Sannolikheten smakar aska idag

Den ohyggliga situationen i Japan lämnar smak av aska i munnen.
Minns du Harrisburg -79? Tjernobyl -86? Fukushima -11?
Haveriet i Harrisburg påverkade den svenska kärnkraftsdebatten inför folkomröstningen. Men den gången var de radioaktiva utsläppen ringa.
Efter Tjernobyl-katastrofen slog den stora skräcken till. Då hade vårt land redan valt denna ytterst riskabla väg.
Och om en härdsmälta inträffar i Fukushima - vad säger vi då?

I en faktarik artikel påpekas att åtskilliga kärnkraftverk världen över ligger i jordbävningszoner. Tyvärr - sannolikheten för radioaktiva katastrofer ökar drastiskt när orkaner och flodvågor blir vanligare på grund av den klimatförsämring som vi människor redan bidragit till.

Väsentlig kritik och viktiga frågor finns hos Approximationer och Lena Sommestad.

”Det är nästan säkert att det inte kommer att hända i Harrisburg igen, iallafall inte samtidigt som förra gången.”
Tage Danielssons klassiska monolog om Sannolikheten finns här

- - -
Att fortsätta bre ut sig på temat vad-var-det-jag-sa ligger inte för Politik och poesi. Men Guillou gör det mästerligt, och denna gång har han något mycket viktigt att säga om terroristdomen mot folk som inte var terrorister.

Borgerskapets låtsade bekymmer

Juholt. Jaha. En karl. Men en mustasch, alltid något.
DN:s ledarskribent låtsas bekymra sig över att Socialdemokraterna inte lärt av Moderaterna hur man vinner storstadsväljare. Varför nu huvudstaden skulle styras av två likadana, jämnstora partier? Om Juholts tänkbara vänsterinriktning skriver hen att det är ”drömmar som dessbättre delas av allt färre väljare”. Det läget borde få borgarna att jubla, så varför gnäller de nu då?
De inte kan frigöra sig från den obehagliga oron att ett tydligt konfliktperspektiv och en förhoppning om rättvisa skulle kunna väcka folket igen.

Folkpartiets Lotta Edholm låtsas bekymrad över att Sd i riksdagen säger att de ska stödja Vänsterpartiets motion om att utreda det fria skolvalet. Borgarna önskar förstås att vi alla inspireras av Miljöpartiet till att ge vårt stöd åt regeringspolitiken. Det vore ju enklare så.
Men att ta politiskt ansvar innebär inte att rösta för en politik man inte tror på. Det innebär att lägga kloka förslag. Om Sd gillar något av dem är det förvånande, men betyder inte att förslaget med automatik är dåligt - för om vi tror att Sd gör en bättre analys av en insats än vi själva, då har vi inte i politiken att göra längre.
Rasisterna äter antagligen tomater också. Tomater blir inte äckliga för det.

Vad fria skolvalet handlar om? Forskaren Anders Trumberg har funnit att reformen skapat stora etniska och socioekonomiska skillnader mellan skolorna och ökar segregationsspiralen. Fast Folkpartiet tror att det är ungefär tvärtom på ett lite annat sätt sett...

Leve feminismen

Idag bloggar jag på Stockholmvänstern, i likhet med en lång rad artiklar dagen till ära.
Fostrans dynamik och dynamit.
Leve 8 Mars, leve feminismen!

Förbereder 8 mars

Förbereder 8 mars genom att ta fram poesi om att vara kvinna, att läsa imorgon kväll på klubb Utböling på gamla bio Tellus i Hägersten.
Förbereder 8 mars genom ett samtal med några tonårsflickor som närmast med självklarhet konstaterar att pojkarna inte respekterar dem och inte bryr sig om någonting av allt det som flickorna tycker är viktigt.
Förbereder 8 mars i mötet med en kvinna som säger: Självförtroende, var skulle vi fått det ifrån? Vi är ju uppfostrade att inte ha något!
Förbereder 8 mars genom att rekommendera Stockholmsvänstern, som imorgon kommer att införa en rad blogginlägg med feministiskt tema, bland annat ett om genus i pedagogiken av mig.

"Jag tänker sätta eld på ganska små hus nu
medelstora fastigheter kan också ryka
medan de mest magnifika vinterpalatsen
kräver kollektiv revolutionär ansträngning"

HELA TIDEN

Min senaste bok, Hela tiden, innehåller en parad från 1970-talet, och dialogen Den återvunna tiden, växelsång för ateister.
Finns att köpa här.
Den finns också till utlåning på Umeås, Uppsalas och Lunds universitetsbibliotek, liksom på Stockholms och Hedemoras stadsbibliotek.
Eller går att inhandla på www.bokus.com om du söker på Duroj.

Mina tidigare böcker är:
Rinkebysvit
Möjligt land
Manifestation

De går att söka för utlåning på de flesta bibliotek.

Vänsterns åtgärder och Högerns överenskommelse

Lars Ohly ger Vänsterpartiets syn på flyktingpolitiken i Aftonbladet. I yttersta korthet är åtgärderna:
- Massavvisningarna av människor till land i krig måste stoppas
- Försörjningskravet vid anhöriginvandring ska avskaffas
- Bestämmelserna om kvinnors och HBT-ares asylskäl ska förbättras
- Rätten till vård ska gälla alla, fullt ut
- De papperslösa som lever varaktigt i Sverige bör få uppehållstillstånd
- Rättssäkerheten i asylprocessen måste stärkas, med höjd kvalitet på Migrationsverkets utredningar och länderinformation

Observera: detta är INTE den överenskommelse som Alliansen och Miljöpartiet just enats om. Den som, enligt morgontidningen, går ut på att Mp har räddat de asylsökande genom att konstfärdigt dra med sig hela borgerskapet och lämna Sd i isskåpet.
Men som så ofta är nyhetsbevakare lika med nyhetsmakare; de skriver det som gör en story.
I själva verket är Sd jättenöjda, och de har all anledning. Genom att etablerade partier ständigt hänvisar till dem har de fått en politiskt central position som vida överstiger deras röstandel. Än värre är att Sd:s möjlighet att skaffa sig fler röster nästa gång växer när den tidigare rödgröna sidan försvagas genom Mp:s sidbyte i det som förut var en av deras starkaste frågor.

Nåja. Hur var det nu med flyktingpolitiken? Läs Ohly ovan. Om du inte gillar vänsterpolitik, läs då partipolitiskt obundna Flyktingbloggen! Här ger politiker från olika partier samt oberoende sakkunniga sin syn på överenskommelsen.

Bloggresurser

I en månad har den funnits nu, Sveriges resurser, en artikel- och debattsida för integrationspolitik. Sidan är politiskt oberoende. Den gynnas av näringslivet men ser verkligen ut att vara öppen för alla. Ja, så öppen att också Sverigedemokraterna har skrivit där, vilket verkar lite egendomligt med tanke på deras politik för att beröva Sverige resurser.

Men bakom denna länk finns en artikel av Lars Ohly där han beskriver en antirasistisk politik som en politik för solidaritet och rättvisa. ”Det handlar om att ge unga trygga jobb, bygga nya bostäder med rimlig hyra, satsa på mötesplatser för unga och satsa på sjukvård och äldreomsorg”.

Och här en artikel av Nora Weintraub, chefredaktören för den utmärkta tidskriften Invandrare och minoriteter. Hon skriver en mycket fin text om att hamna i ”mellanförskap” - att vara född i Sverige och ha levt hela ditt liv här men ändå inte betraktas som en fullvärdig del av samhället. Att diskrimineringen är något som går i arv, erfar immigranternas barn.
Men jag blir förvånad när Weintraub säger att samtliga riksdagspartier ”valde att kollra bort korten” före valet när de tillfrågades om vad de vill göra för att minska skillnaderna mellan människor.
Oerhört förvånad blir jag om en vänsterföreträdare har försökt kollra bort några kort, istället för att svara med vår antirasistiska politik!? Oavsett om journalisten gillar den politiken eller - troligen - inte.
Ska man från ena sidan anklagas för att gå och inbilla sig strukturell rasism i tid och otid ska man från den andra sidan inte behöva anklagas för att kollra bort några larviga kort.

Här, slutligen, en rak redogörelse från ordförande i Ungdom mot rasism, som bland annat skriver: ”Hotet mot en fungerande integrationspolitik stavas inte svårigheter med ’avvikande kulturella inslag’. Det stavas rasism, diskriminering och maktobalanser. När människors fri- och rättigheter inskränks försvåras också möjligheten till en ömsesidig integrationsprocess. Då skapas orättvisor, både vad gäller möjlighet till liv på lika villkor, men också den uppfattade eller reella möjligheten till makt och inflytande.”
Hans anklagelse mot samtliga politiska partier är mer rättvis. Den går ut på att ingen lyckades prestera en trovärdig världsbild i antirasistisk riktning.
Själva världsbilden är vi nog fler som har, eller hur, Ungdom mot Rasism?
Men vi måste få folk att tro oss, också. Eller hur?

Läs Kommunalarbetaren

Valet -06 gick Vänsterpartiet i kampanj för 200 000 nya jobb i den offentliga sektorn. Det hade varit väl om vår politik fått genomslag. Idag är nämligen välfärdsjobben färre än år 1990, visar Kommunalarbetaren.

Befolkningen i arbetsför ålder har vuxit med en halv miljon människor på tjugo år. Människor som kan arbeta, och som behöver förskolor, skolor, sjukvård, transporter och så vidare. Under samma tid har arbetslösheten femdubblats, och en tredjedel av jobbtappet ligger inom vård, skola och omsorg.

Det tillkommer jobb inom den privata sektorn - den privatanarkistiskt vinstdrivna. En del av dem ersätter säkert de välfärdstjänster som sålts eller givits bort från den offentliga sektorn - den gemensamma, påverkansbara. Men de privata arbetstillfällena utgör inte mer än cirka hälften av alla de jobb som skurits bort.

Hur klarar vi oss då?
Fråga den borgerliga regeringen.

Varje påstående att vi inte ska oroa oss är falskt!

Enligt en undersökning är svenskarna näst efter kineserna världens mest oroliga folk. Detta resultat förklarar Wennström i SvD med politisk indoktrinering. Svenskarna har varit ”under tummen på politiken” och därigenom förlorat ”något väsentligt beträffande oberoende och integritet”, så att vi mår ”överdrivet” dåligt för saker som av politikerna pekats ut för oss som viktiga.
Ett makalöst påstående: Sverige som diktatur.

Ändå utmålar Wennström naivt Sverige som ”världens saftveranda”. Vi som bor här är i trygghet från snart sagt allting. Eller skulle vara, om inte de diktatoriska politikerna skrämt oss till beroende.

Om några år kommer jag att vara helt beroende av min pension. Nyligen fick jag besked om vad jag får, och efter att ha arbetat heltid sedan jag fyllde 22 kom det som en spark i ansiktet. Orolig, det var en underdrift.
För många fler hänger tryggheten i tillvaron på att ryggen, tänderna eller bilen håller ett litet tag till, och skolflickorna pluggar sig till ångest och skärsår för att försöka bygga upp sitt framtida oberoende. Så är läget på saftverandan, detta vanliga skitland i EU.

För se, det hjälper inte att pensionärerna i Libyen har det mycket sämre, eller att tandläkarräkningarna på Kuba är försumbara därför att folk ändå inte har några tänder, eller att ett missat prov innebär reell suicidrisk för ungdomar i Japan.
Att någon har det sämre är inte en orsak till att må bättre.
Den sentensen är obegriplig i en borgerlig filosofi.

Enligt undersökningen är det miljöförstöring och klimatförändringar som är den största källan till oro för svenskarna. Än en gång obegripligt för skribenten, eftersom de ännu inte drabbat vårt land! Han tycks mena att vi bör strunta i varningarna och nöja oss med att tågen står stilla medan vi slipper förolyckas i orkaner.
Att bara se till sig själv är inte detsamma som integritet.
Ännu en svårsmält sentens för de borgerliga.

Svenskarnas oro för den globala miljön kan ha att göra med att vi är, eller iallafall varit, ett ivrigt tidningsläsande folk med intresse för friluftsliv. Den personliga oron kan bottna i förvirringen som uppstår när vi i forcerat tempo utsätts för den ena försämringen efter den andra, samtidigt som borgarnas media propagerar att vi har det så bra att vi inte själva begriper det.

Det är inte politiker i allmänhet som tvingar oss att tycka saker. Det är borgerliga politiker som tvingar oss att leva fattigt. Och det är deras uppdragsgivare som får journlisterna att jamsa med.

Viljans triumf

Tillbringade nästan två timmar framför Triumph des Willens, Riefenstahls berömda propagandafilm från nazisternas partidagar år 1934.
Utsatte mig för detta i den ständiga viljan att försöka förstå. Hur kände dessa människor? Vad var det för känslostorm som tog över deras tankeförmåga?

Filmen har många gånger beskrivits som det mästerverk den är. Riefenstahl hade fotografer posterade över hela staden så att hon kunde välja ut endast de vackraste, mest effektiva bilderna under det klipparbete som tog omkring två år. Det är ständiga växlingar: mellan ljus och skugga, mellan ystert flaggspel och militärisk stramhet, mellan närbilder på hängivna ansikten bland folket och avlägsna bilder av massan i geometrisk formation. Klipptekniken är påfallande modern och håller det höga tempot hos tecknad film.

Ändå blir filmen tråkig. Det händer ingenting. Det är överlastat, uppstaplat. Långa parader. Långa tal. Filmen brukar beskrivas så att Riefenstahl omsorgsfullt bygger upp och förstärker stämningen, men även om Hitlers tal blir mer intensivt gapiga ju längre filmen pågår slätas de ändå ut av det oändliga marscherandet.
Dessa führer-tal är fullständigt innehållslösa. Ett upprepande och innötande av kodord, med bara luft emellan. Det är aggressiv reklam, sådan som idag inte längre fungerar men som tydligen gjorde det en gång, när rätt känslosträngar anslogs.
”Vi är TYSKAR, vi ska ALLTID vara TYSKAR!” är en platt självklarhet. Men massan jublar när den upphetsade mannen skrikit ut orden under vibrerande mustasch.

Triumph des Willens visades på alla biografer i Tyskland, och alla skolbarn sändes att se den. Den var en stor succé och anses ha bidragit starkt till att befästa lojaliteten med nazistpartiet och förtroendet för führern. Människor tyckte sig vara delar av en stor och vacker framtidsdröm. Lite svårt att begripa är det i vår medievana tid.

Men en plötslig insikt är vilken inverkan filmen kan ha haft på de andra - skeptikerna, de motvilliga, kommunisterna. Med sin storslagna monotoni måste den ha nött ner deras tvivel och kampvilja. Vad fanns att sätta emot? Makten är störst, starkast och vackrast. Makten kommer att marschera hur länge som helst. Ledaren kommer att ropa sina slagord tills han får sin vilja fram. Här kommer tusen, här kommer tusen till, här kommer tiotusen. Det slutar aldrig. Det finns ingenting att göra.

Den propagandavinsten kanske till och med är större, än att tända dem som redan imponerats.

läsning

tunna fina linjer följer jag över kartan och ansiktet
tunna fina linjer
över kartan
genom ansiktet

tunna fina linjer i handflatan
rottrådarna under ogräsen
krackeleringarna i putsväggen
spetsgardinens skugga över golvet
bergens runor och flyttfåglarnas notskrift
lövverk i rosettfönster mot himlen
i vilken europeisk stad som helst

världen läsbar
och jag broderade mig in
röda gränser, blå floder
vägnät, transportnät
järnvägarnas silverspår
omspännande latituder
tunna fina linjer

kartor
ansikten

Vilket var ämnet för dagen?

En dåre kan fråga mer än sju visa kan svara... står det i skriften, oklart vilken.
Radiobrus har en hel bloggpost full med frågor om vårt skolsystem. Här är två av dem: ”Varför prioriteras djupa ämneskunskaper hos en lärare framför djupa didaktiska kunskaper? Varför är det inte lika självklart att lärare behöver genuspedagogisk vägledning lika väl som specialpedagogisk vägledning?”

Jag tror att Radiobrus har en del av svaren också. Eftersom hon bland annat talar om möjligheterna att omsätta didaktisk forskning i klassrummet.
Vad den didaktiska forskningen säger är att ämneskunskap minsann inte är att förakta, men att förmågan att föra ut den på ett varierat sätt är lika eller mer betydelsefull.
För det första; vilka ämnen? Varför undervisar skolan i biologi och inte i psykologi? Varför i religion och inte i filosofi? Varför i geografi och inte i astronomi? Varför i konsumentkunskap och inte i sociologi? Varför i musik och inte i dans?

Ämneskunskap är bra. Kunskap är fantastiskt bra. Men ämnen är ett val. Ett tämligen traditionellt val. Att rota ut och rycka upp i dagens ämnesflora tror jag vore ett alltför smärtsamt val av förändring för grunskolan, så behåll för all del våra kära gamla ämnen, men betona åtminstone inte de snävt disciplinerade kunskaperna!
Så skulle jag säga, om inte motsatsen just är under genomförande. Ett exempel är att samlingsbegreppen samhällsorienterande och naturorienterande ämnen (SO och NO) enligt nya kursplanerna endast ska gälla de yngsta barnen. Alla över tio år ska undervisas och bedömas ämnesvis.

Det är majoren, han som står över allt vad kunskap heter, som har sett till att de traderade Ämnena har återfått sin plats på dagordningen. Men såvitt jag vet har han biståtts av samtliga partier inklusive mitt eget.
Ämnen tycks uppväcka ett begär som ter sig tämligen orationellt.

Sålunda hörde jag helt nyligen en förskollärare som beklagade sin brist på ämneskunskap i biologi. Varför nu detta? Jo, hon kunde inte besvara barnens alla frågor om skelettet.
Men det är nu så – och detta är i högsta grad traderad kunskap – att en dåre kan fråga mer än sju visa kan svara.

Vi vill att barnen ska fråga, att de är intresserade! och åtminstone förskollärare borde vara vana vid det. Är det viktigaste verkligen att barnen får det korrekta svaret? Tids nog kommer någon att hänga över axeln på dem och veta allting om allting – utom om Allting som ligger utanför Ämnet!

Om ämnet för dagen är jämlikhet, läs Emma W på Uppsalavänstern

Särintressen borta och hemma

Diktatorn i Libyen mördar befolkningen framför tevekamerornas ögon. Hans tal kan i sin illvilja och förvirring endast liknas vid Adolf Hitlers.
Carl Bildt vill uppnå sans och balans i landet, och det är vi nog i ett längre perspektiv överens om. Frågan är på vems bekostnad det ska ske? Svaret kan egentligen bara vara ett - ändå måste vi vänta på det.
På SvD:s ledarsida noterar jag en försmädlig kommentar om stöd Ghadaffi har haft från bland andra Fidel Castro. Det framgår inte lika tydligt att att en stor del av stabiliseringsbehovet finns hos EU-stater som gjort sig beroende av diktaturens olja.

Bortsett från olja finns andra sätt för kolonialmakterna att låta sig betjänas av tyrannen. Enligt DN lovade EU bort 50 milj € för bekämpning av illegal invandring i Libyen, eftersom flyende afrikaner därifrån ofta vill fortsätta till Europa. För att förhindra detta är åtminstone några av unionens förmenta demokratiern beredda att förhandla med Ghadaffi.
Vad gör det om folk dör. Bara de inte lever - här.
”Att ge Khaddafi jobbet som EU:s gränspolis, utan att ens kontrollera hur han sköter det, var ett sällsynt dåligt beslut” skriver DN försynt.

Att det som pågår är ”ett obehagligt sätt att kväsa uppror”, kontaterar Alltid rött, alltid rätt
Och här en allvarligt kritisk debattartikel i flyktingfrågan av vänsterns Hans Linde

- - -
Den kristna högern eller Poirier-Martinsson har ifrågasatt den statliga neutraliteten i UR:s sexualupplysningsfilm och menar att den låter ”särintressen” som RFSU och RFSL komma till tals. Ursäkta, med vari består det neutrala i att inte tala om sex? Det är ett ämne som majoriteten människor är ivrigt engagerade i.
UR:s film bygger delvis på frågor ungdomar själva ställer, frågor som bottnar i de bilder av sex som de dagligen möter.Men ”ungdomarna ska inte endast acceptera olika sexuella läggningar och preferenser, utan se att det faktiskt är helt naturligt” skriver Ida Legnemark.
Människor är olika. Den som går och surar över den saken odlar ett bisarrt särintresse.

Undervisning som kultur

På newsmill finns en artikel av Lena Sommestad om att skolan var bättre förr. Det finns flera poänger i artikeln, men jag önskar att socialdemokratin och borgarna kunde lägga ned sin uppenbara skenkonflikt om vems fel det är att barnen misslyckas.
Skolverket konstaterade år 2010 att det är decentralisering, segregation, differentiering, individualisering som är bakomliggande orsaker.
Alltså, politiska resultat som samtliga tidigare regeringar är medskyldiga till.

En fråga som Sommestad lyfter är varför det är så svårt att genomdriva varaktiga förbättringar? En orsak kan vi läsa oss till i Stigler & Hieberts bok The Teaching Gap. Där påpekas att undervisning är ett kulturellt fenomen – det vill säga att det lärs in, generation efter generation. Boken jämför undervisningspraxis i USA, Tyskland och Japan, och av allt det som forskarna kommit underfund med är jag mest imponerad av det till synes självklara: Vem lär oss att undervisa? Våra lärare.

Efter tolv år i skolan har du sett professionella utövare undervisa dagligen, timme efter timme. Tre år på lärarhögskola förmår inte av-lära det som vi sedan lekis tar för självklart. Inte om lärarhögskolan försöker vara progressiv som på min tid, eller om den laborerar med lärstrategier som idag.
Svårigheten att förändra undervisningen ligger i att vi redan vet hur den ska se ut.

I Teaching gaps beskrivs undervisning som ett system inom vilket vi förväntar oss att vissa saker ska inträffa, vissa saker sägas, en viss typ av kommunikation ska råda. När utbildningspolitikerna beslutar om förändringar i systemet väljer de (på förhoppningsvis goda grunder) ut de delar som bör bytas ut. Vanligen gör lärarna precis detta. De förändrar en detalj och ser till att nyheten passar in i helheten. Vad vi än gör i närheten av en kateder så ser vi till att utforma det för att inte rubba den rådande undervisningskulturen. Vid nästa insats för förändring utbrister pedagogerna det klassiska: de är förändringströtta! Undra på det, att de inte än en gång orkar inkorporera en detalj i ett system som fungerar endast därför att det alltid har fungerat.
Men det är inte förändring de är trötta på, det är anpassning.

Jag är säker på att Vänsterpartiet har, eller iallafall har haft, en kunskapssyn som överträffar den borgerliga och som är tydligare än den socialdemokratiska. Men jag är inte alls säker på att det är kunskapssynen som förändrar skolan.
Det kanske är kunskap som gör det. Medvetenhet om vad det faktiskt är vi gör i den och hur det kunde göras annorlunda.
- - -
Enligt Politometern har Politik och poesi ökat några steg i inflytande bland vänsterbloggarna, och bland över 1400 politiska bloggar befinner den sig på plats 221. Alltid något!

Matte = tänka; inte.

Svenska ungdomar är sämst i hela världen i matematik. Nåja, de befinner sig iallafall strax under det europeiska genomsnittet. Det är givetvis illa, det gör det svårare att få fram kompetenta ingenjörer i vårt land. Därför satsas det stort, statligt och kommunalt, på att förbättra situationen. Så långt är jag med.
Men varför är det så viktigt att kunna matematik? Jovisst, vi måste kunna räkna. Men att kunna räkna är inte vad matematiker menar med matematik. Under det att mattesatsningarna pågår står det allt mer i rapporterna om att tänka matematik, tala matematik. Matematik är ett språk, är kommunikation och konstruktion, en annan dimension omistlig i våra liv… Det är där jag börjar snea. Har jag levt i 55 år på att räkna halvbra ska ingen komma och påstå att det för överlevnaden är nödvändigt att tänka matematik.

Låt oss fastslå att det är viktigt att tänka. Och att det är skräp med en skola som inte låter barnen göra det.
Ta historieämnet. Jag har hört en bedrövlig massa lärare undervisa i historia som om den saknade betydelse. Med epoker som rubriker framställs djupgående samhällsförändringar och dramatiska äventyr, allt utklätt i lustiga paltor och med inlevelse i hur synd det var om barnen, med en historiesyn på skvaller- eller mytologisk nivå.
Hur ska vårt samhälle överleva med människor som har noll koll på sin forntid, samtid och framtid? Hur ska morgondagens sociologer, ideologer och en massa andra –loger kunna bygga samhälle utan förklaringsmodeller?

Jag tvivlar på att bristen avhjälps genom att tänka matematik, även om det säkert är roligt, och det roliga är just vad de nyfrälsta framhåller: ”I skolan var matte så svårt men nu har jag börjat tänka och då blev det så roligt, och det ska alla andra också göra!”
Men matematik är inte att tänka, utan ett sätt att tänka.

Receptet för grundskolan var under en kort, förmörkad period att satsa på kärnämnena. Barnen skulle träna svenska, matematik och engelska. Med betoning på träna – alltså färdighetsträning, inte att tänka. Nu har utbildarna förstått att tre ämnen inte räcker, så nu är det naturvetenskapen och entreprenörskapet som ska ha statligt stöd för att utvecklas. Undra på att jag är bekymrad över samhällsvetenskaperna. Här föreligger någon sorts maktkamp, och den är mycket viktigare än att matematiker och naturvetare snott pokalen från humanisterna i en snävt akademisk match med aningslösa icke-intellektuella pedagoger som bollkallar.
Kan det vara så att det är någonting som barnen inte ska tänka på, medan de tänker matematik?
Finns det förhållanden som barnen inte ska undra över, medan de utmanas av förhållandena mellan storheter, abstrakt problemformulering och geometrisk konstruktion?

Så långt bekymret; enbart full i skratt blir jag när de nyligen aha-skådande matematikerna berättar om att en hel värld ligger förborgad i likhetstecknet och att de allra flesta inte har förstått det!
Grattis till att skapa magi av jobbet. Själv funderar jag hellre över bruket av semikolon.

Vänstern ställer Billström till svars, media gör det inte

Det har varit tyst ett bra tag nu, eller hur? De två minstrarna B&B som avlöjades av wikileaks, var blev det av drevet mot dem? Om de har sagt det som påstås - köpslagit om en ambassad med den svenska rasismen i potten - borde nyheten räcka längre än att den ene står och hummar som en trasig väckarklocka och den andre inte säger bä. Nyheten borde till och med räcka längre än Sahlins fruktansvärda, vedervärdiga, människofientliga, livsfarliga, motbjudande och oerhört odemokratiska chokladinköp som vi nu lidit av i så många år.

Nej nej. Knähundspressen tiger snällt i kopplet till den medelstore hunden och hans valp. Ändå är asylfrågan, till skillnad från chokladbiten, inte slut än.
I Alliansens Sverige skickas asylsökande tillbaka till så allvarlig förföljelse att de riskerar livet. Därför ställer Vänsterpartiet migrationsminister Billström till svars i riksdagen. Debatten kommer den 1 mars.

Vänsterpartiets flyktingpolitiska talesperson Christina Höj Larsen påpekar att svenska myndigheter inte följer förpliktelserna i Europakonventionen. För ett år sedan fastslog Europadomstolen att människor som säger att de utsatts för tortyr måste få en utredning. Om utredningen visar att de verkligen har torterats är Migrationsverket skyldiga att bevisa att de inte kommer att torteras på nytt, om de återvänder. Vad tänker regeringen göra för att se till att Europadomstolens bestämmelser följs?

Fler som vill veta hur regeringen tänker är, eller var iallafall, Miljöpartiet som anmält B&B inför konstitutionsutskottet. Anmälan går ut på att KU ska granska: ”om regeringens hantering av ambassadens öppnande i Bagdad skett i form av ’byteshandel’ med den irakiska regeringen och om återtagandeavtalet /är/ förenligt med - - asylrätten, då Irak tydligt talat om att de inte klarar av att skydda de hemvändande.”

Påminnelse 1/ detta är vad ministrarna antas ha sagt:
"Utan ett regelverk för att skicka tillbaka tillståndslösa skulle invandringsproblemet skena okontrollerat i ett land med nio miljoner invånare"
De flyktingar som anlänt till Sverige efter 2003 var svårare att integrera i samhället, eftersom de kom "blottställda, lågutbildade, och utan yrkes- eller språkkunskaper".
De nämnde också ”flera mycket uppmärksammade hedersrelaterade mord som utlöst fler krav från svenska folket på hårdare invandringspolitik."

Påminnelse 2/ det är med sådana herrar som Miljöpartiet nu ska förhandla om flyktingpolitiken!

Miljöpartiets politiska helomvändning fick en medial axelryckning. Journalisterna som tuggat halvårsvis om hur sossarna bävar för fastighetsskatten och Kd skiftar dagsform om vårdnadsbidraget låter det bli förunderligt tyst.
Det har det varit ett bra tag nu

- - -
Mer moderatpolitik hos Homopoliticus

Vi måste stå ut med människor

Idag bloggar jag inte hemma hos Politik och poesi, utan har en krönika införd hos Overklighetens folk, en tämligen ny rödgrön blogg med kulturfokus.
Under rubriken Vi måste stå ut med människor skriver jag om den obehagliga läsningen av Sverigedemokraternas kulturprogram.
Varsågod!

Gratulerar, Tahrir-torget!

Mubarrak har avgått!
Folkets envisa och oerhört kompetenta demonstrationer har lyckats, och till dem går våra varmaste gratulationer. Att militären tar över – temporärt – och att det ska vara ett steg mot demokrati verkar egendomligt. Men inte mer egendomligt än att det har hänt förut, att det är möjligt. Nejlikrevolutionen i Portugal är ett exempel. Varför inte ett till?

Mubarrak har avgått, nu är det klart!
Demokrati blir aldrig klart. I Egypten är det förhoppningsvis början.
Svensson är också orolig. Fotot föreställer inte Tahrir-torget. Det är Stockholms central i eftermiddags där ett tyst, sammanbitet folk ännu har inte slängt ut högerpolitikerna i snösvängen.

- - -
Inte för att jag har tillgång till länken. Men det låter trovärdigt. Enligt Allasmutsigadetaljer har utrikesminister Bildt sagt att revolutionen i Egypten strider mot konstitutionen. Vilket i sin tur också låter trovärdigt, ty det är just vad revolutioner brukar strida mot.
En revolution innebär att väldigt många människor vill byta konstitution nu och tillkämpar sig en möjlighet att göra det.

Politik och poesi påstår inte att paradiset stundar i det stora land där uråldriga pyramider och mastaba passeras längs med floden. Gratulerar! är allt vi sagt. Gratulerar till att ha börjat. Detsamma kunde Bildt ha klämt ur sig om han ville befinna sig på grundläggande demokratinivå.

Det finns fler stater där demokrati strider mot konstitutionen. En del av dessa stater ska "väst" bomba ner till en nivå så grundläggande att inga val finns... i alla bemärkelser. I Egypten tog folket självt hand om den saken och står nu och vacklar på möjligheternas gräns.
Vad är värst, tio eusanska hundar eller de gamla gräshopssvärmarna?
Kan vi nu inte stöda dessa människor i deras kamp mot fel konstitution?

Konflikten finns allt kvar!

Socialdemokraterna är inte roliga för tillfället. Inte heller har de det för roligt. En riktigt rolig prisse är däremot SvD:s ledarskribent som jämför S med ett ”industriminnesmärke i världsklass”.

Industriminnen blir allt vanligare delar av turism- och upplevelsenäringen. Hela Ruhrområdet är fullt av dem; stängda fabriker som förutom att ge en historisk bild av näringslivet under 1900-talet också fungerar som regionalmuseum eller konsthall. Men SvD avfärdar exempelvis det världsarvsklassade Engelsbergs bruk i Västmanland med att det ”knappast bidrar till dagens välfärd mer än som utflyktsmål”.
Det är inget ovanligt att borgare är immuna mot kulturverksamhet. Och den enda historia som intresserar dem är väl deras egen. Landsbygden tycks de inte heller bry sig om, när de inte ser sambandet mellan lokal turism och välfärdsvinster.

Men vad har detta med socialdemokratin att göra? I slutet av texten räknas de liksom industriminnena ut som överspelade, ett minne blott. Kanske har de ”med startklart maskineri om bara samhället slungades åter till industrialismens gryning”, men idag behöver vi dem inte - vad vi behöver är att ifrågasätta om ”den gamla konfliktlinjen längre är relevant”.

Det var förstås dit vi skulle komma. Kapitalismen har segrat, historien är slut. Men det räcker med att än en gång hänvisa till LO-ekonomernas rapport om de ökade inkomstklyftorna för att gamla konfliktlinjer ska framstå som plågsamt tydligt uppdragna.
Om sedan socialdemokratin har lust eller förmåga att gå in i den konflikten, det är en helt annan fråga.

Alltid mer, aldrig nog

Inkomstklyftorna ökar. De rika berikar sig på de fattigas bekostnad. LO-ekonomernas rapport sammanfattas här, och Lundby-Wedin frågar sig ”varför eliten ingenting lärt av tidigare diskussioner om bonus och skyhöga utdelningar?”
Underskatta aldrig överklassens dumhet. De tycker inte de har någonting att lära. De tycker det är rätt att de får mer, därför att de alltid har fått det.

Om den rika eliten delas upp i näringsliv, demokratiska makthavare och byråkrater visar det skillnader även mellan dem, och att inkomstklyftan är som störst inom näringslivet. Något att tänka på för dem som går och tror att en ordförandeplats i kulturnämnden skulle ge lättförtjänt storkova.

Hur har det blivit såhär? LO-ekonomerna pekar på en rad Allians-reformer som ger mest åt dem som redan har: borttagen förmögenhetsskatt, borttagen arvs- och gåvoskatt och regressiv fastighetsbeskattning.
De nämner också ändrade styrkeförhållanden på arbetsmarknaden, där de arbetande har motats eller mutats till att genom lojalitet hoppas på individuella fördelar. Även normerna i samhället har förändrats, menar författarna av LO-rapporten.
Eliten har lyckats få allt fler människor att tro att det är rimligt att bli utnyttjad, och sin egen roll har de dolt så väl att den som inte gillar det lätt skyller på fel orsaker.

”Alltid mer, aldrig nog” är namnet på rapporten. Kom ihåg det.
De rika kommer inte att dela med sig för att vi tålmodigt finner oss.

Ett riktigt bra inlägg på Ingenting växer i månsken
Högre vinster åt aktieägarna, sämre service och handel i förorterna, läs Ung Vänster om hur borgarna genbart genom dåliga affärer lyckas vrida till segregationsspiralen i Stockholm!

I döda skådespelares sällskap

För att hylla Lena Nyman såg vi om Släpp fångarne loss, en ljuvligt naivistisk komedi om kriminalitet. När den gjordes 1975 var det som då kallades fångvård ett debattämne av en hetta som idag är svår att föreställa sig. Det handlade om hur rehabilitering är möjlig – inte om att fälla och döma fler. Även om jag idag anser att fler kanske måste fällas och dömas beklagar jag att frågan om rehabilitering är i det närmaste död. Liksom hela 70-talet, och dessutom Lena Nyman, Tage Danielsson, Margaretha Krook och Ernst-Hugo Järegård som alla medverkar i filmen.

Första gången jag såg Nyman var när hon agerade Hedvig i Vildanden på gamla Stadsteatern i Stockholm, -72 tror jag det var, ty det var när jag ännu var en entusiastisk teaterelev. Senaste gången jag såg henne medan hon ännu levde var i Svenska Ord-filmen Sopor, där hon agerar den treåriga men utomordentligt tidigt utvecklade prinsessan Victoria.
1982 hade jag glädjen att se Fröken Fleggmans mustasch, en Svenska Ord-produktion som dessvärre aldrig tevefilmades och inte går att få uppleva på nytt. Nyman gjorde hembiträdet som var galen liksom föreställningen i övrigt.

Eftersom jag har sett mer av Nyman på film än på scenen väljer jag som hennes bästa roll Mamman i Colin Nutley-komedin Sånt är livet från -96. Filmen är inte märkvärdig men smårolig, och i den rollen får lilla Lena Nyman vara överdriven, stor i käften, supig, vulgär, sexig, rolig och sentimental. Hon vampar sig in på Grand hotel, hon sitter hemma och väntar på sin oförbätterligt förlupne make (Sven-Bertil Taube), hon generar och saboterar dotterns (Helena Bergström) tillvaro, och hon visar kärlek och skaffar sig acceptans ända nedifrån golvet.

Men det framträdande jag älskar mest är Nymans hesa insjungning av Bodil Malmstens texter på cd:n Bloss som sedan 1997 har följt min familj.
Ta ett bloss för moster Lilli
en Lucky strike, ett stort glas rött
och dansa för Lucky Lilli
som gått nånstans
och dött

Nyman hade KOL. Ett bloss till kan inte längre skada henne.

Litteratur och identitet

Utplåna gränsen mellan fakta och fiktion i en lek med identiteter - det är vad en roman med verkshöjd förväntas göra i dessa dagar.
Augustpristagaren Sigrid Combüchen är smart nog att begripa det. Hennes roman Spill är otroligt skicklig, en lysande 30-talsskildring, tyvärr om ofantligt tråkiga romanfigurer, men det är en smaksak. Det töntiga påhittet att författaren är en författare som kallar sig Sigrid Combüchen måste vara ett medvetet till- eller angrepp för att äntligen få det pris som borde varit välförtjänt på yrkesskicklighet.
Tyvärr går det så långt att inte ens romanfiguren Hedda kan hålla sig till att vara bara romanfigur, hon är också en fiktivt riktig Hedda vars brev till den fiktiva Combüchen skrivs av den riktiga Combüchen. Intrikat lek med speglar, som kritikerna säger.
Jag föredrar Lustiga huset.

Men med anspråk på att vara intellektuell deklarerar jag nu att Politik och poesi skrivs av en kvinna som kallar sig Helena Duroj och dessutom råkar heta Helena Duroj; ett litterärt sammanträffande som gör att ingen kan veta vem som är den riktiga Helena Duroj, allra minst hen själv. På denna fiktiva blogg är de mest frekventa kommentatorerna Anonym, Erik Rune och Gladiatan. De är aktiva engagerade personer som antagligen finns, och vars namn jag därför avslöjat för att skapa upphetsning. Om Anonym, Erik Rune och Gladiatan stämmer mig för detta svarar jag att det var en lek med identiteter och att jag i själva verket har hittat på dem alla tre (vilket borde vara mer förolämpande).

En lek med identiteter behöver inte vara mer än en lek. Estradsidan har som bihang en gästbok där pseudonymerna har fått eget liv under åren. Poeter, professorer och orakel avhånar varandra, sexfixerade tomtar tömmer sig, suspekta lorder breder ut sig, och det förekommer att Ferlin, Södergran och Dan Andersson tilltalar oss personligen. Det saknar verkshöjd. Men ibland är det skoj.

När vi slutar leka och börjar arbeta visar det sig att det verkligen är svårt att hålla isär biografi och roman - det är inget att konstra om. Min senaste bok Hela tiden innehåller en dialog mellan syskonen Susanna och Gabriel. När jag skrev den spökade jag inom båda syskonen, gick på gatan och samtalade än med Susanna och än med Gabriel, sparrade dem på så vis i deras färd mot avslutet. De är inte jag, jag är inte de, jag finns i båda två och var och en är en annan. Det är inte en lek med identiteter, det är författande.
Att kalla den ena av dem, eller båda, för Helena eller för Duroj, skulle inte tillföra dialogen ett skit.
Gabriel brukar säga att han föredrar Lustiga huset. Jag börjar förstå honom.
- - -
När jag pingar ett inlägg får jag stoff till ett annat; jag får reda på att Lena Nyman är död.
JÄVLAR så ledsen jag blir.
Lena, kom tillbaka! Lena, skål och lycklig resa!
Imorgon kväll ska vi se om Släpp fångarne loss. Grattis, härliga du!

Göra något eller göra motstånd

Miljöpartiet vill göra upp om flyktingpolitiken med den borgerliga regeringen. Förvånande, med tanke på att de profilerat sig som antirasister eller iallafall antidiskriminerare. Mindre förvånande med tanke på att trolöshet är en av de bärande principerna i deras politska arbete.

Vänsterns Lars Ohly menar att Mp väljer att legitimera en flyktingpolitik som bara blir hårdare. Det är svårt att förhandla sig fram till en lösning mellan den svenska flyktingrörelsens krav och Billströms inhumana utvisningar.
Enda sättet att hålla rasisterna borta från flyktingpolitiken är att stå upp för sin egen humana politik, inte att förhandla bort den med någon som är starkare.
Ohly igen: ”Även om Miljöpartiet skulle få igenom till exempel vård för papperslösa så kommer den orättvisa moderata politiken i grund och botten kvarstå. Flygplan fulla av skyddsbehövande kommer fortsatt att flyga till Bagdad.”

Ett miljöpartistiskt argument är att vi måste göra någonting.
En sak att göra är då till exempel motstånd.
En annan sak är att överge helheten för att uppnå en detalj, något som Mp gärna gjort även tidigare.
Varför blir jag förvånad?
För att jag gillade dem.

Glad över dessa dagar

Jag är glad att jag lever för att se dessa dagar. Jag deltar varje dag i gatudemonstrationerna, sa den 80-åriga författaren Nawal al-Saadawi.
Det är starkt gjort av en åttioåring. Möjligen finns det också gott om folk som trott att det är starkt gjort av en kvinna, eftersom DN finner sig föranledda att skriva att ”vår bild av kvinnan i arabvärlden har för alltid förändrats”.
Det var väl bra det då. Att deras bild förändrats. Att de har insett att kvinnorna är föregångare i befrielserörelser och det oavsett vad de har på huvudet - även om det i ett land som Egypten förstås måste kommenteras om det är nikab, chador eller barhuvad. (Ur DN:s papperstidning)

Den största förändringen i medias bild av världshändelserna är nog rubriksättningen: från Kaos i Egypten till Uppror i Egypten. Detta var tydligen svårt att ta in. Men när ”människorna självmant har tagit över styret av sina kvarter”, då råder inte kaos, utan en ny sorts ordning.


Fram till idag, när vi kunde läsa om hur Mubarraks anhängare öppnade eld mot demonstranterna.

I söndags påmindes oss Åsa Linderborg om att: ”Det är folklig aktivism, inte militära interventioner av stormakter som skapar demokrati”. Förhoppningsvis kan händelserna i Tunisien och Egypten bidra till ännu en förändring av den eurocentriska världsbilden, den som låtit det vara underförstått att muslimer av obestämt traditionella skäl skulle vara antidemokrater.

Det är de inte. Lika lite, och lika lite som européer, är de som klump demokrater. Muslimer håller sig med de mest skiftande politiska uppfattningar, och kräver nu sin rätt att uttrycka dem, få rösta om dem.
Situationen är, trots mördandet inatt, fortsatt lovande. Men också fortsatt riskabel.

Dags för rättvisa

Barnfattigdomen ökar igen. Över elva procent av alla barn i Sverige lever i fattigdom. Trots att bruttonationalprodukten per capita har stigit hela 00-talet fortsätter klyftorna att öka.
”Den rikaste tiondelen av Sveriges barnfamiljer har det idag så gott ställt att varje familj skulle kunna försörja drygt tre lika stora familjer” säger Rädda Barnens generalsekreterare. Dags för rättvisa?

Det finns ett tydligt samband mellan fattigdom om utbildningsresultat, försörjning, hälsa och trygghet, och artikel 4 i Barnkonventionen säger att varje land måste använda det yttersta av sina resurser för att ge barn goda levnadsvillkor. Barnfattigdomen idag är ovärdig ett rikt land som vårt.
Rädda Barnen kräver en nationell handlingsplan. De har också rapporten.

Läs också vänsterns Ulla Andersson

- - -
Åtminstone några fattiga barn skulle få det bättre om Stockholms stad går på Vänsterpartiets förslag och köper tillbaka Rinkeby torg. Gör det till ett levande demokratiskt centrum varifrån rinkebyborna kan fortsätta utveckla sin stadsdel!

Obekväma Egalia

Den genusneutrala förskolan Egalia har tydligen väckt debatt. Utan att veta mer om Egalia än det som står i klippet, och som visst kan verka lite överdrivet precis som personalen själv säger, tror jag verkligen på ett arbetssätt där barn får vara barn utan att i varje stund könskodas.

När personal som tror att de är hyggligt jämställda och behandlar alla lika får se sig själva på video brukar de bestört upptäcka att hela deras pedagogik är genomkönad. ”Lilla vännen har du slagit dig?” och ”Opp igen, det går snart över!” – så låter det vid samma ramlande, beroende på om det är en flicka eller pojke. Sedan kommer vi till skolan där kön är genomgående organisatorisk princip: ”Flickorna plockar undan saxarna medan pojkarna ställer upp på led!” eller: ”Flickorna får gå in först så ska vi se om pojkarna kan lugna ner sig lite.”
Somliga barn får namn: ”Erik, sluta sparka. Nicke, detdär är inte roligt. Ali, kan du också samla ihop dig? Har du loggat in nu, Filip? Okej tjejer, nu när alla är klara kan vi börja.” De tjejer som varit klara den senaste kvarten förstår att de vare sig har en personlighet eller ingår i alla.

Förskolan har kommit längre än skolan. I arbetet med aktiva utemiljöer har förskolepedagoger upptäckt att barnen leker mer med varandra om miljön är avkodad från kön. Då får barnen chansen att vara barn. Sedan sätter vi ändå igång med sorterandet i skolan, med flickorna hit och pojkarna dit. Inte för att vi måste, utan för att vi slutat tänka.

Så fort någon försöker tänka i sin pedagogiska gärning blir det ett jävulens liv. I en förort till Stockholm tänkte ett litet blått parti gå till kammarrätten för att pojkarna ”tvingades” sitta på rosa luddmattor. (Mera sällan åberopas den högre juridiken om flickorna får möjlighet att skita ner sig, ty enligt normen kan det för dem vara nyttigt att bete sig norm-alt ett tag, bara det inte inkräktar på någon liten pojk.) De hysteriska reaktionerna brukar gå ut på att pedagogiken gör våld på naturen, som om det inte vore varje människas naturgivna rätt att få välja sin personlighet.

Om antifeministerna sa vad de egentligen menar: att genuspedagogik gör våld på kulturen, då skulle jag förstå dem och instämma, ty detta är dess själva syfte. En kultur som tvingar in människor i destruktiva system av dominans och underkastelse är en kultur som måste dö, annars är det kvinnorna och hbt-arna som dör.
För att hålla detta på norm-al samtalston kan jag istället säga: Ingen ska bli hindrad eller tvingad, men var och en får möjligheten att prova allt och hitta sin grej och vad är det som är så farligt med det då?
Någon kommer ändå att skria om biologiskt-hormonella avgrunder som måste få finnas. Den sortens måsten visar inte, som de tror, att könsrollerna är nödvändiga.
Den visar att de för somliga är bekväma och attraktiva.

Noboytoy har också bloggat

Skola från hets till koma

Recensionen av Liedmans bok om skolan pryds av ett stort foto ur den bitvis pekoralistiska filmklassikern Hets. Fotot ter sig irrelevant, för det är vanligen inte öppen sadism som plågar våra skolbarn. Det är uttråkning. I en skolinspektionsrapport står en mening som bet sig fast: Att barnens aktivitet och intresse minskar ju längre lektionen pågår.

Liedman har uppenbarligen skrivit en intressant bok där han visar hur ”mixen av marknadsliberala lösningar och konservativa pedagogiska ideal är en dominerande trend i västvärlden”. Hela utbildningssfären är underkastad en process där allt – från kunskapen till de studerande – förvandlas till varor.
”En av de främsta uppgifterna borde vara att främja mänsklig växt, kritiskt tänkande, nyfikenhet och bildning” skriver recensenten och frågar sig om inget finns att sätta emot dagens politik?

Till att börja med har vi läroplanen. Med en värdegrund förankrad i de mänskliga rättigheterna och en dynamisk kunskapssyn som rymmer fakta, färdighet, förståelse och förtrogenhet.
Vi har också den forskning som visar vad som är betydelsefullt för att nå goda resultat: pedagogernas förväntningar och bemötande, tydliga mål och kontinuerlig återkoppling till varje barn, stimulans och utmaningar vid rätt tillfälle, fokus på kunskap och att involvera barnen själva i hur man skaffar sig den.
Alltså motsatsen till en pedagog som jobbar sig blå framme vid tavlan medan barnen faller i koma.

Betygen då? Det finns ingen forskning som visar att kunskaperna ökar genom betyg. Det finns ingen forskning som visar att kunskaperna minskar heller. En del barn mår bra av betyg, andra mår dåligt. Därmed sagt att vi kan ha dem eller inte ha dem. Den stora nackdelen med att ha betygen kvar är att de styr undervisningen och inte mäter det som de är avsedda att mäta. Och aldrig har gjort.

Åter till recensionen. Den utmynnar i en tveksam förhoppning att en litteraturkanon skulle innebära en satsning på så kallade mjuka värden så som ”kulturell och nationell identitet, estetisk kvalitet”. Aha - det var konservatism utan lönsamhet han ville ha!?
Låt oss istället satsa på barnen, på deras aktiva erövrande av kunskap. Satsa på att genomföra läroplanen, till att börja med.

la Danse

Gentele skriver lysande i dagens SvD om dansfilm. Hur den förmedlar allt från ”besatthet och frigörelse till ren lycka”.
En gång i tiden var vi många som ansåg att dans inte går att visa på film, och när vi som balettelever gick på specialarrangerade visningar av Fonteyn och Nurejev var det för att det var vår enda chans att få se dem, inte att se dans, eftersom Operan då hade en mycket rikare repertoar än idag.

På 70-talet revolutionerade Cullberg tevebaletten genom en speciell fototeknik som fick dansarna att flyta i och ur bild (exempelvis den prisbelönta ”Rött vin i gröna glas”). Det var vackra bilder men inte riktigt dansant, eftersom dansare har fötterna på golvet medan de förefaller luftburna; en konflikt som för mig är dansens självaste mening.

Men dansfilm eller filmmusikal är något annat och mer än filmad koreografi, och Gentele nämner i sin artikel alla de största inom genren. Hon inte precis jämför Fred Astaire med Gene Kelly - något som i mina kretsar var betydligt mer relevant än Lennon-McCartney-Jagger - men hon låter som om hon föredrar den atletiske Kelly framför perfektionisten Astaire. Jag tycker tvärtom, men det är som sagt inte jämförelser som är det viktiga.

Gentele lyfter Fosses fantastiska produktion: Cabaret, Chicago och den sorgligt underskattade All that jazz, en dansfilm som hör till det verkligt besatta slaget. Givetvis tar hon upp Saturday night fever, liksom Fame som faktiskt blev en mycket bättre tevserie än den rapsodiska filmen. Tack vare dem avnördades dansskolan, den blev nästan hetero och samtidigt nästan sportig. ”Fuck art, let’s dance” stod det på danselevernas tröjor, vilket inte var vad jag hade önskat. Vad jag önskade var mera någonting i stil med den nu elva år gamla filmen Billy Elliot, en berättelse om både klassamhälle och konst. Här handlade det om att komma bort från idrottsprestationen, in i skönheten.

Mellan dessa verk missar Gentele A Chorus Line från -85, kanske för att den innehåller förhållandevis lite dans – för att vara en film som uteslutande handlar om dans. Men jag noterar bara en enda film som Gentele glömmer helt, och det är den mycket udda Eldfågeln från 1952, en svensk-italiensk samproduktion med den tidens stjärnor, främst bland dem premiärdansösen Ellen Rasch. Idag uppfattar vi iscensättningen som melodramatisk. Men tänk att man för snart sextio år sedan kunde samla det bästa som kulturlivet erbjöd, ge plats åt en okänd koreoraf (Maurice Béjart som sedan blev en av Europas största) och spela in en internationell film med engelskt tal – och tänk att man inte kan göra det idag. Eller, att de som gör det är avantgardister.

En nästan avantgardistisk, i alla händelser dokumentär dansfilm som är nästan ny är den två år gamla la Danse. Vill du tillbringa över två timmar i det gamla operahuset i Paris och njuta av intensiva repetitionsscener, plågsam perfektionism och åldrad arkitektur så finns den här.

Dagens betydelse

Förintelsedagen. Läs Per Wästbergs understreckare!
Han skildrar outhärdlig grymhet, och han avslutar:
Måtte det alltid finnas länder att fly till!
Måtte de mänskliga rättigheterna inte mista sin innebörd av att man bara orkar uttala dem som MR!

Vi kan, vi måste ta vår del av ansvaret för detta. Antingen det är bekvämt eller inte. Antingen alla andra gör det, eller inte. Så som världen ser ut ska det, måste det finnas länder att fly till, där de mänskliga rättigheterna behåller sin innebörd.

Mer vänster i Uppsala bloggar om den nya sökmotor som Yad Vashem-museet publicerar till sin enorma fotosamling om Förintelsen.

DEJA VU

Déjà vu betyder redan sett, en återupplevelse av något bekant.
DEJA är förkortningen för Delegationen för Jämställdhet i skolan, och de lämnade över sin utredning till regeringen rätt nyligen.

Media lyfte ett enda stycke ur utredningen: det som tar upp de biologiska skillnaderna i utveckling mellan flickor och pojkar, och hur vi måste ta hänsyn till dem när små pojkar börjar skolan.
Déjà vu1: att antifeministiska skribenter gläds åt biologins seger över anden
Déjà vu2: att man ska vara tvungen göra jobbet själv när media inte kan rapportera ordentligt

Utredningen nämner biologiska skillnader två gånger. De påminner om att små pojkar ska mötas på rätt nivå när de börjar skolan (det ska alla barn!), men att vi inte ska fortsätta med att skruva ned förväntningarna på pojkarna. Tvärtom, kommentarer som ”det vet man väl hur killar är” bara rättfärdigar negativa beteenden och hindrar pojkarna från att lära.

Pojkar har haft en majoritet av alla särlösningar inom skolan sedan 1940-talet. Utredning och diagnos går i större utsträckning till pojkar, eftersom de har ett utåtagerande beteende. Flickorna som blir utan stöd tar hem sin ångest istället. Andelen flickor som är stressade över kraven i skolan ökade från 50 till 70 procent under åren 1997-2006.

Här finns flera déjà vu. Utredningen bekräftar en hel del av det vi redan visste. Sterotypa förväntningar, könsbundna val. Mycket bra finns att läsa om isärhållandet som viktigaste organisatorisk princip; personalen ger kollektiva tillsägelser till flickorna respektive pojkarna och ger dem olika uppgifter.

Det jag inte visste var att pojkarnas val till gymnasieskolan har blivit mer könsbundna de senaste 15 åren. Och de ungdomar (av båda könen) som faktiskt gör otypiska val, de hoppar oftare av sitt program - så man frågar sig hur de blev mottagna.

Utredningen innehåller också ett mycket bra kapitel om hedersrelaterat våld, och ett litet upprörande stycke om kvinnornas frånvaro i läromedlen. Slutligen fastslår utredarna dystert, att den som arbetar med jämställdhet får räkna med nedsättande kommentarer.
Anledningarna till att det går så långsamt framåt är de samma som vid varje förändringsprocess. Somliga ser kanske inte vinsterna, menar utredarna, och hamnar då oavsiktligt på jämställdhetsarbetets svaga punkt:
Naturligtvis är det obekvämt. Det handlar inte om vinst varje gång, eller till alla.
Det är någon som måste lämna det ifrån sig: makten, utrymmet, normen.

Utredningen finns här
Tar delvis tillbaka kritiken mot mediabevakningen då utredningens ordförande hade en artikel införd när utredningen presenterades. En bra kort sammanfattning.
Malmövänstern skriver också om jämställdhet i skolan

Warszawa -42

Denhär dokumentären hade jag inte sett
Den var plågsamt värd att se

En propagandafilm från 1942
det år då avhysningarna ur Warszawas ghetto pågick som värst

Sedan, år 1943, inleddes det dödligt hoppfulla upproret
som inte syns i bild

Filmen visar år 1942
datum kan vara viktiga

Leve Nowy Azazel, den sista teatern

Någon värst märkvärdig propaganda
blev det inte

PartiledarbytartiderIII

Ledarbytet inom Socialdemokraterna har jag inga egentliga synpunkter på. Utom att det vore mycket tråkigt om de valde en så högerorienterad person att alla regeringsalternativ försvinner - och då menar jag alternativ, inte ansiktsbyten.
När SvD vevar igång en spekulationstombola med betygssättning på allt från kommunikation (med vem?) till regeringsduglighet (att-göra-saker-som-märks) lyckas expertjuryn lika tvärsäkert som i Idol vaska fram två medelålders män. Quelle surprise!

Nuder kan vinna val, lär Winberg ska ha sagt. På vad, i all världen? kan man fråga sig. Men mitt i en raljant och naivt hållen ledartext dyker det upp en liten otäck mening som tål att funderas över: ”Winberg ser sitt gamla parti och förstår vad det behöver (makt).”

I en krönika i samma tidning läser jag: ”I den svenska traditionen har borgerliga politiker mest fungerat som springvikarier i regeringskansliet när Socialdemokraterna någon gång, av någon anledning, tillfälligt förlorat makten.” Ja, så tedde det sig under en period.
Minns någon den lilla nidvisan Friggebo och Mundebo och riksdan full av nötter..? Då gick det an att skratta. Men ett så långvarigt regeringsinnehav var inte bra för någon, i synnerhet inte som det inte ledde till några grundläggande förändringar i klassamhället utan bara knöt makten till de mäktiga själva.

Tänk om det faktiskt är så att det som S i sin väl ådagalagda förvirring saknar är just det som fick dem att snurra. Tänk om detta under de sista åren uteslutande var makt.
Och tänk om de aldrig hämtar sig om de inte får den tillbaka - som att väljarna uttröttat skulle räcka nappen åt ungen när den grinar som värst.

Kolonialt ståndskall

Som så många andra fejsbokanvändare har jag hört och sett länken där Billström inte säger någonting mer än samma sak hela tiden. Ej heller den medelstora hunden säger något, så visst är jag upprörd. B&B måste tala, som Sahlin säger.
Men särdeles överraskad är jag inte.

Något som gör mig nästan lika upprörd är kommentarer som går ut på att detta är en oväntad skandal eller en senkommen anpassning till det nyvalda rasistiska riksdagspartiet.
Vad får dem att tro att B&B inte tyckte precis såhär hela tiden?

I klara stunder inser de säkert, åtminstone den B som varit i Bosnien, att flyktingmottagande är en fråga om bedömning av individens skyddsbehov. Men i oklara stunder, när den mellanstora hunden och hans valp får jaga med vargflocken, då antar de förstås utmaningen. Då gäller det att gläfsa ifrån, att vara rak och grabbig och tala om ”vad alla vet”, att vara karl för sin portfölj och ge ståndskall för vita svenska intressen.
Diplomatiskt finlir pryttlar man bara med i salongerna.
Ynkligt är det, men skandalöst?

Det är mera ett pinsamt och tragiskt exempel på att du, jag och fullständigt normala ministrar är extremt kulturellt begränsade av sina bindningar till kolonialt översitteri.
Och att somliga gillar det.

Sjysta citat hos Helen Pettersson, och sjyst flock på profilbilden!

Skolan och flyktingpolitiken - Sverige håller sig på EU-nivå

En wikiläcka avslöjar ytterst pinsamma försök från Moderat-ministrarna Bildt & Billström att slippa irakiska flyktingar. Dels skyller de på hedersmord, dels på den svenska opinionen. Wikström, Fp:s EU-parlamentariker, är bister över ministrarnas ordval som hon finner ”avskyvärt”. Företrädare för Kd, C, Mp och S är lika negativa. Vänstern är inte tillfrågade. Allt ska man göra själv, i vanlig ordning.
Mer om ministrarna här
Läs Mer vänster i Uppsala som granskar yttrandet
- - -

Är läsförståelsen hos dagens femtonåringar Alliansens fel? frågas retoriskt på ledarplats i SvD. Svar: nej. Bättre förklaringar finns hos Skolverket som förra året utkom med en utomordentlig forskningsöversikt där de sjunkande resultaten i grundskolan knöts till dessa faktorer:
Decentralisering: Många kommuner fördelar inte resurserna efter skolornas förutsättningar
Segregation: Socioekonomiska och språkliga grupper går i olika skolor
Differentiering: Barnen placeras i grupper efter prestation, vilket påverkar både pedagogens och kamraternas förväntningar
Individualisering: Eget arbete och hemuppgifter lägger över ansvaret på barnet och hens föräldrar, och deras förmåga att hjälpa

Dessa förändringar påbörjades av socialdemokratiska regeringar och accentuerades av Alliansen. Så var det med det.

Den PISA-rapport som påvisar de dåliga resultaten i läsning tar också upp den svenska skolans bristande likvärdighet, som tidigare varit hög men nu befinner sig på OECD-ländernas genomsnittliga nivå. Den delen av rapporten har media inte sagt så mycket om, ty borgarna är väl tillfreds med att snart ha nått målet. Målet att göra oss till ett vanligt skitland i EU. Det ska vi leva upp till - och då kan man inte ställa samma krav som på ett välutvecklat välfärdssamhälle.

Alliansen och dess tidningar formligen älskar rapporter som visar på problemen i svensk skola. De älskar dem så till den grad att utbildningsmajoren till och med överdrev dem för ettpar år sedan. Men Skolverksrapporten om problemens orsaker sjönk som en sten.
Den var ovälkommen. Den var komplex.
Den behandlar skolproblem som att de har något med samhället i övrigt att göra.

Partiledarbytartider II

Är det infam nedlåtenhet, pinsam okunskap eller bara ett klumpigt försök till humor? SvD:s ledarsida avslöjar något som vore ohyggligt om det vore sant, att vänsterns partiledare är utsatt för ”intensiv beskjutning”.
Till all lycka menar skribenten endast intern kritik, något som de flesta demokrater ser som ett friskhetstecken. Den Tucson- eller Moskva-inspirerade skolan lär dock ut något annat. Och grundkursen i föreningskunskap skulle förebygga missar som att Vänsterpartiet snart kommer att ”välja en ny partiledare utan att ens ha brytt sig om att avsätta Ohly.”

Men partiledare avsätts inte, om de inte har rymt med partikassan och således är försvunna iallafall. Partiledare väljs, eller väljs bort. Det är klart att ledarskribenten vet detta! - men av alla kategorier dumhet som finns är tamefan spelad dumhet den värsta.

”Kanske slutar man helt sonika att bjuda in honom på mötena”, låtsastror SvD, då de fått för sig att man i debatten kring ledarskapet bortsett ifrån att Ohly fortfarande är partiledare. Vad skribenten bortser ifrån är att debatten startat i ett missnöje med just den ledare som för närvarande är tillgänglig. Och att Ohly är intresserad av att fortsätta sitt uppdrag stärker faktiskt i någon mån hans position gentemot de partiledare (S & Mp) som i samma text utpekas som lama ankor eftersom deras sorti är inplanerad.

Men ignorans och bortseende finns på flera håll. I reportaget om protesterna mot avvisningarna av irakier lyfts S och Mp upp som motståndare mot avvisningen, vänstern nämns överhuvudtaget inte.
Tala om att inte bjudas in!

För vänstern syn på avvisningarna, läs exempelvis Socialist och bajare. Det är bara så att vi måste skriva själva, för ingen annan tänker göra det.

Så jag bara undrar, finns det fortfarande kamrater som tror att vänsterns mediala underläge vänds i fördel om vi byter ledare och vässar till varumärket?

Partiledarbytartider

Ska jag ägna ett inlägg åt partiledarfrågan inom Vänsterpartiet? Okej: Ohly är ganska bra, och kandiderar, och det kanske också Sjöstedt gör. Fritt fram för fler förslag!

Sjöstedt villkorar sin kandidatur med att han måste ha stöd i partiet, men hur ska han kunna veta det innan partiet har röstat? Att sondera, höra sig för, skaffa sig trovärdighet och fiska röster är fullt gångbart, men mer än en bild av läget får man aldrig. Sen ska kongressen rösta, och om man vet hur omröstningen ska slå ut, då befinner man sig i en partiapparat lik den socialdemokratiska där motstånd betraktas som illojalitet.
Illojalitet, men mot vad? Mot makten eller partiet som sådant? Inom vänstern har vi en god tradition av att ifrågasätta allting, i synnerhet våra ledare.

Ohly säger att han inte ser ett ordförandeval som något särskilt dramatiskt. Det tror jag visst att han gör, för honom själv alltså. De allra flesta av oss genomlider personval i den yttersta spänning, oavsett höjden på positionen. En del blir tokiga och skriver insändare om att de inte fick bli revisorsersättare i en kommundelsnämnd, själv grät och söp jag mig igenom den natt när jag åkte ur partistyrelsen. Hur plågsamt det än är, är det fullt normalt. Det är politik.

Därför utgår jag ifrån att vad Ohly menar är att det för en rutinerad politiker inte är dramatiskt att bli ifrågasatt eller utmanad, eftersom det ingår i det tuffa kontrakt man ingått med medlemmarna/medborgarna. Ohly har haft motkandidater vid nästan varje partiledarval, han blev själv uppmanad att kandidera mot Schyman, och Schyman utmanade Werner kongressen innan hon själv blev vald.

Trist vore det att diskutera ett ordförandeval enbart om det innebär ett byte. Lika trist som om vi i stalinistisk tradition utginge från att byte är uteslutet. Det är ett val, och är det några som ska ha valfrihet så är det deltagarna i en kongress. Det är inte media eller bloggosfären eller folk på gatan som avgör, utan de som är valda till att avgöra. Vad är det som är så svårt i elementär föreningskunskap?

Vi behöver inte prata massmediska. Vi behöver inte välja sida i en strid två år innan den ska äga rum. Vi behöver inte tro att kamrat A eller B skulle dra med sig partiet åt höger eller vänster, ty ordföranden ska följa partiprogrammet – det gör ordföranden inte alltid, men då får hen också höra det av lokalorganisationer och medlemmar.

Det sista vi ska göra är att låtsas tro att den ena eller andra personen kommer att rycka upp Vänsterpartiet ur förlusterna och genom sin vinnande personlighet ta hem nästa val. Så kommer det nämligen inte att bli. Vi har enorma politiska problem att brottas med, så jag hoppas att vi väljer en ordförande som förstår problemen utan att förlora hoppet, och utan att alla vi andra förlorar hoppet.

Av alla nyheter väljer jag att länka hit

Sd poängsätter

Nu går Sverigedemokraterna ut starkt, som för att förbereda ett maktövertagande. Hela handflatan räcker de mot regeringen för att få växla in antimigrationspolitik mot jobbskatteavdrag. Låt oss bara hoppas att borgarnas skattesänkarnit bromsas något av Sd:s förfärliga förslag på hur familjer ska hindras från att leva tillsammans:

Reglerna för anhöriginvandring ska, enligt Sd, premiera de fall där det ”finns goda förutsättningar för den invandrande att bli en del av det svenska samhället”. De vill att det ska krävas en starkare anknytning till just Sverige, att försörjningskravet på den part som bor här ökar samt att denne är ostraffad.

Vem tar sig rätten att bedöma andra människors grad av samhälleligt deltagande? Inte ens Sd – vad de vill bedöma är svenskheten, trots att de hittills avstått från att precisera begreppet.
Men anhöriginvandring betyder att du är just anhörig, inte att det finns behov av tandläkare i X-län eller att du har gjort prao inom snöröjningen i Stockholm.
Vad försörjningskravet beträffar kan jag bara konstatera att de fattiga alltid har bildat familj och velat hålla ihop med den, trots de välbärgades försök att hindra den saken genom slavkontrakt, sterilisering eller migrationsstopp.
Att folk i allmänhet är ostraffade hoppas verkligen jag med, i synnerhet om vi är oskyldiga. Men förslaget att straffade personer inte skulle få leva samman med sin familj är obegripligt, om det inte är familjen de har förgripit sig på försås. I alla andra fall brukar familjen vara det bästa stöd en ex-kriminell kan få. Efter grövre brott brukar man dock ifrågasätta om personen överhuvudtaget bör ta hand om barn. Eller, om hen inte är svensk, om hen ska få bo kvar här.

Slutligen slänger Sd ur sig något om ett ”tydligt poängsystem” för människor – nej vad säger jag, inte för människor, förstås. För ”anhöriga”, förstås.
De som vill flytta till sina anhöriga är de människor som ”bedömas utifrån språkkunskaper, arbetslivserfarenhet, akademiska kunskaper, förmåga till egen försörjning och utsikter för integration”.

Poängsystem. Är det ingen mer som vill tända vådeldar och skria mot himlarna när ni hör sånt.
Poängsystem för människor, det är fascism.
Poängsystem bara för de som är Utifrån, det är rasism.

Och då handlar det inte ens om att dödsmördarsuffragetter, kolibakterier eller queerterrorislamister försöker kråla in över gränserna. Det handlar om människor som vill bygga upp det mest småborgerliga du kan tänka dig: ett litet liv för sig och sin familj.

Marlene-Göteborg har en intressant vinkling på frågan

Den kära gamla integrationen

Timbrorapporten om integration har jag inte läst, men det har Rayman, som menar att ”hela den svenska integrationsdebatten är en enda lång utvärdering av den svenska integrationsdebatten”. Det ligger något i detdär, och jag tror inte att det beror på okunnighet eller ovilja utan på den sprängkraft som temat faktiskt hade när det var nytt. Integrationsbegreppet ifrågasatte homogenitet som ideal och öppnade för ett igenkännande av rasismen även i Sverige, Even in Sweden.

Rapporten, säger Rayman, reder ut begreppen inom integrationsdebatten för att synliggöra skiljelinjerna. En utmärkt idé, men verkligen inte ny! Begreppsexercisen pågick länge inom både vetenskap och politik och är en del av orsaken till den metadebatt som nu påtalas, där behovet av positionering var så starkt att det riskerade att dölja vad-göra-delen. (Jag använder imperfekt eftersom jag anser debatten överspelad i dessa termer. Nu talar vi etablering, lika möjligheter, diskrimering och anitrasism.)

Visst var det en stor svaghet hos SOU:n Sverige, framtiden och mångfalden (1997-98) att den gick ut med begreppet integration utan att definiera det. Orsaken var att vi politiker som ingick i utredningen inte för vårt liv kunde enas, om inte definitionen skulle bli så utkompromissad att den alls inte stod för något.
Alltså: Raymans slutsats att alla från höger till vänster är eniga, är djupt felaktig.

Regeringen kom med sin definition, vetenskaparna fick brått att tala om hur det verkligen var, och i Vänsterpartiet samlade vi oss kring att definiera det integrerade samhället. På så vis markerade vi gentemot övriga partier att det inte är människorna som ska åtgärdas utan villkoren vi lever under.
Men vid varje diskussion och varje möte (internt eller allmänt) måste begreppen förklaras på nytt. Hälften av deltagarna sa ”hur ska vi integrera dom” och den andra hälften sa ”ni vill bara att alla ska bli lika”. Det var långt ifrån den mjäkigt apolitiska enighet Rayman föreställer sig (och långt från den raljanta seminarieton hon citerar från Timbro). Det var en intensivt bråkig och rolig tid under vilken rasismen i Sverige upptäcktes av andra än de drabbade och blev möjlig att tala om i officiella sammanhang.

Den mönstring av en förfluten debatt som Timbro gjort och Rayman redovisar är på sätt och vis ett roligt återupplevande. Etnicitet, multikulturalism, smältdegel, kultur, heterogenitet, välfärd, arbetskraftsimport... alla de uttryck som under korta perioder modellerades och nöttes. Men idag?
”Idag går alla mot en starkare betoning av assimilation”, skriver Rayman (med ”alla” tror jag hon menar europeiska länder?), och pekar därmed mot de politiska framgångarna för likriktning och utestängning.
Inte avsiktligt, givetvis. Rayman poängterar att för henne innebär assimilation den yttre punkten på en integrationsskala, och det är fullt möjligt att se det så. Lika möjligt är det att se det på andra vis, så begreppsexercisen kan komma att fortsätta.
Mitt bidrag är den kompass som jag laborerade mycket med på den tiden jag var handelsresande i integration:

I kompassen är Segregation-Assimilering polerna på den horisontella axeln och Integration-Alienering de vertikala polerna. Mycket kort betyder det att med en stigande grad av integration i samhället ökar individens möjlighet att leva segregerat eller assimilerat efter eget val och vid olika perioder i livet. I ett alienerat samhälle däremot hänvisas individen till andras lösningar och påtvingas en viss grad av segregerat eller assimilerat leverne.

Det bildar en bakgrund till det som vi idag kallar allas lika rättigheter, skyldigheter och möjligheter.

Kunskapsbrist i skolböckerna

Hur saklig och allsidig är skolundervisningen? Som var och en säkert minns själv har det alltid funnits lärare som rör ihop fakta och åsikter i den falska tryggheten att katedern ger dem rätt.
Under något av mina första skolår sa fröken att USA vill ge frihet åt alla, men Sovjet vill bara roffa åt sig mer och mer land. Jag kommer ihåg det så väl eftersom jag berättade det hemma och min gamle kommunistiske morfar arbetade upp sig till en astmaattack av pur ilska. Han skulle minsann gå till skolan och se till att fröknarna inte lurade i de dumma ungarna vad som helst!
Efter det blev jag nervös bara jag hörde talas om USA och Sovjet, vilket ju var en lärdom på sitt sätt.

Idag har forskaren Michael Walls konstaterat att glappet mellan vad forskningen och skolböckerna har att säga om konflikten mellan Israel och Palestina skiljer sig väldigt mycket, och att den kunskap som förmedlas i böcker och av lärarna bygger på ideologiska antaganden. Såtill exempel utgår de flesta böcker från bibliska myter i sina framställningar av konflikten. ”Kunskapsglappet och den ideologiska framställning förstärks av idén om konfliktparternas rätt till samma anspråk på landet eftersom religion och nationalism framställs som synonymt” säger Walls.

En pedagog ska inte vara så neutral att hen blir tråkig. Ingen begär att hen ska glömma allt vad eget engagemang heter och bara återge någon sorts minsta gemensam nämnare. Det som uttryckligen krävs är att pedagogen ska belysa en sakfråga ur olika vinklar och se till att det finns olika material att läsa in sig på. Ju mer kontroversiell frågan är, desto större noggrannhet och öppenhet behövs i undervisningen. Det är bra märkligt att personer som är utbildade i samhällsorienterande ämnen inte ens förmår se vad som är ideologi.
Till skillnad från igår kan ”de dumma ungarna” numera använda nätet. Fast någon garanti för att inte bli lurad är det ju inte.

Någon jävel...

Ohly är en partiledare som media räknade ut för åratal sen, men till min belåtenhet har han hittills lurat dem på den konfekten. Inte fullt så mycket till belåtenhet är hans utläggning i SvD om ett nytt rödgrönt samarbete till nästa val.
Nåja, om det nu vore ett nytt.
Tänk dig ett starkt och entusiastiskt samarbete med, låt oss säga, vår kampglada socialistiska folkrörelse, det fackligt förankrade reformpartiet och ett gäng ekologiskt övertygade identitetspolitiker. Den kombinationen skulle slå gnistor.

Men det verkar minst sagt avlägset. Antingen vem? eller någon annan blir S' partiledare. Politik formas inte av sina ledare utan av sin rörelse. Så hej, kom igen och rör er!

Socialdemokratin är skräckslagen, Miljöpartiet har hållit ord endast ifråga om att de gärna samarbetar med fan själv, och mer-av-detsamma är aldrig en bra metod.
Därför tror jag att Ohly säger det han tror att han bör säga.

Det kan till och med vara så att han har rätt. Inte i det han säger, men i det att vänstern fortfarande bör säga något i den stilen.
Någon jävel måste fortsätta låtsas att en annan väg än Reinfeldts triumfmarsch är möjlig, och den jäveln är förstås vi.

Imponerande är det inte. Men jag vill inte höra en enda medial fjant till påstå att vänstern inte tar ansvar.

Vem???

Jag fattar ingenting. Vem är Österberg?

Tydligen är det en man (vad annars) som är påtänkt för partiledarposten inom socialdemokratin. Eftersom han beskrivs som en i alla avseenden mellanperson ligger han nog bra till i ett stort parti i utförsbacken som inte vågar veta vad de vill. Eftersom media tipsar om honom kan det rentav slå in, ty de brukar bestämma den saken långt innan politiskt intresserade har tänkt färdigt.
Denna gång har de även fått stöd av en hoper politiska experter.
Då så. Vad väntar vi på.

Kanske på demokratin. Den kan väl ändå inte vara lika avliden som S.
Både ja och nej enligt Mellin i Aftonbladet: "Politikens 'hot spot' just nu är Socialdemokraternas valberedning."
Hostningen i mitten av meningen betyder att hon valberedningen är viktig. Det var det enda upplyftande i den krönikan.

För den som fortfarande undrar vem Österberg är.

Vi fortsätter tjata

Det finns fortfarande män som anser att feminismen inte är en riktig arbetarfråga. De har alltid funnits.
Det finns plötsligt flickor som anser att kvinnor ska få avstå från att arbeta om de vill. De har inte alltid funnits. Inte på de senaste tjugo åren, gissar jag.
Bakslaget är ett faktum.

Läs därför Marita Engström , en som som tänker fortsätta tjata om feminismen! Exempelvis av den anledningen att ”redan 2009 kunde det konstateras att skillnaden i årsinkomst mellan kvinnor och män ökat med 12 800 kr sedan alliansregeringens tillträde.”

Engström påtalar också den statistik från arbetsförmedlingen som visar att kvinnornas andel av lönearbetet minskar för första gången på tjugo år!
Den tyngsta orsaken är sannolikt oönskade deltider. Men medias vurmande för hemmafruar kan också ha med saken att göra. Det är därifrån det urgamla fruidealet har återuppstått.

Inte för att jag har något emot att kvinnor och män under delar av livet sysslar med annat än lönearbete. Det kan vara studier eller fostran av barn - karlarna tycks numera ha svårt för att ta itu med bådadera.

Privat igen. Nu med konsten

För en månad sedan (1206) länkade Politik och poesi till Claeson i SvD när hon lånade en replik ur filmen Fanny och Alexander för att motivera politisk letargi. Kanhända bör inte fler ord ödslas på detta – men eftersom jag just såg F&A ödslar jag några till, eftersom filmen är ett betydande konstverk som inte ska utnyttjas utan eftertanke.

I filmen Fanny (fast hon knappast är med) och Alexander hyllas den utvidgade kärnfamiljen, en familj som styrd av en matriark har råd att försörja även oönskade barn. Samtidgt skildrar F&A den ultimata komplikationen av kärnfamiljen. Vi möter tigande hustrur, plågade hustrur, överseende hustrur, misshandlade styvbarn. Och tillräckligt med pengar och välvilja för att betala trogna tjänstekvinnor som sagt upp sina egna familjer för mala ned sin tid i den stora klanen.
Kanhända är det Claesons ideal. Isåfall, något otidsenligt. Men inte helt omöjligt att återerövra, dessvärre.

Det är i slutet av filmen som Jarl Kulle (i sin paradroll av charmerande skitstövel) håller talet till den lilla världen, det tal som Claeson var så betagen av att hon fick betalt för att skriva om det i landets mest ansedda morgontidning. I denna filmscen befinner vi oss på ett nästan provencalskt smyckat dopkalas för två småbarn avlade under prostitutionsliknande omständigheter. Där befinner vi oss tack vare att Ondskan har dukat under för en blandning av galen-kvinna-på-vinden och avlägsen voodoo (medan vi åskådare fick i oss en försvarlig antidos mot såväl kristendom som judendom). Det är då den charmerande skitstöveln säger (och får Claeson att tindra) att den lilla världen den är något för oss, efter det att avgrunden öppnats, avgrunden som vi inte vill tänka på, vi som älskar undanflykter.
Man ska vara lycklig när man är det, säger han. Glädja sig åt god mat, milda leenden, fruktträd och valser…
Visst ska vi det. Men den charmerande skitstöveln själv erinrar oss om, att hans tal blott är utgjutelser av en obildad restaurangdirektörs sentimentalitet.

Claeson må nöja sig med dessa utgjutelser för att skrapa ihop poäng. Men jag vill återgå till filmens början. Det är där som talet till den lilla världen hålls för första gången, och då av en sjuklig och halvdan skådis. I sin ursprungsversion handlar talet om teatern.
Teatern – det är den som är den lilla världen av en fast sammansvetsad yrkesgrupp (ofta långt ifrån det etablerade samhället) som ger glädje, och som speglar den stora världen.
Vill vi privatisera oss i lillvärlden så må det vara hänt, men det går inte att ta Bergman till hjälp, ty han återkommer ständigt till teatern, till dockorna, till ljuset i skuggorna, till laterna magica – till allt det som levande människor omöjligen kan slita sig ifrån.

Det finns många bra slutrepliker i F&A, så här väljer Politk och poesi att låta den charmerande skitstöveln prata vidare: ”Jag håller en liten kejsarinna i mina armar, detta är fattbart. En dag bevisar hon att det är fel, vad jag har sagt. En dag härskar hon inte bara över den lilla världen, utan över alltsammans.”
Nåja, låt det stå för en obildad restaurangdirektörs sentimentalitet.
Men de unga flickorna i filmen, de vill flytta och ta ett jobb, de vill leva sitt eget liv.

Konkurrens betyder Vad dom vill

Gick SvD för långt i sin journalistiska granskning av läkemedelsförsäljningen? Idag hurrar ledarsidan regeringstroget över utförsäljningen av Apoteksbolaget.
Ett argument för skräpreformens fördelar är att Älmstaborna nu fått en pillerbutik, vilket förstås är bra om de bara hade utlämningsställe tidigare. På riktiga landet är det fortfarande utlämning som gäller, i de byar där man sedan länge har fått köpa huvudvärkstabletter och hostmedicin ur lanthandelns låsta skåp; det finns lösningar på det mesta.
Ett annat argument är att Konkurrensverket givit goda betyg. Konkurrensverket ser bara positiva resultat ifråga om – medicinkvaliteten? tillgängligheten? priserna? – nej, om det som de är tillsatta att granska: konkurrensen. Den fungerar.
Nu var det väl ingen som betvivlade just den saken. Man behöver bara se dem, vägg i vägg (Pussgurka och Lilla Ja och allt vad droghandlarna heter idag) med var sin reklam för antirynksalva och bakfylledroppar, för att begripa den saken.

Konkurrensverket är den myndighet som, utan konkurrens av andra myndigheter, ska bedöma att marknaden fungerar optimalt. Med ett helt annat exempel: när mediaföretaget ComHem bokar upp hela fastigheter för teveleverans och kanalbestånd bedömer Konkurrensverket att det visserligen är beklagligt att kunden inte får valfrihet, men eftersom fastighetsägaren gjort ett val så fungerar konkurrensen och friheten för aktörerna på marknaden.

Du och jag är inte aktörer på marknaden. Möjligtvis kan det sägas att konsumenterna är det. Som massa. Så lite trendkänslig måste marknaden vara.
Vi kan till exempel, som massa, sluta köpa avocado från Israel. Men medicin kan vi inte sluta köpa. Därför kan de göra som de vill, och det kan kosta oss vad dom vill.

Alltid rött, alltid rätt är på, skriver bland annat om de högst diskutabla följderna för glesbygden. Utom Älmsta.

- - -
Läs Åsa Linderborg om kungahusets nazi-anknytning. Dethär är inte skitsnack. Det är inte personförföljelse eller allmän republikansk grinighet. Dethär är svensk historia. Den ska vi bry oss om, ta på allvar och lära av. Eller hur?

Privatliv eller privata vinster?

Att avreglera apoteken var en i raden av borgerliga skräpreformer som ska krångla till det för medborgarna, förslösa vår tid och riskera vår hälsa. Allt för att öka vinsterna hos läkemedelsföretag, drogbutiker och handeln i övrigt.
I dagarna har SvD granskat försäljningen av värktabletter till ungdomar, vilket kan medföra leverskador och underlätta självmordsförsök. Det är väl bra med en granskning, men vinkeln är egendomlig. Mycket kan vi beskylla pillertrillarna för, men inte för att åsamka suicidalt beteende hos unga människor. Och tidningens syfte är inte att få till stånd en återreglering av apoteken, utan de är så helt inriktade på att kritisera ett speciellt receptfritt märke så att de själva förefaller vara en del av den för borgarnas Sverige så nödvändiga konkurrensen mellan tablettfabrikaten.

Fotolasse skriver mer om apotekets avreglering. Exempelvis om idiotin med två pillerbutiker vägg i vägg i samma köpcentrum. (Obs: gäller ej glesbygd!)
Mjäkiga kd:are som gnäller om politikernas ”klåfingrighet” borde ha ett litet fynd i apoteksreformen. Men det är enbart när röda politiker fattar beslut som sådana nedsättande och förbarnsligande uttryck används.

Claeson är en ledarskribent som i alla sammanhang försvarar ”det privata”, nu senast att kvinnor ska slippa jobba. Det räcker inte med rut-avdrag för att få kvinnor att göra karriär, menar hon, och det kan hon ju ha rätt i. Rut räcker inte till för att någon kvinna ska ta sig upp här i världen, allraminst för Rut själv. Men nu är det slutklämmen jag är ute efter; att makthavarna inte ”har i våra hem och livsval att göra”.
Varför, säg varför tvingar de oss då att välja pilleraffär, att diskutera vår elförbrukning i telefon med vilt främmande människor, att ligga vakna om nätterna i oro för våra stackars pensioner? Klåfingriga politiker - ointresserade av människor, galna efter vinster.

Vem ska vi vara solidariska med? frågar sig Sjöstedt i en artikel han lyckats få in i Aftonbladet. Här handlar det inte endast om apotek utan om hela den borgerliga ekonomiska politiken; om ”principen att vinsterna är privata medan riskerna är offentliga.”

En annan som är på bettet är Olssonbetalar, om den rojalistiska dumteven. I Bernadotternas fall kan vi verkligen tala om en familj som borde få leva helt privat, värna sitt lilla liv och testa sina pensionsavtal mot verkligheten. Claeson borde göra något för dem!

Återblick. Litteratur. Förintelsen.

I början av det nya året brukar jag granska vad jag läste under det gamla, och under 2010 var det mycket om och från Förintelsen. Tro aldrig att den går att komma förbi – tro aldrig att vi får glömma. Det kommer till och med ut en del ny litteratur i ämnet, eftersom de sista överlevarna nu har mycket brått för att hinna berätta.

Ifjol läste jag...
Carol Ann Lee: Roses from the earth - en biografi över Anne Frank, hela hennes korta liv. Det finns fler biografier som också granskar dagboken, men vid en omläsning finner jag denna vara den bästa
Hannah Goslar remembers - återblickar från en kvinna som var granne och lekkamrat med Anne Frank men som till skillnad från Frank trots allt överlevde Bergen-Belsen
Nora Keizer: Dance macabre - en holländsk kvinnas resa Westerbork-Auschwitz-Ravensbrück, mot befrielsen, inte särskilt välskriven, endast autentisk
Chil Rajchman: Jag är den sista juden - strax efter kriget nedtecknade en av de 57 som lyckades överleva Treblinka sina minnen, rått och rättframt, med svårighet att finna en förläggare eftersom det gamla skulle glömmas
Lena Einhorn: Ninas resa - om moderns flykt ur Warszawas ghetto, har också tevefilmats
Magda Eggens: Jag måste berätta – författaren och hennes syster stöttade varandra genom fasorna i Auschwitz och under dödsmarschen tills de slutligen räddades till Sverige

Yosef Zelkowicz: In those terrible days – innehåller texter ur Lodz’ ghettoarkiv där Zelkowicz var medarbetare, samt stycken ur hans dagböcker från det avspärrade bostadsområde som lika mycket var ett civilt koncentrations- och arbetsläger, en skildring som är fullkomligt enahanda grå, saklig och outhärdlig.
Genom att anteckna kämpade Zelkowicz för sitt förnuft, vilket kan få läsaren att känna det som om en öppning funnes, samtidigt som vi mycket väl vet att Zelkowicz deporterades till Auschwitz och mördades där.
En ohygglig källa till kunskap om Lodz ghetto och om det omöjliga hoppet. Du lider av det redan medan du läser. Boken tog nästan hela året att komma igenom.

För naturligtvis är allt detta är svårt att läsa, och någon gång får jag frågan om hur jag orkar eller ”vill”. Men det är snarare ett imperativ.
Snart finns inga överlevare kvar. Därför är vi senfödda överlevande skyldiga att lyssna.

När den som varit där måste berätta
kan inte du och jag säga att vi inte orkar.
Nej.

Vill du bättre förstå hur Förintelsen var möjlig rekommenderar jag Gitta Sereny: Vid avgrundens rand. En stor journalist genomförde djupintervjuer med Fritz Stangl som var kommendant i Treblinka, som såg det som ett steg uppåt i karriären. Eller Aly Götz: Hitlers folkstat, en bok som redogör för hur utplundringen av de av nazi-Tyskland ockuperade områdena medgav en god försörjning för de civila tyskarna under nästan hela kriget; en symbios mellan socialpolitik och brott mot mänskligheten.

Vill du följa med i debatten om skuldfrågan kan du läsa Barbro Eberan: Vi är inte färdiga med Hitler på länge än. En hel del intern tysk historieforskning ingår i boken, men jag vill ändå avsluta med den, det första jag läste år 2010, ty:
Vi är inte färdiga med Hitler på länge än