Förbittrat eller förbättrat år

Noterar dystert att jag i år knappast känner till en enda av alla ”årets...” som tidningarna listar. Störst, värst och knäppast – men jag har inte hört talas om det. Eller kanske hört, men inte noterat. Tyckte väl inte det var nåt. Om det är viktigt att hänga med, kan jag lika gärna hänga mig.
Föralldel, det har hänt förr att tidningarna och jag värderar intresse och läsvärdhet olika. När fd kulturbilagan i SvD har en tvåsidig intervju med surpuppabloggaren Schulman undrar jag vems rygg som kliar värst.

Mest undrar jag när man får åka tunnelbana till och från Rinkeby igen? Stationen stängdes av eftersom några aggropuckon slängt raketer på folk och polisen inte har resurser att skydda oss resenärer. En till två snutar, det skulle räcka. Men det var för mycket begärt. Om rinkebyborna prompt ska lämna förorten uppmanas de att gå över Järvafältet. Eller ta bussen, som går åt ett helt annat håll.

Jämför med fotboll på Råsunda. Stopp i trafiken, fullpackad tunnelbana, svartgula eller grönvita horder som slänger ölburkar. Men med trygg bevakning av poliser busslastvis, en del rekvirerade från Avesta och Köping. Vanligt folk (typ skattebetalare) kan inte sova om kvällen, dels pga skränet, dels pga polishelikoptrarna.

Jämför! Sätta in helikoptrar – eller tvinga ut folk i leran på fältet. Visa vad vi prioriterar, och vem som är betydelselös. Sen harmas myndigheterna över att förbittrade rinkebybor alltid börjar prata om rasism. Ja – varför skulle de inte göra det? Vad skulle hindra oss?

Ett Gott Nytt År önskas er alla. Ett nytt år med stegräknare och nikotintuggummi, eller vilka förbättringsinsatser ni nu håller på med. Förresten, ta och läs Michel Azar: Den koloniala bumerangen.
Årets bok.

Välformulerat i förrfjol

Fortsätter tema Åsa Linderborg med ett flera år gammalt citat. Jag tror det var Aftonbladet -05. Hon beskriver sin skörd av vedervärdiga kränkbrev, resonerar om att det inte handlar om henne personligen utan om bestraffningen av kvinnor... och:
”Jag är inte bara kvinna, jag är dessutom socialist - den kanske största provokationen. Vänstern ses som extrem, apart, grälsjuk, okunnig.
I liberalernas svartvita världsbild blir varje nyansering hotfull, varje motförslag ett konspirationsteoretiskt angrepp. De som ser verklighetens komplexitet och samtidigt drivs av en övertygelse stämplas som diktaturkramare eller fascister.
Man gör karikatyr av våra åsikter. Felciterar medvetet. Sätter etiketter. Och man hånar oss när vi säger att debattklimatet är väl hårt nu, att antiintellektualismen grasserar i takt med nymccartyhismen.”

Linderborg tillägger att detta drabbar alla inom vänstern oavsett kön, och avrundar: ”Bara den som skriver meningslösheter slipper undan.”

”Man gör karikatyr av våra åsikter” – för det ger jag minst fem humlor i xprsn!

Minne av klassen

Som många före mig lyfter jag på hatten för Åsa Linderborg och hennes ”Mig äger ingen”. En fin skildring av far och dotter, ett vältaligt inlägg till förmån för de barndomar som duger utan att lukta nybakt och nybadat. En lysande hågkomst av det så nära och avlägsna 70-talet, och en oerhört god bild av arbetarklassen i sitt mer eller mindre medvetna tillstånd.

Jag blev varnad för att boken kunde kännas väl privat, eller tvärtom uppmuntrad att gråta över förlorad faderskärlek. Inget av det stämde. Skulle jag gråta vore det över min klass; över släktmiddagarna där någon just kommit hem från Öst-Tyskland och tyckte att det var jättebra, över tröttheten som förbannelse och förödmjukelsen som vardagsvara.

Boken är lite onödigt lång och innehåller en del upprepningar. Men de beror vanligen på att författaren valt att inte skriva kronologiskt, vilket i stort sett är en fördel då det stärker fiktionaliteten. Så har också enstaka kritiker berömt Linderborg för att hon har bidragit till tidsfenomenet att sudda gränserna mellan fiktion och biografi så att vi snart inte vet vem som är journalist och vem som är författare.
Kantänka. Jag tror inte Linderborg har tänkt sig som ett levande ställningstagande i just den frågan. Det finns många mer betydelsefulla områden där hon har mycket att tillföra.
Mig äger ingen av Åsa Linderborg (bokrecensioner)

Ondska eller organisation

Många gånger under många år har jag svarat på S Norbergs stolligheter angående vänsterpolitik.
Förmodligen är det redan verkningslöst att bemöta en person som tänker i termer av ”krafter, offer, himmelrike, ond värld”, och därmed ohjälpligt verkningslöst att vända sig till en person som utan exemplifiering beskyller andra för dylikt ideologiskt fluff.

Att börja i änden, ”nej Staffan, jag ser mig inte alls som ett offer för onda krafter” anstår mig inte. Låt oss istället ta ett jättekliv till konkret partiverksamhet. S Norberg skriver ”det som internt kallas ’konsten att bygga ett parti’ är en total katastrof”. Vad han syftar på är en arbetande organisationsgrupp som heter, inte kallas, detta något bängliga namn. Jag ingick tills ungefär för ett år sedan i gruppen som jag måste lämna av yrkesskäl. Vilka totala katastrofer som eventuellt har inträffat efteråt känner jag inte till (och det förvånar mig om S Norberg gör det). Gruppen höll regelbunden kontakt med alla 25 partidistrikt, träffade distriktsstyrelser och medlemmar och samlade en omfattande kunskap om läget i partiet på gott och ont. Vi gav ut en organisationshandbok till att bistå vid utåtriktade arrangemang, mottagande av nya medlemmar, vid studier och andra aktiviteter. Vi gjorde genomlysningar av det kvinnopolitiska läget samt satsningarna inför valrörelsen, genomförde styrelseutbildningar och erbjöd hjälp till de distrikt som på grund av låg aktivitet önskade det. Vad jag vet har gruppen idag dragit lärdom av exempel från bland annat Nederländerna när det gäller folkrörelsemobilisering.

Nåja, det kanske inte var så märkvärdigt. Men så paranoid är jag inte att jag på grundval av detta engagemang känner mig medskyldig i totala katastrofer – samma ordval som S Norberg använder om partiets skolpolitik, som jag också har arbetat en hel del med tidigare. Dess innehåll kan vi diskutera när helst S Norberg är på humör att slita sig från sina apokalyptiska visioner.

I början av 2000-talet ”gjorde sig partiet av med” en stor del av sina företrädare, enligt S Norberg. Det säger han, som fick påverka politiken i stort via det verkställande utskottet till år 2003! Själv röstades jag ut ur partistyrelsen redan vid sekelskiftet. Och ändå tror jag inte på onda krafter. Utan på orsaker och maktförhållanden, på politik och argumentation.

Revolution

Gråmulen mellandag, mellanläge

– men Revolutionen har kommit till Vasastan!

Hmm... det kan vara tomten som lagt av sina arbetskläder, uppgivet resignerad inför dem som har allt.

Men vi tror hellre på revolution än på resignation, visst?

Stjärnan i det blå

Veckan före jul gick en kulturdokumentär om Walt Disney i teve. För första gången skildrades inte Disney som världens rikaste tecknare, mannen som med en ynka smula av talang lyckades köpa sig en hel fabrik för att sentimentalisera folksagor och hjärntvätta världens barn med kapitalisthalleluja. Nej, denna film grävde i källorna efter påverkan, och fann den i europeisk konst.

Var annars? kan man fråga sig. Disney var tämligen obildad. För att se mytologiska bilder måste han resa till något kultiverat ställe och hämta dem. Varken Olympens gudar eller Dorés bibel låg på snubbelavstånd i småstan där han växte upp.

Men filmen antydde ett konstnärsskap också hos Disney själv. När han enrollerade tecknare var det vision – inte bara klåda i entreprenörens guldtumme.
Varför är det viktigt? Därför att jag tror att det är fler än jag som påverkats av Disneys produkter både symbolmässigt och stilistiskt. Drömmen om den enda rätta klänningen eller att få vara inuti en julgran har en avsändare, liksom mardrömmen om den inglasade oskulden.

Om Disney uteslutande betraktas som gör-det-självarens heta klimax och inte tas på allvar som konstnär blir det omöjligt att granska det som verkligen är intressant i filmerna: koreografisk genialitet, fascistoida böjelser och underförstådd erotik.

Kulturkommunist, igen

forts från förra inlägget
Att folket konsumerar populärkultur är för Sundgren något i stil med utmanande subversiv verksamhet. Titta, nu visar dom kulturbyråkraterna!

Det är som om han aldrig fattat att kulturpolitiken är ett minoritetsstöd. Populärkulturen överlever utan det. Det som många vill ha är hyfsat lönsamt. Det betyder inte att det är dåligt! säger då Sundgren, och har alldeles rätt. Det betyder bara det jag sa: klarar sig hyfsat.

Fantasyförfattaren Pratchett skrev ungefär såhär, om en storföretagare som köpte upp hela operan: ”-Men jag trodde att att man gjorde opera och fick ut pengar. -Nej, du stoppar in pengar och gör opera. -Men vad får jag ut? -Opera!”

Så kallad finkultur är inte lönsam. Lika lite som förorternas nya eller byarnas gamla blandkulturer. Här måste vi, om vi är intresserade, skopa in pengar för att få ut – kultur. Det enda som står på egna marknadsmässiga ben är den populärkultur som Sundgren ömmar för, och därför begriper jag inte vad karln vill.

Så länge populärkulturen existerar kommer den att konsumeras, och den kommer att existera så länge den konsumeras, det är en logisk kapitalistisk ömsesidighet.
Så länge folket existerar kommer vi att producera konst. Det är en orimlig human ensidighet.
Vi fortsätter med grottmålningen, tecknen i sanden, blåsandet i benpipan, trumdunket och stampandet.

Mitt resonemang underminerar dessvärre varje kulturpolitik; Titta, dom gör det ändå!
Men vi lever i ett högt specialiserat samhälle där envar inte täljer en sälgflöjt på lunchrasten. Därför fyller statlig kulturpolitik sin funktion. Dock beklagar Sundgren att det aldrig ”blev” någon kulturpolitik; det blev konstpolitik. Det kan ligga något i det, för kanske lider vi av terminologisk förvirring.
Kultur är ett underbart mångsidigt tänjbart utspritt vitalt begrepp. Egentligen betyder det odling, vilket de som en gång sett en etymologisk ordbok älskar att upplysa om. Nåja, egentligen betyder det bara allt det vi lägger in i det. Exempelvis ”sådant som människor gör”, vilket jag brukar anföra, även om det mera liknar en fjärilshåv än en definition.

Det kanske hade varit bra om arbetarrörelsen hade vågat snäva in konstpolitiken och stå för det. För med kulturpolitik menas inte exakt kulturpolitik; det vill säga att allt som människor gör skulle vara i lika stort behov av skattesolidaritet. Med kulturpolitik menas framför allt stöd till konst och hantverk men även till föreningar och förändringar och... till en hel del icke lönsamma saker som människor gör.

Hovsångerskor och kulande kullor får del av samma stöd. Det är lite konstigt, det är mycket konst, det ryms inom samma ohörbara ackord.
Ingen luras genom detta på sin beskärda skärv, och ingen lömsk kulturkommunist har sagt att förortslajvaren skulle bli utan.

Kulturkamp, igen

Med stort intresse har jag följt Sundgrens och Hammarlunds diskussion om kulturpolitiken i Flamman. Inte bara följt faktiskt, jag skrev två blogginlägg här och här, och sa egentligen det mesta då. Men eftersom debatten är herrarnas antar jag att det är dem jag ska förhålla mig till. Så, helt kort: Hammarlund har mera rätt.

Jag undrar fortfarande om Sundgren menar att den kommunala musikskolan ska läggas ned om en majoritet inte vill ha den? ”Vi måste våga tänka nytt” säger Sundgren. Den meningen gör mig alltid misstänksam, för den brukar betyda att vi måste gå med på att försämringar egentligen är förbättringar. Som i Stockholms stads kulturskola med de chockhöjda avgifterna.

Hammarlund avslutar sin senaste artikel med att det förefaller vara endast nazisterna – de som bränner böcker och vandaliserar konstutställningar – som inser hur central kulturverksamheten är i samhällsbygget. Detta påminner mig om att jag i en låda har sparat en violett tygbit med ”kulturkamp mot kärnkraft”. Vi sydde såna lappar på våra snickarbyxor på 1970-talet när vi spelade katastrofoperett inför folkomröstningen. Idag känns kulturkamp för eller emot någonting tyvärr inte lika självklart. Och det beror inte på den goda smakens tyranni, Sundgren. Det beror på att en liberal marknadsdemokrati inte bryr sig särskilt mycket om ord och musik.

Om vi verkligen vill komma någon vart med kulturen och politiken får vi inte lämna ifrån oss varken den ena eller andra. Sundgren hamrar på om att kulturpolitiken inte är till för kulturarbetarna. Nej bevars, de klarar väl av att driva facklig kamp som alla andra. Men kulturpolitik är väl allsindar till för att fler ska kunna producera kultur? Och då ingår kulturarbetarna. Då ingår i någon mån även politikerna. Den goda smaken, som Sundgren så fruktar, har däremot inte mycket med saken att göra, och inte den dåliga smaken heller. Ty det handlar inte om att äta, utan om att göra.

forts följer

Respekt!

Ny bok på Nixon förlag: Respektguiden, redigerad av Amineh Kakabaveh och Maria Ekholm, översatt från franskan av Monica de Hagar.

Det är Varken hora eller kuvad som låter oss ta del av handfasta råd till flickor och pojkar som kämpar för sitt individuella liv, utan att styras av familjen och bindas av traditionen. Respekt skildras som en ömsesidighet. Den som inte respekterar andra, är inte värd respekt.

Boken är enkel, tilltalet direkt. Tanken är att unga människor ska få en vägvisare som omedelbart går att följa – det finns lagar till ditt skydd, det finns hjälp att få. Res

Det är inte en teoretisk bok som går i polemik om hur förtrycket uppstod. Den stöder sig på feministiska och sociala förklaringsmodeller snarare än antirasistska, men den tar inte ställning till ”det kulturellas” eventuella betydelse. Detta tycker jag är en fördel. Boken har en tydlig målgrupp. Men jag hade trott att den dessutom skulle rikta sig till socionomer, skolsköterskor, pedagoger och andra som träffar flickorna i vardagen men är osäkra på tilltalet. Det gör den knappast. Iallafall inte i handledarform med samtalsnycklar eller värderingsövningar. Det är ungdomarna som står i centrum, och det genomgående rådet till dem är: ”tala om det, våga tala om det!”

Utmärkt! - men jag undrar fortfarande hur vi stöder den flicka som verkligen försökte tala men som inte fick någon hjälp. Hon som bara utsattes för starkare kontroll tills hon drog slutsatsen att det är meningslöst, eller att det lilla jag har betyder mer än de stora riskerna.

Det bestående minnet av boken är rösterna av ungdomarna själva som klippts in som citat. Modiga, rädda, anpassade eller upproriska. Var och en har sin historia. Var och en är på ett alldeles eget trappsteg i livet. Det finns inget recept, utom kanske det som i boken blir lite tjatigt: Tala om det. Våga tala om det.

Respektguiden på Nixon förlag (bokrecensioner)

Sagoskadad

Vilken mardröm – Svenskt näringslivs julsagor. Ett så jolligt pseudo-infantilt tilltal får mig att längta efter det strängt avskalade språkbruket under aztekernas människooffer.

Man skulle kunna roas av tanken på näringslivet som en förorättad trotsåring som med snorn rinnande stampar med foten åt dumma tantej å fajbjödej – om det inte vore så att människor med makt har betalat människor med talang för kladdet.

Julnerverna räddas temporärt av Naringslivets hemsida . Har aldrig hänt mig förr. Men där debatteras sagorna, och kommunikationschefen Lifvendahl svarar. Den tjejen har alltid haft huvudet rätt påskruvat, hon försvarar kapitalismen som om hon trodde att vi andra också har det.

Missfostret till sagotant hade som uppgift att väcka debatt. Det lyckades.
För att inte ytterligare bidra till framgången, sätter jag punkt.

Text är otrendigt

En trevlig kille skriver vers om sig själv, ges ut i bokform och belönas med recension i SvD. Detta är en prestation, även om recensionen inte är odelat positiv och knappast kan vara det att döma av de trivialrara utdragen. ”Viss charm” blir omdömet. Så frågan är varför denhär boken överhuvudtaget har givits ut. Eller recenseras. Inte ens kopiös charm brukar räcka så långt.
Förklaringen kan vara att detta inte är en skald, utan en trendvibrator. Recensenten tror att han ”motverkar reality-trendens krav på sannolikhet, genom att motarbeta den mediala pressen på att representera sitt liv i en färdigstöpt form”. Se det var en uppvisning värdig en nyklädd kejsare!
Det är ingen som har bett denhär killen att ställa upp på några trender. Inte att motstå någon obskyr extern så kallad press heller. Han har själv valt att förhålla sig till andras förhållningssätt och turligt nog blev någon intresserad av det.

”Det är i glipan mellan fiktion och biografi som samlingen tar plats” skriver recensenten. Läs: detta är ännu en i raden av de för närvarande så omskrivna nästan-jag-böckerna, av folk som vare sig kan hitta på eller renodla ordentligt. Detta tydliggörs när recensenten fortsätter med att boken är ”en länk i ett projekt som går ut på att konstruera en självbild, en projekt där” (nu kommer det:) ”poesin egentligen är underordnad”.

Envar har rätt att skaffa sig en självbild. Liksom en omvärldsbild. Då är en penna eller dator till oskattbar hjälp! Men konst är det inte. Det är ett projekt som bara angår projektledaren. Och det, fortsätter recensenten, ”rimmar också väl med tidsandan, där personen blivit det essentiella och texten det marginella”.
Vems fan då tidsanda? Och hur då blivit? Det är de som bekräftar varandra genom att runka varandras självbildsprojekt som har åstadkommit fenomenet!

Den som underordnar poesi kan faktiskt ägna sig åt precis vad som helst annat.

Kulturarv, kult och varför inte lite kunskap?

Tänkte väl det. Att utbildningsmajoren skulle rycka fram för att bevara minnet av de gamla klosterskolorna. Debatten om skolavslutning i kyrkan kallas av Björklund såväl intensiv som infekterad, vilket var att ta i. Men kanske den kan bli det! Jag skrev ett hövligt inlägg i förra veckan, men det var innan Björklund hänvisat till ”rasisterna” som rörelse och att de ”redan tycker att invandringen leder till att vi måste ge upp vårt kulturarv”.
När rasister ”redan” tycker något – är det då dags för oss andra att följa efter? Som i den berömda politiska praxisen: Säg en sak tillräckligt många gånger så blir den sann*.

Men åter till frågan om lämpliga aktiviteter i gudstjänstlokaler. Björklund funderar inte så mycket över byggnadens syfte, utan han verkar uppfatta kristendomen mest som dekor när han godkänner en ”kyrklig inramning”. Inom denna ram kan han också tänka sig medverkan av en präst, alltså en företrädare för den kristna kyrkan, själasörjare och brobyggare mellan Gud och människor. Hon kan få berätta varför vi firar jul, tycker Björklund, vilket lärarna (som han annars vurmar för) är fullt kapabla att redogöra för. Men prästen bör inte leda bön eller trosbekännelse, vilket normalt ingår i hennes yrkesutövning. Ty där går Björklunds gräns för vad som är konfessionellt.

Det är bra att få veta hur han uppfattar det, och inget fel på gränsdragningen i sig. Men Björklunds mer eller mindre religiösa läggning säger ingenting om andra människors eventuella hemkänsla i ett rum som är djupt symbolmättat och där folk under århundraden gjort det som förväntas av oss: bett och bekänt, trott och hoppats, ångrat och lovsjungit.

”Oavsett om man går till kyrkan eller inte, så klipper barnen tomtar och smällkarameller. Till påsk är det samma sak, fast med påskkycklingar. Både jul och påsk är faktiskt religiösa traditioner.” Är det så att Björklund tillhör någon udda sekt, där smällkarameller och kycklingar ingår i liturgin? För oss andra är kulturarv inte riktigt synonymt med kult!
”På en del ställen har man traditioner som går flera hundra år tillbaka i tiden”, säger Björklund. Och det stämmer, det har man på massor med ställen, vad jag vet. Men vad jag inte vet och inte kan begripa är: på vilka ställen har den lutheranska statskyrkan i flera sekler välkomnat sekulära grundskoleavslutningar och gjort dem till ett folkligt behov?

* evangelium enl dr Goebbels

Skuldbördan

I en utmärkt understreckare berättar Merete Mazzarella om den brittiske sociologen Les Back, som i en ny bok försöker ge röst åt dem som tystas ner, för att ”ta sig bakom dimridan av högljudd och förenklad masskommunikation”. Om Back lyckas belysa de globala villkoren underifrån vet jag inte. Men en ryslig händelse måste förmedlas:

Två tonåringar från Guinea dog på väg till Bryssel, i ett flygplan där de lyckats ta sig med som fripassagerare. Med sig hade de ett brev med en bön om hjälp – mot undernäringen och för barnens rättigheter i Afrika. De ber också om ursäkt för att de trängde sig på.

Inte behövde de be om ursäkt. De trängde sig inte på alls. ”Hur kommer det sig att man inte hört talas om detta?” frågar sig Mazzarella. Varför blev de försynta, hjälpsökande, döda pojkarna inte en nyhet? Varför är det tåg- och båtlaster av ”flyktingströmmar”, halvkriminella gärningar av ”papperslösa” och det ”massiva trycket” av asylsökande som fyller våra media?

Skuldbördan är inte tredje världens. Det är den vita människans börda.
En hel kommunikationsstrategi krävs, för att vi ska få leva i tron att vi inte har gjort nåt.

Ess dur eller ciss moll beroende på procenten?

Man borde ha vant sig. Men rubriken Stora lönelyft för Stockholms chefer sticker mycket riktigt i ögonen, precis som underrubriken påpekar.
Höga löner är logiskt acceptabelt. Om de som bestämmer inte finge mer betalt, skulle vi aldrig låta dem bestämma. Eftersom deras intelligens eller andra enastående egenskaper inte precis utmärker dem för uppgiften. I vissa fall kan man frivilligt backa på erfarenhet, kontakter, veta-hur-en-slipsten-dras etc, men i allmänhet ger vi dem makt enbart på grund av att de redan har den, att de umgås med andra som har makt, och att det avspeglas i deras lönekuvert så att de kan fortsätta flyta ovanpå.
Deras lönekuvert är vardagliga, försedda med kommunlogga, kommer hem i brevlådan varenda månad. Med sådana inkomster skulle man kunna tro att det är ängeln Gabriel som kommer trumpetandes.
Tänk dig att vakna i klingande ess-dur och ett himmelskt ”hundratusen...” Tänk dig att få det varje månad. Inte en gång, när du ärvde en liten faster som inte visste vad man har pengar till.

Men höga löner är en sak för sig, och de ska ha det. Höga lönelyft är en helt annan sak. Faktiskt mera annan sak ju högre lyft! Om medarbetarna får, säg pi procent på sin lön, då blir det pi procent av 15000 – 30000 för oss som jobbar i öppen verksamhet, och redan det är en dubbel skillnad i lönehöjning (470 – 940 kr).
Men pi procent av 80000 är cirka 2500, så nu börjar vi prata pengar. Det är bara det att de som tjänade 80000 inte nöjde sig med stadens pi procent. Och deras överordnade instämde. Folk som har tillskansat sig makt och status måste ju hitta ett rättfärdigande för detta. Utan synbara bevis på utmärkande egenskaper får man låta staden bevisa sig själv, genom att fortsätta att ge dessa människor pengar istället för begåvning eller originalitet. Med lönehöjningar från 84000 till 96000 börjar vi prata procent. Fjorton små djävla hundradelar, närmare bestämt.

”Det är bara som du är avundsjuk” hör jag manangementfilosofernas överjag förmana. Jo, det kan dom ge sig blanka den på!

Vänsterpartiet och Miljöpartiet är emot höjningarna. Kommunal låter hälsa att de alldeles nyss tyckte att de gjort ett bra avtal – om inte cheferna kompenserar sig för det. Chefsorganisationen "Ledarna" å andra sidan tycker att dessa oerhört komplexa uppdrag behöver en bra ersättning... och det var där jag började. Bra ersättning ska ledarna ha. Att genomföra vindbabblande chefsmöten är inte särdeles komplext jämfört med att leda en förskoleklass om arton utåtagerande sexåringar med tio språkgrupper som ska tillägna sig vårt nordiska minoritetsspråk i en mögeldominerad miljö med ekologiska anspråk. Så av just den orsaken måste cheferna få sitt respektavstånd; ingen skulle respektera dem annars.
De kunde gärna ha fått sina pi procent.
Men det dög inte åt dem, och detta är ciss moll, och minst av allt en orsak till respekt.

Var gjorde jag av järnröret?

Ibland är kommentarerna bättre än inlägget och måste spridas. Nisse Sandqvist tipsade om feministsatirikern Nina Hemmingsson, som ritar i Aftonbladet. En njutbar skörd finner du här.

Sandqvists blogg innehöll glädjande nyheter om bidragsberoende expolitiker. Nämligen att de har det jättebra! Hurra för dom! Vilken lättnad! Tänk om de hade tvingats uppleva ett förnedrande utanförskap! Men innanför är de, och kul saker gör de! Flaggan i topp, alltså!

C'est bara la vie, antar jag.

Med ett schyst järnrör*

Humor kan man inte recensera. Man har den, eller har en annan sort, eller har den i värsta fall icke. I dessa de mörkaste av tider kan jag ändå inte avhålla mig från lite gratisreklam för dessa de svartaste av humrar:

- Socker-Conny av Joakim Pirinen. Den skitigaste fulaste och elakaste tabubrytaren härifrån till kloakerna. ”Ni simulerar hår på tungan!” vore något för Försäkringskassans läkare, och ”Vi måste väl hålla ihop mot kunderna!” drömmen för varje försvarslös offentliganställd. Conny är så kvinno- och blattefientlig så vi tamefan känner oss inverterat hemma.

- Många nollor av Robert Nyberg. Boklig sammanfattning av offentliga sektorns riddare, Kommunals favoritpoet, valrörelsens vykortsmästare. ”A-kassan är till för den som vill unna sig en liten guldkant på arbetslöshetstillvaron” var en ny guldkant för mig, andra rader kan man utantill. Men det glädjande är själva erinran om att någon sett oss när vi säger hej-&-hå här på kapitalismens bakgård.

- Jan Berglin, stornäsornas upphov med strippar i SvD och ett flertal album. Mannen som vet allt om medelåldern, och resten vet hans fru. Man kan ju inte bjuda hem faster till jul, hon går bara omkring och säger Vad Härligt, Vad Härligt hela tiden... Inse hur litet steget är mellan att vara stadgad och tappa greppet, känn på det jävliga i att vara från Gävle och tämligen jämnstruken, osedd femtiotalist.

- Jan Stenmark upptäckte jag på en utställning på Kulturhuset, hittade sedan de märkliga collagen i bokform. Han klistrar vardagsplatta repliker i sextiotalets veckotidningsbilder och resultatet blir en ny grym värld... eller en möjligen bekräftelsen för bakfulla poeter. Omöjlig att citera utan bilder, men här är ett approximativ, fotot på en hysteriskt uppskruvad kille som knyter slipsen med bildtexten: Vem som helst hade kunnat se att jag var utom mig av ångest. Men jag var inte vem som helst.

Å detta liv och dess bakdelar! Men är det bara män som är roliga? Nej jag gillar Ackebo och Hon-djuret också. Har dock inga gratiscitat redo.

*kan man slå hela världen med häpnad. Enligt Pirinen

Ack det Folkpartiet!

Det börjar likna en fixering. En besatthet. Utbildningsmajorens förhållande till betyg. Att skolorna inspekteras oftare och åläggs att ännu tydligare än idag kunna påvisa insatser som ger resultat är bara bra. Men bedömningen ska kallas betyg. Den måste vara anpassad till att lätt kunna brytas ned och jämföras i tabeller.
Är det så att ministrarna behöver den tankestöttan? Att de inte förstår mer komplexa resonemang?

Det börjar likna socialdemokrati av den sämre sorten. Märkligt nog hos Sabuni. När hon tillsätter en utredning för att analysera levnadsvillkoren för ungdomar i fattiga, mångetniska bostadsområden, där utbildning, arbete, entreprenörskap och stödinsatser ska belysas – vilket är bra – då lyder pressmeddelandet:
Ungdomar i utanförskapsområden är en viktig målgrupp i arbetet med att bryta utanförskapet. Regeringen vill därför analysera ungdomars situation i utanförskapsområdena och få underlag för vilka insatser och åtgärder som fungerar när det gäller att bryta utanförskapet bland ungdomar.

Här ser Fp ungdomarna som en målgrupp i behov av insatser och åtgärder. Var blev det av den svidande kritiken mot storebrorsfixarna i S? Här föreställs ungdomarna inte göra något själva, eftersom de är ”utanför”, och den som är utanför det som somliga definierat som innanför är ur stånd att handla, ty vad hon än gör kommer det att göras – utanför.
Här är det inte fråga om att det värdefulla innanför ska öppnas, vidgas eller förändras, utan de som tänks lida brist på innanförskap ska åtgärdas, så att de får komma in och kan bli agenter inte bara i sina egna liv utan äntligen också i andras ögon.

Det börjar likna upprepningens pedagogik.Med maxade 4 x utanförskap i samma stycke ritar Fp upp en kritlinje i asfalten runt de unga människor som är fulla av iver att arbeta, skapa, skaffa vänner, resa, sätta bo och leva. Här eller där.

Vad du än gör så är det Fel

Hört talas om dubbelbestraffning? Eller på utrikiska, damned if you do, damned if you don’t. En härskarteknik mot kvinnor som motsvarar deckargenrens trubbiga föremål. Inget raffinemang, bara total golvning.
Kom att tänka på det när jag bläddrade i boulevardpressen. Aftonbladets kvinnohat går bland annat ut på att visa upp misslyckad plastikkirurgi. Det vill säga, här har vi kvinnor som snabbare än oss andra fattat detta att ingen duger som hon är. Logiskt nog har de investerat xxtusen kronor i en förbättring. Sedan har de tråcklats ihop till något artificiellt fult istället för bara vardagstrist, och kan hållas upp som varnande exempel. Av en tidning som förstås visste från början hur det skulle bli - eller? Vad jag saknar är en sedvanlig kvällspressens vi-har-hela-listan på de klåpare till fältskärer som sålt en undermålig tjänst.

Kyrkan för Gud och gallerian för Mammon

Då och då hörs röster försvara den gamla fina seden att hålla skolavslutningen i kyrkan. Kanhända är det en lokal sed, på bruksorter där den lilla folkskolan låg bredvid den gamla kyrkan. Men jag som bodde i förort hade skolavslutning i matsalen. Min far gick i byskola och där var de inte fler än att de rymdes i klassrummet. Mamma gick i flickskola i stan, och hade aula.

Är aulan bortglömd? Detta egendomliga lånord för samlingssal med scen, ridå, talarstol, strålkastare och sluttande bänkrader. Vilka skolavslutningar man kunde producera! Visst hade vi på skolgården i Rinkeby fantastiska multimediaföreställningar med 400 medverkande, men vi var ruskigt väderberoende.

En skolavslutning borde lika lite som ett femtioårskalas eller en kick-off äga rum i en gudstjänstlokal. Det är generöst av kyrkan att låna ut utrymme när samlingssal saknas, men ingen tradition påbjuder att sekulära festligheter ska firas i religiösa lokaler – tvärtom. Om det en tradition har den, som många andra traditioner för övrigt, uppstått ur brist.

Och den första som säger ”det spelar väl ingen roll” avslöjar att de glömt bort eller blankt struntar i vad Svenska Kyrkan är till för.

Fakta om massinvandringen

Igår skrev jag om en utmärkt artikelserie i Dagens arbete. Den avslutas med några fakta som kan vara bra att komma ihåg:

Enligt den högerextrema skrämselprogandan tar Svge emot mest flyktingar i världen, och det talas om massinvandring. Detta är långt ifrån sanningen. Enligt FN var ca 20 miljoner människor på flykt under år 2005. Få av dem sökte sig till Europa.

Detta år beviljades drygt 56000 uppehållstillstånd beviljades i Sverige, och av dem var 8076 flyktingar. 22028 var anhöriga till personer i Sverige (tio procent anhöriga till flyktingar). Invandring under EES-avtalet, alltså av personer boende i Europa, var 18000, och cirka 6800 var gäststudenter.

Få asylsökande får uppehållstillstånd i Sverige. År 2005 beviljades endast tretton procent. Under hela 2000-talet har siffran legat mellan tio och tjugo procent.

Sjutton procent av dem som invandrar till Sverige är hemkommande svenskar. 31% av invandrarna är från Norden, hemkommande svenskar inräknade.

Källa: Anna Tiberg, Daniel Poohl, Dagens Arbete 071127

Klassiker utan klasser

Mediagnällaren numro ett kan man kalla mig. Men jag känner igen god journalistik när jag ser den. Tack Anna Tiberg i Dagens Arbete! för en lysande serie intervjuer som granskar Sverigedemokraterna. Som kommunalpolitiker, som arbetskamrater och fackliga företrädare, som partistyrelseledamöter.

Intervjun med Per Björklund, den arbetsmarknadspolitiske talespersonen, kan bli en liten klassiker av imbecillitet. Eller en rysare, om du tillhör den plågade minoritet som skäms när andra gör bort sig. Björklund, visar det sig, vet ingenting om sitt partis politiska ställningstaganden, och det han vet vill han inte diskutera.

Alla i en partistyrelse kan inte förklara alla andras politikområden. Det är inget konstigt med det. Men att någon i en partistyrelse inte vare sig kan eller vill förklara partiets övergripande mål är ändå anmärkningsvärt.
SD:s modell för att få förtjänta företrädare tycks vara: Ta dina barndomsminnen och några klichéer och rör ihop till en karamellsmet som känns bra i maggropen, kanalisera ditt livs förödmjukelser i politisk revansch, bli förorättad om någon ifrågasätter det, och ta dig rätten att tro att tankeverksamhet är ett påhitt av eliten, för här vet väl ingen mer än nån’ ann’...

Det som blir tydligt genom P Björklunds (och andra SD-företrädares) grodhoppande är att en mycket skickligare politisk rörelse, högern och näringslivet, har lyckats väl i sitt uppsåt av avpolitisering och konfliktreducering. Det märks i det att SD, som betraktar sig som ett mittenparti, utöver sin halvt omedvetna rasism har tagit tydlig ställning för ännu en ideologisk linje: att hellre minska motsättningar, än klyftor.

Det vill SD därför att de drömmer om gemenskap, rentav folkgemenskap. ”Klass är ingenting vi har funderat över", säger P Björklund.
För människor som har valt bort att bilda sig framstår det förstås som en absurd anklagelse när jag kallar detta för ett typiskt drag av fascism.

Moderaternas diskriminerande innanförskap

De nya Moderaterna jobbar på. I min hand fick jag deras direktiv till en arbetsgrupp mot utanförskap och segregation. Positivt i det är att det inte skuldbelägger immigranter utan ser dem som fullt kapabla människor, en tillgång för vårt land (=näringslivet). Problemet är ”utanförskapet”; att människor inte får ”komma in”. Inte att vi har ett samhälle som definierar sig självt så som centrum och periferi, och placerar ut människorna som schackpjäser i mönstret.
Fler problem, säger M, är förekomsten av diskriminering och främlingsfientlighet. Inte att dessa utgör orsaker till de problem vi alla kan iaktta.
M är också bekymrade över ”specifika bostadsområden med mycket stort utanförskap”. Ja ja, man behöver knappast längre dra den nötta vitsen om att de kanske menar överklassisolaten Vellinge och Djursholm, varifrån man måste åka till Genève för att bli internationell eftersom man inte kan vara det på torget.

Tillgången till bra bostäder är viktigt, anser Moderaterna, och som särskilt positivt för låginkomsttagarna nämner de bostadrättsombildningen som ”pågår” (=genomdrivs) i storstädernas förorter. Om jag inte inser det positiva i att vara tvungen att hosta upp ett lån för den lägenhet jag tidigare hyrde för rimlig månadskostnad beror det kanske på mina ringa matematiska insikter. Men i nästa stycke räknar M upp kännetecken för så kallade utsatta bostadsområden, och där återfinns: ”låg sysselsättning, bristande skolresultat, hög kriminalitet och en dominerande ställning för hyresrätterna”.
Kriterierna för den förra regeringens Storstadssatsning var: hög arbetslöshet, låg inkomst, låg utbildning, högt ohälsotal och lågt demokratiskt deltagande. Det kanske inte är de enda rätta kriterierna. Men hur kom just hyresrätten in i bilden – om inte för att nya, gamla och medelålders moderater hatar dem.

I en demokrati använder man inte sina rättigheter för att kränka andras, säger direktiven, och om detta är vi helt ense. Sålunda ogillar jag när äganderätten används för att kränka rätten att vara självförsörjande. Men för M:s del utmynnar det i frågor om tolerans och intolerans. Individuella attityder som aldrig har varit någon viktig fråga för vänstern – eller för demokratin, för den delen.

Våra demokratiska rättigheter finns till för att begränsa påverkan av de mer eller mindre toleranta personer. Men om man håller sig med en samhällssyn där några som är ”innanför” talar om vilka olikheter som ”tolereras” kan vi aldrig få något annat än ett djupt skiktat samhälle med skarpa gränser. Sådana du inte korsar med vision och initiativ.

Det bästa i M:s direktiv är att de inte vill se etniska gränser. Det sämsta är att de föredrar vanliga klassklyftor. Hur nytt är det?

Föremålens hemligheter

”Museer, till vad nytta?” frågade Linder i den artikel jag skrev om igår. Han ställer en rad vassa frågor om varför museerna backar från att samla kunskap och ha den till grundbult i verksamheten: ”Var det när den sammanbindande nationalismen vittrade bort? - - Var det när postmodernismen började torpedera tilltron till humanioras kanon? - - Var det när de gammaldags auktoriteterna blev omoderna på 60-talet, eller när pengarna började tryta på 90-talet? Eller kanske när allt som liknade trista texter - - kunde förpassas till webben?”

Jag tror han ska koncentrera sig på 60- och 90-talen. Auktoriteterna punkterades, skolan skulle öppnas mot omvärlden, allt fanns att lära utanför klassrummet. Barnen skulle släppas lösa i samhälle, arbetsliv och på museum. Men då måste museerna fungera så att man barn kan hållas där. När jag började undervisa på 70-80-talen var museipedagogerna fantastiska människor som kunde levandegöra nästan vilket stoff som helst. Men när budgetarna, såväl skolornas som museernas, stramades åt, måste museerna tävla om klasserna. Skolbesöken var en stadig inkomstkälla. Om man inte längre hade råd med museipedagoger eller verkstäder, måste varje utställning riktas till barn. Detta har man blivit allt skickligare på.

Dock tycker jag artikeln motsäger sig själv något, när Nordiska museets utställning Sápmi får kritik för att den inte lägger fram en tydlig bild av minoritetens historia, utan mest visar föremål. Vem vet om inte föremålen ger den fylligaste bilden, även om vi själva måste fylla i den med tankeverksamhet eller vaga associationer.

I vilket fall som helst är målgruppen inte vi frivilliga museibesökare. Museernas uppgift är inte i första hand att samla eller ens sprida kunskap, utan marknadsföra den kunskap som finns. Då kan det inte bli annat än förenkling, innesluten i populistfällan att det som engagerar är sånt som alla gör. Men för tusan, det intressanta är det olika!

Då räcker föremålen långt, även om de inte godvilligt ger ifrån sig sina hemligheter. Det fanns en tid när museer var magiska rum fyllda med tusen ting och bilder.
Finns de kvar, valskeletten som simmade i luften på Naturhistoriska? De som lärde ut något om storlek, balanssinne, kroppsuppbyggnad och skulptur.
På Etnografiska museet i Kairo måste vi väcka vakten. Han gick in före oss och dammade faktiskt av montrarna så vi kunde urskilja svärd, vagnar och tält. Slutsatsen blev att Kairos historia består av damm och tunga transporter. Vi såg också trasiga fågelburar och dunkla speglar, en längtan efter skugga. Det var inte verklighet och inte vetenskap; det var museum.
Men så ska inte ett museum se ut.

Frågan är om museer ska ha ytterligare någon uppgift än att ge god handledning åt skolbarnen? Eller om vi bildningstörstande medelåldringar ska förpassa oss till webben.

Transithall eller Ismannen

Museum är underbara platser. Allt sedan min barndom har jag tagit dem för givna, dessa mystiska rum fulla med tusen förbryllande ting och bilder. Men det är länge sedan museer tystlåtet fick tända fantasin. De är absolut inte avsedda som poetens verkstad, och de är inte heller vetenskapen själv. De är snarare dess marknadsföring.

Lars Linder efterlyser i en artikel kunskap, slutsatser och inte minst det han kallar ”en berättelse”, övertygad om en museernas identitetskris som riskerar att leda till deras egen öde- eller åtminstone nedläggelse. I misstanken att Linder överdriver går jag in på Historiskas hemsida, och blir bedrövad och betänksam.
Först åtta livsöden från förhistorisk tid. Det liknar åtminstone vad Linder kallar en berättelse. Sedan en utställning som byggts upp som en transithall där man går i och ur historien via gejtar, vilket ska fungera som en resa som hjälper oss att fundera över frågor som varit viktiga för människor i alla tider. Sist kommer några viktiga frågor om historieskrivning – men det är du själv som ska besvara dem, inte historikerna.

Visst är det lätt att raljera över detta. Särskilt misstanken att du och jag inte redan skulle fundera över sådant som ”varit viktiga för människor i alla tider”. Det ser verkligen ut som om museerna backar från sitt uppdrag – men vilket är det, egentligen? Jag återkommer till det imorgon.

En alldeles utmärkt utställning på Historiska är för övrigt Ötzi, ismannen. Och han är inte ens där själv. Hans femtusenåriga kvarlevor tål inte att flyttas, så det vi får se är utsökta kopior och datoranimationer. Jag ska erkänna – jag hade för mig att forntidsmänniskor gick klädda i förmultnade trasor, för det är allt jag sett hittills. Ända tills de visade en välgjord kopia på Ötzis nysydda klädnad! Ötzi pågår till 16 mars.

Överklass och övergrepp

Dagens SvD-ledare gör upp med något han kallar “svaghetens moral”. Tydligen en socialdemokratisk politik som går ut på att dadda människor och ständigt veta bäst, en tendens som är högst irriterande eftersom det är beskyddar- och inte arbetarrörelsementalitet. Men det framgår inte av skribenten Linder om det är styrkans moral eller ingen moral alls som jagar sjuka människor och spionerar på enskilda, eller på vilket sätt det är sporrande att bli av med a-kassan. Han hyllar Sabuni för hennes klarspråk gentemot immigranter, men nämner inte hur vi ytterligare ska sätta press på dessa tappra men hårt prövade människor som möts av krav och mästrande från dag ett.

Ett av Linders politiska recept är: ”Välfärdssystem som kräver ansträngning och motprestation.” Han ser tvärs förbi välfärdens väsen: Ansträngningen kommer först. När du arbetar, betalar skatt, gör rätt för dig. Avstår din del av förtjänsten utan gnäll, även om du tillhör den överklass som aldrig kommer att behöva njuta det ekonomiska biståndets fröjder. Men när du behöver hjälp, då får du den. Under värdiga former och utan snokande och krav. Det, Linder, är det gemensammas moral.

Det ser ut som en tanke att ledaren under, av Abrahamsson, har som rubrik: ”Avdragsrätt för gåvor kan öka solidariteten”. Här är nästa skribent som ser tvärs förbi kärnan. Avdragsrätt för gåvor kan kanske öka intäkterna i välgörenhetsfonderna – vilket kan vara gott i sig – men solidaritet är en fråga om att ge utan att själv tjäna på det. En vidsträckt och generös avdragsrätt skulle till och med vara slutet för det solidariska samhället, slutet för den gemensamma välfärden.
Då tar beskyddarmentaliteten och godtycket över, då gäller mössan-i-hand och tack-goa-patron. Detta, Linder, är inte hjälp till självhjälp. Det är övergrepp på självrespekten.

Kvasilitterär patetik

Bra, vass skildring av de småsinta författarkrigen. De där man berättar om alla oförrätter man lidit, och kan sälja på det för att man haft turen att bli förfördelad av någon lika stingslig halvkändis. Jag menar, jag har också gått på en del smällar i livet, men vem vill ha taskiga avslöjanden om den ena eller andra chefsnollan?

SvD:s artikel visar bland annat hur jämförelserna med Strindberg haltar. Han hade något att säga, förde den tidens debatt i ideologiska och konstnärliga frågor. Sedan bar sig Strindberg också åt som en mink på arsenik när han kände sig förödmjukad – men hans litterära fajter handlade inte om det, utan han använde förolämpningen för att avrätta med bläcket som vapen.

Minns ni Jack? Boken där Lundell hade med ett nidporträtt av Maria-Pia Boëthius. Sen gav hon motbilden genom att använda den egotrippade Jack-figuren i en egen bok. Men ingen av böckerna går ut på att komma åt sitt ex. Skvallret är en bieffekt, en sidohandling, välskrivet och ganska underhållande. De har ansträngt sig för att nå så kallad verkshöjd.

Konstnärlig verksamhet går ut på att förädla, förädla, förädla.
De förorättade författarna behöver inte det. De ser att det räcker med uppräkning och uppkräkning, för läsarna kommer ändå till detta småttiga tävlande i vem som är mest kränkt. Eller för att citera SvD:s skribent: ”Det personliga är patetiskt”...

Kunskap åsikt upplysning

En gång höll vi på att få en partipolitisk spricka inom vänstern. Mina kamrater tyckte att Forum för Levande Historia ska läggas ned. Det tyckte inte jag. Visserligen kan jag dela det principiella ställningstagandet – att myndigheter inte ska syssla med opinionsbildning och att staten inte ska skriva historia – men jag var och är imponerad av Forums verksamhet och ville inte vara utan den. När jag idag läser Flamman och ser hur flagrant och närmast pinsamt ledande politiker vimsar till det om vad som är kunskap och vad som är åsikt, börjar jag tro att mina kamrater hade rätt.

”Regeringen kräver att de slutar tjafsa och börjar samarbeta” – så ser Björklund på Forum, en myndighet med respekterade och kompetenta företrädare. Majorn som vanligen får ståpäls av kunskap syftar i detta fall på att Forum ska samarbeta med Upplysning om Kommunismen, vilket är en fristående förening utan vare sig myndighets- eller forskningsuppdrag, med stöd från Fritt näringsliv och f.d. politiker från Estland och Lettland bland de medverkande.

Samarbete med fristående opinionsbildare tycker alltså utbildningsministern är ett lämpligt regeringskrav att ställa på en statlig myndighet - en som av flera borgerliga riksdagsledamöter redan har ifrågasatts för att driva opinionsbildning. Alltså delvis samma kritik som mina socialistiska kamrater förde fram för flera år sedan.

Det handlar om att inte se var man själv står. Den plats där mina självklarheter är din ideologi, och tvärtom.
Men i värsta fall kan det handla om rena jämförelser. ”Vem var värst, Hitler eller Stalin?”, det cyniska räknandet av lik och den summa som vi inte blir ense om eftersom vi minns olika siffror.
Mer fruktbar är frågan om vem av diktatorerna som har satt spår hos dagens politiska rörelser. Journalisten Elmbrant säger i Flamman att nazisterna, som skulle införa raslagar om de kom till makten, är ett akut demokratiproblem, medan det knappast finns några kommunister som vill återinföra Gulag. Jag är helt överens!
Men det är inte det intressanta. Utan det att borgerliga företrädare har hörts säga samma sak tvärtom; att de våldsfixerade kommunisterna utgör ett hot, medan ingen idag kan tro att någon vill inrätta nya Auschwitz.
Och vad vi tycker och tror är inte heller det intressanta. Utan att vi inte vet. Och att det inom såväl liberal som marxistisk kunskapstradition inte anstår oss att ägna oss åt spådomar!

Att skapa kunskap är universitetens uppgift. Att sprida den utåt i samhället har på senare år blivit deras uppgift, men ofta misslyckas de på grund av språkproblem. Ett mellanled saknas. Att lägga ut det på en myndighet kan vara fel.
Folkbildare, studieförbund, bibliotek och public-service-media kan vara den felande länken.

Rubriken syftar på 70-talets pedagogiska rörelse: Kunskap insikt frigörelse

Löneslaveriets vinnare

Få saker får mig att bläddra i näringslivsdelen. Men ”finanselitens saftiga löner” var oemotståndligt.
28 män och 9 kvinnor ligger i täten med årslöner mellan 1.3 och 13 mille. De har haft en fantastisk löneutveckling och ska få lite till nu.

Någon från handelshögskolan i Lettland misstänker att det är en stor pedagogisk uppgift att förklara det rimliga i lönerna. Fint om han vill ta på sig uppgiften, för jag som pedagog står över. Förresten har de rika ändå aldrig behövt förklara sig.

SvD:s analytiker Leif Petersen konstaterar att det är en myt att det inte går att bli miljonär på lönearbete i Sverige. Det går visst, om man jobbar i rätt bransch och ser till att pengarna fastnar på en. Är det provocerande? Blir du avundsjuk? frågar Petersen.

JA. Glöm att avund är en dödssynd. Det är fel att bete sig småaktigt och grinigt av enbart avundsjuka, om den som fått guldet inte gjort något orätt. Men att surna till på guldregnet över dem som inte gjort något egentligt rätt tyder åtminstone på viss urskiljning. Petersen antyder det själv, i det att han avslutar med att det ”absolut verkar vara viktigare att syssla med pengar än att syssla med människor”.
Det var inget nytt. Men hyggligt av honom att säga det.

Barnkonventionen gäller!

I senaste Flamman berättar Inger Stark om nätverksarbetet mot hedersrelaterat våld. Ett viktigt och nödvändigt arbete som delvis drivs av och med immigranter. Men det finns en vändning i artikeln som jag inte förstår vad eller vem den riktar sig till. Det är när ett ”vi” tydligt uppmanas att säga ifrån om att alla barn ska få gå och simma, att barnkonventionen, mänskliga rättigheter och kvinnokonventionen är jätteviktiga och att lagarna gäller alla.
Det är nog ingen som har ifrågasatt det. Majoriteten är överens om lagar och konventioner. Den minoritet som tycker att underkastelse inom familjen är jätteviktig, väljer ibland dessvärre att sätta sig över lagarna. Och vem är ”vi” som ska tala? Är det flyktingmottagningen, SFI-undervisningen, skolan, socialtjänsten, SVT? Alla med olika uppdrag och olika sätt att bearbeta dem, men ingen direkt känd för att negligera barns villkor.

Från skolans sida kan jag konstatera att det inte är särskilt svårt att tala om vad som gäller, befästa och motivera det. Men att förhandla om det och med barnets bästa för ögonen hitta lösningar, det är svårare. Och verkligt svårt är det om skolan måste välja: att ställa kompromisslösa krav med risk för att barnet hålls hemma eller sätts i privatskola, eller att tänja på reglerna för att behålla familjens förtroende i hopp om att barnet ska få utvecklas i egen takt. Praktiken är mer mångtydig än politiken. Barnkonventionen gäller, men vilket är bäst för barnet idag och i övermorgon?

Det som krävs, av skolan och av samhället i övrigt, är att erbjuda en livsform och livschanser som uppfattas som angelägna och eftersträvansvärda. När politiken och dess utförare misslyckas med det finns det alltid människor som vänder frustrationen inåt, mot familjen. Detta visar inte på svagheten i feminismen, som artikeln tycks mena, utan på styrkan i konservatism och patriarkat.

Vi vill fortfarande ha sex

Roligt med en fullständigt normalt refererande artikel om Vänsterpartiet. Det uttryckliga kravet på sex timmars arbetsdag tas bort ur förslaget till nytt partiprogram, istället talar vi om en sänkning av normalarbetstiden.
Jag minns inte exakt hur vi diskuterade i programkommissionen, men det var ingen jättefråga. Det bästa med sextimmarskravet var att slog igenom, förknippades med vårt parti och funkade i talkörer*.
Det sämsta var att det uppfattades som absolut, som om varje annan arbetstidsförkortning skulle vara ett misslyckande och inte ett steg mot målet. Det fanns också vulgärtolkningen att alla måste gå hem efter sex timmar, inklusive kirurgen mitt i gallblåsan.
Därför är sänkning av normalarbetstiden mer adekvat, mer ändamålsenligt. Dags att diskutera olika vägar att komma framåt med det vi är överens om, som Esbati säger i artikeln.
Även om det inte låter så bra i talkör.
För övrigt har medlemmarna möjlighet att på kongressen rösta in kravet på sextimmarsdag igen, om de anser formuleringen omistlig. Varenda kongress håller medlemmarna på sådär. Ändrar och står i. Demokratiska partier, som inte slänger ut något tankesmitt ur ledningsbunkern, har delete- och klistraknapparna ständigt under fingrarna.

Ett litet men, bara. Vi vet att SvD tycker vänstern är gammaldags. Men för den skull ska vi inte behöva dra på vår gamla logga! Vi har en alldeles utmärkt nejlika, tids- om också inte naturtrogen.

*”Vi vill ha sex, vi vill ha sex, vi vill ha sex timmars arbetsdag!”

Privat attentat igen

Söder om Stockholm, långt från min uppväxtort, ligger en helt annan förort, en helt annan mälarvik.

Här går du på asfaltstigarna mellan gårdarna mellan lamellhusen mellan jobbet och centrum i ett oändligt mikrokosmos och tror nästan på alltings oföränderlighet eftersom allting ser likadant ut, nästan.
Ända tills du slår näsan i ett plank.

Du befinner dig då på bostadsrättsgården.

Den beiga plåten som sticker upp på andra sidan planket är centrum. Allas centrum, nästan. Åtminstone köpmannaföreningens centrum där alla får vara därför att det är bra för köpmannaföreningen om alla är där.
Men bostadsrättsföreningen tycker inte det är bra om alla är på bostadsrättsgården, så de har inhägnat.

Kanhända tycker de att ett eget plank är bra vackert nu i november. Mot de vissna löven, den beiga plåten och den obestämbart olycksbådande himlen.
Kanhända njuter de bara den bistra och ensliga tillfredsställelsen i att ingen kan korsa deras gård.

Hellre går de själva en omväg när de ska till centrum.

Statskupp inte god ton

Det är visserligen ett gammalt inlägg. Men sen såg jag att någon av riksdrakarna länkat till Hökmarks rugguggla. Men inte ens de borgerligaste av tidningar tyckte det var jämnt skägg att likna Sundbybergs på borgerliga avhopp beroende maktsktifte vid statskuppen i Pakistan eller Putins manipulationer.

Hökmark tror att lärarna i Sundbyberg kommer att få det svårt att förklara vad demokrati är. Med förbehållet att demokrati alltid varit svårt att förklara, eftersom den innehåller mycket av frivilligt tvång, tror jag inte Sundbybergs pedagoger får det svårare än andra. De kan, till exempel, berätta vad som hände och låta de studerande reflektera över det med utgångspunkt i tidningsartiklar, bloggar och fullmäktigeprotokoll. Det är en rätt avancerad övning. Liksom den demokratiska processen.

I sin predikans slutstycke har Hökmark skiftat fokus från pedagogerna, och undrar nu om makthavarna i Sundbyberg kan förklara för skoleleverna vad demokrati är.
Tja, jag känner dom. Våra lokala makthavare, alltså. Och jag kan på rak arm räkna upp två som kan förklara det (Johan Reuterham och Nathalie Sundesten Landin) och minst två som skulle ha mycket svårt att klara av det, på grund av sina kommunikationsproblem till och med i fullmäktige.

Det är väldigt olika med sånt där.
Hur man uttrycker sig.
Och vilka liknelser man tycker hör till god ton.

Sex & våld, eller elände utan dansbana

Varje gång ungdomars / pojkars visuella konsumtion av våld, sex eller våld-&-sex förs på tal, vrids tyckandet upp några decibel.
Å ena sidan finns kopiator-moralisterna. De som tror att varje filminslag innehåller budet ”Gack I och gören sammalunda” och att ungdomarna av någon orsak plötsligt börjar hålla budorden.
Å andra sidan finns de retrospektiva kulturrelativisterna som vet precis hur det var: ”Dom har alltid velat förbjuda allt som ungdomar gör, och såklart vi testade allt som var förbjudet”
Å mitten har vi ett spetsfundigt gäng mediaforskande autonomister. Det är de som menar att ungdomar är mogna och modiga och därför i stånd att bearbeta, ta spjärn mot, omtolka och återberätta vilka kulturella upplevelser som helst och göra dem till en betydelsebärande del i Processen (individuations- eller socialisationsprocessen, beroende på vetenskapsinriktning).

DN har idag en balanserad artikel om det fenomen att unga människor, majoriteten pojkar, med stor fascination tar del av internetsajter där våld och sex varvas. Där brottslingar avrättas, mord begås och anonyma kvinnor lägras och förnedras i samma sammanhang.

Kulturrelativisterna kan dra nåt retro över sig, för jag tycker inte dansbaneeländet är mycket att relatera till längre. Inte flumrummet på min ungdomsgård heller, det som senare döptes om till knullrummet. Att testa gränser är festligt, men om gränserna upphävs finns inget att testa.

Varje generation måste bearbeta sina egna upplevelser, och det är vad trygga barn gör. Men de redan utsatta barnen, de som redan har prövats av livet, de mår inte väl av skräckel. Processen är redan störd.
Ändå uttrycker sig psykologerna med en professionell försiktighet som kan vara beundransvärd eller mjäkig när de lugnt konstaterar att nej, det är inte vetenskapligt belagt, men de tror ändå att det exponeringen kan skada känsliga människor...

Men man behöver inte vara moralist eller överkänslig. Försök med rationalism och statistik: Hundra gånger kombinationen sex-våld-död är mer än två gånger kombinationen sex-ömhet-liv.

De mogna modiga ungdomarna kan också dra den slutsatsen. Och de trygga barnen, de som får normer av oss vuxna, de börjar också oroa sig när de inser att medialt sexvåld har givits till dem som en kul kulturyttring.

Ordning utan motivation

Senaste Fokus presenterar betygskritisk forskning. Betygen fungerar sällan eller aldrig som prestationshöjare. De ”dödar den inre motivationen, eleven upplever inte att den lär sig för sin egen skull” konstaterar tidskriften.

Sorgligt att säga är det nog så att mycket få även av betygsförespråkarna som uppriktigt tror på betygen som morot för ökad kunskap. De är istället piskan för bättre ordning. Och jag är varm anhängare av en trygg och ordnad arbetsmiljö, men anser att betyget som instrument skadar mer än det tillför.

Betyg drar åt sig fokus för undervisning och planering, tar över makten från studerande och pedagoger. De mäter aldrig det som de avser att mäta, utan ger en platt, stereotyp bild av vad kunskap är. Dessutom, som forskarna säger, dödar de den inre motivationen. Så för att få lugnt i klassen bör man ta till något annat. Meningsfulla arbetsuppgifter kan vara en god början.

”Den annars så vetenskapsbaserade borgerliga regeringspolitiken struntar här i forskningen,” skriver Fokus. Men borgarnas skolpolitik har aldrig bottnat i pedagogisk insikt. Borgarna tycks tro att kunskapen ökas mest av den som säger det oftast, och deras skolpolitik i övrigt är mest dunk på sköldarna, visa tänderna och tut i jakthorn.
Ungefär det som skiljer auktoritativ och auktoritär, alltså.

Kunskapskrav

Jag är glad att Ohly gavs utrymme i DN för en bra artikel om skolan. En artikel där äntligen en prominent partiföreträdare lyfter frågan om kunskap i skolan, och det därmed sammhängande kravet på skolan att göra kunskapande möjligt - och att detta har en hel del med ordning att göra, men inte fullt så mycket med straff och utsortering som nuvarande regering fått för sig.

Jag är inte fullt så glad över rubriken: ”Vänsterns skolpolitik misslyckad och förlegad”. Eller starten på ingressen: Lars Ohly ångrar sitt partis syn på skolan...
En gång, en herostratiskt minnesvärd gång, valde vi själva att namnge vårt valmaterial: ”Vi hade fel”. Det var inte en framgångsväg, och jag utgår ifrån att ingen nu levande partist skulle inleda en artikel så ynkligt. Troligen är det infamiteten på nyliberala hjärntvätts-DN som slår till igen*.

Istället för syndabekännelse hänvisar jag till Vänsterpartiets utbildningspolitiska program. På sidan 3 presenteras vår kunskapssyn. Den är dynamisk, den är holistisk, och den har ett maktperspektiv. Detta har vi inte lyckats framföra, det har Ohly rätt i. Det kan bero på att några av kamraterna hellre talar reformer än ideologi. Låt oss nu gå vidare!
Vi har en skolpolitik där reformerna, antingen det är fler personal eller gratis frukost, är verktyg för att nå målet, barns aktiva kunskapande – för fakta, färdighet, förståelse, förtrogenhet.**


* Liberal, det är att garantera rätten att framföra misshagliga åsikter. Nyliberal, det är att misshagliga åsikter må kunna framföras sedan de vanställts rejält.
** Lpo-94

Konst hängs ut

Fd Folkets hus i Stockholm, nu City conference centre, avstår från marknadsmässig censur! De kommer att låta Amelin hänga kvar tills man finner en bättre placering. Kanske utomhus, varnar eller lovar ledningen.

Nu vill jag inte tro att de avser att hänga en olja i snörusket. Så jag utgår ifrån att de lovar att fler ska få se målningen när den i skyddat skick placeras på allmän plats. Tally-ho! Liten seger är också en seger.

Strejk igen

Sista dagen i Paris strejkar kollektivtrafiken. Jag svär, förbokar taxi och går ut och tittar på – vadå? kaoset? Nja, kanske lite fler bilar. Svårt att säga, de är alltid fler än nödvändigt. Men absolut fler cyklar, vilka stillsamt och konstant har blivit fler för varje gång jag är här. Men idag är de fler ändå. Liksom antalet respektabla medborgare på rullskridskor eller sparkcykel. En del bussar går i trafik, men de är faktiskt inte till bristningsgränsen fullpackade. Och taxi får köra i bussfilen, så det ser ut att flyta på. Löpsedlarna innehåller inte ett ord om den lamslående strejken. Lokalteve bekräftar att det är strejk. Jaha.

Paris’ metro och pendeltåg är blodomloppet i en högst vital och stridbar kropp. Jag hade väntat mig apokalyps-scenerier. Ni vet, som när SL strejkar i Stockholm och media på dubbla uppslag skildrar undantagstillståndet hos de tappra medborgarna som till och med talar med varandra på parkeringen för att hra om grannen ska köra åt samma håll.

Alors, detta var på nivån lustig iakttagelse. Men det som verkligen retar mig är tongångarna i svensk politik. Arbetsorätten. Borgare som får det att låta som om svenska arbetare går hem och strejkar så fort det inte passar. Pampar som yrar om anpassning till europeisk arbetsmarknad, den där man skickas hem för evigt så fort chefen tycker att det inte passar.

Det som retar mig är att folk som tar betalt för att bestämma fortsätter med sitt dumma gnöl trots att de vet:
att socialismen i Sverige har överlevt i samförstånd
att kapitalismen i Frankrike har överlevt med ideliga strejker
att inget av systemen verkar bättre eller sämre än det andra

att det inte verkar spela så stor roll vad vi tar oss till

att plus ca change, plus c’est la même chose; ju mer det förändras, desto mer detsamma

Erotik à Paris

Eftersom Paris’ symbolistmuseum var stängt gick jag på erotikmuseum istället. Vad det nu är; erotik?
Museet ligger uppe vid Pigalle. Det är kvarteret där vi har Moulin Rouge med världens dyraste ”visa-benen!”. Utanför denna idag industriellt drivna turistfälla finns flärdfulla butiker med gummikorsetter och hundkoppel för icke-hundägare.
Samt ett museum som lovar att visa erotiken ur alla dess aspekter worldwide.

De håller löftet såtillvida att samlingarna är ganska imponerande. Ska jag dra en slutsats ur dem är det att:
- asiatisk erotik är ett finstämt, svårbemästrat hantverk
- afrikansk och ur-amerikansk erotik är religiös fruktbarhetskult
- europeisk erotik är en handelsvara
...

Dystert är då att vara europée.

Kanske, men bara kanske, hade det funnits mer av passion på symbolistmuseet.

van Gogh

Semester i Paris. Tog pendeltaget ut till Auvers sur Oise dar Vincent van Gogh levde sina sista manader. Det dystra lilla rummet dar han dog bevaras fortfarande pa vardshuset. Ingen ville hyra sjalvmordarens rum, sa det blev kvar i sin kala enkelhet, tills det blev besoksmal. Ironiskt - men vardigt, respektfyllt, tyst.

"Fargerna i maleriet ar detsamma som entusiasmen i livet" sa van Gogh.
Det behover vi inte tvivla pa.

ur Revolutionstorget

Var var ögonen när orden
Var var ord i ögonblicket
Var var ni som skulle veta?

Var var vi?
Med blasten, barnet
var vi det? – och vilket av dem?

Ingen som är här kan veta.
Endast här kan envar leta.
Stenen trampas, stegen blandas
något i dem
måste andas.

Här på torget var det.
Är det?


Att vi väntar –
ja kamrater!

Barn och barm och blast
dem har vi
så vår vilja
är för alltid.

För och alltid
finns imorgon.

Vem är du
med ditt imorgon?

Blott den dag
när
vi ska finnas


ur Manifestation, HD -04

Anschluss!

Rinkeby nämnde jag igår, i samband med utförsäljningen av Kista. Var inte Rinkeby den fria republiken? undrar kanske någon minnesgod.
Jo, så var det 1991-2007. Nu har området uppgått i Kista. Inte slagits samman eller gått ihop, vilket man först hoppades, utan anslutits till och uppgått i den större och rikare stadsdelen. Detta genomfördes med en sällsynt administrativ effektivitet som fick rinkebyfolk att misstänka att Allians-Stockholm var ute efter att sudda bort historien.

Det är klart vi kan lära av Kista, sa någon. Men har Kista inget att lära av oss?
Vi hade festivalerna, torget, andan, livet, sa en annan. Kista har en galleria. Kul kul.
Gjorde de vi ingenting som var bra? sa en tredje. Kista är duktiga på att nätverka med näringslivet, det vet alla. Men demokrati och kultur då?
Att sudda i historien är fult. Och har alltid en avsikt.

Rinkeby är det område i Stockholm med största andelen socialistsympatisörer och största andelen flerspråkiga. Idag ligger byn inom den stadsdelsnämnd som först ska säljas ut. Detta är inte en tillfällighet. Det är en rädsla för det annorlunda, för det regnbågsfärgade och möjligt revolutionära.

Den rädslan har alltid funnits, men tyglades så länge Rinkeby gick att visa upp som mångkulturell experimentverkstad. Efter 90-talets nedskärningar var det inte så festligt färgstarkt längre, så när borgarnas allians ska visa vem som bestämmer vet de var de ska sätta in kniptången.
Naturligtvis mot dem som trodde att de var nåt.
Som till och med trodde att de hade en gemensam historia.
De ska inte slås ihjäl, det är primitivt. Säljas är mer i tiden, den historielösa tiden.

Privat attentat i större skala

Kista stadsdelsnämnd i Stockholm ska sälja ut i stort sett all sin kommunala verksamhet. Se Flamman! Från stadsdelsförvaltningens reception till stödet för psykiskt sköra, handikappomsorg och missbruksvård.
Storskaligt. Småsint.

Oppositionen är chockad, med all rätt. Sällan såg man en lika kallhamrad utförsäljningslista. En som riktar dolkspetsen just mot dem som har det svårt.

Medborgarkontoren står också med på listan. Det i Husby är utmärkt. Det i Rinkeby är stans bästa. Det är folk där jämt. Men just de medborgare som frågar mest, ska i framtiden möta butikspersonal istället för allmänhetens tjänare.

Skärande ironi: Vi skapade ett samhälle som är så komplicerat att vi inte själva förmår ta oss fram i det. Vi inrättade då mötesplatser och servicetorg i medborgerlig upplysningsanda, där samhället så att säga förklarade sig självt. Vilket är en förbannad skyldighet. Den skyldigheten vill Kista stadsdelsnämnd skamligt nog betala sig ur. Om detta förslag går igenom ska vinstberoende företag vägleda människor i arvstvister, asylärenden, avfallshantering, barnomsorgskö, bostadsbidrag, cykelhjälmstest... vilket bara är början av alfabetet.

Och början av en politisk strid, förstås.

Antikultur

Arbetarkultur, vad är det? frågade jag i inlägget nedan. Svaret kom på direkten. Arbetarkultur är fortfarande farlig. Läs om hur värdefulla konstverk skyfflas bort från halvoffentlig miljö på grund av sitt motivval!
Före detta Folkets hus, numera City conference centre, Stockholms bästa och dyraste konferenslokal, slänger ut X:et och Amelin. Vd säger att kunderna inte önskar se scener ur arbetarrörelsens historia. Med uppdrag att driva huset kommersiellt tar han då ned stora konstnärers värdefulla målningar, som ändå i flera år dolts av draperier.

Bigotta, inskränkta kunder och en mjäkig vd bildstormar vårt såväl sociala som kulturella arv och försöker inbilla sig och oss att rätten till mysiga events står över dessa gemensamma värden! Vad blir det härnäst, bokbål – hjärntvätt?

Antag att vänstern hyr en konferenslokal med låt oss säga nationalromantiska målningar. Föreställ er att någon av oss skulle be att de döljs eller tas ned... Nej. Inga planer. Vi har viktigare saker för oss på våra möten än att sabotera konst. Men försök ändå föreställa er att vi gjorde det... och vilka censur-rubriker det skulle förorsaka.

Om den historiska händelsen Storstrejken 1909 får det att vända sig i magen på bolagsstämmorna, så är detta det enda roliga i denhär incidenten. Historien är laddad. Må konsten bränna hål i draperierna.

”När jag hör ordet revolver osäkrar jag min kultur”
okänd travesti på Goebbels

Kultur II*

Arbetarkultur, vad är det? Moa Martinson, studiecirkel i italienska, Ulf Lundell, att sjunga Inatt jag drömde på FN-dagen eller att skråla Bajen & bärs?
Enligt Sundgren i Flamman är idén om en specifik arbetarkultur ett ”ideologiskt marinerat” önsketänkande. Samtidigt hävdar han att SAP i sina kulturpolitiska ställningstaganden skämdes för Folkets hus och Folkets park. Detta får jag inte ihop – det verkar ha varit olika socialdemokrater som vid olika tidpunkter önsketänkte respektive skämdes.

Arbetarkultur, vad är det? Det är det vi menar med det. Klasstypiska sedvänjor och språkbruk finns. En klasstypisk konst är svårare att urskilja. Kolmilor var absolut inte konstnärliga innan Dan Andersson fått dem till det.

Det multidefinierbara kulturbegreppet är alltid en svårighet, så även i Flamman-artikeln. Sundgren verkar inte syfta på seder och språk, men verkar inte heller begränsa sig till konstkultur. Han tycks hålla sig med ett vitt kulturbegrepp, ungefär ”allt som människor gör”. Det är fullt lexikaliskt gångbart – men svårt att göra kulturpolitik på.

Logiskt nog vill Sundgren att datorspel, stickning och lajvspel ska ha samma ”självklara” rätt till offentligt stöd som Operan och P1. Men han (eller artikelförfattaren) missar att rättigheten inte är självklar! Borgarna skulle vara fullt i stånd att strypa stödet till sin egen opera, eftersom de kan betala biljetterna ändå eller låta dem sponsras av en hygglig näringslivskusin. Det handlar idag inte om vänsterns eventuella folkförakt (”skämmas för Folkets park”), inte heller om feg uppslutning runt commonsense och comme-il-faut. Dagens hållning är en försvarspositioin sprungen ur politisk praxis.

Sundgren förordar ett kulturliv baserat på ett medborgarperspektiv vid fördelningen av kulturpengar. En sympatisk tanke, ty alla är kulturproducenter. Men alla ska inte skapa samma kultur! Och jag befarar att ett medborgarperspektiv skulle ge väldigt mycket fotboll för pengarna. De som kanske ville dreja eller steppa får inte en chans. Sundgren konstaterade att kommersialismen inte skapar mångfald. Jag är inte säker på att spontana viljeyttringar gör det heller.
(Om vi inte plötsligt har en väldig massa kulturpengar. Och det tror vare sig Sundgren eller jag.)

Därmed står mycket att vinna i mötet mellan kommersiellt, offentligt och frivilligt, det håller jag med om. På små orter fungerar det utmärkt, när videobutiken skänker film till ungdomsfestivalen, byns layoutare gör programbladet, och jag går upp i gryningen för att vara parkeringsvakt vid skogstjärnen när det är kulningskonsert.
Men att reglera dessa möten via rikspolitiken låter riskabelt nära att staten sponsrar näringslivet, istället för tvärtom.

*fortsatt kommentar till intervjun med Sundgren i Flamman 43/07

Kultur del I

Stor kulturartikel i senaste Flamman! Intervju med idéhistorikern Per Sundgren som skrivit avhandlingen Kulturen och arbetarrörelsen (som jag dessvärre inte läst, och recensionen saknas i Flammans nätupplaga, dock hittar jag en annan i UNT). Flammans artikel är så intressant att jag kommer att ägna två bloggar åt den.

Historiskt sett var det en viktig uppgift för arbetarrörelsen att erövra och förmedla kulturen - inte att skapa en egen. I artikeln låter det som om frågan om kulturens distribution formulerats av Sundgren, men det stämmer inte. Bland kulturaktiva debatterades den livligt åtminstone under 1970-80-talen, när vi sett hur den i sig goda distributionspolitiken bara ledde till att allt fler kunde se Glada Änkan. Reaktionerna kom från olika håll. Operabaletten var snabba med att sätta upp Svansjön i norrrländska sporthallar, och folket på olika småorter reagerade genom att skapa arbetar- & bygdespel, i sin tur förmodligen påverkade av proggrörelsens Tältprojekt. Den eventuella konflikten konstruktion-distribution är alltså långt ifrån obegrundad. Att den också är långt ifrån löst säger sig själv.

Enligt Sundgren har den stora skiljelinjen inom arbetarrörelsens kulturdebatt inte stått mellan höger och vänster, utan handlat om den så kallade goda smaken, vilken rör sig längs en klassaxel. Det stämmer, men har klassaxeln inget med höger-vänster att göra?
Den goda smaken är en borgerlig konvention, så det finns ingen axiomatiskt god konst. Den blir inte heller axiomatiskt dålig för att borgarna skapar eller lyfter den. Här har vänstern haft ett problem. Inverterat, samma problem som borgarklassen när de trodde att slafsigt bordsskick försämrade en poesiuppläsning. Jag vågar tro att båda sidor har bättrat oss.
Men Sundgren kritiserar fortfarande vänstern för att reflexmässigt fördöma kommersiell kultur och berömma den ”offentliga”. Nog för att vi gillar det offentliga ofantligt, men Sundgren eller artikelförfattaren har nog rört ihop politikområdena, för vad är ”offentlig” kultur? (som enligt artikelns Sundgren ofta görs på slentrian). Inte kan de vara ute efter kommunala musikskolan! - denna seger för arbetarklassen, enligt min kommunistiske morfar.

Om vänstern fortfarande fördömer kommersiell kultur må det vara hänt. Finns ju ingen annan som gör det. Hur många reklamfinansierade såpor behöver folket? Men det som vänstern i stort en gång verkligen ställde upp bakom och hyllade, det var den så kallade progressiva kulturen, den som utövades i folkrörelser och centrumbildningar, och den var i början frivillig, inte offentligt finansierad. Lika frivillig och lika berömlig som dagens ungdomar, dem som Sundgren beundrar när de nätverkar i sitt musikskapande. Detta intensiva verkande är något som ingen finkultur kan klara sig utan. Utan bredd, ingen höjd.
Eller som Sundgren säger: ”Det offentliga stödet behövs för ett pluralistiskt kulturliv. Det är det kommersiella inte förmöget till.” Hör, hör!

Forts i nästa nr
som det stod i min ungdoms folkligt kulturella följetonger

Privat attentat

Förorten där jag växte upp har förändrats.
Dungarna av ekar och klippblocken ned mot sjön är de samma.
Utsikten mot Mälaren och det lilla slottet likaså.

Men utanför det sena 1960-talets prydliga punkthus har någon frigjort och stenlagt en liten yta. De har spikat upp ettpar parksoffor, dragit hönsnät och planterat buskar runt om, vilket allt skulle kunna se mycket trevligt ut.

Om inte.
Om inte någon tagit för sig rejäla spadtag av det gemensamma utrymmet.

Barndomens, nybyggartidens och rekordårens frihetliga upptäckaranda förbytt till inskränkt fyrkant.

En farlig midsommarnatt kommer kanske Snusmumriken och river ner alla skyltar.
Fram till dess undrar jag om vi får andas på platsen där ute?

Tiotusen läsare har fel eller Det grandiosa misslyckandet

Bloggarna har inte haft någon som helst betydelse för den politiska opinionsbildningen, sa journalistikprofessor Asp i gårdagens DN (hittar det inte i nätupplagan). Han tillägger att de politiska bloggarna är ”en flopp”. Hur då, för vem? För att ta två exempel, Esbati och Jinge. Vad är det de har misslyckats med?
Med effektivitet och kvalitet når deras åsikter tusentals människor i veckan. Detta måste vara ett pinsamt fiasko, om de genom att skriva dumheter skulle ha kunnat nå hundratusen!

Asp tycks mena att bloggarna inte går ut i tidningarna. Visserligen får en och annan bloggare kolumnist-uppdrag, liksom kolumnisterna sprider sig via bloggar och tidningarna länkar sig till bloggosfären – i övrigt är det bara bra om fenomenen hålls åtskilda och fler debatterar mer.

Det stod också något om att bloggarna inte förändrade den senaste valrörelsen. Nej, att blogga är inte en politisk verksamhet i sig. Den ideologiska spridningen bland bloggare är något vidare än bland befolkningen som helhet, men höger-vänsterfördelningen är tämligen jämn. En befriande skillnad från pressen!

Slutligen misstänkte DN att bloggarna mest läses av andra bloggare. Ack, här är dags för en bekännelse: jag läser hellre Esbati än sportsidorna. En del människor bara är såna. Ska prompt välja intresseområde själva.

Men en så blygsamt läst blogg som Politik och poesi, den måste väl ändå vara en flopp som Asp säger?
Jag har konstaterat det förr: den har iallafall större publik än mina tre diktsamlingar sammantaget.

Sensmoral: Hårt arbete lönar sig aldrig.
Och konsten är antagligen en flopp, hela den.

Allmänt nyttig blandning

I vår lilla stad kommer vi, efter en omgång parlamentarisk vändåtta, att hejda utförsäljningen av hyreslägenheterna i stadskärnan. Vad vi kan tänkas oss är viss privatisering i lågstatusområdena, och eventuell försäljning i utbyte mot allmännyttigt nybygge.

Detta gör vi därför att Vänstern verkar för socialt omväxlande bostadsområden. Metoderna för att göra det kan varieras och debatteras, men en av dem är partiet överens om: att bevara och använda allmännyttan.
Vi tror inte på liberalernas recept mot segregation: att fåtalet lämpade ska köpa sig fria.

I sitt senaste välfyllda nummer om stadsmiljö och boende har tidskriften Invandrare och Minoriteter en artikel av en av mina favoritprofessorer; Roger Andersson. Han tar som exempel upp Amsterdam, där 55% av alla bostäder finns i det sociala bostadsbeståndet, och där den klassmässiga segregationen är internationellt sett låg. Amsterdam stad menar att en stor social bostadssektor spridd över staden är avgörande för deras fortsatta planering för blandade områden.

Vill man så kan man. Ingen kan beskylla holländarna för att vara planekonomiska fanatiker. Men de gillar sin stad och de gillar blandning.
Därför ingår i den amsterdamska stadsmixen även saker jag inte gillar – horor och hasch.
Stockholmarna ville alltid hellre ha var sak på sin plats. De fattiga i förorten. Horor på gator som ingen annan går på. Haschet hos dem som syns minst, kokainet hos dem som kan dölja det bäst. Och spridd över staden en boende-elegans som ska få oss att tro att vi kan bli rika allihop. När det handlar om skuldsatta yrkesarbetande som gått på livsstilsmyten om visuellt läckert boende med travade limefrukter som rekvisita.

”Allmännyttan är ett viktigt instrument för en kommun som vill skapa större variation i bostadsområdena” konstaterar Andersson torrt.
Med tillägget att det också handlar om att stoppa diskrimineringen på bostadsmarknaden.
Just det.

Kunskap igår och idag

För tio år sedan slutade jag arbeta i grundskolan, och några år senare slutade jag också i branschen barns-utveckling-och-lärande. Den sista fortbildningsdag för skolledare som jag arrangerade handlade om framgångsrika skolor. Föreläsare var forskaren Lennart Grosin.

Idag är jag tillbaka i grundskolan, möjligen också tillbaka i barns-utveckling-och-lärande. Jag kan inte se att särskilt mycket har förändrats, ett intryck som DN bekräftar med en intressant artikel om forskaren Lennart Grosin. Han påverkades ”av helt andra strömningar inom vänstern och socialdemokratin under 1970-talet; han hörde till dem som betonade att kunskap är makt...” - en mening som gott kan läsas om några gånger, i den rådande diskurs där vänster står för flum och höger för kunskap, och ingen talar om makt.

”Allt fler idag ansluter sig” till Grosins linje, står det i artikeln. Som om forskningsresultat vore något man ansluter sig till. Eller som om Grosin skulle ha varit okänd igår.
Om Grosin får större utrymme idag beror det väl på hur det redovisas; att detta minsann handlar om att inte skylla ifrån sig på sociala förhållanden, utan det som gäller är starka ledare och effektiv kunskapsförmedling.

Jadå. Det handlar också om respekt för varje barn, om sympatiskt bemötande. Det handlar om att ha höga förväntningar också på barn i svåra sociala situationer, och om att undervisa på barnets nivå. Det handlar om samarbete, motivation och demokrati, i en levande pedagogisk diskussion. Och om att belöna goda prestationer snarare än att straffa.

I minst tio års tid har Grosin presenterat intressanta forskningsrön om vad som gör en bra skola bra. Dessa rön kan man ta till sig eller ta ställning till. Man kan praktisera, revidera eller negligera dem. Men den som håller på och ansluter sig har inte hajat ett piss om kunskap.

Glädjande är att Grosin diskuteras än idag – än mer glädjande vore om forskningen hade fått större genomslag i grundskolan redan igår.

Allhelgona ett hot mot assimilationen

Här kommer några plock från Sverigedemokraternas kommunkonferens. De vill ha...
- kommunal folkomröstning om flyktingmottagning
- assimileringsfrämjande verksamhet istället för integrationsinsatser
- förbud mot moskébyggen
- ”mångkulturella bokslut” i kommunerna för att visa konsekvenserna av ett etniskt blandat samhälle
- återvandringsbidrag, återvandringshandläggare
- slut på modersmålsundervisning och ”mångkulturella lovdagar”, varför jag förutsätter att sverigedemokratiska barn inte har spökfester med pumpagubbar (USA), och att deras stackars förmödrar och förfäder vilar ensamma i den svenska myllan på Alla helgons dag (katolskt).

Men tro inte att jag hittade kraven på Sd:s hemsida. Källan är ett referat i DN, som i sin tur citerar Sd-kuriren, deras egen tidning.

Avslutar med ett nysvenskt ordstäv: ”Trevligare om man klär sig svenskt” sa sd-politikern, gick hem och vävde vadmal.

Bush i radio

Tjuvlyssnat – en vits ur bilradion.
President George W Bush tillfrågas av en journalist om den viktigaste frågan för närvarande. ”Tredje världskriget”, svarar Bush på sitt pojkaktigt öppenhjärtiga vis. Vad planerar Mr President då? vill journalisten veta.
– Vi ska ta kål på 1,4 miljarder muslimer och en dagisfröken, säger Bush.
– En dagisfröken, men varför då??
– Jo, då kommer alla att bara tala om henne. Och ingen tänker på muslimerna.

Tack till okänt upphov!

Kunden har alltid fel

Trodde aldrig jag skulle instämma med Göran Hägglund, Kd, som enligt Fokus har sagt: ”Hantverkare är väl den enda yrkesgruppen som kan säga ’jag ska bara hämta en grej’ och sen vara försvunnen i flera veckor”. Fokus misstänker att Hägglunds syn på entreprenörskap inte är densamma som regeringens – ett starkt misstänkliggörande i Fokus’ ögon.

Så nu är det Göran & jag, alltså. Och vad vi tycker om hantverkare...
Småföretagare utläses småpåvar. De tar sig rätten att tala om att ditt hus är för litet, din tomt för stor, dina pengar för vita eller för svarta. De arbetar inte åt pysslingar som du om de inte är alldeles sysslolösa – vilket de inte kan veta förrän samma morgon. Men då kanske de ringer. Så du ska släppa bil- & jobbnycklarna och skynda hem och vara tillbörligt tacksam för att du fick bli kund åt Upptagen Kompetent Karl. Som sitter kvar i bilen och väntar på sin medhjälpare. Som bara åkt för att hämta en grej.

Det entreprenöriella i denna inställning kan diskuteras. Noll risker, bara god chans att flyta ovanpå. Det fungerar på den marknad där kunden alltid har fel, men som mellanmänsklig anda är det småskuret.

Men om du blir avsnäst i sjukhusväxeln finns det genast en liten hägglund där som föreslår att hela skiten ska säljas ut.
När du dinglar som en marionett i hantverkarens telefonsladd, då är det ingen som föreslår att hela skiten ska köpas upp.

Veta, visste, vetat - göra, borde, gjort

Tänkte inte ta upp det först, inte göra en nyhet av det vi borde ha vetat: att Sveriges lagstiftning är väl ägnad att främja ett integrerat samhälle med lika rättigheter, skyldigheter och möjligheter för alla.
Men SvD:s rubriksättning fick fart på mig: ”Sverige bäst i Europa på att ta hand om invandrare.”
Jaså. Men den eller de som tror att det handlar om att ta hand om invandrare, de skjuter upp det integrerade samhället på oöverskådlig tid.
Journalister kan föralldel inte veta allt. Det ska professorer göra. Så det blir bara värre när Bernitz, professor i europisk integrationsrätt, säger att integrationen har misslyckats där ”vi har stora invandrargrupper som lever isolerat”.
Vem är ”vi” som ”har” grupper - grupper vars liv vi diskuterar?
Vem är invandrare? Och vem lever isolerat? Från vem?
Centrum-periferi-frågan. Igen. Och igen.
Men Bernitz har lösningar. Jag tvivlar dock på att de är sprungna ur professorskapet, då de är betänkligt politiska. Starta eget, lägga anbud på vård och omsorg...
Privatiseringslösningarna. Igen. Och igen.

Hur kan en fullkomligt harmlös undersökning om det vi borde ha vetat: att Sveriges lagstiftning är väl ägnad att främja ett integrerat samhälle med lika rättigheter, skyldigheter och möjligheter för alla – hur kan den ge upphov till så mycket puckat kringsnack?
När vi istället kan säga: Bra! Då klarade vi en sak, nu går vi vidare!
Genomförandefas - kom igen!

Våld

Manifestation mot våld – det kan nog vara bra. Det finns ett värde i att många människor gemensamt visar hur mycket vi värdesätter ett humant beteende i staden.
Samtidigt reagerar jag mot fraser som ”stoppa våldet”. Som om våldet vore något som funnes i sig självt. En smog som flyter omkring mellan människor och plötsligt självantänder. Men våldet har en utförare. Det är alltid en människa som gör, och förstör. För att kunna stoppa dem som förstör måste vi förstå varför de gör det. Då leder det inte särskilt långt att gå omkring och känna.
Jag gillar inte heller att våld och ungdomar kopplas ihop. Flickor är också unga, men våldet utförs nästan alltid av pojkar. Ungdomsvåldet betyder pojkvåld, även om de kvinnliga slagskämparnas andel ökar. Och våldet har de unga pojkarna lärt sig av vuxna. Det finns ingen väg runt den insikten: kvinnor och män misslyckas kapitalt med att fostra pojkar.
Manifestation mot våld – det måste också vara en manifestation för humanistisk fostran.

Om normal pojkuppfostran och hur den hänger ihop med det till synes onormala våldet, se Stephan Mendel Enk: Med uppenbar känsla för stil, om manligheten

Äntligen!

Så roligt och så riktigt att Lessing får nobelpris. Jag minns gymnasiet, temuggarna, problemen utan ord, och flickorna som bytte Lessing-volymer som bokmärken. Det är lite av lång och trogen tjänst över utmärkelsen!
Jag läste henne aldrig, tyckte inte jag behövde eftersom alla andra gjorde det. Jag fattade att det handlade om förtryck och utmaning. Om att med pennans hjälp gräva sig fram till det riktiga. Om att fatta. Den femte sanningen. The golden notebook.

Lessing är någon sorts feminist. Hon har också varit någon sorts kommunist, men ångrat det, sa de i radio. Är väl en himla tur att vi inte behöver ångra att vi är feminister, ännu.

Lessing är den kvinnliga erfarenhetens epiker, sa Engdahl. Rätt bra sagt.

Löjligt, tyckte Lessing. Rätt bra sagt det med.

Äntligen! hördes inte denna gången, men skulle ha varit ännu bättre sagt. Lessing fick säga det själv.
Inte precis sa, men hon menade det. Vad hon sa var att hon fått alla pris som finns, men behövde detta för full hand.

Grattis till den självkänslan!

Det behövs många anteckningsböcker för att nå dit.