En fråga om gungor

Nu är Milosevic död, saknad endast av sina domare.

Strax efter kriget besökte jag Sarajevo. Jag såg kvinnor hugga ved, tvätta, stapla ved. De köade för tvättmedel, lagade bönor, tvättade i hinkar, diskade i kallvatten, hängde tvätten. När de fick en stund över högg de ned parkträden, sågade upp dem och delade stockarna lika, högg ved gemensamt, och staplade den var och en på sin balkong. Under all denna aktivitet hade även männen sitt att sköta. De monterade parabolantenner. Fanns det en upprättstående vägg kvar, nog skulle det fästas en parabol där. Krångligt bara om den fastnade i tvättlinorna.

Ett annat minne är sockerpaketen. Små papperspåsar som serverades överallt, på kaféer, FN-kontor, flyktingförläggningar. Inne i stan stod det ”secer sugar sucre zucker” på paketen. På andra sidan gränsen i Pale, Republika Srpska, fanns lika gott om sockerpaket. På dem stod det "SP;CKO CAPAJEBO”; det serbiska Sarajevo.

Körsbärsblom regnade över ruinerna, stadsparken var full av gravstenar, och på lekplatsen var alla repen avskurna från gungorna. I en krigsekonomi var väl repen bra att ha.

Alla jag mötte: parlamentariska gruppen som jag reste med, dåvarande ambassadören och EU-representanterna på plats, alla var eniga om att allt detta är kommunismens fel.

När broarna har exploderat, böckerna bränts, passen är värdelösa. När symboliska örnar och liljor kvävts i separatistisk flaggduk och bilarnas registreringsskyltar är en het stridsfråga. När kvinnorna är våldtagna oc sockerpaketen propagandistiska - då finns det politiker som nöjer sig med förklaringen att allt är kommunismens fel.

Hur mycket som var Milosevics fel får vi inte veta. Men jag saknar honom inte. Jag vill bara veta varför alla repen var avskurna från gungorna.