Ont lymmel och grunk

I dystra stunder tror jag inte att folket vill ha det så värst mycket bättre. Iallafall inte om det innebär att vi måste göra något själva. Mycket bekvämare och enklare är att fnysa över felen som begås av odugliga politiker. För lilla jag har ju inte gjort nåt.

Nej det var just det. Bristen på aktivitet märks sannerligen.

Under Johan III:s långa och hetsiga regeringstid var det som uppfattades ur svenska hjärtans djup mestadels misstro och motstånd, då för tiden formulerat som ”ont lymmel och grunk”. Visst kan man se oss för sig: i femhundra år har vi trögrörliga bonnläppar stått med tårna i lerjorden, lymlandes och grunkandes.

Den svåröversättliga gamla frasen låter ändå som att den står för något mer än självgott fnysande i soffan. Den låter som ett folk som åtminstone börjat titta sig om efter hötjugan.

Johan III försökte tillfredsställa adeln och skaffa makt i Östersjöområdet. Vår regering försöker tillfredsställa näringslivet och utmärka sig inom unionen. Arrogansen gentemot bonnläpparna här hemma är ungefär densamma. Så vad jag önskar inför denhär valrörelsen är mindre av grums och grymt och grunk, och betydligt mera lymmel.

Visa regeringen inte bara vad vi vill, utan att faktiskt vi tänker göra det. Gärna med en liten hötjuga klädsamt bakom örat.