Tillbringade nästan två timmar framför Triumph des Willens, Riefenstahls berömda propagandafilm från nazisternas partidagar år 1934.
Utsatte mig för detta i den ständiga viljan att försöka förstå. Hur kände dessa människor? Vad var det för känslostorm som tog över deras tankeförmåga?
Filmen har många gånger beskrivits som det mästerverk den är. Riefenstahl hade fotografer posterade över hela staden så att hon kunde välja ut endast de vackraste, mest effektiva bilderna under det klipparbete som tog omkring två år. Det är ständiga växlingar: mellan ljus och skugga, mellan ystert flaggspel och militärisk stramhet, mellan närbilder på hängivna ansikten bland folket och avlägsna bilder av massan i geometrisk formation. Klipptekniken är påfallande modern och håller det höga tempot hos tecknad film.
Ändå blir filmen tråkig. Det händer ingenting. Det är överlastat, uppstaplat. Långa parader. Långa tal. Filmen brukar beskrivas så att Riefenstahl omsorgsfullt bygger upp och förstärker stämningen, men även om Hitlers tal blir mer intensivt gapiga ju längre filmen pågår slätas de ändå ut av det oändliga marscherandet.
Dessa führer-tal är fullständigt innehållslösa. Ett upprepande och innötande av kodord, med bara luft emellan. Det är aggressiv reklam, sådan som idag inte längre fungerar men som tydligen gjorde det en gång, när rätt känslosträngar anslogs.
”Vi är TYSKAR, vi ska ALLTID vara TYSKAR!” är en platt självklarhet. Men massan jublar när den upphetsade mannen skrikit ut orden under vibrerande mustasch.
Triumph des Willens visades på alla biografer i Tyskland, och alla skolbarn sändes att se den. Den var en stor succé och anses ha bidragit starkt till att befästa lojaliteten med nazistpartiet och förtroendet för führern. Människor tyckte sig vara delar av en stor och vacker framtidsdröm. Lite svårt att begripa är det i vår medievana tid.
Men en plötslig insikt är vilken inverkan filmen kan ha haft på de andra - skeptikerna, de motvilliga, kommunisterna. Med sin storslagna monotoni måste den ha nött ner deras tvivel och kampvilja. Vad fanns att sätta emot? Makten är störst, starkast och vackrast. Makten kommer att marschera hur länge som helst. Ledaren kommer att ropa sina slagord tills han får sin vilja fram. Här kommer tusen, här kommer tusen till, här kommer tiotusen. Det slutar aldrig. Det finns ingenting att göra.
Den propagandavinsten kanske till och med är större, än att tända dem som redan imponerats.
4 kommentarer:
Ja, marscherandets syfte är att demoralisera motståndet. Det är i detta avseende jag menar att det officiella Sverige, liberaler och standardmedia, missuppfattar nazisternas marscher här och nu och tror att dessa syftar till att "bilda opinion".
Än i dag,tycks människorna vara i tron
att de medverkar i en vacker framtidsdröm
Hur kan man annars förklara valresultatet
och Sd intåg i regeringen?
Ledaren ropade sitt slagord tills han
fick sin vilja igenom-inget nytt under
solen...suck!
Gladiatan
När jag gick i fotoskolan hos Christer Strömholm ingick det att se sen filmen som ett exempel på hur man kan utnyttja bilden (filmen) som propaganda.
För oss räckte det att se tvåtimmarsversionen. Det lär finnas, eller fanns, en version som var flera timmar längre.
Sedan gjorde engelsmännen en kul version som är klipp till melodin Lambert walk som är rätt lustig. Den är utmärkt exempel på hur även perfekt propaganda kan användas i rakt motsatt syfte.
Jag blev rätt paff. Jag hade väntat mig en dokumentärfilm. Men den är ju hur regisserad som helst! (blir övertydligt. Man börjar skratta.) Hysteriskt skrattande pojkar, stålhårda livvakter, Hitlers låtsade intresse för vanliga tyska pojkar. (på liksom ett "kamratligt" sätt.) Allt bara regisserade scener! (nu ska vi inte tala om alla filmtricks. Som det där att använda studiobil när han åker genom folkmassorna. Så som alla långfilmer hade på den tiden!)
Vill ni se lite lEVANDE (och operfekta) människor från den tiden, kolla in de filmer som gjorts med polska judar i Polen. (finns både dokumentära avsnitt och scener ur långfilmer utlagda på YouTube.)Ni får er ert livs överraskning!
Inga-Stina
Skicka en kommentar