Privat attentat igen

Söder om Stockholm, långt från min uppväxtort, ligger en helt annan förort, en helt annan mälarvik.

Här går du på asfaltstigarna mellan gårdarna mellan lamellhusen mellan jobbet och centrum i ett oändligt mikrokosmos och tror nästan på alltings oföränderlighet eftersom allting ser likadant ut, nästan.
Ända tills du slår näsan i ett plank.

Du befinner dig då på bostadsrättsgården.

Den beiga plåten som sticker upp på andra sidan planket är centrum. Allas centrum, nästan. Åtminstone köpmannaföreningens centrum där alla får vara därför att det är bra för köpmannaföreningen om alla är där.
Men bostadsrättsföreningen tycker inte det är bra om alla är på bostadsrättsgården, så de har inhägnat.

Kanhända tycker de att ett eget plank är bra vackert nu i november. Mot de vissna löven, den beiga plåten och den obestämbart olycksbådande himlen.
Kanhända njuter de bara den bistra och ensliga tillfredsställelsen i att ingen kan korsa deras gård.

Hellre går de själva en omväg när de ska till centrum.