Strejk igen

Sista dagen i Paris strejkar kollektivtrafiken. Jag svär, förbokar taxi och går ut och tittar på – vadå? kaoset? Nja, kanske lite fler bilar. Svårt att säga, de är alltid fler än nödvändigt. Men absolut fler cyklar, vilka stillsamt och konstant har blivit fler för varje gång jag är här. Men idag är de fler ändå. Liksom antalet respektabla medborgare på rullskridskor eller sparkcykel. En del bussar går i trafik, men de är faktiskt inte till bristningsgränsen fullpackade. Och taxi får köra i bussfilen, så det ser ut att flyta på. Löpsedlarna innehåller inte ett ord om den lamslående strejken. Lokalteve bekräftar att det är strejk. Jaha.

Paris’ metro och pendeltåg är blodomloppet i en högst vital och stridbar kropp. Jag hade väntat mig apokalyps-scenerier. Ni vet, som när SL strejkar i Stockholm och media på dubbla uppslag skildrar undantagstillståndet hos de tappra medborgarna som till och med talar med varandra på parkeringen för att hra om grannen ska köra åt samma håll.

Alors, detta var på nivån lustig iakttagelse. Men det som verkligen retar mig är tongångarna i svensk politik. Arbetsorätten. Borgare som får det att låta som om svenska arbetare går hem och strejkar så fort det inte passar. Pampar som yrar om anpassning till europeisk arbetsmarknad, den där man skickas hem för evigt så fort chefen tycker att det inte passar.

Det som retar mig är att folk som tar betalt för att bestämma fortsätter med sitt dumma gnöl trots att de vet:
att socialismen i Sverige har överlevt i samförstånd
att kapitalismen i Frankrike har överlevt med ideliga strejker
att inget av systemen verkar bättre eller sämre än det andra

att det inte verkar spela så stor roll vad vi tar oss till

att plus ca change, plus c’est la même chose; ju mer det förändras, desto mer detsamma