Dumbommarnas paradmarsch

Minns någon dessa satiriska verser? De cirkulerade runt år 1990 till förskräckelse och förtjusning. Texten går utmärkt att sjunga på melodi Finska Rytteriets Marsch, så blir den ännu lite hejigare.

”Nu är det tid att vi alla tar strid
och förvaltar det vinkinga-arv som vi fått
och gör oss av med varenda jugoslav
och skickar iväg varenda slemhottentott.
Kom låt oss jaga dom dit där dom kom
och sen inte släppa nån jävel över bron.
Ner med det utländska, fram för det storsvenska
fram för det svenska i vår svenska nation!

Ja bort med Bernadotte från vårt kungliga slott
och ut med hans invandrarkärring, och sen
sätter vi Refaat el Sayed på en kamel
och skickar iväg den till öknen igen.
Och Miro Zalar, honom förklarar vi
för en inte längre önskvärd person
Ner med...

Så ut med Mercedes och Ford och även Levis
kamera och klocka, telefon och kompass
lägg av med Johnny Walker, och bingo och poker
och fotboll och glass och fralla och negerjazz!
Ner med bananerna, utländska vanerna,
ut med pekingesern och av med joggingskon!
Ner med...

Ta bort alfabetet och sifferhelvetet
och stryk alla utländska ord likaså
Tro inte en sekund på att jorden är rund
för det är det nån svartskalle som har hittat på.
Ner med vetenskaperna, länge leve aperna
för vi är storsvenska, saliga i tron!
Ner med det utländska, fram för det storsvenska
fram för det svenska i vår svenska nation!”

Okänt upphov (så vitt jag vet)

Inte stolt, men inte heller ogin

Läste Herman Lindqvist om nationaldagen (ännu ej utlagdpå www.fokus.se). Först kommer några slängar mot ”liberala fosterlandsförnekare” – ett rätt kul epitet, men på Lindqvist låter det som att vi vore ett helt mediadrev. När det i själva verket var en mycket klar minoritet som var emot att på oklara grunder helgdagsförklara nationaldagen. Jag vet. Jag låg nämligen bakom en del av den. Minoriteten, alltså.
Sen drar Lindqvist fram den svårutrotliga missuppfattningen att motståndet mot att ge nationalismen sin egen högtidsdag skulle vara att ogilla Sverige; tycka det är dåligt, fult eller skämmigt.
Nejvars. Jag tycker bra om Sverige, iallafall sommartid. Men detta är mig inte någon källa till stolthet. Jag har inte dragit fram Dalälven just så där perfekt mellan de uppodlade sluttningarna och hängbjörkarna. Det var inte någon större prestation att låta mig födas på Vireberg i Solna bland en hoper andra musblonda snorungar med munsår. Jag kan inte ta åt mig äran av att Sverige är så trevligt.
Men enligt förarbetena till helgdagens instiftande var detta vad vi skulle känna: stolthet, identifikation.

I andra sammanhang har jag skrivit vad jag anser om statligt påbjudna identiteter... så här kunde dagens blogg vara slut. Om inte Lindqvist kommit upp med en lite rolig liten idé: Betrakta nationaldagen som Sveriges födelsedag (med ungefär samma historiska ackuratess som Jesus’ dito). Se där: nu känner jag mig som de muslimska ungarna som inte visste om de fick fira jul eller ej. Men som, när de fick sammanhanget klart för sig, sa: ”Det är klart han ska få sina födelsedagspresenter!”

Jag är ingen ogin typ. Det är klart Sverige ska få sina födelsedagspresenter.
Så skulle jag kanske ha sagt, om detta hade varit motiveringen till nationaldagshelgen. Men det var det inte.

Motiv saknades i stort sett i såväl utredning som proposition. Nationaldagens betydelse var ett illa dolt utslag av nationalism som de ansvariga inte trodde skulle märkas, för det var ändå så litet och förresten gör alla andra också... Förarbetena var ett dravel från början till slut.
Så, alla lindqvistare - alla liberala fosterlandsmostrar - tycker ni inte det är trist? På usla grunder genomdrevs en helg som ingen visste vad den skulle vara till för. Utom de som verkligen står för att de är ”nationellt sinnade”.

Nationalitetspolitik; något för pissminkar

Försökte läsa Sverigedemokraternas invandringspolitiska program, antaget vid deras senaste stora möte. Försökte tänka mig in i att detta är politiker med visst folklig förankring som presenterar en politik som ska bemötas seriöst.
Försökte, alltså.

Första raden, första meningen, lyder: ”Sverigedemokraterna betraktar nationalitetspolitik, biståndspolitik, flyktingpolitik och invandringspolitik som en helhet. Inom detta område...”
Men vänta: nationalitetspolitik???
Idag finns inget vedertaget politikområde som heter så.

För några år sedan fanns inga vedertagna politikområden för jämställdhet, hbt-frågor, ekologi, diskriminering, eller EU. Vi har skapat dessa områden genom envis problemformulering, eller tjat som det brukar kallas.
Sådant tjat är vad Sd håller på med nu, angående nationalismen, och även om jag ville kan jag inte ta ifrån dem den demokratiska rättigheten. Men som de manipulativt populistiska småråttor de är låtsas de att politikområdet redan finns, att det redan är något som diskuteras, att frågor om nationalitet engagerar oss alla, och att de ska röras ihop med frågor om bistånd och migration. Samt givetvis att Sd har goda lösningsförslag.

Att driva sin fråga är en sak. Att låtsas som att alla redan är engagerade i den är måhända listigt, och likafullt något för fega små pissminkar.

Nationalitetsfrågor finns inte.
Min demokratiska tjat-rätt kommer att användas till att blockera dem.
Men varje arrangemang där Sd får träda fram i seriös debatt öppnar för frågor om ”nation” och folk och tillhörigheten i dessa.

För cirka sjuttio år sedan var det utrotningspolitik som bedrevs i Europa. Fullständigt obsolet är den inte. Men enligt min mening är det postulat och diskurser som ska utrotas för att de saknar tillhörighet. Inte folk.

Läsning för svennar

Chefredaktören Selda Evgin om den nya gratistidningen Förort (källa DN):
”Det kommer inte att handla om ’svennar och blattar’ för det finns ju även svennar i förorten.”

Konfunderad vrider jag på meningen. Att Förort blir en nöjestidning och inte ”politisk” som Gringo är ju en sak. Men att en text inte ska handla om svennar och blattar därför att den också har svenska läsare - i detta ser jag ingen logik.

Är det som med barn- och flickböcker? Att barnboken måste handla om en pojke, annars vill inte pojkarna ta del. Och handlar boken om relationer, då blir den en flickbok. Seriös och med lågt underhållsningsvärde.
”Den ska inte handla om förhållandet mellan pojkar och flickor, för det finns ju även pojkar i klassen.”
Mjaa, lite så är det nog.

Många svennar läser Gringo och många blattar läser DN. Men frågor om etniska relationer antas fortfarande ha en målgrupp. Några som ”berörs”. Som går omkring och är etniska och skaffar sig komplicerade relationer. Till skillnad från normalnollorna utan egenskaper.

Låt oss hoppas att den färdiga nöjestidningen Förort får oss att tänka i något mer nöjsamma banor!
För Evgin och jag är säkert lika förtjusta i förorten. Den bloggade jag om här.

Han var väl två

Historisk bildning är nödvändig, och ett ställe att skaffa den på kan tänkas vara i skolan. Men när jag upptäcker att barnen fortfarande svarar på frågor om Sten Sture på prickade rader är jag färdig att ge upp hoppet. Om skolan eller om historien, eftersom båda lider katastrofal brist på förnyelse.

Jag frågade en god vän, en verkligt framgångsrik god vän, en av mina få vänner i karriärbranschen – kort sagt en välutbildad, välanpassad, väluppfostrad person i sina hittills bästa år, vad hon vet om Sten Sture.
- Var han inte två, sa hon efter visst övervägande.

Det är ungefär all kunskap vi behöver om Sten Sture. Att han vid närmare eftertanke var två. Så varför ska då skolbarn i sina hittills bästa år behöva svara på frågor om deras illgärningar – på prickade rader! – medan åtminstone en halv vuxenvärld råmar efter bättre historiekunskaper?

Tålamod och beredvillighet är goda egenskaper. Men är de av så oöverträffat värde att de systematiskt måste tränas in i nio års tid, påhejade av politiker av alla möjliga färger, men på bekostnad av bildningen?

Varför trycka allt som tycks?

Inte många kan ha missat Rojas’ debattartikel om att skolornas läromedel är förtäckt socialistpropaganda innästlad via, hör och häpna, familjen Bonnier. Inte många kan heller ha missat bloggarna om saken. Josefin Brink är bara ett gott exempel.
DN läser jag så sällan att jag vanligen är för sent ute när de kommer med någon riktigt ångande hästskit. Men några smärre reflektioner unnar jag mig:

1. Vetenskap är fakta och fakta är inte politiska – inte förrän de används. Att samma fakta kan användas för att dra olika slutsatser (exempelvis om läget i klasskampen år 1932) brukar med ett normalt språkbruk kallas både demokratiskt och teoretiskt.

2. I en till gymnasieskola förklädd fornlämning lät jag mig under några ungdomsår undervisas i historia av en reaktionär officer som med pedagogisk iskyla och intellektuell passion lärde ut att någon alltid tjänar på förhållandena - och mer eller mindre under hot satte i oss att utan undantag ställa frågan varför; språkets viktigaste ord.

3. Varför låter DN, Bonniers’ guldkalv, mjölkko och flaggskepp, trycka detta generalangrepp på ägarfamiljens kryptokommunism? Månne det är ett hedersamt exempel på civilkurage - eller ett mindre hedersamt försök att ta kål på den stackars förvirrade Rojas utan att det märks stort mer än i bloggosfären.

Internationell solidaritet, nationellt gnäll

”Flamman utpekades som ’säkerhetsrisk’ och nekades att närvara vid Sverigedemokraternas riksårsmöte i Karlskoga. Men vår norska systertidning Klassekampen var där och bevakade händelserna” läser jag i veckans Flamman. Internationell solidaritet – jag gillar sånt! Men hittar inte den utmärkta artikeln i nätupplagan, så ni får jaga tidningen i pressbyrån.

Inte ett välunderbyggt ord hittar jag i de rikliga citaten från Sd:s Mattias Karlsson som är en friskus på lösa antaganden: ”Muslimerna är... Ta emot fler än vi klarar av... Invandrarna är ett hot...Känslan av gemenskap minskar...” Inga fakta. Mycket känsla.

”Svenskarna har en absolut rätt till att behålla och vidareutveckla sin kultur och identitet i Sverige” säger Karlsson. Och där uttalar han sig korrekt. Den rätten har vi ju. Så vad farao gnäller han om? Eller - vilka skumma kulturyttringar är det sverigedemokraterna ser sig förhindrade att utöva?

Vems är staden?

Igår tog jag in ett citat ur min dikt Vems är staden. Här är den i sin helhet:

Vems är staden?
Privatiserat privilegierade eliter i urbana utrymmen
tillåter tystlåtet maktlysten
att via telefonsignalerade transaktionsmönster äga rum
utan att någonsin
Gatlyktor och grävskopor sköt bort skräcken och träcken
Uppvärderade servicekonsumenter skjuter pengar
och svarta kvinnor under mattorna
dukar eller under
Där myllret, skvallret
gälla modershjärtan över kikhostorna
tills grannlåtens dragharmonium eldade tanklösheten
där likvakan för strejkvakten
svett och beska, svek
då gula lyktor längs kajerna
belyste bakgårdsbråten,
osynligt
drunknad i Vater Rhein

Innanför nedisade fasader
bakas kunskapsmassan av miljoner program
in i freonnätterna
Olympiskt lugn härskar i kulturhuvudstaden

ur Möjligt Land, -01
foto gratis från www.fotoakuten.se

Småaktig samtid

”Ökningen av fattiga kvinnors migration för att söka arbete över nationsgränserna har medfört en ökning av den internationella ’maid trade’ (pighandeln), liksom av internationell sextrafik och –turism. Många globala städer kräver, och är helt beroende av, tjänster och hemarbete utfört av immigrantkvinnor. ”

Så skriver Chandra Talpade Mohanty i Feminism without borders. En bok jag inte skulle rekommendera annat än till akademiker, eftersom den befinner sig på en för oss lekpersoner olidlig abstraktionsnivå. Det är inte kvinnors villkor hon diskuterar, det är inte ens feministiska teorier. Mohanty fördjupar sig i den diskussion som förs eller borde föras om förtjänsterna hos olika argumentationer och interventioner angående feministisk teoribildning om kvinnors villkor.
Ändå är det rätt roligt med en författare vars uppfattning om en fallstudie inte är att nån tjej berättar om sitt liv, utan faktasamlingen om tvåhundratusen textilarbetare i Narsapur, Indien. Sådant ger perspektiv.

Men den största behållningen var meningen jag inledde med. Maid trade. Detta, och de globala städernas beroende av sina uppassare i privatsfären, får de så kallade reformen med kallade hushållsnära tjänster att framstå inte bara som som småaktig utan som pinsamt, ängsligt samtida.

Första gången jag hörde talas om globala städers krav på hushållerskor var i en föreläsning av Saskia Sassen, sent 1990-tal. Det gav mig raderna nedan.
Ofta undrar jag vad de håller på med på universiteten. Men jag är väldigt tacksam över att de håller på.

”Uppvärderade servicekonsumenter skjuter pengar
och svarta kvinnor under mattorna
dukar eller under”

Ditt Paris

”Vilken stad är ditt Paris?” frågades i lördagens understreckare i SvD. Artikeln var bitvis snårig med hänvisningar till Bourdieu och fransk litteraturkritik, men den bottnade, tror jag, i frågan om Paris’ betydelse för konst och kultur i Europa, med en hel del ganska intressanta hänvisningar till bland annat Strindberg.
Artikeln tog också upp frågan om vad vi egentligen menar, vi som har svagheten att ibland häva ur oss sådana generaliseringar som att Paris är kulturens huvudstad, eller varför inte världens när vi riktigt får spelet. I artikeln argumenteras, i någon mån onödigtvis, mot dem som blåser upp denna förhoppning i oskrymtad fransk nationalism. Men säkert är vi fler som hyser Paris-illusioner utan att vara nationalister – för oss är det tvärtom avigsidan av en internationell dröm.

Paris har byggt på sitt rykte sedan 1100-talet, och konstnärligt i åtminstone ettpar sekler. Dess kosmopolitiska storhet är helt avhängig drömmarna hos poeter och artister världen över. ”À Paris!” Pärlemorljuset åt målarna, gyttjedunklet åt författarna, åt livsälskarna möten och mosaik; allt som är roligt från ost och mode till blod. ”Paris framträder som cent­rum för våra föreställningar, ett centrum som var och en kan tillägna sig och göra till sitt,” citeras en usansk forskare i artikeln.

Globala reseskribenter brukar i inverterad snobbism inskärpa att världens kulturella centrum idag är exempelvis Shanghai eller Sofia. (Ungefär som Jan Myrdal på sin tid ansåg att de mest kvalificerade intellektuella samtalen bedrevs i just de städer där han råkade befinna sig!) Men den mentala staden, eller begreppet (”Paris” att skilja från ”Frankrikes huvudstad”) är summan av de bilder den genererat.
Alla städer värda namnet återföder sig själva i bilder. Men Paris är fortfarande ett kraftfullt europeiskt exempel även jämförelsevis, eftersom den så länge har varit centrum för så många människors föreställningar. Envar som kommer dit kan inte undgå att påverkas av det, från namnplattor på väggarna till drömmar i stenarna. Men frågan är om Paris idag är något mer än sin historia?

Allt sedan mitten på 1970-talet försökte jag tillägna mig ett Paris. Låt oss säga att jag nästan lyckades – och att staden i detta lyckosamma ögonblick förvandlades och förfulades.
Antalet konstgallerier per capita är fortfarande imponerande, men för övrigt förefaller den allt utslätande uttråkande unionen att lyckas. Samma reklam, samma utbud i galleriorna, samma kapitalistiska hegemoni. Allt det som var udda, den älskade intra-inter-kulturella odlingen, finns naturligtvis kvar, men den blir allt svårare att urskilja.

”Vilken stad är ditt Paris?” I värsta fall, den från i förrgår. I bästa fall, den där alla impulserna möts och magin uppstår på nytt. Och inte i galleriorna, utan på gallerierna.

Foto HD, från Shakespeare & co på Seine-stranden

Kosläppet

Igår skrev jag om koordinatsystem. Idag om kor. För trots att helgen varit dystert kall och regnig väntar vi på kosläppet.
I hagar och backar, kilometervis stängslade med vita elband, ska inom kort korna att råma och rusa och skutta och stirra tosigt vildögt.
Ronjas vårskrik. Fyrbent i sättning för kohorn.

Utan kor vore vårt landskap en risbacke. Kosläppet är befrielse för en hel livsform – inte bara kornas, utan vår egen. Siktvidden!

Jag minns sextiotalets familjejordbruk om tio mjölkkor som vi drev uppåt skogen med rispiskor. Då behövdes ännu slåttervall, så att sluttningarna ned mot vattnen markerades av guldgula hässjor. Idag talar jag om halvtidsdrivet eu-bruk för biff, där minsta kalv måste brysselberäknas och därför har gult clip i örat. Men ibland rymmer de fortfarande in bland äppelträden. Och i ett väsentligt avseende är resultatet av ko-bruket detsamma; öppna landskap, för oss som vill se ängarna slutta ned mot sjöarna.

Om kornas betydelse har jag tidigare skrivit andra krönikor (8 juli och 11 aug på Estradpoesi).

Koordinatsystem

Häromdagen kom jag in på frågan om Sverigedemokraternas (och för den delen, Miljöpartiets) plats på höger-vänster-skalan, och igår nämnde jag moralens position i valet. Dessa frågor hör ihop, så till vida att det förutom skalan höger-vänster finns en som kan kallas konservativ-progressiv.

Vid den konservativa polen ligger det som en gång i Tyskland kallades Kirche-Kinder-Küche (kyrka, barn, hushåll). JA till allt som ter sig som på farfars tid, från glättiga hembiträden till cellerna på gamla Långholmen. NEJ till alla udda intressen, och dit räknas kvinnor, homosexuella, svartskallar... och ungefär det som min far brukade sammanfatta i slängen ”ungar och jävulstyg”.
Den progressiva polen är den som ger utrymme för individuella rättigheter och alternativa livsstilar, för förändring av allting – till snart sagt vilket pris som helst.

Lägg skalorna vinkelrätt mot varandra i ett koordinatsystem, och politiken blir en aning lättare att förstå.
Till exempel varför folkpartister och vänsterpartister tills för bara några år sedan gemensamt kunde försvara asylrätten (progressivt). Eller varför socialdemokratin i många år tappat kvinnornas rättigheter precis på tröskeln till genomförande (konservativt). Eller varför Mp var i stånd att samregera med S och oss (progressivt), och varför detta ur vår synvinkel fungerade bättre, än om S hade geggat ihop sin konservativa sida med C och Kd. Slutligen, varför vi i någon mån föredrar USA:s demokratiska högerparti framför det republikanska.

Men kvar blir frågan varför skalan konservativ-progressiv idag förefaller så viktig i svensk politik. Varför det handlar om de ”värden” som berör ”vanligt folk” medan höger-vänster-skalan utropats som gammaldags och ointressant. När vi behöver hela koordinatsystemet.

Moderatombytet passar fokusflytten

Att läsa: "George W Reinfeldt, konsten att göra en politisk extrem makeover"

Forstorp och Palmer har undersökt Fredrik Reinfeldts totala omdaning av Moderaterna, och jämfört den med George W Bushs omvändelse till ”medkännande konservativ”. Visst finns det paralleller. Och visst framgår det att vad Moderaterna har åstadkommit är att förpacka gamla högervaror i så nytt omslagspapper att paketet blev historiskt.

Men hänvisningarna till Bush saknar egentlig poäng. Författarna utgår från att läsaren tänker som de själva: Bush – usch! Och vi som tänker så gillar inte Reinfeldt heller, med eller utan kejsarens nya kläder. Men den eventuella läsare som ser hyvens sidor hos Bush ser dem också hos Reinfeldt, så hon kommer inte att drabbas av någon avslöjandets klarsyn.

De bästa avsnitten i boken är de som tar upp propagandaapparatens betydelse och samverkan mellan media och kapital, liksom reflektionerna över demokratins tillstånd och den aktuella fokuseringen på moralfrågor. En del arbetarväljare tycker att könsroller och lag & ordning idag är viktigare än klassorättvisor, och det är något vi har all anledning att fundera mer över.

Förskjutningen av politikens fokus är egentligen viktigare än kejsarens kläder eller presidentkandidatens frisyr. Alldeles oavsett det att Forstorp & Palmer gjort ett gott jobb.

Förenklingar är för svåra

Politiker från höger till vänster har svårt att möta sverigedemokrater och andra rasister i öppen debatt. Oavsett om de välkomnar dem till tevestudion eller inte. Detta framgår av en utmärkt artikel i DN.

Forskaren Helene Lööw tror att problemet kan vara att Sd varken är höger eller vänster utan en blandform. Med all respekt för Lööw, men detta omdöme får mig att hoppa högt. Om blandningen blev nationell populism - vad återstår då av ideologierna? eller, vilken smörja fanns i dem från början?

I Landskrona har Sd röstat med de borgerliga i sju av nio voteringar, en tendens som tycks gå igen i flera kommuner. Det kan förstås vara förvirrande för övriga politiker. Men även Miljöpartiet delar sina sympatier mellan höger- och vänsterlösningar, och det har inte avskräckt någon från att debattera med dem. De har snarare lyfts fram.

En större svårighet är nog Sd:s fria förhållande till fakta. Det krävs att motståndaren är kunnig och mångsidig. De populistiska förenklingarna gör det också alltför enkelt att låta Sd ställa frågorna och svara som om deras intuitiva tyckande vore rationellt.

Men mest förvirrande för politikerna tycks vara att deras schablonbild av rasisten inte stämmer. En kommentar är: ofta låter Sd som snälla folkhemsförespråkare, inte som brutala skinnskallar.
Visst är det så. Vad denna demokrati har vägrat att förstå är att rasisten är vem som helst av oss.

Sd:s folkliga sida är drömmen om ett stabilt, harmoniskt förflutet då alla människor var lika och alla hade det lika bra. En fullt så folkhemsk epok har aldrig funnits, men som dröm är den lätt igenkännlig och ytligt sympatisk. Man måste studera den närmare för att se att det är några som ska bort.
Det räcker att DN granskat några av förslagen inför Sd:s riksårsmöte på fredag. Då den invandringsfientliga profilen ska skärpas ytterligare.

Lööw pekar på behovet av en motbild. Det skulle då vara en dynamisk, omväxlande framtid då alla människor är olika men alla har det lika bra. Men den skulle inte attrahera de väljare som verkligen uppfattar olikhet som skrämmande. Frågan är hur de kommit att frukta kulturell olikhet värre än klassorättvisa.

Asvardag, regnbågsdröm

Igår skrev jag om det politiska receptet att möta människor i deras vardag, där de är.
Personligen tycker jag att vardag är överreklamerat. Till och med astråkigt.
Det är nu inte jag som ska omvändas, men det skulle hursomhelst inte falla mig in att rösta på en person eller ett parti som uttrycker sig ordinärt småttgrått plattitydiskt.

En plattityd går ut på att vi alla är lika. En annan går ut på att vi alla är olika.
Båda är sanna, men den andra är roligare.
Eftersom vi alla är olika betyder saker olika saker, och vardag kan betyda hemma, stabilitet, trygghet, och kanske fler goda ting som jag inte kommer på.
Hemma, stabilitet, trygghet är gott. Men vänsterns framtidsmotton är inte summan av allt som är gott. Och just dessa goda ting låter mer som något kristkonservativt.
Kanske vänstern ska återerövra det goda hemmet från de skumma dunkelmurkna?
Mnjaa, det kanske vi ska. Men att ta tillbaka, eller ens att ta, är inte vår huvudsak.
Arbetarrörelse betyder bara arbeta och rörelse. Att röra och att göra.

Revolutionärt, det vågar jag inte säga (så om du läste det, läste du fel).
Men förhoppning, förändring. En regnbåge, trots allt.
Regnbåge vågar jag säga.
Och ”trots allt”, det vågar jag alltid säga. Trots allt.

Såg du mottot till bloggen? ”Bara om bärarna drömmer.”
Det är på allvar.
Folkets drömmar är det viktigaste som finns. Även om, eller därför att, de kan slå ut i flaggduk och bli farliga.

Den vardagspolitiker som slår sig i slang med sjåarna snackandes om hur snålt det är här i hamnen såhär i islåsningen när inga skepp seglar in och inga fartyg lastar ur – den politikern kan jag assassinera i smogen på närmsta kajkant, för han tog ifrån oss det bästa vi hade.
Bärarnas drömmar.

Vänstern ska inte stoppa vardag i halsen på folk som sitter upp till halsen i vardag.
Vänstern ska erbjuda... nej förskona mig från visioner.
Vänstern = verktyg.
Kniv och rep, nål och garn, splittra och ena
Spaden mot roten ur förståelsen
Stege mot krönet i kulört

Platsen som huvudsak

Vi måste möta människor i deras vardag, vi måste vara där människor är... är lösningsförslag som i åratal har upprepats inom vänstern. Visst vore det kontraproduktivt att vara där inte en människa är – men som alla recept är fraserna ganska förenklade.

Ibland ställs vardagliga möten i motsats till parlamentariskt arbete. Men vi kämpade i decennier för vår rättmätiga, demokratiska plats i parlamenten. Vi lyckades övertyga människor om att vi var värda en plats där. Skulle vi då tåga ut dit "där människor är" och säga att de hade fel? Att vi vill vara utanför, vara med dom istället.
Som jag påpekat i ett annat sammanhang: Att flera maktlösa samlas på samma plats ger oss inte mer makt.

Ibland görs de vardagliga mötena till en livsstilsfråga. Att vänsterpartister har en alienerande effekt redan genom vår uppsyn och vårt munväder. Om det stämmer är det tråkigt. Men hur förändrar vi det? Vi vill väl hellre ha fler aktiva, än andra aktiva?

Denhär platsen ”där människor är” börjar få status av myt. Kan någon säga var den ligger kan vi förstås gå dit allihop. Men förmodligen vistas de flesta av oss ständigt på platser där det också finns en massa andra människor, och dem talar vi med, grälar och skrattar och uppmuntrar och gnäller och är med, tills vi går hem och lägger oss. Men partiet växer inte ändå, så frustrerade anklagar vi oss själva för att ha varit på fel plats (när istället precis allting kan ha gått fel i kommunikationen, utan att platsen hade med det att göra). Det är då de föds, de desperata idéerna att vi också ska lösa människors problem i deras vardag, där de är. Göra om partilokalerna till medborgarkontor och göra socialt arbete bland hemlösa.

Men politiskt arbete handlar inte om att ta hand om folk och fixa saker åt dem. Det handlar om att folk går samman och löser problem tillsammans med sina kamrater.
Om sen folk inte orkar eller vill det, då är det orken eller viljan vi måste arbeta med. Det förstnämnda handlar bland annat om generell välfärd, en höggradigt (men inte enbart) parlamentarisk uppgift. Det sistnämnda, viljan, är mycket mer komplicerat. Låt mig kort kalla det en kulturkamp som inleddes av SAF på 70-talet, innan vi egentligen märkte det. Och vänsterns misstag är lika mycket att försumma den ideologiska kampen, som att vara på fel plats. Eller kanske: att inte se att den kampen utspelas i folks huvuden. Och den platsen är verkligen mycket svår att ta sig in i.

Tulpanen

Jag är där bokstäver faller till marken
i det jag trodde var

mitt möjliga land

Då, i legendtiden
slog bokstäverna ut som solrosor
och fanorna i våd på våd,
dem jag var ute efter
sista stora färdiga.

Bokstäver och blommor
är inte farligt

Fanor

riskabelt

Jämställdhet och omvändhet

”Å så ska vi jobba mycket med jämställdhet framöver. En av våra viktigaste frågor, faktiskt. Men då så ska vi inte prata så mycket om dethär att män och kvinnor har olika löner och sånt. För så är det inte i vår kommun. Utan det ska vara sånt som berör våra ungdomar! Ta bara detta att killarna har så mycket sämre skolresultat. Så får det inte vara. Nej, vi ska jobba med detta med jämställdhet, vi ska ju vara en förebildlig kommun!”

Så kan det låta. För så fort en orättvisa drabbar pojkar/män är det som att säga killevippen – då måste saker och ting förändras, förvandlas. Nu genast. Men vi lever med könsskillnader varje dag, i varje situation. Eftersom vi räknar med två kön blir det ett av dem som får det sämre varje gång. Nackdelarna borde teoretiskt vara jämnt fördelade. Men istället drabbas flickor nästan jämt. Utom i skolsammanhang. Och då jädrar ska här åtgärdas!

Lika dumt som när det dillas om omvänd rasism. Dvs det faktum att det finns trista svartskallar som inte vill vara med svennar.
För det första, de kanske inte ser nån anledning till det. För det andra, de kan faktiskt sitta där och sura. Utan att det diskriminerar bort oss från en enda position som vi vill ha, utom kanske grillen på kolonilotten, eller jobbet på pizzerian som de ger till sin brorson. Men då jädrar ska det åtgärdas igen!

Därför kan man säga det femtielva gånger om dagen: Det handlar om makt. Inte om livets allmänna förtretlighet.

- - -
Fotnot: Killevippen fungerar som magiskt ord Astrid Lindgrens ”Nils Karlsson Pyssling”. Om du är i Stockholm, gå på Kulturhuset och se den gedigna fotoutställningen om vårt lands största skönlitterära berättare. Det ger mer än att läsa min neggo blogg, och det säger en del om flickor och pojkar också.

Mer eller mindre pinsamma helger

Firade 1 Maj i Falun. 80 demonstranter, varav en stor del irakier och palestinier. Internationell solidaritet var alltså ett starkt tema. Mycket sång; Internationalen, Bandiera Rossa, Ååå tjejer. Till min förvåning medverkade några i Fi!

Sedan dess har jag sett att inte bara Fokus utan snart sagt varje borgerlig kolumnist har kastat sig över 1 Maj. De bara måste få dela med sig av sin upplevelse: de har inte demonstrerat. De känner sig främmande för högljutt kravställande. De har grillat i trädgården. De tycker det är pinsamt att gå i grupp. De tillhör verkligen arbetarklassen, men har insett hur komplicerat det är med förändringar. Med mera rundsnack.
De är så många, så sinsemellan likartade och så genant surriga att det måste innebära någonting. Till exempel att 1 maj fortfarande har en fantastiskt provocerande potential. Tack för upplysningen, generade borgare!

Ryding i SvD gick ordentligt igenom årets helger för att se vilka som spelat ut sin roll och fundera över vilka vi kan införa istället. Ja, när borgarna + S utropade en särskild helg för nationalismen föreslog jag att både FN-dagen och 8 Mars borde komma ifråga, om det vore så att folket känner för förnyelse. Men det verkar som att folket är mest intresserat av att få fler helger. Inte istället för. Det kallas arbetstidsförkortning.

Ryding verkade se det som omoraliskt att somliga får ledigt för att demonstrera. Men om vi, i likhet med våra förmödrar, helt fräckt tog oss ledigt för att göra det – vore inte också detta omoraliskt? Är det så att rättvisekrav a priori är omoraliska, för att nu inte tala om pinsamma? Sedan jämförde han 1Maj-firandet med det hypotetiska tilltaget av borgarna att fira bildandet av sin allians.
Att de kan uträtta mycket på kort tid, det är jag medveten om eftersom jag bor i en liten stad där hyresrätterna fladdrar förbi som flyttfåglar. Men att borgarna skulle få självaste historien att rulla så anmärkningsvärt fort att folkliga helger skapas på ett par år, det var nog bara ett utslag av hybris. Eller, kanske, av klasshat.

Första Maj i Fokus

Tidningen Fokus brukar jag framhålla som ett sällsynt exempel på aktuell, balanserad journalistik. Men säg mig, hur länge får man vara glad? I senaste numret har en raljant redaktion samlat sig till skitlöjliga ”allt du behöver veta om Första maj”. Läsare som antas vara ”trötta på uttjatade slagord” erbjuds alternativa sysselsättningar såsom: att gå i borgerlig demonstration, att fira EU:s utvidgning, att fika och se på teve, eller att frossa i brittisk nationalism vilket åtminstone är originellt. Men att vara borgerlig eller att slötitta på teve - hur kan det kännas fräscht, ens för blaserat gnöliga krönikörer?

Krönikörernas förhållningssätt till samhällsfenomen är att betygsätta deras underhållningsvärde. Men ett motförslag mot slagordströtthet är att genast genomföra reformerna. Då blir det tyst på oss gaphalsar! Ingen vettig människa skulle tråka ut omgivningen med rop på 6-timmarsdag, Socialism, Individualiserad föräldraförsäkring och Krossa rasismen NU, om det redan vore avklarat. Ingen vettig människa ligger heller hemma och ser på teve innan det blir avklarat.

Fokus tror en massa saker om en högtid de inte firar. Till exempel att det är obligatoriskt att hålla varandra i handen när Internationalen sjunges. Med min något större erfarenhet av Första Maj-demonstrationer har jag aldrig varit med om detta, men har hört talas om att seden förekommer hos Socialdemokraterna. Säkert kan det vara trevligt. Eller pinsamt, som Fokus för sin del tycker.
De är välkomna till oss i Vänsterpartiet som höjer knytnäven eller inte gör något särskilt med händerna mer än gestikulerar i våra evinnerliga interna diskussioner (om var vi ska ta en öl sen). Obligatorium förekommer inte - så möjligen är det därför vi på många orter har de största Första Maj-tågen. Sedan är det en ren bedömningsfråga om våra tåg är eller inte är journalistiskt intressanta.

Även på litet spaltutrymme kan illa bli värre. Fokus tror att texten till Arbetets söner handlar om en sliten kavaj som blir en mantel av renaste guld (sic). Faktakoll tycks alltså vara lika uttjatat och antichic som att ställa rättvisekrav.
Folk som stundom sjunger Arbetets söner vet att texten inte handlar om kavajer. Ture Nermans Första Maj-visa gör det, däremot. Det är i denna som en sliten kavaj blir en mantel av strålande ljus, rimmar på vårvindars sus.
Alltså, inte en siffra rätt – för att använda ett uttryck lika nött som kolumnisternas fräschhetsmagi, lika slätstruket som demonstranternas paltor från KappAhl.
(Som Fokus påpekar, inte Armani.) (En korrekt men kanske inte så trendnära upplysning.) (Hetare designare finns, Armani är så gammalt att det blivit till stående uttryck.) (Dvs, sånt som funkar i mediokra krönikor.) (Nog om detta.)

Det mest uttjatade - värre än mediajargong, värre än stereotypa uttryck, värre än socialistiska slagord - det mest etablerade, väl genomförda och till träsmak i själen nedmalt är tidernas värsta tråkmonster: borgarklassens indiskreta egoism.
Den tråkar ut hela arbetarrörelsen. Och inte bara det – den kan driva oss till fullständigt raljansfritt ursinne.

Återfunna liberaler

Häromdagen hörde jag Bengt Westerberg och Göran Rosenberg i P1, ett riktigt intressant intervjuinslag. Dessa båda sympatiska herrar skulle diskutera vård, men var ense om det mesta.
Föga förvånande ville båda ha flera olika driftsformer inom vården. Men de var också överens om att vården ska vara offentligt finansierad och planerad. Annars kan inte den enskilda individen ta del av den och utvinna mesta möjliga hälsa, ungefär.

Förenta staterna framhölls av båda som ett exempel på väldigt mycket pengar, väldigt mycket privatisering och väldigt lite folkhälsa.

Var det något de var oense om? Ja, Rosenberg befarade att sittande regering ska sälja ut vården till privata storföretag. Westerberg såg ingen sådan risk. Det är ju ändå hans regering, bevars. Det vill säga: när man inte är störst försvarar man en del dumheter. Vid flera tillfällen har jag efterlyst liberaler här i bloggen. Roligt när de dyker upp.

Ännu roligare om de vore fler än två.

Tullinge-tanternas analys

I Tullinge stiger de på, två välklädda och sannolikt högavlönade tanter. Högröstade också, eftersom halva pendeltågsvagnen hör deras bekymmer för en närstående pensionärs sommarsemester. Tanterna är tillräckligt lika för att vara systrar, deras inblick i varandras privatekonomi tyder också på det (”sålde inte du fonder?” – ”var hon inte med och betalade när du köpte Lilltorp?”) De är helt överens om att de ska ställa upp och betala för den närståendes (sannolikt moderns) resa, och låter som två hyggliga borgartanter ända fram till denna snabba analys:

- När hon jobbade reste hon faktiskt oftare än vad jag gör! Och nu har hon plötsligt ingenting alls.
- Då måste vi åtminstone ge henne den reinfeltska tusingen. Vi som fick den.
- Det är klart. Fast den skulle vi väl sätta in i pensionsfonder, annars blir ju vi lika utblottade sen.
- Nej, jag är säker på att vi fick den för att försörja vår familj. Finns ju ingen annan som gör det.
- Om det är samma tusenlapp tycker jag det vore bättre om det allmänna förvaltade den. Och gav till pensjisarna.
- Går inte ihop med den hägglundska familjemoralen.
- Det förstås. Vilken tur att vi är så moraliska.
- Undrar vem som ska vara lika moralisk när vi blir fattiga?
- Kanske Allan, om han nu får gå i den leijonborgska uppförandeskolan..?

Mwahaha! skrattar tanterna, rått och samfällt. Men auditoriet på pendeltåget suckar, ser ut genom fönstren, ser södra förorterna fara förbi, ett halvt län i löneslaveri med endast fattigdom att se fram emot. Vems moral var det en gång - att det skulle löna sig att arbeta?

Mon Dieu

Använder omväxlingsvis www.dn.se i det att jag förbereder mig på franska presidentvalet. Det förra blev en chock, om ni minns?

(Om inte.: Nationalisten le Pen knep alla rösterna från en självupptagen, splittrad vänster - så kan det gå. Sagda vänster pallrade sig ödmjukt upp för att rösta konservativt i andra omgången. Som jag ser det för mig, iklädda sånadär mantlar för penitens som saluförs i dammiga ecklesiastiska affärer på landsbygden i Roussillon.)

Dystert läge i Frankrike - usel ekonomi, utbildning, jobb, framtid… Så onödigt, i Europas rikaste land. Denna jord, denna kultur, detta humör! I en DN-artikel skildras en liten ort i Normandie där fabriken förklarades i blockad för att hindra nedläggning. Den kommunistiske borgmästaren, den engagerade kyrkoherden och andra borgmästare från olikfärgade kommuner deltog, för jobbens skull. Och jobben blir kvar än en tid. Men fackföreningsledaren misstänker att de vann slaget, inte kriget. Fabriken kan ännu flytta, och oron för arbetslöshet gynnar le Pens enkla lösningar.

I Sverige har vi inga kommunistiska borgmästare och ett ytterligt fåtal engagerade kyrkoherdar. Det är därför vi så sällan räddar jobben ens kortsiktigt med utomparlamentariska aktioner. Sådana är ju olagliga. Jag lovar att samma DN skulle skriva ytterst osympatiska saker om oss på ledarsidan.

Enligt dagens opinionsmätning blir det klar vinst för Sarkozy, den konservative kandidaten. Eftersom alla är missnöjda med Chirac, den konservative presidenten. !?!?

Direkt logiskt är det inte. Men kanske indirekt logiskt. När den socialistiska kandidaten Ségo Royal beskrivs som en visionslös person som närmar sig svensk socialdemokrati – när mittenkandidaten tycks motsvara svensk gladhöger – när återstoden är en gaggig nationalist eller en partilös globaliseringsmotståndare - och om man dessutom minns att man förra valet måste rösta konservativt i alla händelser. Då kan en väljare mycket väl få för sig att börja i rätt ände denhär gången.

Mon Dieu.

Jösses fittor!

I pjäsen ”Jösses flickor, återkomsten” kallar sig den yngre generationen för Jösses fittor. Ett så kallat reclaimande - alltså återtagande - som gav upphov till befriat skratt.

Fitta är ett utsökt vackert fornnordiskt ord med ursprunglig betydelse: fuktig strandäng. Men när jag var ung återtog vi varken vårt könsorgan eller namnet på det. Vi försökte undvika att benämna det överhuvudtaget. Femtiotalet fostrade ganska pinsamma döttrar.

Men en sak vi faktiskt gjorde var att huka bakom bilarna utanför porrbiografen med laddad vattenpistol. Sen sköt vi på kunderna.
Vi hade inte grönt bläck, bara talade om att man borde. Vi siktade inte på gylfen, bara tyckte att man skulle. Men vi hade åtminstone företagsamhet nog att lämna vårt åderförkalkade gymnasium för att spruta lite vatten varhelst det råkade träffa på de medelsvensson som passade på att se tjejer knulla under lunchrasten.

Att dessa män ansågs vara normala, medan sjuttonåriga skolflickor som kröp runt mellan bilarna beväpnade med plastpistol inte ansågs vara det, kan ha varit det som störde oss mest.
För vi var inte porrmotståndare för att vi genomskådat de patriarkala maktstrukturerna. Vi tyckte bara det var äckligt och förolämpande mot våra kroppar och på en allmänt låg och rutten nivå. Ville vi återta något var det vår verklighetsbeskrivning, om den också var felaktig.

Det var därför vi låg där på våra bara knän i rännstenen.
Både hjärnor och fittor hade vi. Vi visste bara inte hur vi bäst skulle använda dem.
Det finns alltid någon som talar om för unga flickor att de har fel och gör fel.
Men vattenpistolen är en underskattad artefakt.

Jösses flickor

Tillslut såg jag Jösses flickor. Återkomsten, förstås. De förra flickorna såg jag på 70-talet, precis som alla andra grånade tanter i publiken.
Det var inte länge sedan jag hörde vinylskivan, kanske bara tio år sen. En väninna tog den med sig till en fest: ”Befrielsen är nära – kan vi, vill vi, törs vi…” Somt var roligt och minnesvärt, somt var ytterst pinsamt. Vid textraden ”Vi ska storma in i politiken” skrattade vi så vi skrek.
Sen la vi oss på mattan och bara skrek.
Ja min själ - vi stormade in i politiken. Till vad nytta?

Pjäsen var bra. Iallafall ganska. Fint typgalleri fint spelat. Poängerna däremot var ganska överspelade. Har hört dem förut. Har till och med skrivit en del av dem, befarar jag. Vi var ju alla med, vi vet hur det var, våra repliker var skrivna av varandra. Iallafall år 1978. Eller 1987. När det nu var.

Vill man få det bekräftat att allting egentligen redan har ägt rum, då ska man se denhär pjäsen, om man råkar vara 52 år med ett förflutet inom en bärande progressiv rörelse. Det var såhär det var, alltihop:
Det var lite politik och lite kärlek, en hel del artisteri, och en förfärlig massa hårt arbete.
Var det. Under en följd av år.
Sen var vi plötsligt ett förflutet.
Små delar i kvinnohistorien.
Utan att någonting har förändrats.

I detta läge förväntas jag därtill vara rättvis och säga att visst –
stora förändringar har genomdrivits, såsom dagis och torsklagen.
Utmärkt! - och otillräckligt.

När det i pjäsen ropas på delad föräldraförsäkring skrek jag JA! eftersom det var det första konfliktinriktade politiska krav jag hörde. Att vara mot äckliga våldtäktsgubbar är inte svårt. Att se sin egen lilla del i helheten är däremot ganska svårt.
Och ikväll ser jag bara att min lilla del är passerad.

Vänta ni. På Återkomsten.

Nation, litteratur, president och andra storheter

Att en roman feltolkas för att användas som slagträ i en valkampanj kan bara hända i Frankrike – är vad jag skulle vilja säga om jag trodde på nationella egenheter. Min beundran för det franskt rationella och litterära existerar i sig, oberoende av om dess föremål existerar. Ja tyärr, på precis samma sätt som de svenska nationalisterna hyser en uppriktig kärlek till ett diskutabelt och möjligen imaginärt objekt.

Det var Jeana Jarlsbo som i fredagens SvD skrev om hur Rouauds roman Ärans fält av den franske presidentkandidaten Sarkozy utnämndes till en illlustration av fosterlandskärleken.
Rouaud själv betackade sig förnärmat. Enligt honom är det ”betydelsefullt för varje människa att känna till sina egna rötter, men idag finns inte längre någon nationell identitet utan flera - - vi måste få ett slut på dessa identitetsavgränsningar.”
Jag har inte läst Rouaud, men får lust att göra det. Jarlsbo sätter in romanen i ett intressant dagspolitiskt sammanhang, även om hon inte kan avhålla sig från att dra in den europeiska identiteten också; om nationell identitet kan diskuteras den europeiska förutan?
Naturligtvis ”kan” den det, om man finner det meningsfullt. Liksom man ”kan” diskutera europeisk identitet. Och diskutera dem var för sig eller tillsammans. Ty man kan diskutera absolut allting!
Sen återstår att se om frågeställningen var meningsfull.

En fråga jag tror är meningsfull är varför franska presidentkandidater år 2007 gör sig mödan att omtolka litterära mästerverk i nationalistiska anda. Liksom den europeiska unionens kulturministrar för cirka femton år sedan valde att omtolka stackars Beethoven i ”europeisk” anda.
En sån diskussion skulle visa att nationalism och unionsskap inte står i motsättning till varandra utan är exempel på samma jävla anda.

Åter till presidentvalet i världens mest rationella land. Sarkozy säger (enl Jarlsbo) att en nationell identitet mest är en fråga om ”ett ideal, ett sätt att vara och tänka”. Alltså ungefär så som Sverigedemokraterna avsvär sig frågan så fort den blir komplicerad och påstår att svenskhet är något som alla vet vad det är och känner igen.
Bara så pinsamt irrationellt. Varmed min frankofili ligger ute i regnet.

Ingen tebjudning

”Fp och M lanserar Sverigedemokraterna på riksplanet” är rubriken på ett utmärkt hemsides-inlägg av Lars Ohly.
Vad de två borgerliga partierna anser att de gör är förstås att ”ta” debatten, som det heter – när du vet att det inte är din serve.

Fp:s Erik Ullenhag har sagt att Fp tagit rasism-debatten alltid och överallt. Nja, jo, det har dom väl. Sådär . På lite olika sätt. Och Westerberg- och Ullenhag-sättet skiljer sig från Rojas- och Sabuni-sättet.
Partilinje, någon? Numera består den väl mest i att fördöma datorintrång, hålla ihop alliansen och visa potens. Kanske man gör det genom dela med sig en plattformshörna åt extrempopulisterna.
Eller kanske har man inte förstått vad det är man avstår ifrån.

Erfarenheter från Frankrike och Danmark visar att i och med att rasismen får ett större utrymme får den också möjlighet att sätta dagordningen och att påverka andra partier. Erfarenheter från Sverige visar det samma – när Ny Demokrati kom in i riksdagen började övriga partier låna deras politik, vilket bland annat låg till grund för avvisningarna av asylsökande.

Situationen idag är lite annorlunda. Sverigedemokraterna är väl företrädda lokalt, men ännu inte i riksdagen. Därför kommer vi, som Ohly säger, ”att debattera med Sverigedemokraterna där de nu finns invalda”. Det är dessutom demokratiskt giltit, eftersom folket velat ha dem där.
Men vill vi förhindra att de tar plats i riktes styre ska de inte lyftas till ett nationellt plan. "Vår uppgift är att bekämpa främlingsfientlighet – inte att legitimera den”, avslutar Ohly.

Om två tevekanaler av cirka trettiosex har fått för sig att bjuda in Sd som hett nutidsfenomen säger det mest något om medias krämarartade värdinnekod. För att bjuda in, det är vad man brukar göra med sina vänner. Stundom bjuder man också in pikanta bekanta för att krydda tillställningen.
Det är möjligt att media uppfattar rasister just som sådana pikanta bekanta. Men för människor med någon form av värdighet är de inga man vill se på sitt afternoon tea.

Lång blick på delad stad

Vi har ägnat sex månader åt att få en överblick – så säger Kristina Alvendal, moderat ordförande i Stockholms integrationsberedning, en arbetsgrupp som efter valet inte haft ett enda möte enligt gratistidningen City.
Det är möjligt att frågan om den segregerade storstaden är ett obekant fält för Alvendal. Man kan därför fråga sig varför hon leder denna grupp. Diskriminering på bostads- och arbetsmarknaden och uppdelningen av staden i svarta och vita, rika och fattiga, är väl bekant och väl beforskat. Inte minst genom Ytterstads- och Storstadssatsningen fick boende, brukare, politiker och tjänsteutförare kunskap om vilka problemen är och vad medborgarna behöver.
Det är naturligt att en ny majoritet vill prova nya grepp. Men gör det då! Att låtsas att frågan är ny och sätta sig ned och glo är en oförsvarlig inledning.

Det är också ett trist grepp av City att göra sidoartikeln just om Tensta – där ”integration inte existerar” enligt bladet. Hade varit mer uppkäftigt med en blänkare från Strandvägen eller Äppelviken, de isolerade enklaverna där invånarna förkvävs av likformighet och unken traditionalism.

Duktig flicka klarar skivan

I december skrev jag om Theanders avhandling om flickboken, efter att ha läst recensionen. Nu har jag läst självaste Theander och kan bara konstatera att avhandlingen var till och med bättre än jag trodde. Inte ett ”försök” till äreräddning – utan med belägg i över tusen flickböcker utgivna under åren 1945-65 kan Theander visa att de beskyllningar som riktats mot genren i stort sett saknar grund.
Beskyllningarna handlar bl.a. om att flickböcker är idylliserande och passiviserande. Detta har framförts också av erfarna kunniga kritiker som Edström eller Toijer-Nilsson, som ifråga om flickböcker verkar ha gått på inlärd reflex.

Flickböcker uppvisar stor variation till form och innehåll. Kanske är pojkboken mer stereotyp - det vet vi inte, eftersom ingen undersöker en norm. Men till största delen skildrar flickböckerna utvecklingsprocesser där det normala (”idyllen”?) sprängs av ett Problem som den kompetenta aktiva hjältinnan löser. I bok efter bok efter bok.
I böcker utan större litterära kvaliteter (t.ex. Kitty) är hjältinnan utrustad med okuvligt mod, järnvilja, överlägsen intelligens och tusentals tekniska hjälpmedel. I mer kvalificerad litteratur (t.ex. Kulla-Gulla) funderar hjältinnan psykologiskt och strategiskt över hur hon bäst ska kunna lösa stundens problem så att det ger långsiktigt god inverkan.
Det stereotypa kan sägas vara: duktig flicka klarar skivan. Det kan i sin tur vara ett problem, med tanke på hur dagens flickor mår. Men observera att det är ett problem diametralt motsatt det som kritikerna ältade!

Theander tar bl.a. upp fenomenet humor, eftersom flickboken ansågs fadd och humorlös. När allt som kan tänkas vara humoristiskt har bockats av, lyfter Theander särskilt de (ö-)kända Lotta-böckerna som idag betingar fantasipriser på Tradera tack vare sina komiska poänger. Om flickboken är humorlös skrattar flickor och pojkar inte åt samma saker – nej tänk, det gör de faktiskt inte. Med stöd i annan forskning visar Theander att pojkar helst skrattar åt trots eller aggression, och dessa ingredienser saknas nästan helt i flickboken.

Orsaken till att flickors läsning föraktats så till den grad tycks helt enkelt vara att det var flickors läsning. Då måste den ju vara mindre värd.
Precis som kvinnors nobelprisambitiösa romanbyggen. De som inte tar upp seriösa problem som män är engagerade i.
Liksom kvinnors debattinlägg. De som handlar om barn och sånt, inte om mänsklighetens ödesfrågor.
Liksom kvinnors arbetsprestationer i största allmänhet. De som värderas lägre helt enkelt för att de utförs av kvinnor.

Är det nån som inte blir förbannad drar jag gärna min Kulla-Gulla. Hon som dammade på mobbaren med träskon tills han blödde. Lite våld på rätt ställe unnar vi oss gärna, även vi flickor.

Långfredagslek

Har ni tänkt på det när ni läser bloggen, att jag är så osedvanligt lik Gandhi?

Det tycker iallafall http://similarminds.com/leader.html - vilken politisk ledare är du? Varsågod och prova, men passa dig, både Saddam och Hitler finns med som möjliga resultat.

Det framgår inte av testet vilka stora politiska ledare som älskar att fördjupa sig i personlighetstest men vi utgör säkert en attraktiv undergrupp.

Den trygga euronationalismen

Man skulle ju ha kunnat gilla Ségo. Den enda socialistiska och kvinnliga presidentkandidaten inom synhåll i en av Europas största stater. Men man kan inte gilla Ségolène Royals flörtkampanj med patriotiska väljare. SvD beskriver hur hon framhåller nationalismen som en trygghet för folket, vars nationella identitet inte ska dränkas i globalisering utan gullas med via Marseljäsen och Tricoloren; känt från fotbollsmatcher.

Tidningen tycks betrakta det som en paradox att nationalismen får ett uppsving samtidigt som EU firar 50-årskalas. Men Ségo hänger bättre med. ”Tryggheten i nationalsången innebär ingen motsättning till att vara europé” säger hon, så fruktansvärt rätt. Ty hela EU-projektet är extremistiskt, och överstatligt är inte detsamma som internationellt. Den vita euronationalismen blir bara mysigare om vi klämmer i med muntra marscher och viftar med flaggor på murarna.
Den förra muren graffitades i pastellfärg och såldes som grus när den efter berättigat uppror fallit. En mur som byggs i folkets huvuden är av en helt annan beständighet.

Den franske högerkandidaten Sarkozy å sin sida tänker inrätta ett ministerium för invandring och nationell identitet om han blir vald. Både han och Ségo profiterar på le Pens idéer.
Den som påstår det är inte HD, extremist-antirasist, utan le Pen själv som ju borde veta.
Faktiskt lät det likadant i Sverige när Lucia-beslutet mot asylrätten antogs under 90-talet. ”Våra idéer” sa Karlsson & Wachtmeister, nydemokrater. Men idag, när exempelvis Folkpartiet driver liknande idéer, beskylls den som påpekar det för att vara antidemokrat. Förklara det..?

Det var en gång när nationalsången innebar en trygghet. En liten Rinkeby-kille tog mig i handen och stämde upp ”jag vill leva, jag vill dö i Norden” med en rent personlig lättnad som gjorde mig tårögd. Men idag, i en union av konsekvent kapitalistisk otrygghet, betyder nationella markörer bara ett halvt löfte till arbetarna om att det iallafall finns somliga som inte kommer att få plats.

Forum, farfar och framtid

Forum för Levande historia har en utmärkt utställning om Anne Frank. I gästboken läser jag kommentarer från besökande femtonåringar, fascinerade och tankfulla. Några hejar som om det vore idag: ”Bra skrivet Anne, fortsätt!” Men de flesta uppfattar sextio år sedan som den historia det är. Något länge sedan.

Anne Franks korta biografi utspelades tio år innan jag föddes, tjugo år innan jag började ett självständigt läsande. Ändå var hon fruktansvärt nära inpå. Och för mina föräldrar hade hon levt inom deras nyligen förflutna.
Folk födda runt 1987 kan leva sig in i Ches avrättning i Bolivia -67 liksom i militärkuppen i Chile -73. Men inte i kubanska revolutionen -59 och inte i någon högre grad i Vietnam-kriget, vilket uppfattas som sextiotal (pågick fyra år in på sjuttiotalet). På så vis kan förmodligen dagens skolbarn relatera till det nyligen förflutna 1987 eller murens fall; sådant som vi medelålders tycker hände i förrgår.
Det verkar som om ungefär ett tjog år utgör en fattbar historisk gräns. En gräns som isåfall består i kopplingen till föräldragenerationen.

Albert Engström har en fin berättelse om hur han som pojke träffade en gammal kvinna som kom ihåg mordet på Gustav III (1792). Som vuxen under tidigt 1900-tal föreföll det honom omöjligt – ingen kan minnas det! Sedan gick det upp för Engström att han var väldigt ung när kvinnan var väldigt gammal, och då stämde det. Åtminstone årtalsmässigt.

Den äldsta människa jag kände var född 1885. Det var under den oscariska eran, som inte är mycket att komma med jämfört med Gustav III. Men det fascinerande med den personens livsspann var att en lysande teknisk uppfinning hann både komma och gå under tiden.
Det var min farfar. När han var ung gick han handräckning vid järnvägsbygget så att ångloket kom till byn. När han var gammal åkte han på den sista pensionärsresan med lilla tåget, den sommaren järnvägen lades ned. Så fort gick det. Bara ett liv, bara en enorm innovation, bara en bit historia.
För min farfar var det förstås en mycket lång tid, med åtta barn och två världskrig emellanåt.

I en tidigare blogg skrev jag att jag trodde att ”alla visste” vem Anne Frank var. Men man kan aldrig föreskriva vem det är som ”alla” bör känna till. Ungdomarna som guidas på utställningen idag får veta vem hon är, och det är gott så. För att historien ska fastna måste det finnas punkter för identifikation. De sista överlevande – och Anne Frank fick inte den diskutabla förmånen att fysiskt tillhöra den gruppen – har tagit på sig uppgiften att erbjuda sig själva just om identifikationspunkter, levande minnespinnar. Och om min tänkta tjugoårsregel håller, kommer deras liv att finnas kvar ganska länge in i framtiden, men inte hur länge som helst.

Rännstensungars fölseda

En eftermiddag i Köpenhamn möter jag fyra polisbilar som bevakar en megafonhojtande liten kolonn i alvöron och rävsvansar som meddelar att de tänker leka på gatan. Demon verkar vara en minderårig avläggare av anarkisterna-som-med-viss-rätt-men-metoder-vi-kanske-ogillar slåss för ett hus. (Förresten syntes anarkisterna också, sura och inrökta i tält på Rådhuspladsen.) Vid det tonåriga och dessvärre fåtaliga barnupproret får jag, av en silverfärgad och överraskande vänlig orch, ett flygblad som är väl värt spridning (på danska, men med svenska ö):

”Når de voksne har taget vores legehus, må vi lege på gaden.
Vi gi’r kage og sodavand, synge sange, lege och höre historier. Vi deler gerne ud av det vi har, men…
Vi önsker os stadig et sted, hvor vi selv kan bestemme og göre tingene på vores måde. Et sted, hvor vi kan finde på nye lege og lege med hinanden, når ingen andre vil. Hvor der er fri udklaedning og hvor alle er velkomne, hvis de vil lege:
- mal på vaeggene-leg
- lave mad uf de I andre ikke vil ha-leg
- ryd op å din egen måde-leg
- spil höj og maerkelig musik-leg
- kys dem av sit eget kön-leg
- skab din egen leg-leg

Ritt og Ruth forstår ikke hvad de har ödelagt. Det håber vi du kan.
Kaerlig hilsen, MÖGUNGERNE
PS: Vi holder snart en skattejagt hvor vi skal finde vores legehuse. Du må gerne tage dine venner med.”

Danmark - landet som liberalismen övergav.
70-talet – blomstringen som i Sverige urartade i inskränkt renlevnad.
Överlevarna – är det möjligen resten av en proviekultur? Bland danska skitungar som säger: ”Tak fordi du kom til vores börnefödselsdag.” Ja - GRATTIS!

Redan för tjugo år sedan drack danska punkare choklad med vispgrädde medan de svenska såg ut som om de levde på lakritsremmar och adrenalin. Detta skulle kunna förleda en till att tro på etniskt-essentiella kulturella differenser. Om man nu inte vore så sofistikerad att man aldrig skulle dansa i rännstenen i hobertassar.

Fattiga barn, partier och räddare i nöden

I senaste numret av Rädda Barnens tidning saxade jag: ”Stoppa ordningsbetygen! Rädda Barnens ungdomsförbund är kritiska till förslaget om ordningsbetyg. Disciplinära gärder bygger liksom aga på principen att barn ska straffas. Ungdomsförbundet istället fler lärare, specialpedagoger, kuratorer och skolpsykologer.”
Heder åt dem.

Samma tidning innehåller en artikel om barnfattigdom. De sex riksdagspartierna får svara på vad de vill göra åt den.
+ Plus åt V som praktiskt förklarar ”av var och en efter förmåga”. Minus för att vi uttrycker det på obegriplig byråkratsvenska.
+ Plus åt M för tydlighet. De talar om flit och duglighet som vägar ut ur fattigdomen – men minus för att de verkar tillfreds med själva fattigdomen.
+ Plus åt S för en enkel förklaring av det som mitt eget parti krånglade till.
- - - Minus åt C och Mp och Fp som enbart resonerar om skatter och avdrag, riktade lösningar. De verkar se fattigdom som ett temporärt tekniskt problem.

Jag tror inte Rädda Barnen var nöjd med något av svaren, så skippa partierna och gå på RB:s egen rapport om barnfattigdom istället - den finns här.

Skola och klarspråk

Jag hörde Kairos Future, välrenommerade omvärldsanalytiker, redogöra för en av sina undersökningar. De hade studerat vad ett stort antal barn, föräldrar, pedagoger och skolledare anser om skolan. Den tendensbeskrivning som blev resultatet var ungefär denna:

- Konsensus består av kunskap, bildning och självständighet.
- Metoderna för att nå dessa gemensamma mål glider på en skala mellan trygghet och konkurrens.
- Motpolerna i uppfattningar handlar om förhållandet mellan bredd och elit.

Om flera rörde sig med begreppen ur Kairos Futures studie skulle skoldebatten vara betydligt mer intressant. Undersökarna tycktes inte på någon punkt ha funnit en konflikt mellan ordning och flum, eller mellan mer eller mindre kunskap. Kunskap var konsensus. Variablerna var trygghet och konkurrens. Konflikten handlade om bredd och/eller elit.

Det låter bekant. Det låter till och med politiskt. Borgerliga partier lägger större tonvikt vid konkurrens för att vässa en elit. Socialistiska partier lägger större tonvikt vid trygghet för att skapa en bredd. Båda sidor har kunskap, bildning och självständighet som mål, båda har sina dissidenter och båda kan sluta kompromisser. Och barn, föräldrar, pedagoger och skolledare har i en undersökning visat sig kunna ta självständig ställning.

Börja alltså tala klarspråk i skolpolitiken. Nu genast.

Vetenskap och politik

Heder åt utmärkta Invandrare & Minoriteter! I senaste numret låter de sociologen Hassan Hosseini kritisera professorn i socialt arbete Masoud Kamalis utredning om makt och integration. Eftersom jag känner till och uppskattar både Hosseinis och Kamalis arbeten är det lysande läsning, fjärran från enögd medial demagogi.

Utredningen håller fortfarande, kan jag säga. Men det är en snygg smash från Hosseini när han pekar på kulturessentialistiska drag hos Kamali &co när de talar om majoritetsbefolkningen. Visst tar utredningen munnen full när de utpekar oss som blinda offer för vår historia.
I övrigt tycker jag att Hosseini missar målet. Det verkar som om han vill avstrukturera diskrimineringen och göra den till en individuell aktivitet. Det är den förvisso – också. Och kan som sådan bestraffas. Men vad Kamali-utredningen försöker göra är att ta ett vittfamnande grepp om just strukturerna.
Hosseini vill istället se andra strukturer, t.ex. kampen för jämlikhet. Bra – den finns. Men den är inte överordnad. Vi talar inte om två lika starka sociala krafter, utan om makt, underordning och motstånd.

Det är sympatiskt att Hosseini förväntar sig konkreta förslag mot diskriminering och därmed invänder mot utredningens allmänna karaktär, dess tendens att slå på allt. Men rent erfarenhetsmässigt vet jag att konkreta förslag i bästa fall verkar i situationen och lämnar strukturen ifred. När Kamali å andra sidan kommer med ett konkret förslag om boenderåd i förorterna är Hosseini negativ eftersom utbildning och demokratisk erfarenhet är lägre hos många invandrade. Det vill säga, han placerar återigen problemet hos immigranterna.
Även jag är kritisk mot boenderåd. Men det är av politiska skäl. Alla ska kunna delta i den parlamentariska demokratin. Så att vi inte behöver ens överväga att instifta en parallelldemokrati endast för förment lågpresterande.

Förr eller senare kommer politiken in i bilden. När det handlar om vem som bäst förstått Giddens och Foucault och vetenskapen är inbördes oense - då ska politiken med sitt ideologiska sandpapper fixa slutsatser och insatser. Ibland drömmer vi om beviset, nyckeln eller receptet, men de finns varken hos de stora tänkarna eller i våldsam direktaktion - de finns överhuvudtaget inte! Någon måste välja, och här har politiken sitt eget ansvar: att ta fram de alternativa systemen.
Sedan väljer folket. Det är inte precis något jättebra system. Men det är det system vi är överens om att använda.

Historia för identitetssvaga

I senaste Fokus (http://www.fokus.se) intervjuas Peter Englund, historikern. Han tycker att det är en ganska bra idé med en gemensam europeisk historiebok. Det tycker Sverige och Slovakien också, enligt faktarutan. Även om frågan aldrig kom upp då EU:s utbildningsministrar samlades i förra veckan.
Skeptikerna menar att projektet är omöjligt. Men enligt Enlund: "En sympatisk idé, svår att genomföra". Englund är en i allo sympatisk karl. Möjligen är han också svår att genomföra. Han uttyrcker sig genomgående finkänsligt: "Det finns en del händelser i historien som är svåra att hantera. Särskilt gäller det när man kommer in på skuldfrågorna."

Europa är en identitetssvag entitet. Enligt såväl Englund som diverse marxister finns hon inte ens. Trots att hon dagligen pumpas in i oss via ledarsidor och läroplaner. Ett icke försumbart antal tänkare som stövlar runt i den europeiska sörjan reagerar inte på vad de petar bort under sulorna, eftersom de funnit det mest behagligt att negligera skiten. Fram med den centraleuropeiska soffan hemma hos dr Freud igen - denna svaga identitet med sina monstruösa bortträngningar behöver en rejäl analys.

Englund är övertygad om att den europeiska historieboken "delvis" redan är på gång och att den möjligen kan växa fram "organiskt - driften att skildra historia över nationsgränserna finns, och historieämnet håller på att vidgas." Han vill inte att pengar från Strasbourg ska pumpas in i projektet. Det ska en sympatisk karl till att se saken på det viset. Må de hederliga historikerna sköta sitt. Men då är det inte historieboksprojektet vi talar om.

Fira 8 Mars med GP!

Såg ni den? Göran Persson om Mona Sahlin: Det bästa är hennes intutition. Det är på grund av denna medfödda talang hon kan förstå rörelser i samtiden bättre än GP. Inte intelligens, analysförmåga, insikt, bedömning eller förmåga att dra slutsatser.
"Så fort en kvinna tänker någorlunda snabbt kallas det intuition" som redan Barbro Alving sa.

Orsaken till att Sahlin förstår rörelser i samtiden bättre än Persson beror dels på att hon är skärpt, dels på att hon vistas i samtiden betydligt oftare.
Orsaken till att Persson inte kan berömma en kvinna utan att samtidigt nedvärdera henne är bara ett exempel på denna hans urdåliga koppling till rörelser i samtiden; feminism och sånt.
Orsaken till att S-kvinnorna stått ut med honom alla dessa år undandrar sig min bedömning.

Europas ben

Såg i en liten notis att idén om att skriva en gemensam historiebok för den europeiska unionen har grävts upp igen. En historiker ansåg idén bra - beroende på vem som ska skriva.

Sancta Simplicitas, som vi sa i det gamla Europa. Vilka som ska skriva? Väl belönade hundar, naturligtvis. Sådana som apporterar den västerländska civilisationen ur våra träskmarker och svansviftande kommer upp med demokratin mellan tänderna.

Idén om historieboken föddes runt 1994 och jag trodde att den var hederligt åklagad och dömd av de intellektuella. Om idén ännu lever är det för att hundarna än en gång vill käfta om ett mögligt ben. Vem var först, vem var störst, varifrån härstammar den vite mannens överhöghet och vårt monopol på det goda? Uppdraget kommer inte att gå ut på någonting annat att genom Jesus, de gamla grekerna, allkonstnären da Vinci och Upplysningens klara ljus än en gång förhärliga oss själva.

Efter den ytterst smaklösa renässansen för begagnandet av gula stjärnor finns ingen som helst orsak att tro att unionen skule reflektera över en rättvis historieskrivning; en som skulle ta sig för med att gräva upp de verkliga benen.

Fyra pelare bygger lärandets lov

Esbati skriver i senaste Flamman om högerns skolpolitik. Det mesta är vi överens om. Vad jag inte förstår är hur Esbati vill karaktärisera vänsterns kunskapssyn och var han vill placera den - den kunskapssyn som jag presenterade på kongressen i Luleå med samma citat som Esbati: Brechts ”Lärandets lov”.

Att kunskap inte kan mätas avfärdas av Esbati både som ”käpphäst” och ”slött självbedrägeri”, eftersom det går att ”få en bild” av barnens färdigheter. Javisst gör det. Sådana kartläggningar av performansen är något annat och enklare än valhänta och godtyckliga försök att mäta kunskap. Jag säger inte att den är omätbar. Nationella proven är en klivsten på vägen. Men med dagens verktyg är det oerhört svårt att kontrollera om den kunskap barnen skaffat sig är den vi hade tänkt oss. Är det +5 i svenska, i tålamod, i samarbete eller i dess motsats? Efter vilken läroplan har barnet arbetat idag? Esbati reflekterar inte över det, utan nöjer sig med påpekandet att vår betygskritik inte utesluter utvärdering. Nej visst - jag kan inte dra mig till minnes att någon vänsterpartist har försökt göra det heller. Tvärtom har bl.a. Kalle Larsson (i riksdagen) och jag (lite varstans) sagt att skolan ska utvärderas i samma mån som de barn som måste gå där.

”Högern bygger sin utbildningspolitik på en statisk människosyn och ett illa dolt klassförakt” skriver Esbati, och fortsätter med att alternativet, ”vänster kallat”, bygger på ”missriktad nivelleringsvilja och småborgerlig allmänliberalism”. Välformulerat! Men var finns vänstern? Den socialdemokratiska (och ofta mitten-) politik vi av parlamentariska skäl stöttat är inte vår egen, lika lite som alla andra dumheter vi av olika skäl gått med på.
Vilken är då förklaringen till att den utbildningspolitik som vänstern faktiskt har, den som handlar om bildning, kunskapsproduktion, trygghet och kamratskap, inte slår igenom? Delvis misstänksamma media, svag förankring och otydliga företrädare. Och delvis hegemonin. Den hegemoni som byggts upp under 25 år så att skalan idag är spikad, med tradition vs trivsel och kunskap vs flum som motpoler. På den skalan förväntas vi positionera oss. Även vi som håller på med arbetets pedagogik, folkbildning, det aktiva barnet, skapandet av lärandesituationer - alla de namn som erfarna vetenskapare givit de processer som skiljer sig från commonsensisk skedmatning.

Esbati efterlyser en revolutionär kunskapssyn. Gärna för mig. Fram till dess vore jag glad om grundskolan började arbeta efter den läroplan som ännu efter tretton år kallas ny - den med kunskapens fyra pelare:
- fakta
- färdighet
- förståelse
- förtrogenhet
Alla lika viktiga. Alla lika bärande. För samhällets bestånd, eller rentav för revolutioner.

Sista Björklund?

Kunde jag lova att det blir min sista björklundare vore jag tacksam. Men den mannens åsikter fastnar som iglar med överbett. I den intervju som jag gjort mitt bästa att sprida anger han som huvudorsaken till alla huvudsaker som gått fel inom utbildningen ” den socialdemokratiska flumskolan” - ett uttryck som började användas någon gång under 1980-talet och fick sådant genomslag att det idag fungerar som självklar hänvisning.
Flumskolan vet alla vad det är. Man behöver inte förtydliga, analysera eller definiera. Men schablonartade uttryck och sånt som ”alla” vet, är inte precis det som kännetecknar kunskap.

”Svallvågorna av 1968:s vänstervåg blev kraftiga i svensk utbildningspolitk”, säger Björklund, men detta famösa årtal var han fem år och jag tolv, så vi hann båda gå några år i den så kallade flumskolan och borde vara levande vittnesbörd om att den faktiskt aldrig fanns.
Vi satt där i våra bänkar. Ibland räknade vi. Ibland gjorde vi grupparbeten om elefanter. En dag fick vi sjunga gospel. (Oh yeah! vi glömmer det aldrig.) Någon ritade molekyler på tavlan. Någon annan suddade bort dem. Osv osv i tolv års tid. Särskilt bildande var det inte.

Därför försökte jag och andra pedagoger som var unga på 70-80-talen att ge ansvar och initiativ tillbaka till barnen. Eget arbete, egen planering. Gå ut och se efter hur det är. Gå till biblioteket. Se på nyheterna. Det är ni som går i skolan. Det är ni som ska arbeta. Vet ni inte varför, ta reda på det. Jag tycker fortfarande att den metoden är bättre än att tråka ut folk tills de får träsmak i själen.

Björklund delar inte min uppfattning. Men i slutet av intervjun tillstår han ändå att det handlar om politik, och att den är kontroversiell. Det finns olika uppfattning om vad kunskap är och vad den ska användas till. Det var där Fp borde ha börjat - istället för att låtsas som att somliga är för Kunskapen som andra är emot.

Vill man verkligen tala kunskap, är det en grov miss att tro att ens egen skulle vara den enda sorten.

Ingen överraskande wallraff

Snyggt wallraffande i SvD! Journalisten gick med i Sverigedemokraterna, gick på möten, lyssnade in motiv och argumentation. Mest upprörd blev han av ett föredrag med angrepp på muslimer. En allt igenom välgrundad, välskriven rapport, även om det hade varit mer intressant att läsa om vardagligt basarbete än denna långa skildring av en enskild gästtalare.

Sverigedemokraterna själva anser på Sd-bloggen inte att artikeln är särskilt komprometterande. Tråkigt nog ligger det något i det. Detta är inte ett avslöjande - det är vad Sverigedemokraterna står för, det är vad som finns i deras valmaterial. Åsikter som lätt går att få reda på utan fejkat medlemskap. Men den uteblivna överraskningseffekten beror förstås på vad man väntat sig. För dem som efter valframgången börjat räkna högerpopulism som en del av det demokratiska spelet, är sådana här påminnelser nödvändiga.

”Kontentan är att SvD gett oss lite gratis reklam, där många sunda och folkligt förankrade åsikter kommit fram” står det på Sd-bloggen. Om det funkar som reklam beror på synvinkel. Men det är ett faktum att Sverigedemokraterna själva med sin variant av sundhet avslöjar sig mycket bättre än någon annan kan göra.

Prada åt folket eller bidragstagarna?

Man kan värma upp sig på olika vis. ”Element som gör att egot får sitt” är motivet för den nya ”folkhemslyxen” enligt senaste www.fokus.se. I Fokus papperstidning finns en bakgrundsartikel om den ekonomiska standardhöjning som är särskilt märkbar i Stockholm, där märken som Lamborghini, Gucci och Vuitton, Prada och Marc Jacobs på senare år framgångsrikt har etablerat sig - av den enkla orsaken att det numera finns köpare.

För den rikaste tiondelen av hushållen har den ekonomiska standarden ökat med cirka 25%. För den fattigaste tiondelen, med bara cirka 12%. Skillnaden består till största delen av kapitalvinster. Jag vill bara understryka det: kapitalvinster. Det betyder: arbetsfri inkomst. Bidrag; understöd.

Att köpa upp sig på lite häftiga grejer vid en lönehöjning unnar jag envar, mig själv inbegripen. Än har jag inga Prada-skor, men kan tänka mig dem som en rent materiell målsättning. Individuell exklusivitet är inget jag vänder mig emot. Den förekom på stenåldern när någon hittade tjusigare gulockra att kleta i pannan, innan lapis lazuli och kochinell-lusen kom att bli färgämnen för snobbar. Det mänskliga är inte alltid trevligt - utan just mänskligt. Så vad jag vänder mig emot är att ökningen av de allra rikastes standard - dubbelt så hög som de ökningen av fattigas - kom dem till del utan ansträngning. De gick inte ens ut och letade vackra snäckor!

Jämför texterna om lyx i Fokus med Rädda Barnens utmärkta text om barnfattigdomen i DN (0222)

Rädda Barnen bekräftar att skillnaden är störst i storstäderna: ”Det understryker - - den fördelningspolitiskt ogynnsamma utveckling som skett i storstäderna de senaste 10-15 åren.” Därför efterlyser Rädda Barnen från regeringens sida ett agerande i enlighet med Barnkonventionen: ”Utred och åtgärda konsekvenser av förändringar i trygghetssystemen ur barnperspektiv.” Ingen kan säga det med större anspråk på att bli trodd än Rädda Barnen Ingen kan påstå att de arbetar för något annat än barnens bästa.

Fortsättoms citaten: ”Barn med mammor som var arbetslösa, långtidssjuka eller hade socialbidrag hamnade under nivån för skäliga levnadskostnader. Det finns alltså inte pengar ens till de nödvändigaste utgifterna, än mindre till dyrare saker eller aktiviteter.”

De fattiga anklagas ibland för att köpa parabol istället för skridskor. Det är ju ett individuellt val, liksom överklassens val av element för självkänslan. Således är det skillnad på folk och folk, på skit och pannkaka. Och på socialbidrag - och kapitalbidrag.

Björklunds bildning

Minister Björklund är emot NO- och SO-betygen. Nå, förstå mig rätt: det är inte betygen han är emot. Bara emot grupperingen. ”Att slå ihop en grupp ämnen och bedöma dem tillsammans förtar ämnenas specifika kunskapsinnehåll,” säger Björklund enligt den tidigare citerade SvD-artikeln.
Vad han menar med det? Nja, jag tror inte det hjälper med följdfrågor. Den karln lär bara svara med något annat utslätat och självfallet ur folkförnuftet.

Block- eller temabetygen infördes för att grundskolan på vägen mot 2000-talet skulle antyda ett uppbrott från en gammal och rent akademisk konvention beträffande kunskapsområden; ett närmande till kontextuella, holistiska studier. Men eftersom endast en del av barnen får möjligheten att arbeta temainriktat, avspeglar sig ansatsen hittills endast som en betygsblankettens blinkning åt bildningen. Den någorlunda moderna bildning som ger geografen pluspoäng om hon med stöd i andra discipliner kan påvisa människans påverkan på klimatet genom historien, liksom åt biologen som använder genusteori för att visa förändringar i odlingsmönstren.

På högskolan går det an att vara sociolog med marxistisk eller psykoanalytisk inriktning. Nobelpristagern i fysik och astronomi har studerat poesi och mystik för att komma vidare, och litteraturvetarna kan idag med hjälp av excel göra numeriska analyser av Mycket Stora Sample ifråga om outgivna noveletter från upplysningstiden eller gammalstafningens upphörande bland lantpräster. Detta är inget som skolbarnen bryr sig om. Men de skulle säkerligen bry sig om fler saker om de fick upp ögonen för att det finns någonting som det är mödan värt att bry sig om att förstå.

Men detta är, i sin tur, inget som Björklund bryr sig om där han sitter i Rosenbad och värnar ämnenas specifikitet och adjunkternas självaktning. För Björklund är paradexemplet på borgarklassens generella halvbildning, den som går ut på att det alltid finns en godtagbar fras att dra till med - något som kan fås att låta bra, bara tonfallet är välmodulerat och innehållet väl idisslat.

Björklund, jag och historien...

Det låter sig göra att förlänga skoldagen eller skoltiden så att barn och unga får ägna längre tid till studier. Och varför inte till svenska och historia, som skolministern föreslår. Även religionskunskap vill han se mer av, för att ”förstå vad religionen betyder, också för vårt samhälle idag”.
Det är en god insikt, men frågan är om den grundar sig på religionskunskap - eller på studier i exempelvis sociologi och psykologi, väl så betydelsefulla ämnen som vi av hävd inte studerar i skolan. För ministern tänker bara i omfång, inte kreativt.

Svenskan måste få en särställning, menar Björklund. En uttalad särställning. Om särställningen ska begagnas till något annat än att vara en för Fp:s renommé betydelsefull manifestation framgår inte. Björklunds exempel är läsning, skrivning och litteratur. Se där en minister som minsann vet vad svenskämnet alltid har bestått av! En starkare särställning för medborgarkunskapen kan svenskan få om den också innefattar till exempel retorik, muntlig framställning, talteknik, logik, argumentationsträning, mediagranskning, insändar- och artikelskrivande och reklamstudier. Men det är omfånget som räknas, som bekant.

Och så var det historian. Den som ungdomarna ska lära sig för att förstå varför EU behövs. Björklund är ju mycket för att plugga, så han får ursäkta om jag kommer med ett eko ur grundskolevärlden: ”Det stod inte i boken.”
Det stod inte i boken att det behövs en överstatlig union med kapitalismen som stadfäst produktionssätt och vinstbehovet överordnat människors arbete. I min historiebok stod det om kolonialismens utsugning, om kapitalismens ständiga krig, om utrotningen som rasismens logiska följd - och om det skriande behovet av en humanistisk och rättvis världsordning. Jag fann ingenting som tydde på att Tyskland, Slovenien, Sverige m.fl. varit goda föredömen på den vägen.

Och tror ni nu att jag lärde mig dethär på Ung Vänsters sommarläger, då tar ni fel. Min historielärare var vit officer i finska vinterkriget. Han var förmögen, ensam, bitter och reaktionär. Men han - han kunde historia.

Björklund är galen och jag blir

”Det är genom att studera historia som man lär sig varför EU behövs.” Jan Björklund, Fp. (Citat ur en stor intervju i SvD som dock inte lagts ut på nätet vad jag kan se). Minsann, detta kan man göra en blogg på! Finns alla möjliga vinklar, till exempel: Av alla skumma motiveringar för att utöka historieämnet...
eller: Av alla enögda björklundcitat genom historien...
eller kanske: Av alla exempel på borgarklassens inskränkthet jag hört i mitt långa och utmattande liv...
men tyvärr hakar bloggen upp sig på: Av alla gånger jag inte finner ord...

När man inte finner ord är det bäst att trappa ner. Så jag tar en treo och ett radband och intalar mig att jag kan glömma allting om historia och allting om Europa, och bara tänka på att ministrar är tillsatta för att uttrycka sina åsikter medan lärare är anställda för att undertrycka sina och att detta på något vis konstituerar en demokrati. Sedan är det dags för djupandning och en liten visualiseringsövning, som går ut på att jag under mitt yrkesliv som pedagog och skolledare av den liberala statsmakten åläggs att inom den sakliga, allsidiga grundskolan använda historieämnet som propaganda inför folkomröstningar, och att detta på något vis konstituerar normalitet... och då börjar jag höra röster.
Jag hör en gammal låt från 70-talet: ”They’re coming to take me away haha, to the happy farm, where life is beautiful all the time, and I’ll be happy to see those nice young men in their clean white coats when they’re coming to take me away, hoho, hehe, haha...”

Svårt att blogga då, med armarna bakbundna. Men jag återkommer.

Levande historia

På söndag öppnar en stor utställning om Anne Frank* på Forum för Levande historia. Det är av SvD:s presentation svårt att förstå vilka proportioner utställningen tilldelar familjen Franks liv respektive belysningen av nutiden. Tidningen beskriver en video med frågor; ställningstaganden som besökarna snabbt gör via mentometer. Den känner jag igen, förmodligen från i september. Då var jag senast på Anne Frank Huis i Amsterdam och försökte knappa in raka svar på komplicerade frågor.
Demonstrationsfrihet för nazister? Näringsfrihet för bokhandlare som saluför Mein Kampf? Klädkod för poliser som väljer att bära sjal? Enkelt till en början, för oss som är för alla liberala rättigheter. Men så småningom reser sig känselspröten: Nej jag tycker inte att Sverigedemokrater ska ha rätt att...
Vad betyder nej? Att jag är den som vågar säga ifrån i rätt ögonblick? Eller att jag avslöjar mig som antidemokrat?

Utställningen ger inga svar, det är storartat att den väcker frågan: Var går gränsen - den förbannade osynliga gränsen, den som bekräftas endast retrospektivt.
ÖB för skolan Jan Björklund kommer på söndag att inviga utställningen. Kommer han då, för en enda gångs skull, att vara liberal? Det uppförstorade fotot borde få honom till det - fotot på flickan som under en ytterst kort tid på en ytterst liten yta testade alla gränser som stod henne till buds.

* SvD anger i fotnot vem Anne Frank var. Det gör lite ont, eftersom jag trodde att alla visste det.

Ta bort språket och låt dem jobba!

Inte bara Vänsterpartiet utan alla möjliga kloka personer har sedan länge krävt reformer av SFI, svenska för invandrare. Till exempel att den borde vara en effektiv, individualiserad språkutbildning med samhällsorientering och praktik. För ettpar år sedan gjordes utredning (som aldrig landade i proposition) som gick ut på ungefär detsamma. Om jag minns rätt betonades i utredningen särskilt de stora skillnaderna i individuella behov.
Men nu föreslår Kommun- & Landstingsförbundet i en rapport (och i en DN-artikel ) att SFI ska ”tas bort”. Enligt dem ska målet för utbildningen vara att ge tillräckliga språkkunskaper för att individen ska kunna marknadsföra sin kompetens och så snabbt som möjligt få ett arbete. Inte en skolform utan en kurs ”inriktad mot yrkeslivets specifika språkkrav”. Ja, yrkeslivet är viktigt, men livet då? ”Genom att ta bort SFI som egen skolform kan språkundervisningen bli en integrationsfråga istället för en skolfråga” skriver Kommun- & Landstingsförbundet. Detta är motsatsen till generella, solidariska, antirasistiska krav på att alla betyder alla; att vuxenutbildningen ska omfatta alla vuxna i landet.

Om SFI innehåller inriktningar mot yrkessvenska är det utmärkt. Men om, som i detta förslag, branscherna ska definiera introduktionen utifrån sina behov ligger det snubblande nära en sorts pidginsvenska.
Målare ska lära sig säga moddlare. Personalare ska lära sig säga flexibel. Lärare ska lära sig säga ordningsbetyg. Begrepp gångbara på dagens marknad, så att du kan ta order med entusiam. Detta går att fixa till. Men resten då? - resten av detta dyrbara som vi kallar språket?

Det språk som vi behöver för demokratiskt deltagande, för fostrande av barn i ett nytt land, och även för behållningen av teveserierna - det språket kräver en investeringskostnad. Att kommunerna inte kan stå för den utan statligt stöd behövs inte någon SOU för att räkna ut. Och om staten inte heller kan stå för det? Då är tråkiga prioriteringar allt som återstår: Ett arbetande mutistiskt folk. Ett arbetslöst stammande folk. Vilken makthavare skulle på allvar investera i ett arbetsamt, talfört folk?

Internationell ordning

När Stockholms borgerliga politiker går ut med undersökningsesultat som visar att den svenska skolan är världsvärst ifråga om ordning och uppförande, då visar Skolverkets sammanfattning av två undersökningar (vid namnr Timss och Pisa, båda från -03), att bilden är mer mångtydig. Som brukligt är.

78% av de svenska eleverna känner sig trygga i skolan när det gäller att slippa hot, våld och glåpord. Det är högsta andelen av de 20 deltagande industriländerna. Däremot visar svaren från skolledarna att sen ankomst, skolk, svordomar och störningar i klassrummet är vanligast i Sverige. (Plus, av någon anledning, i Slovakien.) De svenska eleverna ligger på ungefär genomsnittlig OECD-nivå vad gäller ordning, men de trivs faktiskt något bättre än genomsnittet. Och när det gäller elevernas känsla av tillhörighet i skolan ligger Sverige näst högst - men utmärker sig negativt genom sena ankomster*.

Vad får man ut av detta? Ingenting annat än, just, en mångtydig bild: Två internationella undersökningar ger lite olika resultat. Elever och skolledare är inte av samma uppfattning. I Sveriges skolor är inte tryggheten och ordningen den bästa, men det finns inget som säger att alla andra skulle göra det bättre. Det finns heller inget stöd för att ordningsbetyg är lösningen.

Borgarna har, i sin fetischistiska sifferdrift, knipit tag i några fakta som passar dem och förklätt dem till argument. Som brukligt är.

Om vi ska tala allvar är det just vad det är - allvarligt - om en femtedel av skolbarnen inte känner sig trygga i skolan. Om inte trivseln och tillhörigheten funnes, då skulle förmodligen ännu fler vara otrygga. Detta är alltså vad vi måste fortsätta att arbeta med: trivsel, tillhörighet, trygghet. Nolltolerans mot våld. Förebildliga vuxna. Och det varje dag - inte i betygskuvertet. Sluta med antiintellektuellt sifferrabbel. Inta en konsekvent hållning till förmån för respekt, kamratskap och ansvarstagande. Det är vi vuxna som lär ut det. Eller inte.

Det är också tacknämligt om ungarna passar tiden! Så låt kampanjen börja på universiteten, eller kanske inom kollektivtrafiken.

*Uppgifterna ur Lärarnas tidning 0131

Hörde ni den?

Ilmar Reepalu, från såväl Malmö som Kommun- & Landstingsförbundet, hördes över hela P1 imorse. Han ville förändra flyktingmottagandet, och vem vill inte det. Han ville ha mer pengar från stat till kommun, och vem vill inte det (utom finansministern). Men hörde ni vad han sa mer (som inte vem som helst vill säga).

Introduktionen har hittills inte haft något mål (sa Reepalu.) (Jo det har den allt, sa jag.) Ta bara SFI (sa Reepalu:) ”De har bara haft kunskapsmål, inte att folk ska tala språket och kunna försörja sig.”
(Bara kunskapsmål? Ja det är väl en utbildning?? sa jag då.)

Reepalu menade att introduktionen av immigranter kan förbättras om Han och Sabuni närmar sig en likartad inställning. (Sabuni klipptes in från telefon. Hon trodde inte att de skulle komma fram till någon sådan.) (Reportern försökte tycka att detta var lite spännande, men gav upp.)

Stat och kommun har stått för olika perspektiv, menar Reepalu, och förtydligar med att: ”På riksnivå är det individen som gäller, och mänskliga rättigheter..” (Ja det får jag då innerligen hoppas!)
Om mänskliga rättigheter står för det annorlunda perspektivet undrar jag bara vilket det någorlunda kommunala perspektivet är?