Jag kunde just tro det. När vi kom tillbaka möttes vi av den svenska fanan, ty vår lilla stad firar svenskheten på sina gröna ängar. Firar den svenska demokratin och mångfalden, hycklar regeringen.
Hemma i byn märktes inget särskilt. Bönderna hissade flaggan, det gör de på alla röda dagar och på många fler bemärkelsedagar där emellan. Roligast var det år grannen skulle få hem fabriksny Cadillac och i sin glädje hissade stjärnbaneret. Nåja, det gick inte hem i alla gårdar. Själv har jag hissat flaggan på midsommarafton, på skolavslutningen. När det var fest.
Men det som var fest igår är skumt idag. När vi går ned på kvarterskrogen möter vi barnfamiljer som viftar med svenska flaggor över barnvagnarna på väg mot närmsta öl. Någon har påbjudit flaggviftning, och så fort går det - ett år!
Behöver jag erinra om Kristna Axén-Olins hatiska artikel i SvD 5 juni? Jag tänker inte citera den, jag tänker så att säga inte ens tiga ihjäl den. Det kan andra göra, avfärda henne som moderatvärsting. Men kom ihåg att den regering vi samarbetar med har genomfört nationaldagsreformen, tillsammans med värstingarna.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar