Varför inga rasupplopp i de svenska förorterna? frågades under höstens franska kravaller. En förklaring som faktiskt gavs av den konservativa franska tidningen le Monde var att det i Sverige ännu finns ett funktionellt välfärdssystem. Våra borgerliga tidningskolleger hade lite svårt att ta in den synpunkten. Bråk blir det väl när man ger bidrag till slashasar - eller?
Möjligen bidrog jag till le Mondes slutsatser när jag under sent 90-tal var förortens talesperson under en reportageresa tidningen gjorde. Journalisten undrade vad vi gjorde med ungdomar som inte gick i skolan, och jag förklarade att de gillade den så till den grad att de aldrig gick därifrån. De fick mat, sysselsättning och vänligt bemötande, och de flesta passade på att lära sig något när de ändå var där. Ett fåtal fördrev sin tid med att spela biljard och håna personalen, men de brände inte ned huset. De satt ju i det själva.
Ungdomar som tidigt dragits in i kriminalitet höll sig inte i förorten överhuvudtaget, utan skötte sina affärer i city. Hemma blev man ofelbart igenkänd och omhändertagen. Det är svårt att sätta eld på bilar när ens gamla dagisfröknar tittar på. Eller att råna butiken där kompisens morsa jobbar.
”Är detta en idyll?” frågade le Monde, något jag förnekade. Men sen kom några störiga killar med spadar och verktyg förbi och ville gärna uttala sig. De var inte på väg för att vandalisera köpcentrum, utan hade fått kommunalt praktikjobb på idrottsplatsen.
Jag tycker inte att vi överöser ungdomarna med framtidsutsikter, men någonting tycks fortfarande fungera. Det är när man fått ingenting, som man måste slåss.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar