Mer förändringar, mer av detsamma

Är det inte att gå lite långt i ryggkliande? En av landets största tidningar publicerar det ena rafflande, tendentiösa skolreportaget efter det andra för att efteråt avtackas av landets okunnige skolminister. Tidningen framställer det också som om oppositionen börjat fundera över skolan just nu, ja faktiskt tack vare dessa artiklar!
Givetvis är det inte en pedagog, skolforskare eller ens en journalist med pedagogisk inriktning som skrivit, utan en idéhistoriker som för länge sedan tillhörde Förbundet Kommunist (enl wiki).

Är det inte att gå alldeles på tok för långt när samma tidning i en ledare beklagar sig över det gamla socialdemokratiska Sverige , där ”luften stod stilla, mättad med konsensus”.
Ackurat som nu då.
Den som klagade, då för tiden, riskerade att ”av Olof Palme anklagas för att tillhöra ’hatets och illviljans kolportörer’” tror ledarskribenten, och snor ett uttryck som Palme använde om Svenska Arbetsgivareföreningens vulgärpropaganda (enl wiki).

Nej, fullt så litet och inskränkt var inte landet att statsministern tog medborgarna i personlig upptuktelse. Det var inte alls som idag.
Nu sitter vi på medarbetarsamtal (eller korrigerande samtal, som en del arbetsgivare kallar till om de hört något olämpligt i korridoren) och blir hotade med lönesänkning eller uppsägning. Nu blir den som vantrivs knäppförklarad och placerad i enskilt rum för att hen förstör det positiva klimatet. Nu förklaras vartenda medborgerligt problem vara ditt eget felval.

Mycket var annorlunda under socialdemokratins långa regeringsinnehav, under rekordår och välfärdsår, under det korta vänsteruppsvinget då problemformuleringsprivilegiet för en tid skiftade... fram till de reaktionära borgarnas återställare, till vilka dåvarande Arbetsgivareföreningen givetvis bidragit.
En viss likhet fanns dock i det instängda debattklimatet, det populistiska indunkandet av dagens förhärskande åsikt och mediamegafonernas uppgift att förvirra och fördumma.

Svensson har skrivit om att det var bättre förr.
Jag har skrivit en hel bok om erfarenheterna av skolutveckling under trettio år. Tror du förlagen var intresserade?

Det är bara att säga nej!

Läs gärna Hanne Kjöllers ledare om argumentationen kring den för brott misstänkte Assange. Kjöller vet att hon, lika lite som någon annan, vet hur det förhåller sig i skuldfrågan, utan hon granskar tankar och motiv hos dem som (utan att veta) går i god för Assanges oskuld.

Läs ogärna kommentarsfältet. Det bekräftar bara artikeln på ett negativt vis. Här är några exempel:
- Taliban-Hanne har talat
- Lägg ner och försöka jobba åt CIA
- Om kvinnan inte vill är det bara att säga nej, något som inte hänt i detta fall
- Låt bli och ligg med feminister
- Assange fallet sätter fokus på galenskaperna i rättsskipningen
- Det minst trovärdiga i vårt rättssystem är en vit heterosexuell man
- I verkligheten är de vi män som är våldtagna av kvinnorna
- I massmedia tillåts endast tokfeminister och deras manliga riddare att uttala sig

Män som hatar kvinnor?
Män som fruktar kvinnor.
Före 1965 var våldtäkt tillåtet. Åtminstone inom äktenskapet. Åtminstone om kvinnan hade gått och lagt sig frivilligt.
Fortfarande år 2011 kan kvinnor inte våldtas - det är ju bara att säga nej!? - och den lag som innebär ett skydd för kvinnan uppfattas av somliga som ett hot mot mannen.

Ideologiskt när det är som värst

Man skulle kunna tro att det är valår. På ena sidan presenterar Alliansens fyra leende partiledare sina nya skatteavdrag. På andra sidan har ett foto av vänsterledaren placerats i centrum för en insändare fylld av klagomål på Vänsterpartiet. Den som skrivit har inte varit medlem på tjugo år.
I kommentarsfältet nedan hittar jag: ”med sådana vänner behövs inga fiender” och ”får man igenom vad som helst på DN debatt?”
Nja. Det är lättare att få in vad som helst på DN debatt om man inte är vän med vänstern. Därför är denna kommentar skrattretande: ”När kommer den ideologiska debatten igång?”
Dethär är den ideologiska debatten idag, i tidningar som är megafoner för borgerligheten. Att vänstern omnämns enbart när det är något negativt är resultatet av ett ideologiskt slag som utkämpats just om debattutrymmet.
När kommer den ideologiska debatten igång? Inte förrän de som kan tänkas delta behandlas med något liknande respekt.
Men lite kul kan man ha innan dess.

Kunskap om kunskap, granskning av granskning

Zaremba fortsätter skriva om skolan. Senast med en spännande historia om en envis man som öppnade eget. Numera kan man ju ta med sig kommunala medel in i sitt nyföretagande, som bekant.
I denna skola besöker Zaremba en underbar litteraturlektion - som bara kan äga rum på en privatskola? - och en rolig men lite barnslig geografilektion som skulle kunna äga rum var som helst där man har råd att skaffa interaktiva läromedel.

Vad vill han säga oss med denna historia? Det är svårt att få något sammanhang utöver det rent narrativa. Det kommer som plötsliga hånfullheter:
Läroplanen är en ”luftpastej” - är det synen på bildning eller värdegrunden han har svårt för?
Pedagogiken har inte någon nytta av forskningen - ändå verkar han vilja utbilda fram fler akademiker?
Pedagoger från ”dagis” har inget att lära ut - när många förskolor visar den bästa lärandemiljön i landet.
Skolan ska vara en fristad från det socioekonomiska - som om kunskap uppstår i en egen liten låtsasvärld.

Zaremba har också för sig att det idag skulle råda samförstånd om att läraren inte ska undervisa utan eleverna ska läsa själva - fastän just den forskning som han finner oanvändbar hävdar raka motsatsen.

Åter till privatskolan han besökte. När den startade skrev pressen att det var Caligula som öppnade eget. Jaha? Vad vill Zaremba förmedla med det?
Jag ser bara att den som en gång skrev det bör få IG i information, G i filmkunskap och VG i rubriksättning.
Medias uppgift är att granska. Men vem granskar granskarna?

Borgerlig likriktning: hur blev höger framåt?

Att vara ett brett parti med högt i tak och långt till golvet är inom Vänsterpartiet något av ett ideal. Men hur oceaniskt brett kan ett parti vara? Ohly säger: ”Man kan tycka som Vänsterpartiet i nästan alla frågor och ändå vara medlem i Socialdemokraterna, och man kan nästan ligga till höger om mittenpartierna och fortfarande vara medlem i S.”
Detsamma gäller vårt eget parti som stoltserar med att härbärgera åsikter från kristdemokrater till anarkosyndikalister, och mångfald är en förutsättning för utveckling.

Men det verkar inte stämma inom socialdemokratin, där politiken för närvarande trampar vatten. Vi som blev lite förvånade men ganska glada över att Socialdemokraterna faktiskt valde en socialdemokrat till ordförande fick snabbt nya bekymmer. Waidelich var ett av dem. Korrigeringarna av Juholts uttalanden är bara att addera.
Här granskar Flamman deras vänstersväng och högergir. Får en socialdemokrat inte säga någonting socialdemokratiskt utan att bli rättad?

Enligt borgarmedia är det det som är själva utvecklingen: att inte vara socialdemokrat är per definition framåt. Satans papegojbabbel. Med vissa rättviseambitioner brukar Politik och poesi hävda att det inte går att anklaga en moderat för att driva moderat politik. Motsvarande erkänsla går knappast att uppbringa i borgarpressen längre (det är då Politik och poesi brukar efterlysa levande liberaler).

Enligt DN kommer Juholt ikväll att säga i teve att han vill avskaffa monarkin. Ska vi spela filipin om att han kommer att ta tillbaks det i nästa vecka?
Du behöver inte se på teve, för DN räknar upp alla Juholts svar. Han sa också att han inte vill ha delad föräldraförsäkring. Ska vi spela filipin igen? Han kommer inte att behöva ta tilbaka. Det passar tillräckligt bra i likriktningens allians-Sverige.

Hollies i Folkparken

En dag är de stora smidesgrindarna till Hedemora folkpark öppna. På taket till scenpaviljongen sitter figurer som en gång kanske såg underhållande ut.

Nu är det tomt, förfallet och inte så lite brandfarligt.

På denhär scenen har både Hep Stars och Jerry Williams
rasat ut i Cadillac. Kanske var det på denhär scenen som Lundell i ett försök till lokal vi-känsla sjöng ”när jag kysser Siljan”, en sjö som ligger femton mil bort och snarare uppammar konkurrens än väcker lokalpatrioterna. På denhär scenen var the Hollies de mest efterlängtade gästerna. Hollies var ett av de band som det fanns så förunderligt många av på 60-talet. De som var riktigt bra, men inte på nivå med Beatles och Stones. Band som Kinks, Who, Manfred Mann, Dave Clark Five… och så Hollies, de som av någon anledning blev världsberömda just i Sverige. Folkparkerna var för dem en lätt exotisk arbetsmiljö, men det var här de blev älskade. Sorry Suzanne, men här är det tomt. Ingen Carrie Anne väntar vid sceningången. Smältsnön rinner in mellan bänkraderna. En hygglig hedemorare påminner oss om att gå ut innan han låser grindarna. Han kan berätta att det senaste framträdandet på denna scen var Robert Wells. Det var för två år sedan. Men i danssalongen här intill har de pardans varje söndag! Smörsjungande svänggäng med z i bandnamnet är nutida dragplåster. Lycka till!

Attityd

Balettens attitude

en position inspirerad av den romerska Merkurius

med hälen över axeln och vingar på hälarna

Rodins statyett

en båge i vind, en signatur

en luftkraft, ett mottryck

Timbro mot de fattiga - och romsk högtidsdag

Hur vänds utvecklingen i utsatta storstadsområden?
För tio år sedan hette vägarna arbetsmarknad, utbildning, folkhälsa, demokrati, kultur och miljö.
Idag föreslår Timbro skattesänkningar, färre regler för företagare och hårdare tag mot socialbidragstagare och brottslingar.

Vänsterpartiets Höj Larsen skriver i en debattartikel: ”Att ge fattiga människor sämre villkor och rättigheter leder inte till ökat välstånd i de områden de lever och verkar i.” Ska det vara nödvändigt att betona det självklara? frågar hon. Ja, det är nödvändigt när vi har att göra med en blåsvart reaktion som steg för steg lyckats backa till en dagordning från tidig industrialism.

Höj Larsen ger exempel: ”I Rosengård i Malmö tjänar människor i genomsnitt hälften så mycket som de som bor i Limhamn i samma stad. I Rinkeby är arbetslösheten tre gånger så hög jämfört med Stockholms innerstad. I Göteborgsförorten Bergsjön är ohälsotalen dubbelt så höga som i välbärgade Askim. Dessa växande klyftor skapar alienation, frustration och utestängning.”
Tror Timbro på allvar att de fattiga är fattiga för att de själva vill det? Eller för att de rika inte har fått tillräckligt stort armbågsutrymme? Eller säger Timbro detta bara för att det blivit en sådan där sak som man säger, något utslätat hegemoniskt.
Det finns väl alltid någon som sväljer ner det i den borgerliga gröten om att pengar är vackert och det fula beror på dig själv.

- - -
Gör något roligare! Fira romernas högtidsdag!
DN har testet: Vad vet du om romer?
Det är ett roligt tidsfördriv men får inte uppfattas som mer än så. Ingen kan uttala sig säkert om eller för alla romer, inte ens en rom.
Kultur är intressant just därför att det inte är statiskt!

Utbildning, bildning, användning

Plötsligt hamnade jag mitt i ett nyhetsprogram där värdet av akademisk utbildning i politiken diskuterades. Orsaken tycks vara Juholts och Waidelichs brist på meriter, och de få doktorshattarna i regeringen.
Två programdeltagare var förbluffade över att personer utan universitetsutbildning kan tro på sin förmåga att uträtta något: "Var kom det självförtroendet ifrån?"

Tja, från självförtroende kanske. Inte från poäng.


Det finns en risk för förakt för utbildning, oroar sig deltagarna. Vadå risk - läs på istället! I Barrlings undersökning visade det sig att det inom S och C tyvärr kan finnas visst förakt för utbildning, medan M har en övertro på den. Ta reda på hur det är istället för att sitta och voja i teve.

Den ende deltagaren som vågar säga att studier inte är allt, är Özz Nujen. "De är ju valda av folket!" säger han.

Vald av folket, det är faktiskt det finaste man kan bli, det bästa bevis på förtroende du kan få.
Det är nämligen en demokrati vi lever i, inte en meritokrati.

Utbildning är bra, bildning är bättre. Och en utbildningsminister som pratar om kunskap han inte begriper sig på att använda är förskräckande.

Visa, dölja eller göra skillnad

Zarembas andra artikel om skolan i DN innehåller en del träffsäkra iakttagelser, men det är nödvändigt att bemöta honom ifråga om det så kallade SALSA-värdet*.
Statistiken säger oss att klass- och utbildningsbakgrund spelar en stor roll för barns studieresultat, liksom hur många år man vistats i Sverige och vilket kön man tillhör. Dessa variabler sammantagna ger ett ”salsavärde” för en skola eller ett bostadsområde.

Zarembas tolkning av Skolverket lyder: ”Eftersom andelen barn till utlandsfödda och lågutbildade var så hög, var det i sin ordning med undermåliga kunskaper. Denna värdering är numera svensk skoldoktrin. - - Skolverket anser att den som låter sig födas utomlands (eller av en konduktör) ådrar sig ett obotligt socialt handikapp.” Det är mig obekant ur vilka av verkets dokument han hämtat dessa slutsatser.

Medvetenhet om skolans och områdets status kan begagnas som en ursäkt för illa utfört arbete. Det är bedrövligt att cirka hälften av de inspekterade skolorna i en rapport från Skolinspektionen skyller ifrån sig på barnen och talar om ett svagt material. Verktyget ska istället vara en påminnelse om hur viktigt skolans förhållningssätt är: att möta barnen med höga förväntningar och insikt i deras livsvillkor och språk.

Det är när en skolas samlade prestation (inte det enskilda barnets betyg) avviker från SALSA-värdet som det blir intressant. Vad får barnen på den ena skolan att ta alla chanser till utbildning? Vad är det som gör att barnen på den andra skolan sätter eld på den?
Möten. Pedagogik. Undervisning. Allt det som gör skillnad.

Med en liberal samhällssyn är det ointressant att människor växer upp under olika villkor, ty allt hänger ändå på individens egen kraft. Det är då man kan få för sig att vi ska hålla det hemligt att barnen har olika klassbakgrund (eller att kvinnor tjänar mindre än män), med den bakvända logiken att nackdelarna uppstår genom att redovisas.


*(Skolverkets arbetsverktyg för lokala sambandsanalyser)

Begåvade barn

Ämnesfixeringen har spritt sig till förskolan, redan nästa år ska barn i år 6 betygsättas, och specialistklasser ska öppnas dit barn får söka för elitstudier. Om de så ska bo i inackorderingsrum från det att de är tretton år ska inget stå i vägen för myten om framsteg genom barndrill.

Som om det vore homunculi vi talade om. Proppa in ämnena i glaskolven och se den perfekta skapelse som kommer ut.Skrämmande.

Det finns ingenting som säger att tidiga betyg skapar bättre kunskaper. Det finns ingenting som säger att vi får en kunnigare befolkning ju tidigare de väljer ämne. Snarare tvärtom. Skolverket säger att segregering och differentiering har förorsakat den försämring i resultaten vi sett de senaste tjugo åren. Till och med idrotten börjar fundera på om bredd kan vara lika viktigt som höjd. Men skolmajoren vägrar att ta lärdom - så tillhör han inte heller dem för vilka en specialistutbildning skulle ha varit aktuell, tillstår han i tidningen.

Men den skulle ha varit aktuell för mig, och det hade varit förfärligt. Barn som tillbringar sin bästa tid med böcker och papper och pennor och färger, barn som går igenom grannarnas bokhyllor och slår sig ned under bordet med ett uppslagsverk, barn som går upp intensivt i sina egna intressen och trots att de blir retade försöker bjuda ut dem till andra, barn som tappar tålamodet med omgivningen för att de inte begriper någonting - sådana barn behöver inte mer av det som de redan är bäst på. Vad vi behöver lära oss att vara med folk.

Numera finns kommunala teknikskolor, dramakurser och skrivarverkstäder där barn kan odla sina talanger bland likasinnade. Öppna gärna eftermiddagsverksamhet för matematik, English conversation eller runstensvandringar. Allt är möjligt!

Men grundskolan är till för alla barn. Den är till för att vi ska blandas, få i oss lite samhällsanda - och gillar du inte det uttrycket, tänk ”relationskompetens” istället så blir du mer populär!
Begåvningar behöver andra barn. Och de andra barnen behöver begåvningarna.

Björklund är orolig för att de duktiga barnen ska bli sysslolösa i skolan. Det behöver han inte vara, om pedagogerna lär sig att anpassa undervisningen efter barnens behov. För övrigt arbetar de verkliga talangerna tämligen självständigt med sina egna prylar - det är inte de som behöver ständiga puffar av en överambitiös omgivning.
Men så är det dethär med att lära för livet. En oundgänglig kunskap och medborgerlig dygd, det är att vi hela livet igenom måste vänta in dem som ännu inte har förstått och visa all respekt.

Uppenbarelse

Som en ängels skelett

framträder våren

ur is och dimma

Kommunal skola, för oss som tänker själva

Björklund har inte med automatik fel. Vänsterpartiet har inte med automatik rätt. Så när båda sidor anser att skolan ska återförstatligas är det dags att börja tänka själv. Det har Linder i SvD gjort, liksom Politik och poesi. Med delvis olika resonemang - fattas bara annat - drar vi samma slutsats.

Det är tjugo år sedan skolan kommunaliserades, mot en stor del av personalens vilja. Kommunaliseringen bidrog till att sänka läraryrkets status, säger Linder, och väljer av oklar anledning att citera Björklund, som med sitt fria förhållande till realiteter har skrivit: ”Lärarna hade varit för märkvärdiga. Nu skulle de bli kommunalarbetare som alla andra.”
Bevare mig väl, det låter som några östermalmsnåder i skvaller om lättingarna som gräver upp gatan och studentsöner som siktar på fina statliga befattningar... finns sådana kvar?
Vad som skedde var att när den impopulära (men kanske nödvändiga) förändringen genomdrevs med sådan kraft avslöjade den svagheten i personalkollektivet. Lärarna förmådde inte hävda sin vilja, allmänheten såg det, och för en hel del av dem motsvarade säkert förödmjukelsen av magistern en gammal önskedröm.

Kommunerna fick ett besvärligt åläggande, och Linder menar att de inte var mogna för det. Istället för att förverkliga målen i styrdokumenten lät de budget och organisation ta över. Men kommunerna fick sin nya uppgift tillsammans med ett minskat manöverutrymme.
Kommunaliseringen ägde rum under en period av ekonomiska förändringar som fick groteska proportioner: resultatstyrning utgående från en peng per elevhuvud, förutom rena nedskärningar. En ny läroplan fick vi sådär lite med armbågen. Medan vi satt och räknade barn och planerade marknadsföring.

Skolan ska ligga kvar i kommunerna. Det är där den nu ännu nyare läroplanen ska förverkligas. Politikerna ska ”hålla sig borta från detaljstyrning, men lägga desto större energi på sätta upp mål, rekrytera chefer och ha uppföljning” skriver Linder. Instämmer - det är bara obegripligt att det finns kommuner som inte på tjugo år börjat arbeta så.

Nu är det Björklunds uppgift att ”outtröttligt trumma in budskapet” om hur man når goda resultat, sammanfattar Linder, väl karaktäriserande majorens förmåga att banka ut tomma fraser. Varning för det: skol-Sverige skrattar åt honom numera. Vad vi behöver är kunskap. Analyserna från Skolverket och Skolinspektionen, det är de som ska komma till användning, liksom den pedagogiska forskningen.

”Håll ögonen på bollen” skriver Linder. Nej nej nej. Skolan ska arbeta språkutvecklande och behöver absolut inga fler plattityder på ledningsnivå. Vi har nog av rektorer som mumlar ”målfokus, målfokus, målfokus”. Vad vi behöver är folk som tänker själva.

Till mitt eget parti: Finns det ingenting annat vi kan förstatliga, något som inte är offentligt ägt? Apoteket? SJ? Bonniers?

Ökad rasism - hos vem?

Det sägs ibland att vi lever i en tid av växande rasism. Jag har alltid varit tveksam till det påståendet. Jag tror snarare att politiska beslut bekräftar den underliggande rasism som alltid har funnits.
Detta visar sig när den ena demokratin efter den andra i Europa har stora politiska partier som anpassar sin dagordning efter de rasistiska extremistpartierna. Ett skäl till detta är tron att det på något vis skulle hejda dem - ett skakande exempel på det finns i ett inlägg i Flyktingbloggen.
Ett annat skäl antas vara att man vill ta tillbaka de egna väljarna - och vill de ha en rasistisk politik må man väl föra en sådan, då... Det är inte bara cyniskt och maktgalet, det är korkat också.
I en artikel i DN redovisas forskning som visar på tydliga statistiska samband mellan en hårdare attityd från de etablerade partierna och ökat stöd för extrempartier. Särskilt tydligt är sambandet mellan hur Socialdemokraterna och övriga rödgröna agerar, och ökat stöd för Sverigedemokraterna.
Forskarna frågar sig, inte utan en anstrykning av torr humor, varför de etablerade partierna blir mer restriktiva till immigration trots att de själva förlorar på det?
Flyktingbloggen: ”Det räcker inte med att bekämpa rasistiska åsikter och partier. Det är en ännu viktigare uppgift att verka för att de etablerade partierna inte övertar de främlingsfientligas människo- och samhällssyn.”
Vänsterpartisterna Christina Höj Larsen och Jacob Johnson skriver i Upsala Nya tidning att vi måste bekämpa EU:s flyktingmur.

Libyen och alternativen, II

Ingreppet och angreppen i Libyen är en svår fråga, skrev jag igår. Men andra är tvärsäkra, det gäller allt från borgare som vill vara med och bomba till delar av vänstern för vilka det är oacceptabelt att lägga sig i av maskerad oljetörst. Här kommer en krönika av Guillou som benar ut frågan, utan att för den skull förenkla den. FN-resolutionen är rätt - men vad blir det sedan? Är målet ett demokratiskt Libyen, och hur åstadkommer libyerna ett sådant? Eller är målet säkrad export? Mitt i funderingarna över detta väcker så Guillou en ny fråga, en på lite längre politisk sikt mycket viktigare: För vilka araber gäller det att de ska skyddas från övergrepp? Palestinierna på Gaza-remsan har inte märkt mycket av den stora världens energiska lust att ställa allt till rätta.

Libyen och alternativen

Först verkade en FN-intervention klok.
Sedan verkade en NATO-ledd intervention mindre klok.

Sedan läste jag Flamman och allting klarnade.
Det vill säga, jag förstod att frågan är komplicerad och att flera utgångspunkter är möjligt. Framför allt: var finns alternativen till bomber?

Aron Etzlers ledare finns här

Blommor, bin och Beskow

Nyligen hörde jag en pedagog säga att förskolor med sjyst genusprofil inte kan använda Elsa Beskows böcker. Store far och blida mor, käcka gossar och flinka flickor gör berättelserna outhärdliga.
Det ligger mycket i det. Men hitta på egna historier då!
Använd bilderna.

Nyligen hörde jag en konstvetare anmärka att Beskows barnbilder är opersonliga, identitetslösa. I varje berättelse är huvudpersonen Barnet, bestämd som flicka eller pojke, i övrigt utan egen karaktär.
Det ligger mycket i det. Konstvetaren såg det som att det är Barnet på de vuxnas villkor. Men bristen på karaktär kan göra barnbilden lättare att projicera egna känslor på, så som man i waldorfpedagogiken använder uttryckslösa dockor. Låt barnet hitta på egna känslor!
Använd bilderna.

Ungefär så här brukar Beskow beskrivas: Akvarellist, idylliker, gift med en präst. Gjorde över 40 böcker.
Men om vi tillämpar genustänkandet inte bara på sagorna utan på Beskow själv kan vi säga: Konstnär. Akvarellist, jugendstilist. Som botanisk kännare i Linnés tradition lärde hon ut blommornas namn. Liksom den mer erkände illustratören John Bauer skapade hon bilder med ett djup och ett sug att gå in i. Medan hon skötte hushållet åt sin make, en präst.

Bland Beskows största verk brukar Tant Grön, tant Brun och tant Gredelin nämnas. På senare år har rätteligen barnen Petter och Lotta intagit platsen som huvudpersoner i de verkligen ganska tantiga berättelserna.
Petters och Lottas jul, så heter Isbergs uppsättning av Nötknäpparen för Operabaletten. Den är ett koreografiskt mediokert men bilderboksmässigt lysande verk. Med Beskows hjälp har Isberg gjort en svensk variant av en världsberömd balett.

Kanske Beskows eftermäle hade stått sig bättre om hennes mest naturinspirerade böcker – Solägget, Tomtebobarnen, Blomsterfesten i täppan – hade lyfts upp i produktionen på bekostnad av tanterna. Å andra sidan är Tomtebobarnen en av de värst patriarkala berättelserna, oanvändbar i varje förskola med genusprofil för dem som inte kan hitta på egen text till bilderna.

Om någon frågar vad som är viktigast, konst eller moral, tvekar jag inte med svaret.
Men om någon frågar vad som är viktigast, estetik eller feminism, då blir det onekligen svårare att svara.

Låt oss fundera över det, till en bild från den stora midsommarfesten där varje blomma har sin karaktär och sitt namn. Bilden är ur bilderboken Blomsterfesten i täppan från 1914, lånad A härifrån


Om vi stannar vid att Beskow är oanvändbar, då är jag rädd att vi måste skippa Pippi Långstrump också, ty Annika-gestalten är förfärlig. Att Pippi är ju en stark flicka brukar framhållas – men Pippi är androgyn. Det är därför de små pojkarna lyssnar.

Den som vill veta mer om Elsa Beskows liv som prästfru och konstnär kan läsa biografin Solägget, fantasi och verklighet

Antirasism, integration, jämlikhet

Ordföranden i Ungdom mot Rasism skrev en utmärkt artikel om riktningen i svensk integrationspolitik, och fastslog som en viktig princip att det är rasismen som är problemet, inte immigranten – att vi måste benämna det faktiska problemet.

Något förvånad blir jag när artikeln får ett ganska negativt svar från Amanda Björkman, hon som förtjänstfullt grundat debattsajten Sveriges resurser. Hon menar att det faktiska problemet är att integrationen slagit fel och att vi vägrar att stå för det. Det känner jag inte alls igen, ty ända sedan begreppet integration slog igenom har debatten i stort gått ut på att integrationen misslyckats, ända tills detta blivit den minsta gemensamma nämnaren från alla partier från höger till vänster, inklusive Sd som inte vill ha någon integration ens om den lyckas.

Björkman verkar se det som att rasism finns hos någon annan, hos otäcka främlingsfientliga krafter. Av den orsaken menar hon att ”vi” kloka måste ta vårt ansvar, så att inte mänskliga resurser går förlorade.
Men rasismen finns hos oss själva. Den är en del av hela vårt samhälle, det som aldrig kommer att bli integrerat så länge vi tolererar orättvisor – oavsett om de baseras på klass, kön, härkomst, sexuell läggning, språk, kropp, ålder…

Antirasism ska inte förstås abstrakt och idealistiskt. Antirasism är att verka för jämlikhet med de politska medel du tror på.
Arbete åt alla, demokrati, offentlig välfärd, blandade boendeformer, värdigt generöst flyktingmottagande, offensiv mediepolitik, god bildning, generösa kulturmötesplatser...
Lika möjligheter, rättigheter, skyldigheter. Alla betyder alla.

Vi må ha olika politisk agenda. Värre bekymmer finns det. Ett av dem vore om vi ska börja träta om vi ska ha antirasism ELLER integration. Det vill jag inte vara med om.

Som tejp

Deltog i en workshop, eller verkstad.
Hörde ledaren efterlysa några highlights, eller höjdpunkter.
Vi delades in i olika think-tanks, eller tankesmedjor, för att ta fram nya frames, eller ramar.

Om här fanns någonting som helst nytt var det svårt att urskilja i smörjan av plattityder och halvspråk. Anyhow, eller i vilket fall som helst, kunde det ha varit intressant då det var fint flow, eller flöde, i grupperna.
Sen kom slutsatsen att ungdomarna behöver en ny mindset, så de hittar sin capacity...
Spypåsar utdelades inte.

Notabelt är att ingen pratade om the black box. Ungefär tio år tog det för folk att börja prata om den svarta lådan istället. Numera säger de bara ”lådan” när de hänvisar till någon sorts tanketradition som de av outtalade skäl förkastat.
Exakt vad lådan är framgår inte, och förklaringar är dessutom överflödiga. I denhär typen av uttryck är det underförstådda en stor del av lockelsen.

Folk som snackar så att man behöver spypåse kan inte ser hur instängda i sin egen låda de är. En låda där ordens betydelse är underförstådd och oprecis - där betydelsen istället tillfaller språkanvändarna som luftar sina vulgära girlanger.
Oklarheten skapar en skenbar gemenskap. Det finns ju inget att bli oense om, utom språkbruket.

Men enbart puritan är jag inte. Coachning är till exempel ett ord jag börjar acceptera. Med sin idiotiska stavning har det ändå en innebörd av leda-stöda-puffa (inte pusha) som saknar heltäckande svensk motsvarighet.
Inlån berikar språket när de görs för att täcka en betydelse, alltså när de behövs - som en gång tejp.
Att ersätta ett svenskt ord med ett engelskt behövs alls inte - även om det klibbar som tejp.

Som det ska vara

Husby kyrka i södra Dalarna har återinvigt sin nya gamla kyrkorgel.

Byggd på 1700-talet, tyst sedan 1930-talet, nu restaurerad rör för rör med en stor del statliga skattemedel och en liten del frivilliga insamlingar.

Precis som det ska vara med kulturella artefakter, alltså.

Söndagens förbön var för människorna i Japan och demokratin i Nord-Afrika. Kollekten var för kyrkans antirasistiska arbete.

Precis som det ska vara, alltså.

Bach, Rohmann och psalmer spelades med magnifikt ljud.

Precis som det ska vara, med andra ord.

Den lilla staden, den långa vintern

Den lilla staden skottade som hjältar eller djävlar
den lilla staden gjorde slut på det mesta av skattepengarna
skottade sig vidare

Den lilla staden plogade både kommunalt och privat
den lilla staden skaffade sig framkomliga gator och gångvägar
vita, hårdpackade

Den lilla staden hade god budgetkontroll
den lilla staden satte streck i debatten när vårfloden porlade i parken
transporterna flöt, bokstavligen

Den lilla staden sa sig att det inte kan snöa länge till
den lilla staden satte sig på tvärs vid nästa sena snöstorm
- slipp då, klimatjävel

Under Den långa vintern
minns Den lilla staden på prärien
Laura Ingalls
de insnöade tågen
och pionjärernas motvilja mot skatter
Hellre grävde de fram mattransporten i april
men här
betalar vi väl hellre
skatt?

- - -
Har du inte läst min artikel om skola i förort? Gör det här!

Ohlys tal om demokrati & ägande

Imorse drog Ohly på i riksdagsdebatten och visade vad vi har honom till – vi som alltid har trott på honom som partiledare, inte minst när det haglat från höger. Han talade för gemensamt ägande – för demokrati, jämlikhet och en god miljö.

I sitt inlägg fastslog Ohly att den borgerliga regeringen hellre slår sönder en fungerande verksamhet, som apoteket eller bilprovningen, än att låta den vara gemensamt ägd. De borgerliga hatar gemensamt ägande, därför att det vidgar demokratin. Gemensamt ägande gör det ”möjligt att använda en del av ägandet till politiskt beslutsfattande. Vi har kunnat använda ägandet för att skapa mer rättvisa villkor mellan regioner, för att skapa ekologisk omställning, för att skapa jämlikhet mellan människor och klasser, och det tycker ni inte om. Ni vill att marknaden ska styra. - - Det betyder att privata vinster sätts före samhällsnyttan, för när man väl har sålt ut kan inte samhällsnyttan vara ett perspektiv som används vid driften av företag.”

Avreglering och marknadsstyrning minskar det demokratiska inflytandet. Det innebär att rösträtten blir lite mindre värd, eller som Ohly säger: ”På marknaden har vi inte en röst per medborgare eller en röst per person. På marknaden har vi en röst per krona som vi äger i aktier. Den som äger mycket har makt, den som inte äger något har ingen makt. Det är motsatsen till demokrati.”
Först när vi äger gemensamt kan vi använda demokratin.

Och om demokrati brukar HD säga såhär:
Demokrati är en av de få saker som blir större, ju fler som använder den.

Utförsäljningar av fler statliga bolag stoppades i riksdagen. Kanske inte enbart tack vare Ohly, men glädjande nog!

Aldrig aldrig aldrig, aldrig ger vi upp!

Egentligen bloggar jag idag på Sveriges resurser om förortens skola.
Men det händer en del annat:

Grodperspektiv bloggar om härdsmältan i den svenska debatten.
Ministrarna Olofsson och Carlgren skriver på Centerns hemsida om hur säkert det är med kärnkraft. Åtminstone i Sverige.
"Säkerheten kommer alltid främst när det gäller svensk kärnkraft och ingen skall behöva tvivla på detta."
Sånt blaj presterar idag det en gång gröna parti som en gång var kärnkraftsmotståndare. Skamlöst ynkligt!
Lovar Centern också att Sverige alltid kommer att slippa ifrån orkaner med långvariga strömavbrott, och att det aldrig mer ska blåsa från Tjernobyl?

IDAG onsdag 16 mars klockan 18 är det manifestationer mot kärnkraft över hela Sverige. Stockholmarna samlas som vanligt på Sergels torg. Laholm och Härnösand har också kommit igång. Den som inte hinner göra ett större arrangemang kan ta med sig vännerna ut på torget och sprida budskapet!
Solmärken finns att ladda ner från nätet, och flygblad finns på hemsidan för Folkkampanjen mot kärnkraft och kärnvapen.

Aldrig ger vi upp! Länge leve livet!

Sannolikheten smakar aska idag

Den ohyggliga situationen i Japan lämnar smak av aska i munnen.
Minns du Harrisburg -79? Tjernobyl -86? Fukushima -11?
Haveriet i Harrisburg påverkade den svenska kärnkraftsdebatten inför folkomröstningen. Men den gången var de radioaktiva utsläppen ringa.
Efter Tjernobyl-katastrofen slog den stora skräcken till. Då hade vårt land redan valt denna ytterst riskabla väg.
Och om en härdsmälta inträffar i Fukushima - vad säger vi då?

I en faktarik artikel påpekas att åtskilliga kärnkraftverk världen över ligger i jordbävningszoner. Tyvärr - sannolikheten för radioaktiva katastrofer ökar drastiskt när orkaner och flodvågor blir vanligare på grund av den klimatförsämring som vi människor redan bidragit till.

Väsentlig kritik och viktiga frågor finns hos Approximationer och Lena Sommestad.

”Det är nästan säkert att det inte kommer att hända i Harrisburg igen, iallafall inte samtidigt som förra gången.”
Tage Danielssons klassiska monolog om Sannolikheten finns här

- - -
Att fortsätta bre ut sig på temat vad-var-det-jag-sa ligger inte för Politik och poesi. Men Guillou gör det mästerligt, och denna gång har han något mycket viktigt att säga om terroristdomen mot folk som inte var terrorister.

Borgerskapets låtsade bekymmer

Juholt. Jaha. En karl. Men en mustasch, alltid något.
DN:s ledarskribent låtsas bekymra sig över att Socialdemokraterna inte lärt av Moderaterna hur man vinner storstadsväljare. Varför nu huvudstaden skulle styras av två likadana, jämnstora partier? Om Juholts tänkbara vänsterinriktning skriver hen att det är ”drömmar som dessbättre delas av allt färre väljare”. Det läget borde få borgarna att jubla, så varför gnäller de nu då?
De inte kan frigöra sig från den obehagliga oron att ett tydligt konfliktperspektiv och en förhoppning om rättvisa skulle kunna väcka folket igen.

Folkpartiets Lotta Edholm låtsas bekymrad över att Sd i riksdagen säger att de ska stödja Vänsterpartiets motion om att utreda det fria skolvalet. Borgarna önskar förstås att vi alla inspireras av Miljöpartiet till att ge vårt stöd åt regeringspolitiken. Det vore ju enklare så.
Men att ta politiskt ansvar innebär inte att rösta för en politik man inte tror på. Det innebär att lägga kloka förslag. Om Sd gillar något av dem är det förvånande, men betyder inte att förslaget med automatik är dåligt - för om vi tror att Sd gör en bättre analys av en insats än vi själva, då har vi inte i politiken att göra längre.
Rasisterna äter antagligen tomater också. Tomater blir inte äckliga för det.

Vad fria skolvalet handlar om? Forskaren Anders Trumberg har funnit att reformen skapat stora etniska och socioekonomiska skillnader mellan skolorna och ökar segregationsspiralen. Fast Folkpartiet tror att det är ungefär tvärtom på ett lite annat sätt sett...

Leve feminismen

Idag bloggar jag på Stockholmvänstern, i likhet med en lång rad artiklar dagen till ära.
Fostrans dynamik och dynamit.
Leve 8 Mars, leve feminismen!

Förbereder 8 mars

Förbereder 8 mars genom att ta fram poesi om att vara kvinna, att läsa imorgon kväll på klubb Utböling på gamla bio Tellus i Hägersten.
Förbereder 8 mars genom ett samtal med några tonårsflickor som närmast med självklarhet konstaterar att pojkarna inte respekterar dem och inte bryr sig om någonting av allt det som flickorna tycker är viktigt.
Förbereder 8 mars i mötet med en kvinna som säger: Självförtroende, var skulle vi fått det ifrån? Vi är ju uppfostrade att inte ha något!
Förbereder 8 mars genom att rekommendera Stockholmsvänstern, som imorgon kommer att införa en rad blogginlägg med feministiskt tema, bland annat ett om genus i pedagogiken av mig.

"Jag tänker sätta eld på ganska små hus nu
medelstora fastigheter kan också ryka
medan de mest magnifika vinterpalatsen
kräver kollektiv revolutionär ansträngning"

HELA TIDEN

Min senaste bok, Hela tiden, innehåller en parad från 1970-talet, och dialogen Den återvunna tiden, växelsång för ateister.
Finns att köpa här.
Den finns också till utlåning på Umeås, Uppsalas och Lunds universitetsbibliotek, liksom på Stockholms och Hedemoras stadsbibliotek.
Eller går att inhandla på www.bokus.com om du söker på Duroj.

Mina tidigare böcker är:
Rinkebysvit
Möjligt land
Manifestation

De går att söka för utlåning på de flesta bibliotek.

Vänsterns åtgärder och Högerns överenskommelse

Lars Ohly ger Vänsterpartiets syn på flyktingpolitiken i Aftonbladet. I yttersta korthet är åtgärderna:
- Massavvisningarna av människor till land i krig måste stoppas
- Försörjningskravet vid anhöriginvandring ska avskaffas
- Bestämmelserna om kvinnors och HBT-ares asylskäl ska förbättras
- Rätten till vård ska gälla alla, fullt ut
- De papperslösa som lever varaktigt i Sverige bör få uppehållstillstånd
- Rättssäkerheten i asylprocessen måste stärkas, med höjd kvalitet på Migrationsverkets utredningar och länderinformation

Observera: detta är INTE den överenskommelse som Alliansen och Miljöpartiet just enats om. Den som, enligt morgontidningen, går ut på att Mp har räddat de asylsökande genom att konstfärdigt dra med sig hela borgerskapet och lämna Sd i isskåpet.
Men som så ofta är nyhetsbevakare lika med nyhetsmakare; de skriver det som gör en story.
I själva verket är Sd jättenöjda, och de har all anledning. Genom att etablerade partier ständigt hänvisar till dem har de fått en politiskt central position som vida överstiger deras röstandel. Än värre är att Sd:s möjlighet att skaffa sig fler röster nästa gång växer när den tidigare rödgröna sidan försvagas genom Mp:s sidbyte i det som förut var en av deras starkaste frågor.

Nåja. Hur var det nu med flyktingpolitiken? Läs Ohly ovan. Om du inte gillar vänsterpolitik, läs då partipolitiskt obundna Flyktingbloggen! Här ger politiker från olika partier samt oberoende sakkunniga sin syn på överenskommelsen.

Bloggresurser

I en månad har den funnits nu, Sveriges resurser, en artikel- och debattsida för integrationspolitik. Sidan är politiskt oberoende. Den gynnas av näringslivet men ser verkligen ut att vara öppen för alla. Ja, så öppen att också Sverigedemokraterna har skrivit där, vilket verkar lite egendomligt med tanke på deras politik för att beröva Sverige resurser.

Men bakom denna länk finns en artikel av Lars Ohly där han beskriver en antirasistisk politik som en politik för solidaritet och rättvisa. ”Det handlar om att ge unga trygga jobb, bygga nya bostäder med rimlig hyra, satsa på mötesplatser för unga och satsa på sjukvård och äldreomsorg”.

Och här en artikel av Nora Weintraub, chefredaktören för den utmärkta tidskriften Invandrare och minoriteter. Hon skriver en mycket fin text om att hamna i ”mellanförskap” - att vara född i Sverige och ha levt hela ditt liv här men ändå inte betraktas som en fullvärdig del av samhället. Att diskrimineringen är något som går i arv, erfar immigranternas barn.
Men jag blir förvånad när Weintraub säger att samtliga riksdagspartier ”valde att kollra bort korten” före valet när de tillfrågades om vad de vill göra för att minska skillnaderna mellan människor.
Oerhört förvånad blir jag om en vänsterföreträdare har försökt kollra bort några kort, istället för att svara med vår antirasistiska politik!? Oavsett om journalisten gillar den politiken eller - troligen - inte.
Ska man från ena sidan anklagas för att gå och inbilla sig strukturell rasism i tid och otid ska man från den andra sidan inte behöva anklagas för att kollra bort några larviga kort.

Här, slutligen, en rak redogörelse från ordförande i Ungdom mot rasism, som bland annat skriver: ”Hotet mot en fungerande integrationspolitik stavas inte svårigheter med ’avvikande kulturella inslag’. Det stavas rasism, diskriminering och maktobalanser. När människors fri- och rättigheter inskränks försvåras också möjligheten till en ömsesidig integrationsprocess. Då skapas orättvisor, både vad gäller möjlighet till liv på lika villkor, men också den uppfattade eller reella möjligheten till makt och inflytande.”
Hans anklagelse mot samtliga politiska partier är mer rättvis. Den går ut på att ingen lyckades prestera en trovärdig världsbild i antirasistisk riktning.
Själva världsbilden är vi nog fler som har, eller hur, Ungdom mot Rasism?
Men vi måste få folk att tro oss, också. Eller hur?

Läs Kommunalarbetaren

Valet -06 gick Vänsterpartiet i kampanj för 200 000 nya jobb i den offentliga sektorn. Det hade varit väl om vår politik fått genomslag. Idag är nämligen välfärdsjobben färre än år 1990, visar Kommunalarbetaren.

Befolkningen i arbetsför ålder har vuxit med en halv miljon människor på tjugo år. Människor som kan arbeta, och som behöver förskolor, skolor, sjukvård, transporter och så vidare. Under samma tid har arbetslösheten femdubblats, och en tredjedel av jobbtappet ligger inom vård, skola och omsorg.

Det tillkommer jobb inom den privata sektorn - den privatanarkistiskt vinstdrivna. En del av dem ersätter säkert de välfärdstjänster som sålts eller givits bort från den offentliga sektorn - den gemensamma, påverkansbara. Men de privata arbetstillfällena utgör inte mer än cirka hälften av alla de jobb som skurits bort.

Hur klarar vi oss då?
Fråga den borgerliga regeringen.

Varje påstående att vi inte ska oroa oss är falskt!

Enligt en undersökning är svenskarna näst efter kineserna världens mest oroliga folk. Detta resultat förklarar Wennström i SvD med politisk indoktrinering. Svenskarna har varit ”under tummen på politiken” och därigenom förlorat ”något väsentligt beträffande oberoende och integritet”, så att vi mår ”överdrivet” dåligt för saker som av politikerna pekats ut för oss som viktiga.
Ett makalöst påstående: Sverige som diktatur.

Ändå utmålar Wennström naivt Sverige som ”världens saftveranda”. Vi som bor här är i trygghet från snart sagt allting. Eller skulle vara, om inte de diktatoriska politikerna skrämt oss till beroende.

Om några år kommer jag att vara helt beroende av min pension. Nyligen fick jag besked om vad jag får, och efter att ha arbetat heltid sedan jag fyllde 22 kom det som en spark i ansiktet. Orolig, det var en underdrift.
För många fler hänger tryggheten i tillvaron på att ryggen, tänderna eller bilen håller ett litet tag till, och skolflickorna pluggar sig till ångest och skärsår för att försöka bygga upp sitt framtida oberoende. Så är läget på saftverandan, detta vanliga skitland i EU.

För se, det hjälper inte att pensionärerna i Libyen har det mycket sämre, eller att tandläkarräkningarna på Kuba är försumbara därför att folk ändå inte har några tänder, eller att ett missat prov innebär reell suicidrisk för ungdomar i Japan.
Att någon har det sämre är inte en orsak till att må bättre.
Den sentensen är obegriplig i en borgerlig filosofi.

Enligt undersökningen är det miljöförstöring och klimatförändringar som är den största källan till oro för svenskarna. Än en gång obegripligt för skribenten, eftersom de ännu inte drabbat vårt land! Han tycks mena att vi bör strunta i varningarna och nöja oss med att tågen står stilla medan vi slipper förolyckas i orkaner.
Att bara se till sig själv är inte detsamma som integritet.
Ännu en svårsmält sentens för de borgerliga.

Svenskarnas oro för den globala miljön kan ha att göra med att vi är, eller iallafall varit, ett ivrigt tidningsläsande folk med intresse för friluftsliv. Den personliga oron kan bottna i förvirringen som uppstår när vi i forcerat tempo utsätts för den ena försämringen efter den andra, samtidigt som borgarnas media propagerar att vi har det så bra att vi inte själva begriper det.

Det är inte politiker i allmänhet som tvingar oss att tycka saker. Det är borgerliga politiker som tvingar oss att leva fattigt. Och det är deras uppdragsgivare som får journlisterna att jamsa med.

Viljans triumf

Tillbringade nästan två timmar framför Triumph des Willens, Riefenstahls berömda propagandafilm från nazisternas partidagar år 1934.
Utsatte mig för detta i den ständiga viljan att försöka förstå. Hur kände dessa människor? Vad var det för känslostorm som tog över deras tankeförmåga?

Filmen har många gånger beskrivits som det mästerverk den är. Riefenstahl hade fotografer posterade över hela staden så att hon kunde välja ut endast de vackraste, mest effektiva bilderna under det klipparbete som tog omkring två år. Det är ständiga växlingar: mellan ljus och skugga, mellan ystert flaggspel och militärisk stramhet, mellan närbilder på hängivna ansikten bland folket och avlägsna bilder av massan i geometrisk formation. Klipptekniken är påfallande modern och håller det höga tempot hos tecknad film.

Ändå blir filmen tråkig. Det händer ingenting. Det är överlastat, uppstaplat. Långa parader. Långa tal. Filmen brukar beskrivas så att Riefenstahl omsorgsfullt bygger upp och förstärker stämningen, men även om Hitlers tal blir mer intensivt gapiga ju längre filmen pågår slätas de ändå ut av det oändliga marscherandet.
Dessa führer-tal är fullständigt innehållslösa. Ett upprepande och innötande av kodord, med bara luft emellan. Det är aggressiv reklam, sådan som idag inte längre fungerar men som tydligen gjorde det en gång, när rätt känslosträngar anslogs.
”Vi är TYSKAR, vi ska ALLTID vara TYSKAR!” är en platt självklarhet. Men massan jublar när den upphetsade mannen skrikit ut orden under vibrerande mustasch.

Triumph des Willens visades på alla biografer i Tyskland, och alla skolbarn sändes att se den. Den var en stor succé och anses ha bidragit starkt till att befästa lojaliteten med nazistpartiet och förtroendet för führern. Människor tyckte sig vara delar av en stor och vacker framtidsdröm. Lite svårt att begripa är det i vår medievana tid.

Men en plötslig insikt är vilken inverkan filmen kan ha haft på de andra - skeptikerna, de motvilliga, kommunisterna. Med sin storslagna monotoni måste den ha nött ner deras tvivel och kampvilja. Vad fanns att sätta emot? Makten är störst, starkast och vackrast. Makten kommer att marschera hur länge som helst. Ledaren kommer att ropa sina slagord tills han får sin vilja fram. Här kommer tusen, här kommer tusen till, här kommer tiotusen. Det slutar aldrig. Det finns ingenting att göra.

Den propagandavinsten kanske till och med är större, än att tända dem som redan imponerats.

läsning

tunna fina linjer följer jag över kartan och ansiktet
tunna fina linjer
över kartan
genom ansiktet

tunna fina linjer i handflatan
rottrådarna under ogräsen
krackeleringarna i putsväggen
spetsgardinens skugga över golvet
bergens runor och flyttfåglarnas notskrift
lövverk i rosettfönster mot himlen
i vilken europeisk stad som helst

världen läsbar
och jag broderade mig in
röda gränser, blå floder
vägnät, transportnät
järnvägarnas silverspår
omspännande latituder
tunna fina linjer

kartor
ansikten

Vilket var ämnet för dagen?

En dåre kan fråga mer än sju visa kan svara... står det i skriften, oklart vilken.
Radiobrus har en hel bloggpost full med frågor om vårt skolsystem. Här är två av dem: ”Varför prioriteras djupa ämneskunskaper hos en lärare framför djupa didaktiska kunskaper? Varför är det inte lika självklart att lärare behöver genuspedagogisk vägledning lika väl som specialpedagogisk vägledning?”

Jag tror att Radiobrus har en del av svaren också. Eftersom hon bland annat talar om möjligheterna att omsätta didaktisk forskning i klassrummet.
Vad den didaktiska forskningen säger är att ämneskunskap minsann inte är att förakta, men att förmågan att föra ut den på ett varierat sätt är lika eller mer betydelsefull.
För det första; vilka ämnen? Varför undervisar skolan i biologi och inte i psykologi? Varför i religion och inte i filosofi? Varför i geografi och inte i astronomi? Varför i konsumentkunskap och inte i sociologi? Varför i musik och inte i dans?

Ämneskunskap är bra. Kunskap är fantastiskt bra. Men ämnen är ett val. Ett tämligen traditionellt val. Att rota ut och rycka upp i dagens ämnesflora tror jag vore ett alltför smärtsamt val av förändring för grunskolan, så behåll för all del våra kära gamla ämnen, men betona åtminstone inte de snävt disciplinerade kunskaperna!
Så skulle jag säga, om inte motsatsen just är under genomförande. Ett exempel är att samlingsbegreppen samhällsorienterande och naturorienterande ämnen (SO och NO) enligt nya kursplanerna endast ska gälla de yngsta barnen. Alla över tio år ska undervisas och bedömas ämnesvis.

Det är majoren, han som står över allt vad kunskap heter, som har sett till att de traderade Ämnena har återfått sin plats på dagordningen. Men såvitt jag vet har han biståtts av samtliga partier inklusive mitt eget.
Ämnen tycks uppväcka ett begär som ter sig tämligen orationellt.

Sålunda hörde jag helt nyligen en förskollärare som beklagade sin brist på ämneskunskap i biologi. Varför nu detta? Jo, hon kunde inte besvara barnens alla frågor om skelettet.
Men det är nu så – och detta är i högsta grad traderad kunskap – att en dåre kan fråga mer än sju visa kan svara.

Vi vill att barnen ska fråga, att de är intresserade! och åtminstone förskollärare borde vara vana vid det. Är det viktigaste verkligen att barnen får det korrekta svaret? Tids nog kommer någon att hänga över axeln på dem och veta allting om allting – utom om Allting som ligger utanför Ämnet!

Om ämnet för dagen är jämlikhet, läs Emma W på Uppsalavänstern

Särintressen borta och hemma

Diktatorn i Libyen mördar befolkningen framför tevekamerornas ögon. Hans tal kan i sin illvilja och förvirring endast liknas vid Adolf Hitlers.
Carl Bildt vill uppnå sans och balans i landet, och det är vi nog i ett längre perspektiv överens om. Frågan är på vems bekostnad det ska ske? Svaret kan egentligen bara vara ett - ändå måste vi vänta på det.
På SvD:s ledarsida noterar jag en försmädlig kommentar om stöd Ghadaffi har haft från bland andra Fidel Castro. Det framgår inte lika tydligt att att en stor del av stabiliseringsbehovet finns hos EU-stater som gjort sig beroende av diktaturens olja.

Bortsett från olja finns andra sätt för kolonialmakterna att låta sig betjänas av tyrannen. Enligt DN lovade EU bort 50 milj € för bekämpning av illegal invandring i Libyen, eftersom flyende afrikaner därifrån ofta vill fortsätta till Europa. För att förhindra detta är åtminstone några av unionens förmenta demokratiern beredda att förhandla med Ghadaffi.
Vad gör det om folk dör. Bara de inte lever - här.
”Att ge Khaddafi jobbet som EU:s gränspolis, utan att ens kontrollera hur han sköter det, var ett sällsynt dåligt beslut” skriver DN försynt.

Att det som pågår är ”ett obehagligt sätt att kväsa uppror”, kontaterar Alltid rött, alltid rätt
Och här en allvarligt kritisk debattartikel i flyktingfrågan av vänsterns Hans Linde

- - -
Den kristna högern eller Poirier-Martinsson har ifrågasatt den statliga neutraliteten i UR:s sexualupplysningsfilm och menar att den låter ”särintressen” som RFSU och RFSL komma till tals. Ursäkta, med vari består det neutrala i att inte tala om sex? Det är ett ämne som majoriteten människor är ivrigt engagerade i.
UR:s film bygger delvis på frågor ungdomar själva ställer, frågor som bottnar i de bilder av sex som de dagligen möter.Men ”ungdomarna ska inte endast acceptera olika sexuella läggningar och preferenser, utan se att det faktiskt är helt naturligt” skriver Ida Legnemark.
Människor är olika. Den som går och surar över den saken odlar ett bisarrt särintresse.

Undervisning som kultur

På newsmill finns en artikel av Lena Sommestad om att skolan var bättre förr. Det finns flera poänger i artikeln, men jag önskar att socialdemokratin och borgarna kunde lägga ned sin uppenbara skenkonflikt om vems fel det är att barnen misslyckas.
Skolverket konstaterade år 2010 att det är decentralisering, segregation, differentiering, individualisering som är bakomliggande orsaker.
Alltså, politiska resultat som samtliga tidigare regeringar är medskyldiga till.

En fråga som Sommestad lyfter är varför det är så svårt att genomdriva varaktiga förbättringar? En orsak kan vi läsa oss till i Stigler & Hieberts bok The Teaching Gap. Där påpekas att undervisning är ett kulturellt fenomen – det vill säga att det lärs in, generation efter generation. Boken jämför undervisningspraxis i USA, Tyskland och Japan, och av allt det som forskarna kommit underfund med är jag mest imponerad av det till synes självklara: Vem lär oss att undervisa? Våra lärare.

Efter tolv år i skolan har du sett professionella utövare undervisa dagligen, timme efter timme. Tre år på lärarhögskola förmår inte av-lära det som vi sedan lekis tar för självklart. Inte om lärarhögskolan försöker vara progressiv som på min tid, eller om den laborerar med lärstrategier som idag.
Svårigheten att förändra undervisningen ligger i att vi redan vet hur den ska se ut.

I Teaching gaps beskrivs undervisning som ett system inom vilket vi förväntar oss att vissa saker ska inträffa, vissa saker sägas, en viss typ av kommunikation ska råda. När utbildningspolitikerna beslutar om förändringar i systemet väljer de (på förhoppningsvis goda grunder) ut de delar som bör bytas ut. Vanligen gör lärarna precis detta. De förändrar en detalj och ser till att nyheten passar in i helheten. Vad vi än gör i närheten av en kateder så ser vi till att utforma det för att inte rubba den rådande undervisningskulturen. Vid nästa insats för förändring utbrister pedagogerna det klassiska: de är förändringströtta! Undra på det, att de inte än en gång orkar inkorporera en detalj i ett system som fungerar endast därför att det alltid har fungerat.
Men det är inte förändring de är trötta på, det är anpassning.

Jag är säker på att Vänsterpartiet har, eller iallafall har haft, en kunskapssyn som överträffar den borgerliga och som är tydligare än den socialdemokratiska. Men jag är inte alls säker på att det är kunskapssynen som förändrar skolan.
Det kanske är kunskap som gör det. Medvetenhet om vad det faktiskt är vi gör i den och hur det kunde göras annorlunda.
- - -
Enligt Politometern har Politik och poesi ökat några steg i inflytande bland vänsterbloggarna, och bland över 1400 politiska bloggar befinner den sig på plats 221. Alltid något!

Matte = tänka; inte.

Svenska ungdomar är sämst i hela världen i matematik. Nåja, de befinner sig iallafall strax under det europeiska genomsnittet. Det är givetvis illa, det gör det svårare att få fram kompetenta ingenjörer i vårt land. Därför satsas det stort, statligt och kommunalt, på att förbättra situationen. Så långt är jag med.
Men varför är det så viktigt att kunna matematik? Jovisst, vi måste kunna räkna. Men att kunna räkna är inte vad matematiker menar med matematik. Under det att mattesatsningarna pågår står det allt mer i rapporterna om att tänka matematik, tala matematik. Matematik är ett språk, är kommunikation och konstruktion, en annan dimension omistlig i våra liv… Det är där jag börjar snea. Har jag levt i 55 år på att räkna halvbra ska ingen komma och påstå att det för överlevnaden är nödvändigt att tänka matematik.

Låt oss fastslå att det är viktigt att tänka. Och att det är skräp med en skola som inte låter barnen göra det.
Ta historieämnet. Jag har hört en bedrövlig massa lärare undervisa i historia som om den saknade betydelse. Med epoker som rubriker framställs djupgående samhällsförändringar och dramatiska äventyr, allt utklätt i lustiga paltor och med inlevelse i hur synd det var om barnen, med en historiesyn på skvaller- eller mytologisk nivå.
Hur ska vårt samhälle överleva med människor som har noll koll på sin forntid, samtid och framtid? Hur ska morgondagens sociologer, ideologer och en massa andra –loger kunna bygga samhälle utan förklaringsmodeller?

Jag tvivlar på att bristen avhjälps genom att tänka matematik, även om det säkert är roligt, och det roliga är just vad de nyfrälsta framhåller: ”I skolan var matte så svårt men nu har jag börjat tänka och då blev det så roligt, och det ska alla andra också göra!”
Men matematik är inte att tänka, utan ett sätt att tänka.

Receptet för grundskolan var under en kort, förmörkad period att satsa på kärnämnena. Barnen skulle träna svenska, matematik och engelska. Med betoning på träna – alltså färdighetsträning, inte att tänka. Nu har utbildarna förstått att tre ämnen inte räcker, så nu är det naturvetenskapen och entreprenörskapet som ska ha statligt stöd för att utvecklas. Undra på att jag är bekymrad över samhällsvetenskaperna. Här föreligger någon sorts maktkamp, och den är mycket viktigare än att matematiker och naturvetare snott pokalen från humanisterna i en snävt akademisk match med aningslösa icke-intellektuella pedagoger som bollkallar.
Kan det vara så att det är någonting som barnen inte ska tänka på, medan de tänker matematik?
Finns det förhållanden som barnen inte ska undra över, medan de utmanas av förhållandena mellan storheter, abstrakt problemformulering och geometrisk konstruktion?

Så långt bekymret; enbart full i skratt blir jag när de nyligen aha-skådande matematikerna berättar om att en hel värld ligger förborgad i likhetstecknet och att de allra flesta inte har förstått det!
Grattis till att skapa magi av jobbet. Själv funderar jag hellre över bruket av semikolon.

Vänstern ställer Billström till svars, media gör det inte

Det har varit tyst ett bra tag nu, eller hur? De två minstrarna B&B som avlöjades av wikileaks, var blev det av drevet mot dem? Om de har sagt det som påstås - köpslagit om en ambassad med den svenska rasismen i potten - borde nyheten räcka längre än att den ene står och hummar som en trasig väckarklocka och den andre inte säger bä. Nyheten borde till och med räcka längre än Sahlins fruktansvärda, vedervärdiga, människofientliga, livsfarliga, motbjudande och oerhört odemokratiska chokladinköp som vi nu lidit av i så många år.

Nej nej. Knähundspressen tiger snällt i kopplet till den medelstore hunden och hans valp. Ändå är asylfrågan, till skillnad från chokladbiten, inte slut än.
I Alliansens Sverige skickas asylsökande tillbaka till så allvarlig förföljelse att de riskerar livet. Därför ställer Vänsterpartiet migrationsminister Billström till svars i riksdagen. Debatten kommer den 1 mars.

Vänsterpartiets flyktingpolitiska talesperson Christina Höj Larsen påpekar att svenska myndigheter inte följer förpliktelserna i Europakonventionen. För ett år sedan fastslog Europadomstolen att människor som säger att de utsatts för tortyr måste få en utredning. Om utredningen visar att de verkligen har torterats är Migrationsverket skyldiga att bevisa att de inte kommer att torteras på nytt, om de återvänder. Vad tänker regeringen göra för att se till att Europadomstolens bestämmelser följs?

Fler som vill veta hur regeringen tänker är, eller var iallafall, Miljöpartiet som anmält B&B inför konstitutionsutskottet. Anmälan går ut på att KU ska granska: ”om regeringens hantering av ambassadens öppnande i Bagdad skett i form av ’byteshandel’ med den irakiska regeringen och om återtagandeavtalet /är/ förenligt med - - asylrätten, då Irak tydligt talat om att de inte klarar av att skydda de hemvändande.”

Påminnelse 1/ detta är vad ministrarna antas ha sagt:
"Utan ett regelverk för att skicka tillbaka tillståndslösa skulle invandringsproblemet skena okontrollerat i ett land med nio miljoner invånare"
De flyktingar som anlänt till Sverige efter 2003 var svårare att integrera i samhället, eftersom de kom "blottställda, lågutbildade, och utan yrkes- eller språkkunskaper".
De nämnde också ”flera mycket uppmärksammade hedersrelaterade mord som utlöst fler krav från svenska folket på hårdare invandringspolitik."

Påminnelse 2/ det är med sådana herrar som Miljöpartiet nu ska förhandla om flyktingpolitiken!

Miljöpartiets politiska helomvändning fick en medial axelryckning. Journalisterna som tuggat halvårsvis om hur sossarna bävar för fastighetsskatten och Kd skiftar dagsform om vårdnadsbidraget låter det bli förunderligt tyst.
Det har det varit ett bra tag nu

- - -
Mer moderatpolitik hos Homopoliticus

Vi måste stå ut med människor

Idag bloggar jag inte hemma hos Politik och poesi, utan har en krönika införd hos Overklighetens folk, en tämligen ny rödgrön blogg med kulturfokus.
Under rubriken Vi måste stå ut med människor skriver jag om den obehagliga läsningen av Sverigedemokraternas kulturprogram.
Varsågod!

Gratulerar, Tahrir-torget!

Mubarrak har avgått!
Folkets envisa och oerhört kompetenta demonstrationer har lyckats, och till dem går våra varmaste gratulationer. Att militären tar över – temporärt – och att det ska vara ett steg mot demokrati verkar egendomligt. Men inte mer egendomligt än att det har hänt förut, att det är möjligt. Nejlikrevolutionen i Portugal är ett exempel. Varför inte ett till?

Mubarrak har avgått, nu är det klart!
Demokrati blir aldrig klart. I Egypten är det förhoppningsvis början.
Svensson är också orolig. Fotot föreställer inte Tahrir-torget. Det är Stockholms central i eftermiddags där ett tyst, sammanbitet folk ännu har inte slängt ut högerpolitikerna i snösvängen.

- - -
Inte för att jag har tillgång till länken. Men det låter trovärdigt. Enligt Allasmutsigadetaljer har utrikesminister Bildt sagt att revolutionen i Egypten strider mot konstitutionen. Vilket i sin tur också låter trovärdigt, ty det är just vad revolutioner brukar strida mot.
En revolution innebär att väldigt många människor vill byta konstitution nu och tillkämpar sig en möjlighet att göra det.

Politik och poesi påstår inte att paradiset stundar i det stora land där uråldriga pyramider och mastaba passeras längs med floden. Gratulerar! är allt vi sagt. Gratulerar till att ha börjat. Detsamma kunde Bildt ha klämt ur sig om han ville befinna sig på grundläggande demokratinivå.

Det finns fler stater där demokrati strider mot konstitutionen. En del av dessa stater ska "väst" bomba ner till en nivå så grundläggande att inga val finns... i alla bemärkelser. I Egypten tog folket självt hand om den saken och står nu och vacklar på möjligheternas gräns.
Vad är värst, tio eusanska hundar eller de gamla gräshopssvärmarna?
Kan vi nu inte stöda dessa människor i deras kamp mot fel konstitution?

Konflikten finns allt kvar!

Socialdemokraterna är inte roliga för tillfället. Inte heller har de det för roligt. En riktigt rolig prisse är däremot SvD:s ledarskribent som jämför S med ett ”industriminnesmärke i världsklass”.

Industriminnen blir allt vanligare delar av turism- och upplevelsenäringen. Hela Ruhrområdet är fullt av dem; stängda fabriker som förutom att ge en historisk bild av näringslivet under 1900-talet också fungerar som regionalmuseum eller konsthall. Men SvD avfärdar exempelvis det världsarvsklassade Engelsbergs bruk i Västmanland med att det ”knappast bidrar till dagens välfärd mer än som utflyktsmål”.
Det är inget ovanligt att borgare är immuna mot kulturverksamhet. Och den enda historia som intresserar dem är väl deras egen. Landsbygden tycks de inte heller bry sig om, när de inte ser sambandet mellan lokal turism och välfärdsvinster.

Men vad har detta med socialdemokratin att göra? I slutet av texten räknas de liksom industriminnena ut som överspelade, ett minne blott. Kanske har de ”med startklart maskineri om bara samhället slungades åter till industrialismens gryning”, men idag behöver vi dem inte - vad vi behöver är att ifrågasätta om ”den gamla konfliktlinjen längre är relevant”.

Det var förstås dit vi skulle komma. Kapitalismen har segrat, historien är slut. Men det räcker med att än en gång hänvisa till LO-ekonomernas rapport om de ökade inkomstklyftorna för att gamla konfliktlinjer ska framstå som plågsamt tydligt uppdragna.
Om sedan socialdemokratin har lust eller förmåga att gå in i den konflikten, det är en helt annan fråga.

Alltid mer, aldrig nog

Inkomstklyftorna ökar. De rika berikar sig på de fattigas bekostnad. LO-ekonomernas rapport sammanfattas här, och Lundby-Wedin frågar sig ”varför eliten ingenting lärt av tidigare diskussioner om bonus och skyhöga utdelningar?”
Underskatta aldrig överklassens dumhet. De tycker inte de har någonting att lära. De tycker det är rätt att de får mer, därför att de alltid har fått det.

Om den rika eliten delas upp i näringsliv, demokratiska makthavare och byråkrater visar det skillnader även mellan dem, och att inkomstklyftan är som störst inom näringslivet. Något att tänka på för dem som går och tror att en ordförandeplats i kulturnämnden skulle ge lättförtjänt storkova.

Hur har det blivit såhär? LO-ekonomerna pekar på en rad Allians-reformer som ger mest åt dem som redan har: borttagen förmögenhetsskatt, borttagen arvs- och gåvoskatt och regressiv fastighetsbeskattning.
De nämner också ändrade styrkeförhållanden på arbetsmarknaden, där de arbetande har motats eller mutats till att genom lojalitet hoppas på individuella fördelar. Även normerna i samhället har förändrats, menar författarna av LO-rapporten.
Eliten har lyckats få allt fler människor att tro att det är rimligt att bli utnyttjad, och sin egen roll har de dolt så väl att den som inte gillar det lätt skyller på fel orsaker.

”Alltid mer, aldrig nog” är namnet på rapporten. Kom ihåg det.
De rika kommer inte att dela med sig för att vi tålmodigt finner oss.

Ett riktigt bra inlägg på Ingenting växer i månsken
Högre vinster åt aktieägarna, sämre service och handel i förorterna, läs Ung Vänster om hur borgarna genbart genom dåliga affärer lyckas vrida till segregationsspiralen i Stockholm!

I döda skådespelares sällskap

För att hylla Lena Nyman såg vi om Släpp fångarne loss, en ljuvligt naivistisk komedi om kriminalitet. När den gjordes 1975 var det som då kallades fångvård ett debattämne av en hetta som idag är svår att föreställa sig. Det handlade om hur rehabilitering är möjlig – inte om att fälla och döma fler. Även om jag idag anser att fler kanske måste fällas och dömas beklagar jag att frågan om rehabilitering är i det närmaste död. Liksom hela 70-talet, och dessutom Lena Nyman, Tage Danielsson, Margaretha Krook och Ernst-Hugo Järegård som alla medverkar i filmen.

Första gången jag såg Nyman var när hon agerade Hedvig i Vildanden på gamla Stadsteatern i Stockholm, -72 tror jag det var, ty det var när jag ännu var en entusiastisk teaterelev. Senaste gången jag såg henne medan hon ännu levde var i Svenska Ord-filmen Sopor, där hon agerar den treåriga men utomordentligt tidigt utvecklade prinsessan Victoria.
1982 hade jag glädjen att se Fröken Fleggmans mustasch, en Svenska Ord-produktion som dessvärre aldrig tevefilmades och inte går att få uppleva på nytt. Nyman gjorde hembiträdet som var galen liksom föreställningen i övrigt.

Eftersom jag har sett mer av Nyman på film än på scenen väljer jag som hennes bästa roll Mamman i Colin Nutley-komedin Sånt är livet från -96. Filmen är inte märkvärdig men smårolig, och i den rollen får lilla Lena Nyman vara överdriven, stor i käften, supig, vulgär, sexig, rolig och sentimental. Hon vampar sig in på Grand hotel, hon sitter hemma och väntar på sin oförbätterligt förlupne make (Sven-Bertil Taube), hon generar och saboterar dotterns (Helena Bergström) tillvaro, och hon visar kärlek och skaffar sig acceptans ända nedifrån golvet.

Men det framträdande jag älskar mest är Nymans hesa insjungning av Bodil Malmstens texter på cd:n Bloss som sedan 1997 har följt min familj.
Ta ett bloss för moster Lilli
en Lucky strike, ett stort glas rött
och dansa för Lucky Lilli
som gått nånstans
och dött

Nyman hade KOL. Ett bloss till kan inte längre skada henne.

Litteratur och identitet

Utplåna gränsen mellan fakta och fiktion i en lek med identiteter - det är vad en roman med verkshöjd förväntas göra i dessa dagar.
Augustpristagaren Sigrid Combüchen är smart nog att begripa det. Hennes roman Spill är otroligt skicklig, en lysande 30-talsskildring, tyvärr om ofantligt tråkiga romanfigurer, men det är en smaksak. Det töntiga påhittet att författaren är en författare som kallar sig Sigrid Combüchen måste vara ett medvetet till- eller angrepp för att äntligen få det pris som borde varit välförtjänt på yrkesskicklighet.
Tyvärr går det så långt att inte ens romanfiguren Hedda kan hålla sig till att vara bara romanfigur, hon är också en fiktivt riktig Hedda vars brev till den fiktiva Combüchen skrivs av den riktiga Combüchen. Intrikat lek med speglar, som kritikerna säger.
Jag föredrar Lustiga huset.

Men med anspråk på att vara intellektuell deklarerar jag nu att Politik och poesi skrivs av en kvinna som kallar sig Helena Duroj och dessutom råkar heta Helena Duroj; ett litterärt sammanträffande som gör att ingen kan veta vem som är den riktiga Helena Duroj, allra minst hen själv. På denna fiktiva blogg är de mest frekventa kommentatorerna Anonym, Erik Rune och Gladiatan. De är aktiva engagerade personer som antagligen finns, och vars namn jag därför avslöjat för att skapa upphetsning. Om Anonym, Erik Rune och Gladiatan stämmer mig för detta svarar jag att det var en lek med identiteter och att jag i själva verket har hittat på dem alla tre (vilket borde vara mer förolämpande).

En lek med identiteter behöver inte vara mer än en lek. Estradsidan har som bihang en gästbok där pseudonymerna har fått eget liv under åren. Poeter, professorer och orakel avhånar varandra, sexfixerade tomtar tömmer sig, suspekta lorder breder ut sig, och det förekommer att Ferlin, Södergran och Dan Andersson tilltalar oss personligen. Det saknar verkshöjd. Men ibland är det skoj.

När vi slutar leka och börjar arbeta visar det sig att det verkligen är svårt att hålla isär biografi och roman - det är inget att konstra om. Min senaste bok Hela tiden innehåller en dialog mellan syskonen Susanna och Gabriel. När jag skrev den spökade jag inom båda syskonen, gick på gatan och samtalade än med Susanna och än med Gabriel, sparrade dem på så vis i deras färd mot avslutet. De är inte jag, jag är inte de, jag finns i båda två och var och en är en annan. Det är inte en lek med identiteter, det är författande.
Att kalla den ena av dem, eller båda, för Helena eller för Duroj, skulle inte tillföra dialogen ett skit.
Gabriel brukar säga att han föredrar Lustiga huset. Jag börjar förstå honom.
- - -
När jag pingar ett inlägg får jag stoff till ett annat; jag får reda på att Lena Nyman är död.
JÄVLAR så ledsen jag blir.
Lena, kom tillbaka! Lena, skål och lycklig resa!
Imorgon kväll ska vi se om Släpp fångarne loss. Grattis, härliga du!

Göra något eller göra motstånd

Miljöpartiet vill göra upp om flyktingpolitiken med den borgerliga regeringen. Förvånande, med tanke på att de profilerat sig som antirasister eller iallafall antidiskriminerare. Mindre förvånande med tanke på att trolöshet är en av de bärande principerna i deras politska arbete.

Vänsterns Lars Ohly menar att Mp väljer att legitimera en flyktingpolitik som bara blir hårdare. Det är svårt att förhandla sig fram till en lösning mellan den svenska flyktingrörelsens krav och Billströms inhumana utvisningar.
Enda sättet att hålla rasisterna borta från flyktingpolitiken är att stå upp för sin egen humana politik, inte att förhandla bort den med någon som är starkare.
Ohly igen: ”Även om Miljöpartiet skulle få igenom till exempel vård för papperslösa så kommer den orättvisa moderata politiken i grund och botten kvarstå. Flygplan fulla av skyddsbehövande kommer fortsatt att flyga till Bagdad.”

Ett miljöpartistiskt argument är att vi måste göra någonting.
En sak att göra är då till exempel motstånd.
En annan sak är att överge helheten för att uppnå en detalj, något som Mp gärna gjort även tidigare.
Varför blir jag förvånad?
För att jag gillade dem.

Glad över dessa dagar

Jag är glad att jag lever för att se dessa dagar. Jag deltar varje dag i gatudemonstrationerna, sa den 80-åriga författaren Nawal al-Saadawi.
Det är starkt gjort av en åttioåring. Möjligen finns det också gott om folk som trott att det är starkt gjort av en kvinna, eftersom DN finner sig föranledda att skriva att ”vår bild av kvinnan i arabvärlden har för alltid förändrats”.
Det var väl bra det då. Att deras bild förändrats. Att de har insett att kvinnorna är föregångare i befrielserörelser och det oavsett vad de har på huvudet - även om det i ett land som Egypten förstås måste kommenteras om det är nikab, chador eller barhuvad. (Ur DN:s papperstidning)

Den största förändringen i medias bild av världshändelserna är nog rubriksättningen: från Kaos i Egypten till Uppror i Egypten. Detta var tydligen svårt att ta in. Men när ”människorna självmant har tagit över styret av sina kvarter”, då råder inte kaos, utan en ny sorts ordning.


Fram till idag, när vi kunde läsa om hur Mubarraks anhängare öppnade eld mot demonstranterna.

I söndags påmindes oss Åsa Linderborg om att: ”Det är folklig aktivism, inte militära interventioner av stormakter som skapar demokrati”. Förhoppningsvis kan händelserna i Tunisien och Egypten bidra till ännu en förändring av den eurocentriska världsbilden, den som låtit det vara underförstått att muslimer av obestämt traditionella skäl skulle vara antidemokrater.

Det är de inte. Lika lite, och lika lite som européer, är de som klump demokrater. Muslimer håller sig med de mest skiftande politiska uppfattningar, och kräver nu sin rätt att uttrycka dem, få rösta om dem.
Situationen är, trots mördandet inatt, fortsatt lovande. Men också fortsatt riskabel.

Dags för rättvisa

Barnfattigdomen ökar igen. Över elva procent av alla barn i Sverige lever i fattigdom. Trots att bruttonationalprodukten per capita har stigit hela 00-talet fortsätter klyftorna att öka.
”Den rikaste tiondelen av Sveriges barnfamiljer har det idag så gott ställt att varje familj skulle kunna försörja drygt tre lika stora familjer” säger Rädda Barnens generalsekreterare. Dags för rättvisa?

Det finns ett tydligt samband mellan fattigdom om utbildningsresultat, försörjning, hälsa och trygghet, och artikel 4 i Barnkonventionen säger att varje land måste använda det yttersta av sina resurser för att ge barn goda levnadsvillkor. Barnfattigdomen idag är ovärdig ett rikt land som vårt.
Rädda Barnen kräver en nationell handlingsplan. De har också rapporten.

Läs också vänsterns Ulla Andersson

- - -
Åtminstone några fattiga barn skulle få det bättre om Stockholms stad går på Vänsterpartiets förslag och köper tillbaka Rinkeby torg. Gör det till ett levande demokratiskt centrum varifrån rinkebyborna kan fortsätta utveckla sin stadsdel!

Obekväma Egalia

Den genusneutrala förskolan Egalia har tydligen väckt debatt. Utan att veta mer om Egalia än det som står i klippet, och som visst kan verka lite överdrivet precis som personalen själv säger, tror jag verkligen på ett arbetssätt där barn får vara barn utan att i varje stund könskodas.

När personal som tror att de är hyggligt jämställda och behandlar alla lika får se sig själva på video brukar de bestört upptäcka att hela deras pedagogik är genomkönad. ”Lilla vännen har du slagit dig?” och ”Opp igen, det går snart över!” – så låter det vid samma ramlande, beroende på om det är en flicka eller pojke. Sedan kommer vi till skolan där kön är genomgående organisatorisk princip: ”Flickorna plockar undan saxarna medan pojkarna ställer upp på led!” eller: ”Flickorna får gå in först så ska vi se om pojkarna kan lugna ner sig lite.”
Somliga barn får namn: ”Erik, sluta sparka. Nicke, detdär är inte roligt. Ali, kan du också samla ihop dig? Har du loggat in nu, Filip? Okej tjejer, nu när alla är klara kan vi börja.” De tjejer som varit klara den senaste kvarten förstår att de vare sig har en personlighet eller ingår i alla.

Förskolan har kommit längre än skolan. I arbetet med aktiva utemiljöer har förskolepedagoger upptäckt att barnen leker mer med varandra om miljön är avkodad från kön. Då får barnen chansen att vara barn. Sedan sätter vi ändå igång med sorterandet i skolan, med flickorna hit och pojkarna dit. Inte för att vi måste, utan för att vi slutat tänka.

Så fort någon försöker tänka i sin pedagogiska gärning blir det ett jävulens liv. I en förort till Stockholm tänkte ett litet blått parti gå till kammarrätten för att pojkarna ”tvingades” sitta på rosa luddmattor. (Mera sällan åberopas den högre juridiken om flickorna får möjlighet att skita ner sig, ty enligt normen kan det för dem vara nyttigt att bete sig norm-alt ett tag, bara det inte inkräktar på någon liten pojk.) De hysteriska reaktionerna brukar gå ut på att pedagogiken gör våld på naturen, som om det inte vore varje människas naturgivna rätt att få välja sin personlighet.

Om antifeministerna sa vad de egentligen menar: att genuspedagogik gör våld på kulturen, då skulle jag förstå dem och instämma, ty detta är dess själva syfte. En kultur som tvingar in människor i destruktiva system av dominans och underkastelse är en kultur som måste dö, annars är det kvinnorna och hbt-arna som dör.
För att hålla detta på norm-al samtalston kan jag istället säga: Ingen ska bli hindrad eller tvingad, men var och en får möjligheten att prova allt och hitta sin grej och vad är det som är så farligt med det då?
Någon kommer ändå att skria om biologiskt-hormonella avgrunder som måste få finnas. Den sortens måsten visar inte, som de tror, att könsrollerna är nödvändiga.
Den visar att de för somliga är bekväma och attraktiva.

Noboytoy har också bloggat

Skola från hets till koma

Recensionen av Liedmans bok om skolan pryds av ett stort foto ur den bitvis pekoralistiska filmklassikern Hets. Fotot ter sig irrelevant, för det är vanligen inte öppen sadism som plågar våra skolbarn. Det är uttråkning. I en skolinspektionsrapport står en mening som bet sig fast: Att barnens aktivitet och intresse minskar ju längre lektionen pågår.

Liedman har uppenbarligen skrivit en intressant bok där han visar hur ”mixen av marknadsliberala lösningar och konservativa pedagogiska ideal är en dominerande trend i västvärlden”. Hela utbildningssfären är underkastad en process där allt – från kunskapen till de studerande – förvandlas till varor.
”En av de främsta uppgifterna borde vara att främja mänsklig växt, kritiskt tänkande, nyfikenhet och bildning” skriver recensenten och frågar sig om inget finns att sätta emot dagens politik?

Till att börja med har vi läroplanen. Med en värdegrund förankrad i de mänskliga rättigheterna och en dynamisk kunskapssyn som rymmer fakta, färdighet, förståelse och förtrogenhet.
Vi har också den forskning som visar vad som är betydelsefullt för att nå goda resultat: pedagogernas förväntningar och bemötande, tydliga mål och kontinuerlig återkoppling till varje barn, stimulans och utmaningar vid rätt tillfälle, fokus på kunskap och att involvera barnen själva i hur man skaffar sig den.
Alltså motsatsen till en pedagog som jobbar sig blå framme vid tavlan medan barnen faller i koma.

Betygen då? Det finns ingen forskning som visar att kunskaperna ökar genom betyg. Det finns ingen forskning som visar att kunskaperna minskar heller. En del barn mår bra av betyg, andra mår dåligt. Därmed sagt att vi kan ha dem eller inte ha dem. Den stora nackdelen med att ha betygen kvar är att de styr undervisningen och inte mäter det som de är avsedda att mäta. Och aldrig har gjort.

Åter till recensionen. Den utmynnar i en tveksam förhoppning att en litteraturkanon skulle innebära en satsning på så kallade mjuka värden så som ”kulturell och nationell identitet, estetisk kvalitet”. Aha - det var konservatism utan lönsamhet han ville ha!?
Låt oss istället satsa på barnen, på deras aktiva erövrande av kunskap. Satsa på att genomföra läroplanen, till att börja med.

la Danse

Gentele skriver lysande i dagens SvD om dansfilm. Hur den förmedlar allt från ”besatthet och frigörelse till ren lycka”.
En gång i tiden var vi många som ansåg att dans inte går att visa på film, och när vi som balettelever gick på specialarrangerade visningar av Fonteyn och Nurejev var det för att det var vår enda chans att få se dem, inte att se dans, eftersom Operan då hade en mycket rikare repertoar än idag.

På 70-talet revolutionerade Cullberg tevebaletten genom en speciell fototeknik som fick dansarna att flyta i och ur bild (exempelvis den prisbelönta ”Rött vin i gröna glas”). Det var vackra bilder men inte riktigt dansant, eftersom dansare har fötterna på golvet medan de förefaller luftburna; en konflikt som för mig är dansens självaste mening.

Men dansfilm eller filmmusikal är något annat och mer än filmad koreografi, och Gentele nämner i sin artikel alla de största inom genren. Hon inte precis jämför Fred Astaire med Gene Kelly - något som i mina kretsar var betydligt mer relevant än Lennon-McCartney-Jagger - men hon låter som om hon föredrar den atletiske Kelly framför perfektionisten Astaire. Jag tycker tvärtom, men det är som sagt inte jämförelser som är det viktiga.

Gentele lyfter Fosses fantastiska produktion: Cabaret, Chicago och den sorgligt underskattade All that jazz, en dansfilm som hör till det verkligt besatta slaget. Givetvis tar hon upp Saturday night fever, liksom Fame som faktiskt blev en mycket bättre tevserie än den rapsodiska filmen. Tack vare dem avnördades dansskolan, den blev nästan hetero och samtidigt nästan sportig. ”Fuck art, let’s dance” stod det på danselevernas tröjor, vilket inte var vad jag hade önskat. Vad jag önskade var mera någonting i stil med den nu elva år gamla filmen Billy Elliot, en berättelse om både klassamhälle och konst. Här handlade det om att komma bort från idrottsprestationen, in i skönheten.

Mellan dessa verk missar Gentele A Chorus Line från -85, kanske för att den innehåller förhållandevis lite dans – för att vara en film som uteslutande handlar om dans. Men jag noterar bara en enda film som Gentele glömmer helt, och det är den mycket udda Eldfågeln från 1952, en svensk-italiensk samproduktion med den tidens stjärnor, främst bland dem premiärdansösen Ellen Rasch. Idag uppfattar vi iscensättningen som melodramatisk. Men tänk att man för snart sextio år sedan kunde samla det bästa som kulturlivet erbjöd, ge plats åt en okänd koreoraf (Maurice Béjart som sedan blev en av Europas största) och spela in en internationell film med engelskt tal – och tänk att man inte kan göra det idag. Eller, att de som gör det är avantgardister.

En nästan avantgardistisk, i alla händelser dokumentär dansfilm som är nästan ny är den två år gamla la Danse. Vill du tillbringa över två timmar i det gamla operahuset i Paris och njuta av intensiva repetitionsscener, plågsam perfektionism och åldrad arkitektur så finns den här.