fredag, februari 25, 2011

Vilket var ämnet för dagen?

En dåre kan fråga mer än sju visa kan svara... står det i skriften, oklart vilken.
Radiobrus har en hel bloggpost full med frågor om vårt skolsystem. Här är två av dem: ”Varför prioriteras djupa ämneskunskaper hos en lärare framför djupa didaktiska kunskaper? Varför är det inte lika självklart att lärare behöver genuspedagogisk vägledning lika väl som specialpedagogisk vägledning?”

Jag tror att Radiobrus har en del av svaren också. Eftersom hon bland annat talar om möjligheterna att omsätta didaktisk forskning i klassrummet.
Vad den didaktiska forskningen säger är att ämneskunskap minsann inte är att förakta, men att förmågan att föra ut den på ett varierat sätt är lika eller mer betydelsefull.
För det första; vilka ämnen? Varför undervisar skolan i biologi och inte i psykologi? Varför i religion och inte i filosofi? Varför i geografi och inte i astronomi? Varför i konsumentkunskap och inte i sociologi? Varför i musik och inte i dans?

Ämneskunskap är bra. Kunskap är fantastiskt bra. Men ämnen är ett val. Ett tämligen traditionellt val. Att rota ut och rycka upp i dagens ämnesflora tror jag vore ett alltför smärtsamt val av förändring för grunskolan, så behåll för all del våra kära gamla ämnen, men betona åtminstone inte de snävt disciplinerade kunskaperna!
Så skulle jag säga, om inte motsatsen just är under genomförande. Ett exempel är att samlingsbegreppen samhällsorienterande och naturorienterande ämnen (SO och NO) enligt nya kursplanerna endast ska gälla de yngsta barnen. Alla över tio år ska undervisas och bedömas ämnesvis.

Det är majoren, han som står över allt vad kunskap heter, som har sett till att de traderade Ämnena har återfått sin plats på dagordningen. Men såvitt jag vet har han biståtts av samtliga partier inklusive mitt eget.
Ämnen tycks uppväcka ett begär som ter sig tämligen orationellt.

Sålunda hörde jag helt nyligen en förskollärare som beklagade sin brist på ämneskunskap i biologi. Varför nu detta? Jo, hon kunde inte besvara barnens alla frågor om skelettet.
Men det är nu så – och detta är i högsta grad traderad kunskap – att en dåre kan fråga mer än sju visa kan svara.

Vi vill att barnen ska fråga, att de är intresserade! och åtminstone förskollärare borde vara vana vid det. Är det viktigaste verkligen att barnen får det korrekta svaret? Tids nog kommer någon att hänga över axeln på dem och veta allting om allting – utom om Allting som ligger utanför Ämnet!

Om ämnet för dagen är jämlikhet, läs Emma W på Uppsalavänstern

2 kommentarer:

Anonym sa...

Filosofi-summan av allting.
Därför så svårt undervisa i det.
I dag,ger väl didaktisk forskning
en hel del pgav att så många nationer
blandas i skolsalarna och barnen antar
ett eget språk för att förstå varann.
Men även datorspråket..förkortningarna
tillför en hel del och allt är förstås
inte önskvärt men används ändå.

Barn frågar,vill ha svar,oftast finns
det tillgängligt på internet men
kanske läraren vill vara oraklet som
behärksar alla frågor-själv?
Begär,efter ämnen,är oftast helt
obegripligt för andra och svårförklarat
Gladiatan

Helena Duroj sa...

det är inte nationer som blandas, det är barn. barn som talar det språk som fungerar bäst i situationen; respektive modersmål eller svenska. det ungdomliga förortssnacket är inte ett eget språk utan en så kallad sociolekt.

men jag tror som du att lärarens ämnesbehov lika gärna kan vara ett kontrollbehov