Jag ägnade eftermiddagen åt Folkpartiets valmanifest. Ingen uppmuntrande läsning för den som är försedd med antirasistiska glasögon.
Att Folkpartiet driver en borgerlig politik kan jag inte klandra dem för. Det är deras uppgift. Men de har också åtagit sig uppgiften att lyfta upp i ljuset alla de problem som ingen talar om, problemen sopade under mattan - det vill säga, Sverigedemokraternas älsklingsretorik.
Fp menar att ett problem som osynliggjorts av makten är integrationspolitikens misslyckande. Då förstår jag inte vad Folkpartiet begär ifråga om öppenhet - har inte detta politikområde ända från sin födelse i en SOU under sent 1990-tal ständigt ifrågasatts och kritiserats från höger till vänster, från forskare och praktiker. Kritiken kan vara befogad eller obefogad. Min poäng är att den är och har varit öppen.
Vad Fp gör är att ställa upp som rumsrent alibi för de högernationellas klagomål. De skriver om kulturmönster som inrymmer våld mot kvinnor och barn, om kriminaliteten i utsatta bostadsområden, om språk- och kunskapskontroll, och undervisning i svensk värdegrund för invandrare som inte begriper den.
De skriver också att det är i områdena som präglas av utanförskap som ”en destruktiv vi-mot-dom-känsla” föds. En fantastisk problembeskrivning! De diskriminerade blir bärarna av destruktiva känslor. Jo tack, det skulle säkert jag också vara om jag blev alltför illa behandlad. Men majoritetsbefolkningens destruktiva vita ideal - de är sopade under mattan i dethär dokumentet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar