Ohly är den minst populäre partiledaren - men snälla tidningen, försök komma på något som gör mig förvånad. Undersökningen gjordes hösten -05, det år då klappjakten gick. Nu, de opinionsmässigt känsliga månaderna -06 är det viktigt att väljarna får veta. Om en enda röstberättigad person inte skulle ha förstått att Ohly är impopulär, bör de omedelbart underrättas.
Men såg ni att det var ett litet uppåthak där på vänsterns skala? Efter Schymans ofantliga offentliga popularitet vars fall var stort, kom det en pyttesväng uppåt för Hoffmann. Jag minns inte att väljarna någonsin fick veta det när det var aktuellt. Tvärtom minns jag att hon offentligt och medialt utpekades som rand i tapeten.
Alla som blir partiledare har vissa egenskaper gemensamma. De måste ha vinnarskalle, något tjurhornigt knotigt, lagom skygglappsförsett. Att konstatera det är inte politikerförakt - fråga Zlatan om han kommit dit han kommit genom att visa personlig empati?
Varför ska då dessa partiledarvarelser vara så himlens populära? Jovisst, det ligger i själva partilederiet. Populariteten är en arbetsuppgift att lösa på ett sätt som framstår som naturligt. Eftersom Ohly har både vinnarskalle och charm skulle han ha kunnat lösa den, om han fått åtminstone samma chans som en lågpanna till yankeepresident.
Som oppositionell natur har jag aldrig varit partiledarkramare. Endast media kan få mig till det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar