Bland det värsta jag vet i debattväg är när motståndaren påförs åsikter hon aldrig skulle komma på idén att uttrycka. Senast hörde jag det i kulturdiskussionen: Den som är emot en litteraturkanon, är emot läsning. Enligt samma logik är den som är emot betyg, också emot kunskap.
I en demokrati undviker man åsiktsförtryck. Ingen ska förbjudas att yttra sig. Istället tar man till åsiktspåförande. Talar om vad de andra tycker så att de hindras från att göra det själva.
Det handlar om att monopolisera en definition och se till att hålla arenan stängd för obehöriga åsikter. Det är alltså både antiintellektuellt och odemokratiskt. Det är också taktiskt fiffigt, eftersom motståndaren måste börja om från början varje gång ("vad jag menar med kunskap är...") så att diskussionen hinner bli ljummen.
Det är svårt att urskilja om vänstern ägnar sig åt samma knep. På 70-talet gjorde vi det, när folk som ville åka till Förenta staterna tillskrevs uppfattningen att gilla kriget i Vietnam. Jag hoppas vi har lärt oss något. Men hur får man borgerliga översittare att lära?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar