Äntligen!

Så roligt och så riktigt att Lessing får nobelpris. Jag minns gymnasiet, temuggarna, problemen utan ord, och flickorna som bytte Lessing-volymer som bokmärken. Det är lite av lång och trogen tjänst över utmärkelsen!
Jag läste henne aldrig, tyckte inte jag behövde eftersom alla andra gjorde det. Jag fattade att det handlade om förtryck och utmaning. Om att med pennans hjälp gräva sig fram till det riktiga. Om att fatta. Den femte sanningen. The golden notebook.

Lessing är någon sorts feminist. Hon har också varit någon sorts kommunist, men ångrat det, sa de i radio. Är väl en himla tur att vi inte behöver ångra att vi är feminister, ännu.

Lessing är den kvinnliga erfarenhetens epiker, sa Engdahl. Rätt bra sagt.

Löjligt, tyckte Lessing. Rätt bra sagt det med.

Äntligen! hördes inte denna gången, men skulle ha varit ännu bättre sagt. Lessing fick säga det själv.
Inte precis sa, men hon menade det. Vad hon sa var att hon fått alla pris som finns, men behövde detta för full hand.

Grattis till den självkänslan!

Det behövs många anteckningsböcker för att nå dit.