Forum, farfar och framtid

Forum för Levande historia har en utmärkt utställning om Anne Frank. I gästboken läser jag kommentarer från besökande femtonåringar, fascinerade och tankfulla. Några hejar som om det vore idag: ”Bra skrivet Anne, fortsätt!” Men de flesta uppfattar sextio år sedan som den historia det är. Något länge sedan.

Anne Franks korta biografi utspelades tio år innan jag föddes, tjugo år innan jag började ett självständigt läsande. Ändå var hon fruktansvärt nära inpå. Och för mina föräldrar hade hon levt inom deras nyligen förflutna.
Folk födda runt 1987 kan leva sig in i Ches avrättning i Bolivia -67 liksom i militärkuppen i Chile -73. Men inte i kubanska revolutionen -59 och inte i någon högre grad i Vietnam-kriget, vilket uppfattas som sextiotal (pågick fyra år in på sjuttiotalet). På så vis kan förmodligen dagens skolbarn relatera till det nyligen förflutna 1987 eller murens fall; sådant som vi medelålders tycker hände i förrgår.
Det verkar som om ungefär ett tjog år utgör en fattbar historisk gräns. En gräns som isåfall består i kopplingen till föräldragenerationen.

Albert Engström har en fin berättelse om hur han som pojke träffade en gammal kvinna som kom ihåg mordet på Gustav III (1792). Som vuxen under tidigt 1900-tal föreföll det honom omöjligt – ingen kan minnas det! Sedan gick det upp för Engström att han var väldigt ung när kvinnan var väldigt gammal, och då stämde det. Åtminstone årtalsmässigt.

Den äldsta människa jag kände var född 1885. Det var under den oscariska eran, som inte är mycket att komma med jämfört med Gustav III. Men det fascinerande med den personens livsspann var att en lysande teknisk uppfinning hann både komma och gå under tiden.
Det var min farfar. När han var ung gick han handräckning vid järnvägsbygget så att ångloket kom till byn. När han var gammal åkte han på den sista pensionärsresan med lilla tåget, den sommaren järnvägen lades ned. Så fort gick det. Bara ett liv, bara en enorm innovation, bara en bit historia.
För min farfar var det förstås en mycket lång tid, med åtta barn och två världskrig emellanåt.

I en tidigare blogg skrev jag att jag trodde att ”alla visste” vem Anne Frank var. Men man kan aldrig föreskriva vem det är som ”alla” bör känna till. Ungdomarna som guidas på utställningen idag får veta vem hon är, och det är gott så. För att historien ska fastna måste det finnas punkter för identifikation. De sista överlevande – och Anne Frank fick inte den diskutabla förmånen att fysiskt tillhöra den gruppen – har tagit på sig uppgiften att erbjuda sig själva just om identifikationspunkter, levande minnespinnar. Och om min tänkta tjugoårsregel håller, kommer deras liv att finnas kvar ganska länge in i framtiden, men inte hur länge som helst.