Privat attentat igen

Söder om Stockholm, långt från min uppväxtort, ligger en helt annan förort, en helt annan mälarvik.

Här går du på asfaltstigarna mellan gårdarna mellan lamellhusen mellan jobbet och centrum i ett oändligt mikrokosmos och tror nästan på alltings oföränderlighet eftersom allting ser likadant ut, nästan.
Ända tills du slår näsan i ett plank.

Du befinner dig då på bostadsrättsgården.

Den beiga plåten som sticker upp på andra sidan planket är centrum. Allas centrum, nästan. Åtminstone köpmannaföreningens centrum där alla får vara därför att det är bra för köpmannaföreningen om alla är där.
Men bostadsrättsföreningen tycker inte det är bra om alla är på bostadsrättsgården, så de har inhägnat.

Kanhända tycker de att ett eget plank är bra vackert nu i november. Mot de vissna löven, den beiga plåten och den obestämbart olycksbådande himlen.
Kanhända njuter de bara den bistra och ensliga tillfredsställelsen i att ingen kan korsa deras gård.

Hellre går de själva en omväg när de ska till centrum.

Privat attentat

Förorten där jag växte upp har förändrats.
Dungarna av ekar och klippblocken ned mot sjön är de samma.
Utsikten mot Mälaren och det lilla slottet likaså.

Men utanför det sena 1960-talets prydliga punkthus har någon frigjort och stenlagt en liten yta. De har spikat upp ettpar parksoffor, dragit hönsnät och planterat buskar runt om, vilket allt skulle kunna se mycket trevligt ut.

Om inte.
Om inte någon tagit för sig rejäla spadtag av det gemensamma utrymmet.

Barndomens, nybyggartidens och rekordårens frihetliga upptäckaranda förbytt till inskränkt fyrkant.

En farlig midsommarnatt kommer kanske Snusmumriken och river ner alla skyltar.
Fram till dess undrar jag om vi får andas på platsen där ute?