Det tog tid innan jag blev feminist. Långt innan Göran Persson blev det föralldel, men jag tog ändå god tid på mig för att inse och acceptera att jag redan från början tillhörde en förlorargrupp. Det kan delvis bero på att jag hela uppväxten spelade teater. Där var det alltid fler flickor än pojkar, och pojkarna hörde inte till de mest uppumpade hockeyoffren. Även om de förde lite mer oväsen behövdes faktiskt alla, för rollbesättningarna. Adamsäpple är inte klädsamt på prinsessor. Senare skrev vi egna pjäser för rollerna A, B, C så att ingen fast uppsättning krävdes utan vi kunde byta med varandra. När vi repeterade tänkte vi knappast på A:s eller C:s könstillhörighet, det var en kort unisex-period. Den övergick i perioden när vi låg på golvet och skrek "det är jag som är mest avantgardistisk!" En kanske inte så fruktbar, men på inget vis förtryckande inställning.
Att gå ner från scenen var att komma ut i en värld där kvinnor inte behövdes. Inte ens till prinsessrollerna. Män kunde göra allting bättre själva. Om kvinnor skulle vara med, var det något särskilt. Ett måste, något besvärligt. Blev det en plats över kunde vi kanske kvalificera oss för den.
Jag har fortfarande inte accepterat det: att det ska särskild ansträngning till för att vi ska få vara med och spela bland män som inte ens är så värst avantgardistiska.
"Män är inte djur, men hade vargar orsakat så här mycket skada och död skulle en viss avskjutning utan tvekan bli aktuell"
Lars Lindström, Expressen
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar