mjölkkorna för knappa 20 år sedan. EU krävde större och större besättningar, och mjölkbönderna fann sig en dag häpet och alienerat stå och stirra på 120 anonyma djur med datorchip i örat och miljonamorteringar för fähusen.
Vi går inte med korna längre - men korna går med oss. Det blev möjligt med biffuppfödning. Djuren är vildare, inte lika snälla, men de håller markerna öppna åt oss. Än är det inte dags att ge upp för granen, hur mycket det än skulle glädja EU.

I Västerbotten avfolkades hela byar. Här där avstånden är kortare är det möjligt att leva på och av varandra. Det ena lilla företaget ger underlag åt det andra och tillfällig anställning åt grannen under en omställningsperiod. Jordbruket sköts på deltid. Det är ingen idyll, men det går med hårt arbete och mycken list.

Nu börjar byggnaderna bli problemet. Med allt annat slitjobb är det svårt att hålla de stora mangårdshusen och ladorna i stånd. Visst - det är rimligt att påpeka att det är orimligt att hushåll på 1-2 personer lever i luftiga träbyggnader om upp till åtta rum, men inställningen att man betalar av på sin boendestandard med eget hantverk är självklar och underförstådd. Husen byggdes ju för en helt annan familjetyp - sex barn och svärföräldrarna i köket oppa. Men idag står och faller den kulturhistoriskt värdefulla byggnationen med övertidsarbete, en svår förlossning eller reumatism. Och av allt som har med saken att göra, så inte är det fastighetsskatten!

För att rädda bygatan till ett oändligt nu krävs överblickbar och säker försörjning för folket på landsbygden. Annars är det bara kamera som återstår.

Alhanko, fotbollen och vi

Jag lovar, jag hade inte tänkt göra det. Jag hade inte tänkt ta upp de nationalistiska aspekterna på fotbolls-VM. Men det var inte jag som började! Det var en vän till mig som mitt i VM generöst erkände: inte bryr hon sig om fotboll. Hon är bara nationalist.

Precis som jag misstänkte. Varför skulle annars svenskarna envisas med att engagera sig personligen i något som vare sig angår dem eller fungerar. Det är ingen som blir vackrare eller gladare eller klokare om Sverige plockar några fotbollspoäng, ändå diskuterar seriösa journalister vad ”vi” har gjort och folk tjoar framför teven med flagga på balkongen.

Sitter jag och ”hejar på Sverige” när det är balettävlingar? Rena idiotin, om inte Sverige skickat de bästa dansarna. Detta har hänt ibland, dock aldrig mer så eftertryckligt som när Alhanko & Segerström sopade scenen med motståndet i EM i Varna för tjugo år sedan. Men det roliga i balettävlingar är att se om domarna och jag är överens. Vem är den bästa dansaren, var finns den bästa skolningen? Hur ska teknik, utstrålning, renhet, stilkänsla, musikalitet osv vägas samman?

Visst finns det sådana fotbollsentusiaster. Såna som vill se den häftigaste fotbollen oavsett färg på tröjorna. Men de flesta är bara nationalister. Och då har ”vi” ändå inte gjort någonting som helst! Ja, iallafall har då inte jag påverkat det svenska landslagets framgång eller brist därpå. Inte coachat Alhanko heller, tyvärr.

Intressant & känsligt

Följde en tidningsdebatt mellan två arkitekter om hur den nutida staden bör se ut. Eftersom jag just skrivit en valbroschyr om att ”en stad är sina medborgare” var det intressant att se vad arkitekterna tycker att den är.

Den ene var förespråkare för den kvartersstaden. Alltså vanliga gator med vanliga hus och gårdar och butiker emellan. Den andre utdömde kvartersstaden som unken modernism. Han ville ha den perifera staden med rader av låghusbebyggelse som pärlband mellan köpcentra och affärsparker. Lite Los Angeles, lite mardröm, lite för dem som föredrar att köra bil framför att bo. Men frågan är om det överhuvudtaget är en stad?

Att planera staden för medborgarnas behov låter sig sägas i en tättbebyggd och tämligen färdig småstad, som den jag bor i. Att planera något som inte finns för framtida medborgares hypotetiska behov är naturligtvis svårare. Men ändå. Jag trodde den perifera staden var ett misstag! Något som uppkommit på trots mot bekvämlighet och god smak, endast som ett sista försök att krama lite mer vinst ur överblivna markbitar.

Oavsett våra valbroschyrer är staden faktiskt mer än sina medborgare. I gamla städer har stenläggning, husanhopningar, parker och genomströmning ackumulerat en egen kvalitet. Staden ska formas av medborgarna, men den har sina egna behov och formar också oss. Det är därför stadsplanering är så intressant. Och så känsligt.

Välgrundad rädsla, välkänd kamp

En osedvanligt pratig och banal blogg finner jag hos Lotta Gröning. Hennes förströdda anmärkningar om Almedalen uppblandade med småprat om islandshästar motsvarar inte min uppfattning om hur man kvalificerar sig som politisk kommentator och demokratigranskare (vilket hon lär ska vara).

En kommentar som fångar intresset är dock den om Nationaldemokraternas framträdande i Visby: "Alla såg dem, men ingen ville se dem. Hur tacklar vi rasism? Med tystnad och förhoppningar om att de ändå inte syns. Märkligt egentligen att vi är så rädda."

1. Det är inte märkligt att känna rädsla inför högerextremism och fanatisk nationalism. Det är en historiskt välgrundad slutsats.
2. Det är inte rädsla som motiverar ignorerandet av högerextremister. Det är ett val av utgångspunkt för meningsfull politisk diskussion.
3. Hur tacklar vi rasism? Har Gröning någon uppfattning?

Eftersom Gröning tidigare i sin blogg gnällt över att de politiska budskapen är så väl kända, likadana från år till år är det beklagligt att jag måste plåga henne ytterligare genom att konstatera: Rasism tacklas genom vidgad demokrati, upprepat förankrande av mänskliga rättigheter inom alla samhällsinstanser, samt arbete och välfärd för var och en.

Dra in stödet!

Stockholms universitet har fått Linné-stöd för två forskningsprojekt, det ena om "integration av invandrare".

Milda makter, är detta år 2006? Hur kan man idag frivilligt och inför allmänheten uttrycka sig på det sättet? Att de skulle beforska samhällets integration kanske är för mycket att begära. Men varför inte inflyttade från utlandet och deras integration? Istället för att med en förrädisk preposition än en gång bekräfta konsensus: vi gör något med, för eller av invandrarna.

"Vem ska integrera oss till vad?" är en ständigt återkommande fråga som i vänstersammanhang är irriterande, eftersom det vid dethär laget borde vara känt att det är det integrerade samhället vi talar om. Det vi når genom arbete och demokrati för alla.

Men i denna forskarsamhälleliga kontext ter sig frågan dessvärre alltför befogad. Därför ska allt stöd dras in - majoritetssamhället kan väl lära sig jobba för sina bidrag.

Hallå, liberaler sökes!

Språktest är inte konstigare än grönt kort för golfare, menar en kolumnist i SvD. Hela spalten talar hon sig varm för betydelsen av att kunna språk.

Vår främsta kommunikationsmöjlighet. I vardagliga situationer. När demokrati utövas.
Jaa, jag kan bara hålla med. Förgäves väntar jag på slutknorren: varför det är nödvändigt att testa och kontrollera människor så att de inte lömskt håller sig undan denna värdefulla kunskap. Men det får jag inte veta denhär gången heller. Kolumnisten är bara ute efter att visa att Fp bryr sig. Vi andra är, med hennes logik, emot att människor lär sig språk.

Det är en osjyst debatteknik, men inte ovanlig. Det som verkligen är ovanligt idag är liberaler - den gamla sorten, som trodde på individens inneboende kraft och var emot statlig kontroll av medborgarna.

Populär nyhet

Ohly är den minst populäre partiledaren - men snälla tidningen, försök komma på något som gör mig förvånad. Undersökningen gjordes hösten -05, det år då klappjakten gick. Nu, de opinionsmässigt känsliga månaderna -06 är det viktigt att väljarna får veta. Om en enda röstberättigad person inte skulle ha förstått att Ohly är impopulär, bör de omedelbart underrättas.

Men såg ni att det var ett litet uppåthak där på vänsterns skala? Efter Schymans ofantliga offentliga popularitet vars fall var stort, kom det en pyttesväng uppåt för Hoffmann. Jag minns inte att väljarna någonsin fick veta det när det var aktuellt. Tvärtom minns jag att hon offentligt och medialt utpekades som rand i tapeten.

Alla som blir partiledare har vissa egenskaper gemensamma. De måste ha vinnarskalle, något tjurhornigt knotigt, lagom skygglappsförsett. Att konstatera det är inte politikerförakt - fråga Zlatan om han kommit dit han kommit genom att visa personlig empati?

Varför ska då dessa partiledarvarelser vara så himlens populära? Jovisst, det ligger i själva partilederiet. Populariteten är en arbetsuppgift att lösa på ett sätt som framstår som naturligt. Eftersom Ohly har både vinnarskalle och charm skulle han ha kunnat lösa den, om han fått åtminstone samma chans som en lågpanna till yankeepresident.

Som oppositionell natur har jag aldrig varit partiledarkramare. Endast media kan få mig till det.

IG till Kd

Även Kristdemokraterna har slängt sig in i integrationsdebatten. Snart kommer deras storstadsprogram, med en garanti för att förbättra svenskkunskaperna. Ingen får lämna skolan utan att kunna svenska.

Hur det ska gå till? Dendär karln som man aldrig kommer ihåg vad han heter, Kd:s ledare, medger att han inte riktigt vet. Det var väl tur det åtminstone. Om dendär karln... Hägglund! - hade suttit och knipit om receptet under alla dessa år av lingvistisk och pedagogisk forskning skulle jag ha blivit riktigt gramse på honom.

Som det nu är blir jag bara trött av att höra ännu en borgerlig politiker av mindre format säga att "nu är det detta som ska gälla". För fullt så dumma är de inte att de menar det som en trollformel för bättre skolresultat. De menar det som utpekande av andra politiker som ointresserade av kunskaper, enkannerligen svenska sådana.

Visserligen framgår det tydligt av läroplanen att alla ska lära svenska. Men betygsnivån Icke Godkänd finns kvar. Och det är skolan som sätter den på barnet. Här har vi den, signalen att det är godtagbart att grundskolan lär ut för lite.

Destruktivitet under mattan

Jag ägnade eftermiddagen åt Folkpartiets valmanifest. Ingen uppmuntrande läsning för den som är försedd med antirasistiska glasögon.

Att Folkpartiet driver en borgerlig politik kan jag inte klandra dem för. Det är deras uppgift. Men de har också åtagit sig uppgiften att lyfta upp i ljuset alla de problem som ingen talar om, problemen sopade under mattan - det vill säga, Sverigedemokraternas älsklingsretorik.

Fp menar att ett problem som osynliggjorts av makten är integrationspolitikens misslyckande. Då förstår jag inte vad Folkpartiet begär ifråga om öppenhet - har inte detta politikområde ända från sin födelse i en SOU under sent 1990-tal ständigt ifrågasatts och kritiserats från höger till vänster, från forskare och praktiker. Kritiken kan vara befogad eller obefogad. Min poäng är att den är och har varit öppen.

Vad Fp gör är att ställa upp som rumsrent alibi för de högernationellas klagomål. De skriver om kulturmönster som inrymmer våld mot kvinnor och barn, om kriminaliteten i utsatta bostadsområden, om språk- och kunskapskontroll, och undervisning i svensk värdegrund för invandrare som inte begriper den.

De skriver också att det är i områdena som präglas av utanförskap som ”en destruktiv vi-mot-dom-känsla” föds. En fantastisk problembeskrivning! De diskriminerade blir bärarna av destruktiva känslor. Jo tack, det skulle säkert jag också vara om jag blev alltför illa behandlad. Men majoritetsbefolkningens destruktiva vita ideal - de är sopade under mattan i dethär dokumentet.

Potentiella våldtäktsmän, nu igen

Tänk att så fort nån säger nånting om en karl - utom att han är världens bäste karlsson - då är det färdigt.

Att alla män är potentiella våldtäktsmän har blivit ett stående uttryck för någon sorts lesbisk, förtryckande, sexfientlig form av feminism som ingen vill befatta sig med. Man kan bara inte säga en sån sak - och det har gått så långt att det sägs ideligen, med avståndstagande, för att markera position: ”Jag är feminist men inte en såndär som säger att alla män…” Jag har sett utmärkta krönikörer slänga in det som brasklapp mot slutet. Annars skulle kolumnen aldrig se trycket.

Alla människor är potentiella mördare. De flesta människor kommer aldrig i en situation där mord eller dråp blir föreställbart. Men vi kan. Vi vet på ett ungefär hur man gör. Någonting, yttre eller inre press, skulle kunna få oss till det.

Alla män är potentiella våldtäktsmän. De flesta män kommer aldrig i en situation där det är föreställbart. Men de kan. De vet på ett ungefär hur man gör, och någonting skulle kunna få dem till det.

Alla kvinnor är potentiella spädbarnsdödare. De flesta kvinnor kommer numera aldrig i en situation där det är föreställbart. Men vi kan. Vi vet på ett ungefär hur man gör, dessutom är det ganska enkelt. Fattigdom och skam fick åtskilliga av oss till det under historiens lopp.

Varför måste då de potentiella våldtäktsmännen bortdefinieras så till den grad att de fungerar som väjningsplikt för seriösa debattörer?

Vill du sänka skatten eller helt avskaffa den?

Enkät från Företagarna till kandidater på riksdagslistorna - kul! Ja det var vad jag trodde, men de flesta frågorna var omöjliga att besvara.

Företagarna vill veta om jag tror att det är viktigt med bättre offentliga lån och krediter. Däremot saknas förslag om en sänkning av bankräntan. De frågar om det är viktigt att avskaffa förmögenhetsskatten - inte om jag vill höja den. Slutligen dyker den bekanta formuleringen ”sänkning av skattetrycket” upp. Arma företagare. De under skatter digna ned! Ändå tycks de dra sig fram med en helt annan smidighet än vad a-kassan har att erbjuda.

Men det är först vid denna fråga som jag ger upp: ”Om du blir invald i riksdagen, kommer du där arbeta för att förändra dagens turordningsregler vid uppsägningar?”
Ja det är klart! De ska skärpas!
Men ”ja” kan jag inte svara. För i denna kontext har inte ordet ”förändra” en öppen betydelse. Det betyder ”förändra så att det blir lättare att säga upp folk”. Att denna mening är allmän och underförstådd, det säger allt om det arbetsrättsliga klimatet idag.

Vänsterpartiet har faktiskt en ganska bra småföretagarpolitik. Varför göra livet besvärligt för en frisörska eller golvläggare? Inte heller är vi obenägna att serva näringslivet med statligt subventionerad infrastruktur och forskning och bildning. Men varför tillåta dem att äta upp våra liv, vår dagliga försörjning, vår värdighet?

Normaldemokraterna

Hur normal kan man bli? Till exempel så här: en söt brunögd tjej, mamma lärare, pappa har butik, radhusboende, lyssnar på nästan all sorts musik och gillar teater och politik.

Aftonbladet (060608) presenterar en sådan miss Medelsvensson som är Sverigedemokraternas listmagnet för ungdomar. ”Sverigedemokraten är inte längre enbart en blåögd kille med snaggat hår. Emma motsvarar inte folks fördomar om hur en sverigedemokrat ser ut och för sig.”

Om sig själv säger Emma att hon är en snäll och trevlig person - inte ond. I Sverigedemokraternas program fann hon - med den ursvenska interjektionen ”WOW” - det hon sökte; de likasinnade. De som inte ska förknippas med elaka nazister bara för att de vill få stopp på gängbråk och våldtäkter.

Varför Aftonbladet väljer att ge högerextremismen miss Medelsvenssons ansikte kan man grubbla sig galen över. Samtidigt skulle artikeln kunna - men gör det inte - ge oss alla en känga.

En marschkänga i skallen på hela svenskheten. På alla som fann det mest bekvämt att demonisera rasisterna för att undvika att se, att alla de normala människorna i normalt samspel i ett normalt samhälle är bärare av en alldeles normal rasism.

Självklar, utan vitala behov

Werkelid i SvD (0611) stångar sin panna blodig i ”jakten på rim och reson och alldeles vanligt omdöme”. Det är nationaldagen det handlar om. Werkelid och jag är sannolikt inte meningsfränder så ofta, utom på en punkt: Denna reform har en betydelse som suddas bort genom att både tillskyndare (S, M, Fp, Kd, C) och nej-röstare (V och Mp) ett enda futtigt år senare inte kan förklara vad den ska vara till för eller varför det var viktigt att säga nej. Werkelid skriver:
”Utan stöd i folkdjup, vitala behov eller svensk tradition upphöjdes häromåret svenska flaggans dag till Sveriges nationaldag. En - för den som så ville - högtidlig vardag gjordes helgdagligt röd. Pingstens -- annandag behövdes på annat håll för andra syften. Vilka? - - - Det ter sig högst oklart varför våra högsta beslutande fann för gott att låta det modesta nationella firande som under försynta former pågått sedan 1916 skulle övergå i påtvingad nationell helgdagskänsla.”
I nästa stycke blir Werkelid och jag meningsmotståndare igen, i det att han menar att det svenska EU-medlemskapet var ett brott mot någon sorts isolering, men han fortsätter: ”Det är inte enda gången våra valda ombud gått i otakt med väljarna, men sällan har otakten stått fram så på en gång paradoxalt löjeväckande och hjärtskärande.” Nåja. Pensionsreformen som över en underbar natt gjorde oss alla till fattigpensionärer torde vara sällsport rekord i otakt. Eller folkomröstningen om kärnkraft där de lojala linje-2-dumbommarna blev grundlurade. Men de frågorna räknas fortfarande som viktiga. Denhär är oviktig, om detta är det styrande överens. Det var bara så att vi absolut måste få en nationell helgdag (som bestjäl de arbetande på två dagar per sju år). Jag har svårt att urskilja det hjärtskärande, däremot det löjeväckande. Vilket består i att våra valda ombud håller på med någonting som de inte kan förklara för oss därför att de själva inte vet - den nationella ryggmärgsreflexen är ”ju självklar”.
På vårt härliga svenska språk är "ju självklar" de allra farligaste orden.

Extremisterna

Aftonbladets Ungt Val visade på en obehaglig framgång för Sverigedemokraterna och andra icke-demokratiska partier. Det kan vara ett skevt resultat som uppstått ur medveten röstbombning, men behöver inte vara det.

På ledarplats resonerar Aftonbladet (0607) om tiga-ihjäl-möjligheten. Skribenten anser att vi inte har rätt att ignorera de högerextrema, en fullkomligt rimlig uppfattning. Men att vägra diskutera med dem är också en rimlig uppfattning. Exemplet Frankrike visar dessvärre att ingen av metoderna fungerar: inte att tiga ihjäl dem och inte att diskutera med dem. Eftersom både martyrskapet och legitimiteten stärker dem, så länge tillräckligt många människor håller med om vad de säger. ”Ut med högerextremisterna i ljuset. Då framstår de exakt så korkade som de är” menar ledarskribenten. Visst. Men en del väljare tycker att det är bra.

Då menar jag inte att väljarna är korkade. Jag menar att de och vi alla delar en nationalistisk ryggmärgsreflex, och att det är den som ständigt tigs ihjäl. Lena Mellin skriver samma dag i Aftonbladet
”...det politiska etablissemanget inte törs ta upp de problem som människor upplever av segregationen och invandringen. --- En debatt om det multietniska och mångkulturella samhällets problem riskerar att explodera.”

Det vill säga, hon citerar i stort sett Sverigedemokraterna. Bekräftar myten om Problemet som ingen talar om. Då är det inte konstigt att folk tror att det är riktigt.
- - -

Dag för någt mycket värre

Jag kunde just tro det. När vi kom tillbaka möttes vi av den svenska fanan, ty vår lilla stad firar svenskheten på sina gröna ängar. Firar den svenska demokratin och mångfalden, hycklar regeringen.
Hemma i byn märktes inget särskilt. Bönderna hissade flaggan, det gör de på alla röda dagar och på många fler bemärkelsedagar där emellan. Roligast var det år grannen skulle få hem fabriksny Cadillac och i sin glädje hissade stjärnbaneret. Nåja, det gick inte hem i alla gårdar. Själv har jag hissat flaggan på midsommarafton, på skolavslutningen. När det var fest.

Men det som var fest igår är skumt idag. När vi går ned på kvarterskrogen möter vi barnfamiljer som viftar med svenska flaggor över barnvagnarna på väg mot närmsta öl. Någon har påbjudit flaggviftning, och så fort går det - ett år!

Behöver jag erinra om Kristna Axén-Olins hatiska artikel i SvD 5 juni? Jag tänker inte citera den, jag tänker så att säga inte ens tiga ihjäl den. Det kan andra göra, avfärda henne som moderatvärsting. Men kom ihåg att den regering vi samarbetar med har genomfört nationaldagsreformen, tillsammans med värstingarna.

Dag för apmaskerad

Dags igen. Långbenta ungar i hänryckt yra studsar och svävar över stans gator. Allt gott, all välsignelse till dem!

Under tidigt 70-tal var studentmössan en överklassymbol för ett utbildningssystem så förkastligt att det faktiskt lades ned. Vi var en liten skara anarkokommunister som satt längst bak i aulan och höjde knytnäven under studentsången. Men det fanns ännu fler nazister och reaktionärer i avgångsklassen. Studentsången, nationalsången, överlägsenheten, övermänniskoidealen. De viftade med blågula fanor och jag kräktes champagne i blomkrukorna, en mycket verkningslös protest.

Om studentmössan idag är symbolen för allas tillgång till skolsystemet står jag bättre ut med den. Men bräckligheten hos späd grönska och ung lycka är skrämmande:

Dag för apmaskerad
Frostigt stigande ballonger, stumt
och skrin från lastbilsflaket
fnissigt stelnade björklöv, dumt
över plastmugg med sprattelvatten

Sjung om de nya, de första och sista!
I bararmat värnlösa våryran vädras
glättig existensångest med
bara svindyr sammet över fontanellen

I enslig gemenskap, ett hav utan nav
bland kvalmigt ljumma vin och rosor
blinkar de, frysta
små ansikten i lövverket

(hd -01)

Krav och slentrian

Nu ringer tidningarna som om elden vore lös. Vänsterpartiet har föreslagit läxfri skola! En av flera punkter i ett partistyrelsebeslut om skolpolitiken, och tillräckligt för att fungera som flugpapper.
Beslutets inriktning är utmärkt. Eftersom familjens studiebakgrund är en av faktorerna bakom barns framgång i skolan slår en studiegång präglad av hemarbete mot de barn som av olika skäl inte kan få hjälp hemma.
Det handlar också om barnens arbetstid. Pedagogerna ska inte lägga ut ojämnt fördelad övertid, utan planera så att alla gör sina uppgifter under arbetsdagen. De barn som inte hinner med eller inte bemästrar det ska få hjälp i skolan, på fritids, på biblioteket, eller på modersmålet eller vad som nu är gångbart.

Att gå ut med läxfri skola som politiskt krav och omsätta det i praktiken är inte lika enkelt. Vänsterpartiet är för en skola där pedagoger och barn gemensamt och demokratiskt planerar sitt arbete. Då är det problematiskt om politikerna också vill vara med i det individuella kunskapandet som kan ske på så många olika sätt.

Men ett värre problem är att det redan finns en, delvis oförskylld, bild oss som kunskapsfientliga. Att det är vi som utropas som kravlösa, fastän det handlar om att ställa lika höga krav på pedagoger, planering och resursanvändning som på de barn som är obligatoriskt närvarande och måste göra som de blir tillsagda antingen det fungerar eller ej.
”Många lärare tycks ge läxor av slentrian, utan att det ens har någon större betydelse för själva undervisningen” skriver Tora Breitholtz i sin blogg. Många föräldrar tycks också vilja ha läxor av slentrian. Det är igenkännbart. Det är ett sätt att hålla lite koll på ungen (och pedagogen) utan att behöva anstränga sig med mer än slentrianmässigt tjat.

Högre krav i skolan är ett välkänt Fp-krav som drivs närmast slentrianmässigt. Det vore på tiden om vi blev hörda som de som driver: Högre krav på skolan!

Konsekvens i kärnfrågan!

>
Hörde att Centern ändrat sig i kärnkraftsfrågan. Är väl inte så konstigt. Det mest häpnadsväckande var att de förmådde sig till att ingå en energiuppgörelse som ändå höll i flera år!

Under kampanjen inför folkomröstningen om kärnkraft utstrålade Torbjörn Fälldin, dåvarande center-ledare, en oerhörd landsfaderlighet och omsorg. Han skulle ta ansvar för att det inte blev några nya Tjernobyl, åtminstone inte i Norrtälje- eller Öresunds-trakterna. Pressad inför riksdagsvalet yttrade han den bevingade repliken ”Ingen statsrådspost är så viktig att jag dagtingar med mitt samvete” (så att ordet dagtinga togs in i SAOB igen efter att ha varit obsolet sedan landskapslagarnas tid). Kort därefter dagtingade karlen på för glatta livet. Statsrådsposterna for som papperssvalor genom Rosenbad och kärnkraftverken tornade upp sig över ljumma havsvikar.

Men Centern ändrade sig när den regeringen föll. Och har sedan dess bara ändrat sig och ändrat sig inför varje potentiell regeringsbildning. Vad är detta, om inte strikt konsekvent!

Fälldin är en av de få centerledare man minns. Kanske för att få av våra ministrar varit så avhånad, ofta med ett obehagligt klasshat pyrande under raljansen. Det passade inte alla att också en statsminister kan vara bonnig och fyrkantig. Därför återger jag en lite annorlunda vits från den tiden:

”Statsminister Fälldin kan inte klara sig på engelska. Oppositionsledaren Palme klarar inte att vara tyst på något språk.”

Extra demokrati

Långt debattprogram om integration i teve. Göran Rosenberg som lågmält kompetent programledare, en rad mer eller mindre kloka gäster. Nalin Pekgul (S) gjorde bättre ifrån sig än väntat. Forskarna Irene Molina och Roger Andersson presenterade resultat av sina mångåriga studier i ämnet. Regeringens utredare Masoud Kamali var den ende som överraskade i det att han föreslog s.k. medborgarråd i de mångetniska, fattiga förorterna. Något som gladde Nyamko Sabuni (Fp), då det är ett av deras förslag.

Kamalis förslag har jag inte sett. Det är alltså möjligt att det kan vara bättre än jag tror. Vad jag tror är att det är ett uppifrån konstruerat, populistiskt försök att införa en parallell-demokrati för dem som inte förväntas klara av den vanliga.

Nåja, det skulle nu Kamali aldrig säga. Vad han säger, och så långt är jag med, är att många människor känner sig och är ovälkomna i den demokrati där de lever. Men skulle botemedlet vara att kränga på dem en extra demokrati? så att vi andra kan sköta vår ifred? Nej, säger Kamali. De politiska partierna skulle tvingas lyssna till medborgarråden.

Om nu det är en så bra idé borde råden finnas överallt, men det är inte på tal. Som vanligt, en säråtgärd. Det särartsperspektivet skulle jag istället önska att man lade över politikerna. Det går inte längre att tala om ”partierna” och vad ”de” bör och vill. Debattledare och forskare måste våga ta upp ett självklart faktum: partierna vill och gör olika saker.

Årets SM körs i Sala!

Finalen i poetry slam utspelas nästa helg i Sala. I år med två grenar; lag och individuellt. Jag har lyssnat på andlöst dramatiska finaler i Rinkeby Folkets hus, missat de legendariska Borås-tävlingarna, medverkat som emce i den gamla hyttan i Avesta. SM är spännande även för den som inte tävlar själv - precis som SM i fotboll vilket tycks engagera en otrolig massa människor som inte är inblandade.

”Det är omöjligt att tävla i poesi, därför gör vi det” är ett bevingat ord från Förenta Staterna som ännu står som ett motto för tävlingarna. Poeten Erkki Lappalainen tog tävlingsformen till Sverige. Elva år senare är slammet en seriös och lätt vanvettig verksamhet med en lycklig vinnare som i oändliga kval besegrat rader av medpoeter. (Har kvalat in, förstås. Om man lider kval är upp till de egna tävlingsnerverna.)

Estradpoesi som folkrörelse är något ännu större, av vilken slammet är en del. Medan det i min ungdom betraktades som suspekt att skriva köar idag tonåringar och pensionärer på lika villkor till kaféerna och biblioteken som upplåter en miniscen med en presentatör. Estradpoesi är det tillfälle då människor som tror att vi har något att säga går upp och säger det. Undret som inträffar är att andra människor lyssnar.

Från Mariehamn till Östersund har jag varit estradpoet. Blivit påannonserad som ”poesidemonstrant”, ”stockholmare” och ”lady från Rinkeby”. Läst för enspråkiga latinos och blaserade förlagschefer, för småbarn och för döva. Jo - de lyssnar.

Som organisationsform tror jag inte på det ett ögonblick. Det är rörelse, det är folk, det är roligt och vackert, det sprider sig via lyktstolparna - en upptejpad lapp, några ord i ljuset. Men om lyktstolparna inte sprider något budskap, kolla www.estradpoesi.com för evenemangskalender.

Liberal livsstil

Gjorde just livsstilstestet i DN och fick som resultat att jag lever som en folkpartist. Kan bara beklaga de stackars folkpartisterna. Inte visste jag att så många av dem är deltidsarbetslösa och bittra med en usel pension i sikte efter tusen felslagna ambitioner.

Skumt test. Variablerna ovan framgick inte. Testet frågade om bakning, joggning och teve. Att jag aldrig bakar, avslöjar det min liberala sida? Knappast. Men det är sant att jag har en - den som inte rättar sig efter livsstilsregler. Den sortens liberalism påverkar varken mitt eventuella joggande eller mitt fullkomligt säkerställda röstande.

Att finna tester och dylika lekar roande är också ganska liberalt. Men länken nedanom är enbart ett slags test. För att se om nätet funkar har jag placerat min blogg i Stockholm på bloggkartan.se

Vad vilja socialdemokraterna?

Våra lokala socialdemokrater är ute i förvalskampanj. Gatorna är tapetserade med budskapet: ”För en vänligare stad”, ”För en roligare stad”, ”För en mjukare stad”. Nä håll i mej, som man sa i min barndom. Vill de verkligen ingenting längre?

Vi har bra lokalpolitiker som gör hyfsat ifrån sig, när vi får lägga oss i blir det förstås bättre. Men har de något mål, förutom att fixa och dona åt medborgarna?

”Tryggare” har de länge kört med. Det rymmer åtminstone en politisk ansats. En åtgärd vidtas - trivselråd eller anställningsskydd - och staden blir i något avseende en tryggare plats att bo på. Men "mjukare", är det en ekologisk insats för fler gräsmattor? Nog för att vi ska låta det betas på Järvafältet igen, men jag tror det var en god idé från Miljöpartiet. Och "roligare"? Vår lilla stad är så rolig den kan bli med sitt utmärkta kulturliv, överutbud på kineskrogar och fyrverkeri två gånger om året. Resten av roligheterna klarar medborgarna på egen hand. Om inte, skvallrar det om vanstyre.

Men värst är ”vänligare”. Vänlig inte är ett objekt som ska levereras, inte heller ett tillstånd som nås via åtgärder. Det är en långtifrån mätbar nyans av mänskligt beteende. Därav får jag uppfattningen att Socialdemokraterna tagit sin landsmoderlighet på allvar. Vi behöver uppfostras: Inte snäsa grannarnas hundar. Leta p-plats med ett leende. Sjung med i bakgrundsmusiken på myndigheternas telefonsvarare.

Vad vilja socialdemokraterna? skrev August Palm, en man med vision nog att förklara det. Idag vill de tydligen att vi ska bli vänligare mot varandra så att de ostörda kan härska på.

Som ovänlig kommunist påstår jag att varje regim som föreskriver hur folk ska känna sig, ska betraktas med misstro.

Svängdörrstrygghet

Enligt dagens SvD är ”flexicurity” en ny modefluga på arbetsmarknaden. Det innebär en sorts trygghet med svängdörrar: sämre anställningsskydd, högre a-kassa. På så vis kan du överleva fler arbetslöshetsperioder. Möjligen får du också lättare ett nytt vikariat mellan varven. Flexibelt, alltså.

Tidningen skriver att enligt ”flera svenska debattörer” fungerar arbetsrätten som en inlåsning. Av rädsla att komma längre ned på turordningslistan går folk kvar på jobb där de vantrivs, och blir sjuka av det. Dessa svenska debattörer borde träda fram, då de gjort ett nytt medicinskt rön: Stress gör dig inte sjuk - det är tryggheten som gör det!

Istället för att ta itu med usel arbetsmiljö, grinig chef och taskiga kolleger ska man alltså säga upp sig. Det finns alltid någon annan fattig fan som står ut med vad som helst. Tack vare höjd a-kassa behöver åtminstone inte samhällsekonomin inte falla samman medan man söker ett nytt jobb - med samma förutsättningar.

Visst. Jag kan se en poäng (1 st) i att vi delar på arbetslösheten. Idag mig, imorgon dig. Men jag skulle föredra flexibiliteten och tryggheten i att vi istället delar på jobben.

Sista versen

Fotoutställning på Kulturhuset i Stockholm: Walker Evans foton från depressionen i Förenta Staterna parallellt med Sune Jonsson som fotograferade de sista jordbruken i Norrland under 1960-talet. Jag ska inte recensera bilderna, det har gjorts av Emil Persson både i Flamman och Pollocks bollocks. Jag vill bara varmt rekommendera dig att se den.

Med tanke på tredubbel kvinnomöda är det ett framsteg att de små familjejordbrukens tid är förbi. Men Jonssons bilder återskapar det nära förflutna och minnena blir rent fysiska, mycket precisa. Så kändes stötarna när man satt i skrinda på grusväg. Detta var doften i mjölkrummet. Blicken fastnar i detaljer. Mönstret på korkmattan, pärlsponten, vedlåren - jag vet hur det såg ut utan att ens se efter.

Nedanför gårdsplanen står en rostande harv på tvären, som om någon avbrutit arbetet för att gå in och dricka elva-kaffe men istället tog sista bussen härifrån.

Jonsson dokumenterade en försvinnande livsform. De sista verserna i en sång som vi inte får sjunga igen. En del av de människor han fotograferat vet om att de är de sista. Andra ägnar sig åt intensiv frikyrklig utlevelse i en helt annan sorts uppbrottsstämning.

Men den som går med korna längs bygatan i kvällssolen, gör det i ett oändligt nu.

Guld och gullvivor

När jag går förbi villaträdgårdarna om morgnarna ser jag inte bara gullviva, kungsängslilja och första utslagna häggen. Jag ser pengar också. Detta område av hembyggda träkåkar med snickarglädje har under åren förvandlats till Dallas-villor i en rad av miniparker med kullersten, murar, altaner, trädäck, trappsteg och dammar - och med privatlarm och gjutjärnsgrind hos somliga.

Jag visste inte att så många människor i vår lilla stad har så mycket pengar, och kan inte förstå varför så lite pengar fastnade på just mig.

De här människorna har två-tre bilar med plats för två-tre hundar och dito ungar. Det är på inget vis pinsamt prydligt, nej hundhår och härj ska det vara. Gärna träningsoverall, men med märke. Så folk ser att man har råd att slarva lite. Att en bebisspya inte är något problem. Att man bara inte håller sig med sånt som problem.

Man blir inte lycklig av pengar. Det blir man däremot av att se gullviva, kungsängslilja och första utslagna häggen. Det är sant. Men det finns en annan sak som också är sann. Det är att massor av pengar har en viss kvalitet, samtidigt paradoxal och obestridlig. Massor av pengar skapar ett unikt tillstånd åt sin ägare - de ger trygghet och frihet. Inte det ena eller andra, utan båda samtidigt.

De arbetslösa singelmammorna i andra änden av stan har hört talas om trygghet (via mormor, dagis och a-kassa) eller frihet (när barnen blir stora flyttar jag till Alaska). Men båda samtidigt - det är svårt att föreställa sig.

Under stjärnbaneret

Flaggor på bussarna en vanlig dag. Fyller drottningen år? Nej det är på vintern. Kungen avfirades alldeles nyss, och prinsessan brukar visst göra något behjärtansvärt på sin stora dag i juli. Nu är det maj. En vanlig tisdag i maj. Med flaggor. Svärmor fyller år, men det har Connex hittills aldrig uppmärksammat. Nåja, så länge det inte flaggas på halv stång får man vara tacksam.

Nästa buss har också flaggor, fast med stjärnor. A-ha! EU:s stora EU-dag. Dagen som är så stört omöjlig att komma ihåg att det till och med är enklare att dra sig till minnes Bernadotternas familjehögtider. Detta säger något. Men jag vet inte vad.

Risken är att det tolkas: Tänk så mycket nationalstaten och kungahuset ändå betyder för oss. Vilket är fel, för kungliga födelsedatum är bara en mild form av hjärntvätt, som gamla schlagertexter ungefär.

Eller så tolkas det: Tänk att EU:s EU-dag är så ofantligt obetydlig att den av alla små fjuttiga dagar hamnar sist i minnet. Men det är också fel.

Dagen har en sorts betydelse, eftersom hjärntvätten håller på att iscensättas en gång till. Denhär gången av ett etablissemang som verkligen besitter makt och som inte kommer att ge sig förrän vi viftar med gula stjärnor och hurrar för den västerländska kolonialcivilisationen.

Och jag vet inte om vi bäst motverkar det genom att komma ihåg det eller glömma bort det.

Fp och oföränderligheten

Kurdiska riksförbundet bjuder in till integrationsdebatt. Den består av V, S och Fp. Vet inte vad övriga partier gör. De sitter iallafall inte i ABF:s funkisbunker nu när solen äntligen lyser. Men det gör en publik på åtminstone femtio personer som vill veta hur vi tänker bryta diskriminering och utanförskap.

Jag var nyfiken på hur Folkpartiet skulle motivera sin politik i detta sammanhang. Här, när de inte ska mjölka röster ur missunnsamma etnosvenskar. Men deras integrationssamordnare är en besvikelse. Hon papegojar troget Fp:s valmaterial, nöter in slagord istället för att argumentera, och raljerar med socialdemokratin i tron att detta ska få skratt - här, när deltagarna är väljare i fyra nyanser av rött.

Folkpartiet föreslår bl.a. validering och anonyma ansökningar för att ”ge invandrare jobb”. Jaha? Visst kan vi prova fler, nyare och bättre åtgärder riktade mot minoriteten. Mer försöksverksamhet och projekt och extra insatser. Gärna kravmärkta föralldel, det får man lov att unna de missunnsamma.

Jag påpekade att Vänsterpartiet visst inte motarbetat validering (vilket hon påstod). Att vi i mitt parti tycker det är helt okej att ge folk ett handtag på vägen. Det kan de behöva, när de flyttat till ett rasistiskt samhälle som absolut inte får förändras.

”Det är väl rasisternas dag idag?”
Det var den 30 november. Skinnskallarna och nazisterna firade Karl XII:s dödsdag. Den som frågade var en elvaåring som bott mindre än ett år i Sverige. Så mycket hade han fattat som att rasisterna hade en egen dag.

Nu tio år senare är det inte lika stormigt 30 november. Rasisterna hade faktiskt ingen egen dag. Å andra sidan har nationalisterna fått en.

Alla riksdagspartier utom vi och Mp var överens om att göra nationaldagen 6 juni till helgdag. Firandet hade pågått tidigare, på Skansen, idrottsanläggningar, i skolor. Men av dunkla skäl ansågs vi behöva förstärka vår nationella identitet och stolthet genom statlig styrning.

Jodå, jag har hört allt detdär om att det inte är en rasistisk dag utan att vi tvärtom tar den tillbaka från de svensknationella kretsarna. För min del har jag aldrig begripit hur man kan ta tillbaka något genom att säga samma sak. "Att göra det rumsrent" är vad det brukar kallas.

Inte så farligt

"Det var väl inte så farligt" sa fullmäktigekolleger om söndagens Dokument Inifrån där V granskades. Nej, det var det väl inte. Det brukar faktiskt inte vara farligt med lite granskning. Inte om den genomförs med en ansats till verkligt intresse för objektet, vilket JosefssonII lyckades med.

Dessvärre tror jag inte att det idag går att göra ett teveprogram om Vänsterpartiet som är bra för Vänsterpartiet. Inte efter fjolårets turbo-inkvisition. Medborgarna har fått veta vad allmänintresset kräver: att vi är odemokratiska och aggressiva. Detta har de fått veta så länge, ofta och tjatigt att de helst vill slippa höra tala om oss. Ett tämligen sakligt och rättvist program om reella konflikter ändrar inte på den saken.

Men visst var det kul - i synnerhet Lönnroths pudel. "Dom som är kommunister är inte alls kommunister och Ohly han är ju demokrat." Ja var det inte det jag kände på mig.

Några tittare på SVT:s forum var besvikna på programmet. En av dem funderade på anmälan till granskningsnämnden eftersom produktionen inte var så ensidigt negativ som den i objektivitetens namn borde ha varit. Ny-logiken gör nya framsteg.

Ufo & exfeminist

Linda Skugge är inte längre feminist. I en gallsprängd krönika (Expressen 0411) skriver hon att ordet inte funkar, ”man blir ett ufo i folks ögon om man säger att man är feminist.”
Hon kanske är ett ufo? Eftesom varken statsministern eller jag betraktas som ufon,ja iallafall inte p.g.a vår respektive feminism.

Skuggan gillar heller inte att insorteras i ett kollektiv under en etikett. Och det stör henne att det var svårt att få jobb som författare till (den i och för sig utmärkta) boken Fittstim.
Men etiketterandet är en cementerad praxis i den medievärld där Skugge sparkar sig fram. Allt från AIK-are till Traditionalister får finna sig i att buntas ihop, beskrivas och bespottas. Av Murvelmuppar. (Ursäkta, jag liksom halkade in i det.) Så hur kunde mänskan få för sig att Fittstim skulle vara en merit?? Här kommer JAAAG som har skrivit den berömda boken... Nej. Under en period kanske hon hade det likadant som alla andra tjejer som vill komma nånvart.

Som värsta moralmorsan äcklas Skugge över de yngsta feministflickornas klädsel och ögonmejk. De borde istället kamma sig, satsa på sig själva och få ett jobb. ”Att ’höja kvinnolöner’ är bullshit. Det leder till att ni fastnar i låglönejobb, era liv blir som ett fängelse. Fixa en bra utbildning, se om ert eget hus” förmanar krönikören.
Vad hon menar är: Vad ni än gör, agera inte kollektivt. Folk tycker inte om det!

Rätt skönt att Skuggan inte är feminist längre. Men det är inte så individualistiskt som hon tror, eftersom Expressen tänker köra en serie på fenomenet. Ex-populist vore i det bladet en aning mer originellt.

ur citatsamlingen:
Mimi Pond: Det är viktigt att vara populär. Annars tycker folk kanske inte om en.

Den svenska idyllen

Varför inga rasupplopp i de svenska förorterna? frågades under höstens franska kravaller. En förklaring som faktiskt gavs av den konservativa franska tidningen le Monde var att det i Sverige ännu finns ett funktionellt välfärdssystem. Våra borgerliga tidningskolleger hade lite svårt att ta in den synpunkten. Bråk blir det väl när man ger bidrag till slashasar - eller?

Möjligen bidrog jag till le Mondes slutsatser när jag under sent 90-tal var förortens talesperson under en reportageresa tidningen gjorde. Journalisten undrade vad vi gjorde med ungdomar som inte gick i skolan, och jag förklarade att de gillade den så till den grad att de aldrig gick därifrån. De fick mat, sysselsättning och vänligt bemötande, och de flesta passade på att lära sig något när de ändå var där. Ett fåtal fördrev sin tid med att spela biljard och håna personalen, men de brände inte ned huset. De satt ju i det själva.

Ungdomar som tidigt dragits in i kriminalitet höll sig inte i förorten överhuvudtaget, utan skötte sina affärer i city. Hemma blev man ofelbart igenkänd och omhändertagen. Det är svårt att sätta eld på bilar när ens gamla dagisfröknar tittar på. Eller att råna butiken där kompisens morsa jobbar.

”Är detta en idyll?” frågade le Monde, något jag förnekade. Men sen kom några störiga killar med spadar och verktyg förbi och ville gärna uttala sig. De var inte på väg för att vandalisera köpcentrum, utan hade fått kommunalt praktikjobb på idrottsplatsen.

Jag tycker inte att vi överöser ungdomarna med framtidsutsikter, men någonting tycks fortfarande fungera. Det är när man fått ingenting, som man måste slåss.

Gammal, äldre, äldst

Satt på seminarium med Fi, V och Kd. Temat var äldreomsorgen. Att alla ville de gamla väl var uppenbart. Att ingen var överens om hur det ska gå till var inte lika tydligt, ty publiken ville hellre höra visioner än budgetposter.

Vad jag mest tänkte mest på var språkbruket. Inte för första gången, det går igen i all kommunal planering: inte en jävel är gammal. Det finns bara äldre.
Den idiotin avslöjar, lika väl som budgetposterna, den bristande respekten för dem som levat länge och faktiskt är gamla.

Jag är 50 år. Jag är äldre. Äldre än Ali Esbati, exempelvis. Men jag är inte ”äldre”. CH Hermansson är äldre än jag, och han är dessutom ”äldre”. Det betyder att han är gammal. Fast yngre än de äldsta, hundraåringarna.

Ordet gammal undviks konsekvent därför att det tänks föra med sig negativa associationer. Tänk bara på gammal köttfärs!
Nej, varför det? Tänk gammal skulptur, gammal åkermark, gammal filosofi.

Får jag välja, vill jag nämligen inte ha äldre köttfärs heller. Däremot vårdar jag gärna ett gammalt fruktträd.

Kålsuperiet i SvD

Under rubriken ”Sverige tillät raslagar” skriver SvD idag (0405) om den svinaktiga behandlingen av judar under åren 1935-45. I Sverige alltså. 430 par tvingades bevisa att de inte var judar för att få gifta sig (=skaffa avkomma). Detta av respekt för Nürnberglagarna i grannlandet Tyskland. Ännu mer förödande för den som drabbades var återsändandet av 80 tyska desertörer (till garanterat dödsstraff). Och på längre sikt bidrog avväpnandet och interneringen av nazimotståndare från Danmark och Norge till att förlänga kriget och nazisternas övertag.

Om detta må man berätta. Det är vad Vetenskapsrådet gjort i en rapport.

Nyheten beledsagas av några finstilta rader. Fakta eller teoribakgrund brukar trycks på så vis. Men detta handlar om en helt annan forskningsrapport: Svenska media var tysta om Sovjetunionens brott mot mänskliga rättigheter på 1930-talet!

Den mediegranskningen hade säkert varit intressant i en fristående artikel. Men vad fyllder den för funktion kopplad till en text om antisemitiska raslagar och nazifjäsk?

Ny-logisk objektivitet! Kålsuparmodellen ska hädanefter tillämpas så konsekvent att kritik av nazismen endast får publiceras i samband med kritik av sovjetkommunismen.

Annars skulle det bli orättvist. Någon kunde känna sig sårad. Till exempel riktigt gamla läsare, som inte vill bli påminda.

Torsk på fotboll

Bra med en Jämo som tar ut svängarna. Även om han i fotbollssvängen hamnar en aning över målet.

”Det är inte fotbollen som ska bojkottas, utan prostitutionen” säger Vänsterpartiets partistyrelse. Det kan bara de tilltänkta kunderna göra. Och vilka är det? Jo varenda pojke och man som reser till VM i sommar.

Finns det något sätt att få er att säga ifrån? Göra klart att ni vägrar att betraktas som torskar?

Undrar vad det skulle till för att få folk att helt enkelt avstå från Berlin-resan? Ritualistiska barnamord, kanske. Det finns en gräns där människor inte står ut, inte vill vara i närheten. Men tyvärr, Jämo - den gränsen är inte nådd av fyrtiotusen organiserade prostituerade.

De och deras kunder är alldeles för normala.

Ta dig i bananen, Ebba!

Nån som vet vad gullig blattesvenska är? Enligt Ebba Witt Brattström (Sydsvenskan 0327) det språk som lärs ut i rasistiska svenska skolor för att barnen i Rosengård ska kunna stå i stånd och sälja bananer.

Underskatta aldrig överklassens enfald! Inte heller dess okunnighet: Vad EW-B är ute efter är att modersmålsundervisningen inkräktar på barnens möjligheter att lära svenska.

Bortsett från att modersmålsundervisningen är så nedskuren och bortflyttad att den knappast kan inkräkta på mycket mer än schemaläggarens samvete -
bortsett från att EW-B:s professorskolleger på lingvistiken ur sin forskning dragit den logiska slutsatsen att flerspråkig undervisning ger fler språk -
bortsett från att EW-B visar att hon tycker bananförsäljning är ett skitjobb -
bortsett från det, är det en skam att se hur de bildade klasserna självklart tar sig rätten att tycka vad som helst om vilket ämne som helst.

En bananförsäljare som begår samma totala blundrar skulle åka av ståndet. Men i EW-B:s värld räcker det med att rätt sorts människor inte kan ha fel. Fett kefft, är vad det är.

Teori, Brink och politik

I en Flamman-artikel av Josefin Brink fanns en utmärkt genomgång av hanteringen av några frågor inom feministisk debatt. Hon nämner bl.a. det sexuella ”bejakandet” på 60- & 70-talen. Det var islossningstiden då männen skulle garanteras villiga kroppar att ta för sig av, utan den risk för att dra på sig en radda ungar som vi kvinnor tidigare så lömskt utsatt dem för. Med visst understatement konstaterar Josefin: ”Analyser av könsmaktstrukturen i heterosexualiteten stod inte direkt i första rummet”. Något som jag i efterhand kan bestyrka - det var på den tiden man kallades nunna om man fann sex med främmande människor totalt ointressant.

Det finns mycket att ta upp i artikeln, bland annat frågan om kampanjen mot ”sexualiseringen av det offentliga rummet” som Josefin raljerar lite med. Eftersom jag hör till dem som finner det avskyvärt att se mitt kön behäftat med prislapp på varenda annonspelare tar jag frågan på större allvar (men skulle hellre kalla det ”pornofiering”). Dock är vi överens om problemets kärna: den ständiga kommersialiseringen av såväl det offentliga rummet om sexualiteten och kvinnokroppen.

Den omdiskuterade queerteorin benämns av Josefin som ”teoretiskt sprängstoff i sitt bejakande av det avvikande, sin aggressiva utmaning av alla ’sanningar’ om kön och sexualitet”. Hon påpekar också att den inte är användbar som utgångspunkt för politisk handling. Det idoga upplösandet av kategorier ser jag som queer-teorins styrka. Den fungerar ifrågasättande, ögonöppnande. Men det är inte meningen att vare sig den eller andra nya byggstenar inom vetenskapen ska omsättas i praktisk politik. Vi behöver inte skriva in D-uppsatser i partiprogrammet.

Detta gäller givetvis också alla de uppfattningar om samlag som är möjliga att hysa. Artikeln har kritiserats för att gå vissa radikalfeministiska strömningars ärenden, när de i själva verket ifrågasätts. Motivet till kritiken är gåtfullt. Ska varje politiker redovisa sin principiella ståndpunkt ifråga om samlag - när själva poängen är att den inte går att göra politik på!?

Den feministiska debatten blir ofta svart-vit eller riktas mot pseudofrågor. Josefin frågar sig retoriskt om det verkligen är så illa att ”debatten styrs av den mediala logikens krav på sensationer, konflikter och snaskighetspotential”. Jo - så illa är det förstås. Därför får vi - helt enkelt! - vara våra egna media.

Motvärn

Det nya moderata partiet värnar omsorgen. Det är ett uttryck de lånat från vänster, och för min del får de gärna behålla det.

Värna kvinnor, barn, djur och andra svaga grupper... Sådär höll även vi på och värnade alldeles för länge. Men det är inte socialism att följa socialtjänstlagen. Möjligen kan det vara en nyhet för de nya moderaterna.

Någon säger att uttrycket springer ur det 70-tal då socionomerna äntrade vänsterpolitiken. Andra menar att det bitit sig fast under de nedskärningsår då försvar var den enda linjen att tillgå. Naturligtvis ska vi göra vårt yttersta för att behålla välfärden oavsett om det är gammelsossar eller nymoddar som är ute efter den. Men principiellt ska vi vara mot värnandet!

Folk måste få möjligheten att göra något själva. Att skapa våra liv, utan att hela tiden ha prislappar på oss. Det är därför vi bearbetar villkoren, inte individerna. Det är därför vi upprepar att politik är ett verktyg.

Himmelsblått

De nya moderaterna. Himmelska makter, vad allt hittar dom inte på. Ljusblå som på änglabokmärken. Hyggliga och lågmälda. De som värnar, de som förstår.

De nya moderaterna har fattat att alla måste ha ett jobb - skitsamma vilket. McJobb, påhugg till lägstbjudande. En syssla jag måste utföra eftersom sänkt a-kassa inte är nåt överlevnads-kit precis. Den sortens jobb som berövar mig värdigheten till och med mer effektivt än ekonomiskt bistånd.

Att ”leva på bidrag” är det ingen som tycker är roligt. Det är bara en nödvändig rättighet att kunna få stöd under en period av fattigdom.
På de nya moderaternas marknad finns inga rättigheter alls.

Hat och enfald

Såg en av de primitiva fanatikerna i teve igen. Med lysande ögon, beredd att offra livet för sin tro. Varken egen eller andras död var viktigare än budskapet om Frihet. Hon var nämligen soldat i Förenta Staternas armé, och längtade ner till Irak igen.

Amerika-hat är ett uttryck som används på ledarsidorna om sådana som mig. Nu har jag inget emot vare sig Canada eller Chile (som mig veterligt ligger i Amerika), men att vara USA-hatare tar jag gärna på mig. Det är så enkelt att hata på av alla krafter, så i dethär fallet ger jag äran att vara måttfull och omdömesgill till någon annan.

USA ”är ett imperium med en egendomlig benägenhet att vilja förneka detta faktum”, enligt Niall Ferguson (citerad av Åsard i dagens SvD). De saknar ”imperialistisk mentalitet”.

USA är ett imperium med en patetiskt paranoid förmåga att världen över snoka upp de lömskaste små fiender. Ett imperium som hos sin befolkning lyckats ingjuta en motbjudande sentimental identitetskänsla av självgod patriotism parad med en häpnadsväckande skräckslagen ödmjukhet. Miljoner usa-ner lever med en malande rädsla för alla farligheter som likt en moskitsvärm hotar att stinga hål på deras livsstil och beröva dem värden som de bara kan uttrycka genom att rabbla substantiv: Gawd, Freedum, Demahcracy, Amurrrica och som de nu låter.

Den mentaliteten är kanske inte imperialistisk. Det ligger närmare till hands att se det som institutionaliserad enfald.

En sexuell lärare

Kan inte släppa detta med enkätfrågor.
En av mina favoritantipatier är: ”Vill du att ditt barn ska ha en homosexuell lärare?” Den frågan användes i Europabarometern för några år sedan. En stor majoritet européer svarade nej, föga förvånande. För om det finns något en stor majoritet av oss fruktar och hatar så är det väl sammanställningen barn - sexuell.

”Vill du att ditt barn ska ha en heterosexuell lärare?” Jag tror många européer skulle svara nej av bara farten. Vill du att ditt barn ska ha en sexuell lärare? NEJ NEJ NEJ. Mitt barn ska bo i isolerad cell och få garanterat hormonfri service av hermafroditiska sniglar!

Min avsikt är inte att förminska homofobin. Den finns. Den finns så till den grad att folk lever halvhemliga liv, så att en stor majoritet européer inte får en chans att begripa att av alla barnens lärare är cirka 10% homosexuella. Om skolgången inte fungerar har det en förkrossande mängd andra orsaker - exempelvis usel fördelningspolitik, kristet patriarkat, dominans- & underkastelsekultur och en nonsensbetonad uppfattning om vad kunskap är.

”Om du inte är nöjd med ditt barns skola, beror det på att hon haft en flata i geografi?” Så kunde man också ställa frågan. I det fall man vore det minsta intresserad av homofobins absurditet.

Det är för många av dem i Sverige

Fem procent av svenskarna är antisemiter, enligt en undersökning genomförd av Forum för levande historia. Chefen Helene Lööw påminner oss om att det räcker för en riksdagsplats. Men allt kan bli värre: en hel tredjedel av de undersökta litar inte på muslimer.

Jag tvivlar inte på att läget är så illa. Men jag måste kolla frågorna också. Mycket riktigt: som brukligt är i denna typ av undersökning är frågorna stereotypa, bygger på redan fixerade vi-dom-kategorier. Insamlingen av variabler är i och för sig generös. Men när det gäller tecken på intolerans får du kommentera samtliga följande påståenden om såväl judar, muslimer som homosexuella:

De är säkert hyggligt folk
Det skulle vara helt okej att bo granne med en skötsam person (ur nämnd grupp)
Det är alldeles för många av dem i Sverige
(Den gruppen) går det inte att lita på
Det borde vara förbjudet för dem att rösta

Vid dethär laget börjar till och med jag inse att det måste vara något skumt med de utpekade grupperna. Det är ju ingen som frågar mig om jag litar på kristna. På heterosexuella. Eller varför inte på människor i största allmänhet.

Påståendena stärker mig också i tron att jag förväntas, rentav bör, hysa uppfattningar om diverse olika kategorier av människor. (Bara inte alltför negativt.)

Att rasismen är utbredd och undersökningens resultat riktiga tvivlar jag inte på. Men jag menar att de bygger vidare på föreställningen om att det finns ett subjekt = vi, och objekt = folkgrupper. Dem kan vi välja att bo med, eller ge och ta ifrån vissa rättigheter.

Det är vi som värderar. Vad har muslimen för anledning att känna tillit då?

En fråga om gungor

Nu är Milosevic död, saknad endast av sina domare.

Strax efter kriget besökte jag Sarajevo. Jag såg kvinnor hugga ved, tvätta, stapla ved. De köade för tvättmedel, lagade bönor, tvättade i hinkar, diskade i kallvatten, hängde tvätten. När de fick en stund över högg de ned parkträden, sågade upp dem och delade stockarna lika, högg ved gemensamt, och staplade den var och en på sin balkong. Under all denna aktivitet hade även männen sitt att sköta. De monterade parabolantenner. Fanns det en upprättstående vägg kvar, nog skulle det fästas en parabol där. Krångligt bara om den fastnade i tvättlinorna.

Ett annat minne är sockerpaketen. Små papperspåsar som serverades överallt, på kaféer, FN-kontor, flyktingförläggningar. Inne i stan stod det ”secer sugar sucre zucker” på paketen. På andra sidan gränsen i Pale, Republika Srpska, fanns lika gott om sockerpaket. På dem stod det "SP;CKO CAPAJEBO”; det serbiska Sarajevo.

Körsbärsblom regnade över ruinerna, stadsparken var full av gravstenar, och på lekplatsen var alla repen avskurna från gungorna. I en krigsekonomi var väl repen bra att ha.

Alla jag mötte: parlamentariska gruppen som jag reste med, dåvarande ambassadören och EU-representanterna på plats, alla var eniga om att allt detta är kommunismens fel.

När broarna har exploderat, böckerna bränts, passen är värdelösa. När symboliska örnar och liljor kvävts i separatistisk flaggduk och bilarnas registreringsskyltar är en het stridsfråga. När kvinnorna är våldtagna oc sockerpaketen propagandistiska - då finns det politiker som nöjer sig med förklaringen att allt är kommunismens fel.

Hur mycket som var Milosevics fel får vi inte veta. Men jag saknar honom inte. Jag vill bara veta varför alla repen var avskurna från gungorna.

Ont lymmel och grunk

I dystra stunder tror jag inte att folket vill ha det så värst mycket bättre. Iallafall inte om det innebär att vi måste göra något själva. Mycket bekvämare och enklare är att fnysa över felen som begås av odugliga politiker. För lilla jag har ju inte gjort nåt.

Nej det var just det. Bristen på aktivitet märks sannerligen.

Under Johan III:s långa och hetsiga regeringstid var det som uppfattades ur svenska hjärtans djup mestadels misstro och motstånd, då för tiden formulerat som ”ont lymmel och grunk”. Visst kan man se oss för sig: i femhundra år har vi trögrörliga bonnläppar stått med tårna i lerjorden, lymlandes och grunkandes.

Den svåröversättliga gamla frasen låter ändå som att den står för något mer än självgott fnysande i soffan. Den låter som ett folk som åtminstone börjat titta sig om efter hötjugan.

Johan III försökte tillfredsställa adeln och skaffa makt i Östersjöområdet. Vår regering försöker tillfredsställa näringslivet och utmärka sig inom unionen. Arrogansen gentemot bonnläpparna här hemma är ungefär densamma. Så vad jag önskar inför denhär valrörelsen är mindre av grums och grymt och grunk, och betydligt mera lymmel.

Visa regeringen inte bara vad vi vill, utan att faktiskt vi tänker göra det. Gärna med en liten hötjuga klädsamt bakom örat.

GLAD 8 MARS

För kvinnors rörelsefrihet och rätt till sina kroppar - mot prostitution, mot mäns våld. Idag firas 8 mars med namninsamling, flygbladsutdelning, manifestationer och temamöten över hela landet.

Det tog tid innan jag blev feminist. Långt innan Göran Persson blev det föralldel, men jag tog ändå god tid på mig för att inse och acceptera att jag redan från början tillhörde en förlorargrupp. Det kan delvis bero på att jag hela uppväxten spelade teater. Där var det alltid fler flickor än pojkar, och pojkarna hörde inte till de mest uppumpade hockeyoffren. Även om de förde lite mer oväsen behövdes faktiskt alla, för rollbesättningarna. Adamsäpple är inte klädsamt på prinsessor. Senare skrev vi egna pjäser för rollerna A, B, C så att ingen fast uppsättning krävdes utan vi kunde byta med varandra. När vi repeterade tänkte vi knappast på A:s eller C:s könstillhörighet, det var en kort unisex-period. Den övergick i perioden när vi låg på golvet och skrek "det är jag som är mest avantgardistisk!" En kanske inte så fruktbar, men på inget vis förtryckande inställning.

Att gå ner från scenen var att komma ut i en värld där kvinnor inte behövdes. Inte ens till prinsessrollerna. Män kunde göra allting bättre själva. Om kvinnor skulle vara med, var det något särskilt. Ett måste, något besvärligt. Blev det en plats över kunde vi kanske kvalificera oss för den.

Jag har fortfarande inte accepterat det: att det ska särskild ansträngning till för att vi ska få vara med och spela bland män som inte ens är så värst avantgardistiska.

"Män är inte djur, men hade vargar orsakat så här mycket skada och död skulle en viss avskjutning utan tvekan bli aktuell"

Lars Lindström, Expressen

Konst och politik

Kultur som bärare av förändring - det var temat för ett vänsterkafé på ett kommunalt slott. Se där, redan i inledningsfrasen har vi klarat av två kulturella sammansättningar: vänstern driver kaféverksamhet, kommunen håller ett slott. Utmärkt!
Med rappare under barocktaket, Amelin i trapphuset, en landstingspolitiker och en estradpoet blir det inte sämre. Blandning är bravo. Kultur är förändrande och föränderligt.

Vänstern rymmer åtminstone två kultursyner, möjligen fler. I detta sammanhang syftar jag inte på odling eller matvanor eller barnuppfostran eller idrott, utan det mer begränsade ”konst”. Och menar att ena vänstern säger att konsten är något som ska erövras från överklassen och användas som ett verktyg, medan andra vänstern, dit jag hör, ser konst som frigörande i sig.
På vänsterkaféet i slottet sa jag: politiken är vårt verktyg för att förändra samhället, konsten är det vi gör för att bli mer och mer människa. Genom ord, färg, ton, steg och form berättar vi för oss själva vilka vi är.

En obetingad och primitiv tro på den ädla människovilden kan leda till uppfattningen att vi skulle klara oss bäst utan samhällsbygge, civilisation och därmed politik. En motsatt men lika obetingat primitiv tro på förnuftskonstruktioner kan leda till en uppfattningen om att konst är lyx eller att den går att reducera till enbart verktyg.

Men människan har alltid, oavsett stadium av primitiv civilisation, byggt samhällen och skapat konst. Vi tycks inte ha kunnat existera ett halvsekel på jorden utan att göra det.
På något vis har de båda som mål att vi ska stå ut med varandra. Politiken begränsar oss, konsten gör oss fria. Båda är nödvändigt.

Nya tider, nya partier

Att missnöjda människor bildar nya partier är ett friskhetstecken. Men att missnöjda kvinnor bildar ett kvinnoparti och missnöjda immigranter ett invandrarparti betraktar jag i förstone som Vänsterpartiets sjukdomstecken. Vår feministiska, antirasistiska politik är antingen inte tillräcklig, eller så har den inte gått fram.
Men det förstås. Om de partibildande immigranterna och kvinnorna inte var socialister från början, då är det logiskt att bilda ett klassneutralt intresseparti. Precis som ekologer som inte var socialister bildade ett klassneutralt miljöparti, för vilket det gått ganska hyfsat.
Med jämna mellanrum bildas det småborgerliga svensksinnade partier för vilka det hittills inte gått särskilt bra. Det kan bero på okända faktorer, såsom ”hög facklig organisationsgrad”, ”kvardröjande god effekt inom offentliga trygghetssystem” eller ”gammal bondetröghet”. Det kan också bero på ökända faktorer, såsom apskumma företrädare.

Men jag som varit antirasist sålänge begreppet funnits borde väl inse behovet av ett ”invandrarparti”? Varför ropar jag inte oförbehållsamt: sii! nu har ni gjort det, kör!
Jo, det ropar jag till dem som vill just detta.
Men inte till besvikna socialister som öppnar eget på grund av att vårt parti misslyckats. Inte heller till dem som omtolkat samhällsbeskrivningen till att den i själva verket vilkar på etnisk grund.

Det finns inget själva verk. Det finns bara våra övertygelser. En urgammal övertygelse är den klassbaserade organisationen, som inte har föråldrats utan tvärtom visat sig hålla. Oavsett vad globalkapitalismens fragmentmedia säger så verkar vi inom ett klassamhälles ramar, och när vi grips av lusten och kraften att starta nya partier måste vi ändå (i bästa fall, om vi får möjlighet) göra politik med klassmärkta verktyg.

Det borde inte gå att vara socialist/liberal/konservativ utan att förhålla sig till frågor om sexism och rasism, men faktum är att det går. Tyvärr.
Däremot går det inte att i längden vara antirasist eller feminist utan att förhålla sig till klasspolitik. Eftersom det är den som förs. Också när den drabbar specifika grupper utförs den som klasspolitik. Därför tror jag att den måste påverkas som sådan.
Skillnaden är: med alla befolkningsundergrupper in- och medräknade. Det borde vi ha kunnat klara. Det måste vi helt enkelt klara.

Fågelkarta

Jag tänkte inte oroa mig för fågelvirus. På den punkten var jag så bestämd som bara en kvällstidningshatare kan vara. En karta med svarta plumpar betyder i sensationssammanhang bara en sak - någon vill skrämmas, kartan visar de fientliga truppernas framryckning. Först var de här (svarta moln över främmande kontinenter), igår var de här (plumpar i Östersjöområdet) och idag är de här: svärmar av svarta punkter har tagit sig innanför Visby ringmur, är kanske redan på busstorget i Trelleborg!

Kvällspresskartan ser likadan ut. Det kan vara alla arméer utom Förenta Staternas, eller människor på flykt från alla arméer inklusive densamma. Det kan vara utbredningen av religiösa läror och irrläror, sexuella sjukdomar och perversioner, mass- respektive seriemördare i små- respektive stora kommuner. Det kan vara invasionsstyrkor av halta kor, mordiska sniglar, bestrålade chips eller förkylda ankor.
Samma karta, samma budskap: det finns alltid en fiende som plumpt närmar sig Oss, vi bottenlöst oskyldiga nordiska miljövänner.

Men trots desinformationen gick det slutligen upp för mig att dethär handlar om fåglar. Då blev jag både ledsen och bekymrad.
En skog utan uppflog av orre. En park utan hoande duvor. En isfläckig insjö om våren utan svanar. En uppgrävd potatisåker om hösten utan tranor.
En sommar utan allt det som vi hör att fåglar gör - utan att viggen viggar, hägern hägrar, gjusen gjusar, lärkan lärkar, vipan vipar och svalorna svalar - en sådan sommar är inte en sommar, inte ett liv.

Men varför bedrövas över sådant vi inte kan påverka? Kanske är det så att kvällspressen tar sitt nationella ansvar när de lockar folk att mejlbomba statsministern med krav på vaccin som verkar i förväg. Det vore bara dystert att trycka en sida om fåglar och sådant som folk faktiskt bryr sig om.

Koltrastar och kommunister

Idag hörde jag koltrasten. Liksom för ettpar dagar sen, fast jag inte kunde tro det. Då harklade han sig bara. Jamade lite. Testade uppspelet. Idag gick han igång, under sämsta tänkbara förutsättningar.

Minus fem och lätt snöyra. Skulle inte släppa ut en katt i det vädret, inte en koltrast och helst inte mig. Men mat och motion ska man ju ha. Medan jag skaffade dessa tu, fick jag glädjen att höra koltrasten. Den börjar om igen, varje år, oavsett förutsättningarna.

Det är likheten mellan koltrastar och kommunister. Vi har fått lära oss att börja om från början. "Gång på varje gång från början". Det är något som ska göras: sjunga eller organisera, helst både och, så då gör vi det.

Skillnaden är att koltrasten, den sensibla musikaliteten till trots, struntar i villkoren. Han är biologiskt programmerad. Kommunister är sociala varelser som fått lära oss att förutsättningar och villkor är avgörande. Vi börjar alltid där vi är och utgår från det. Denhär grenens eventuella bärkraft. Bara det, för imgen kommer att hjälpa oss.

Förutsättningarna att vara kommunist är idag är minimala. Men sjunga och organisera kan man alltid. Det är vad vi kan lära av koltrasten.