Esbati skriver i senaste Flamman om högerns skolpolitik. Det mesta är vi överens om. Vad jag inte förstår är hur Esbati vill karaktärisera vänsterns kunskapssyn och var han vill placera den - den kunskapssyn som jag presenterade på kongressen i Luleå med samma citat som Esbati: Brechts ”Lärandets lov”.
Att kunskap inte kan mätas avfärdas av Esbati både som ”käpphäst” och ”slött självbedrägeri”, eftersom det går att ”få en bild” av barnens färdigheter. Javisst gör det. Sådana kartläggningar av performansen är något annat och enklare än valhänta och godtyckliga försök att mäta kunskap. Jag säger inte att den är omätbar. Nationella proven är en klivsten på vägen. Men med dagens verktyg är det oerhört svårt att kontrollera om den kunskap barnen skaffat sig är den vi hade tänkt oss. Är det +5 i svenska, i tålamod, i samarbete eller i dess motsats? Efter vilken läroplan har barnet arbetat idag? Esbati reflekterar inte över det, utan nöjer sig med påpekandet att vår betygskritik inte utesluter utvärdering. Nej visst - jag kan inte dra mig till minnes att någon vänsterpartist har försökt göra det heller. Tvärtom har bl.a. Kalle Larsson (i riksdagen) och jag (lite varstans) sagt att skolan ska utvärderas i samma mån som de barn som måste gå där.
”Högern bygger sin utbildningspolitik på en statisk människosyn och ett illa dolt klassförakt” skriver Esbati, och fortsätter med att alternativet, ”vänster kallat”, bygger på ”missriktad nivelleringsvilja och småborgerlig allmänliberalism”. Välformulerat! Men var finns vänstern? Den socialdemokratiska (och ofta mitten-) politik vi av parlamentariska skäl stöttat är inte vår egen, lika lite som alla andra dumheter vi av olika skäl gått med på.
Vilken är då förklaringen till att den utbildningspolitik som vänstern faktiskt har, den som handlar om bildning, kunskapsproduktion, trygghet och kamratskap, inte slår igenom? Delvis misstänksamma media, svag förankring och otydliga företrädare. Och delvis hegemonin. Den hegemoni som byggts upp under 25 år så att skalan idag är spikad, med tradition vs trivsel och kunskap vs flum som motpoler. På den skalan förväntas vi positionera oss. Även vi som håller på med arbetets pedagogik, folkbildning, det aktiva barnet, skapandet av lärandesituationer - alla de namn som erfarna vetenskapare givit de processer som skiljer sig från commonsensisk skedmatning.
Esbati efterlyser en revolutionär kunskapssyn. Gärna för mig. Fram till dess vore jag glad om grundskolan började arbeta efter den läroplan som ännu efter tretton år kallas ny - den med kunskapens fyra pelare:
- fakta
- färdighet
- förståelse
- förtrogenhet
Alla lika viktiga. Alla lika bärande. För samhällets bestånd, eller rentav för revolutioner.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar