Måste återgå till Sune Jonsson, som jag skrev om den 16 maj: "Den som går med korna längs bygatan gör det i ett oändligt nu". I denhär byn i Dalarna försvann mjölkkorna för knappa 20 år sedan. EU krävde större och större besättningar, och mjölkbönderna fann sig en dag häpet och alienerat stå och stirra på 120 anonyma djur med datorchip i örat och miljonamorteringar för fähusen.
Vi går inte med korna längre - men korna går med oss. Det blev möjligt med biffuppfödning. Djuren är vildare, inte lika snälla, men de håller markerna öppna åt oss. Än är det inte dags att ge upp för granen, hur mycket det än skulle glädja EU.
I Västerbotten avfolkades hela byar. Här där avstånden är kortare är det möjligt att leva på och av varandra. Det ena lilla företaget ger underlag åt det andra och tillfällig anställning åt grannen under en omställningsperiod. Jordbruket sköts på deltid. Det är ingen idyll, men det går med hårt arbete och mycken list.
Nu börjar byggnaderna bli problemet. Med allt annat slitjobb är det svårt att hålla de stora mangårdshusen och ladorna i stånd. Visst - det är rimligt att påpeka att det är orimligt att hushåll på 1-2 personer lever i luftiga träbyggnader om upp till åtta rum, men inställningen att man betalar av på sin boendestandard med eget hantverk är självklar och underförstådd. Husen byggdes ju för en helt annan familjetyp - sex barn och svärföräldrarna i köket oppa. Men idag står och faller den kulturhistoriskt värdefulla byggnationen med övertidsarbete, en svår förlossning eller reumatism. Och av allt som har med saken att göra, så inte är det fastighetsskatten!
För att rädda bygatan till ett oändligt nu krävs överblickbar och säker försörjning för folket på landsbygden. Annars är det bara kamera som återstår.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar