Följde en tidningsdebatt mellan två arkitekter om hur den nutida staden bör se ut. Eftersom jag just skrivit en valbroschyr om att ”en stad är sina medborgare” var det intressant att se vad arkitekterna tycker att den är.
Den ene var förespråkare för den kvartersstaden. Alltså vanliga gator med vanliga hus och gårdar och butiker emellan. Den andre utdömde kvartersstaden som unken modernism. Han ville ha den perifera staden med rader av låghusbebyggelse som pärlband mellan köpcentra och affärsparker. Lite Los Angeles, lite mardröm, lite för dem som föredrar att köra bil framför att bo. Men frågan är om det överhuvudtaget är en stad?
Att planera staden för medborgarnas behov låter sig sägas i en tättbebyggd och tämligen färdig småstad, som den jag bor i. Att planera något som inte finns för framtida medborgares hypotetiska behov är naturligtvis svårare. Men ändå. Jag trodde den perifera staden var ett misstag! Något som uppkommit på trots mot bekvämlighet och god smak, endast som ett sista försök att krama lite mer vinst ur överblivna markbitar.
Oavsett våra valbroschyrer är staden faktiskt mer än sina medborgare. I gamla städer har stenläggning, husanhopningar, parker och genomströmning ackumulerat en egen kvalitet. Staden ska formas av medborgarna, men den har sina egna behov och formar också oss. Det är därför stadsplanering är så intressant. Och så känsligt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar