Teori, Brink och politik

I en Flamman-artikel av Josefin Brink fanns en utmärkt genomgång av hanteringen av några frågor inom feministisk debatt. Hon nämner bl.a. det sexuella ”bejakandet” på 60- & 70-talen. Det var islossningstiden då männen skulle garanteras villiga kroppar att ta för sig av, utan den risk för att dra på sig en radda ungar som vi kvinnor tidigare så lömskt utsatt dem för. Med visst understatement konstaterar Josefin: ”Analyser av könsmaktstrukturen i heterosexualiteten stod inte direkt i första rummet”. Något som jag i efterhand kan bestyrka - det var på den tiden man kallades nunna om man fann sex med främmande människor totalt ointressant.

Det finns mycket att ta upp i artikeln, bland annat frågan om kampanjen mot ”sexualiseringen av det offentliga rummet” som Josefin raljerar lite med. Eftersom jag hör till dem som finner det avskyvärt att se mitt kön behäftat med prislapp på varenda annonspelare tar jag frågan på större allvar (men skulle hellre kalla det ”pornofiering”). Dock är vi överens om problemets kärna: den ständiga kommersialiseringen av såväl det offentliga rummet om sexualiteten och kvinnokroppen.

Den omdiskuterade queerteorin benämns av Josefin som ”teoretiskt sprängstoff i sitt bejakande av det avvikande, sin aggressiva utmaning av alla ’sanningar’ om kön och sexualitet”. Hon påpekar också att den inte är användbar som utgångspunkt för politisk handling. Det idoga upplösandet av kategorier ser jag som queer-teorins styrka. Den fungerar ifrågasättande, ögonöppnande. Men det är inte meningen att vare sig den eller andra nya byggstenar inom vetenskapen ska omsättas i praktisk politik. Vi behöver inte skriva in D-uppsatser i partiprogrammet.

Detta gäller givetvis också alla de uppfattningar om samlag som är möjliga att hysa. Artikeln har kritiserats för att gå vissa radikalfeministiska strömningars ärenden, när de i själva verket ifrågasätts. Motivet till kritiken är gåtfullt. Ska varje politiker redovisa sin principiella ståndpunkt ifråga om samlag - när själva poängen är att den inte går att göra politik på!?

Den feministiska debatten blir ofta svart-vit eller riktas mot pseudofrågor. Josefin frågar sig retoriskt om det verkligen är så illa att ”debatten styrs av den mediala logikens krav på sensationer, konflikter och snaskighetspotential”. Jo - så illa är det förstås. Därför får vi - helt enkelt! - vara våra egna media.