Borgarna + Bonniers = sant, konstaterar Aftonbladet i en kulturartikel som borde ha tryckts före valet, inte efter. Inom vänstern anklagas vi ibland – eller anklagar oss själva – för att skylla på media. Som om det bara vore att konsulta en mediahanterare och så är saken oskar. Inom vänstern har somliga av oss också påtalat att borgerlig hegemoni är ett faktum, inte en dålig ursäkt. Nu har Aftonbladet upptäckt denna icke-nyhet.
Det enda nya är den oanade fräckhet med vilken en kapitalist idag kan köpa ett medium och kringgå lagen i utbyte mot lojalitet.
För övrigt orkar jag inte höra ett muspip till om vem som ska vara partiledare för Socialdemokraterna. Låt dem som det angår avgöra den saken! När en klok s-kvinna säger att visst finns det andra som kan leda partiet, då slås det i tidningen upp som en stor nyhet. Fastän det klokaste kvinnan har att säga är: ”Innan man väljer partiledare måste man bestämma vilken inriktning partiet ska ha”.
Den politiska inriktningen har jag mycket starka åsikter om, till skillnad från ledarfrågan. Men också den ska avgöras av dem det angår.
Föreningsvana är ett gott arv från folkrörelsen. Behåll den!
Linderborg fortsätter kampen mot Bonniers. Bra. Men sent.
fredag, november 12, 2010
torsdag, november 11, 2010
Gemensam välfärd eller julklappspolitik
Vi kommer att få ännu ett borgerligt parti, om jag förstått saken rätt. Sahlin är beredd att ompröva just den del av politiken som varit socialdemokratisk - reformerna för rättvisa och solidaritet. Hon vill inte se skatter som ett medel för omfördelning (vad vill hon se dem som; konfiskation?) och anser att valrörelsen fokuserade för mycket på de fattiga. Ingen talade om dem som har ett jobb, en hygglig lön och kanske bor i hus, menar hon.
Men för det första börjar de fattiga bli väldigt vanliga. För det andra är det en stor del av de fattiga som har ett jobb, fastän lågbetalt och tillfälligt. För det tredje är yttrandet ett ångande exempel på socialdemokratisk fixarmentalitet: Alla ska ha något att se fram emot i partiets stora julklappssäck!
Generell välfärd är inte riktad till de allra fattigaste. Den innefattar även de rika, det är därför den kallas generell. Men den är ingen present som ministrarna snickrat till i sin tomteverkstad, den är något medborgarna samlar till. Efter förmåga.
Efter borgarnas privatiseringstsunami är detta lätt att glömma bort. Nu ska varje liten familj få bocka av sin önskelista: en piska åt de fattiga, en morot åt de rika och kanske ett litet bidrag i vardagen för verklighetens folk!
Tvi fan.
För övrigt är media totalförvirrade ifråga om begreppen avgå, ställa sin plats till förfogande och i rubriken till och med utrensning. Avgår gör man när man tömmer kontoret och går hem. Ställer sin plats till förfogande gör man på lite sikt, så att valberedningen hinner arbeta. I ett demokratiskt parti står platsen alltid till förfogande i det att ”alla platser ska betraktas som obesatta” inför ett val (Vänsterpartiets stadgar). Att välja ny partistyrelse är ingenting dramatiskt, men om partiledaren är den som väljer är det onekligen uppseendeväckande.
Lika uppseendeväckande odemokratiskt som att Sahlin annonserar att hon via ett stort tal ska ändra den politiska inriktningen. Något som borgerliga media applåderar!
Alltid rött, alltid rätt filosoferar i samma fråga.
- - -
Igår hade Hanne Kjöller en utmärkt krönika om torskturisterna. Sluta rota i prostituerade kvinnors psyke och ta reda på vad männen är ute efter! kan den sammanfattas. Rubriken ”plantageägare på turné” sätter också in texten i sitt koloniala sammanhang.
Men för det första börjar de fattiga bli väldigt vanliga. För det andra är det en stor del av de fattiga som har ett jobb, fastän lågbetalt och tillfälligt. För det tredje är yttrandet ett ångande exempel på socialdemokratisk fixarmentalitet: Alla ska ha något att se fram emot i partiets stora julklappssäck!
Generell välfärd är inte riktad till de allra fattigaste. Den innefattar även de rika, det är därför den kallas generell. Men den är ingen present som ministrarna snickrat till i sin tomteverkstad, den är något medborgarna samlar till. Efter förmåga.
Efter borgarnas privatiseringstsunami är detta lätt att glömma bort. Nu ska varje liten familj få bocka av sin önskelista: en piska åt de fattiga, en morot åt de rika och kanske ett litet bidrag i vardagen för verklighetens folk!
Tvi fan.
För övrigt är media totalförvirrade ifråga om begreppen avgå, ställa sin plats till förfogande och i rubriken till och med utrensning. Avgår gör man när man tömmer kontoret och går hem. Ställer sin plats till förfogande gör man på lite sikt, så att valberedningen hinner arbeta. I ett demokratiskt parti står platsen alltid till förfogande i det att ”alla platser ska betraktas som obesatta” inför ett val (Vänsterpartiets stadgar). Att välja ny partistyrelse är ingenting dramatiskt, men om partiledaren är den som väljer är det onekligen uppseendeväckande.
Lika uppseendeväckande odemokratiskt som att Sahlin annonserar att hon via ett stort tal ska ändra den politiska inriktningen. Något som borgerliga media applåderar!
Alltid rött, alltid rätt filosoferar i samma fråga.
- - -
Igår hade Hanne Kjöller en utmärkt krönika om torskturisterna. Sluta rota i prostituerade kvinnors psyke och ta reda på vad männen är ute efter! kan den sammanfattas. Rubriken ”plantageägare på turné” sätter också in texten i sitt koloniala sammanhang.
onsdag, november 10, 2010
Helst hela tiden
Helst skulle jag vara författare hela tiden.
Nu är det tvärtom är ett dubbeljobb.
Visst är det lärorikt att vara med i hela proceduren med omslag, utskick, reklam och så vidare, men minst lika roligt vore att låta förlaget göra jobbet och ändå betala mig, istället för tvärtom.
I poesitävlingar är det publiken som avgör. När det gäller böcker avgör lektörer, redaktörer, litteratörer. Skillnaden för den som skriver är inte så rasande stor.
Man får lära sig vad det kostar, helt enkelt. Som med så mycket annat i livet.
Hela tiden är min fjärde bok (se inlägg nedan) och säljs här!
Nu är det tvärtom är ett dubbeljobb.
Visst är det lärorikt att vara med i hela proceduren med omslag, utskick, reklam och så vidare, men minst lika roligt vore att låta förlaget göra jobbet och ändå betala mig, istället för tvärtom.
I poesitävlingar är det publiken som avgör. När det gäller böcker avgör lektörer, redaktörer, litteratörer. Skillnaden för den som skriver är inte så rasande stor.
Man får lära sig vad det kostar, helt enkelt. Som med så mycket annat i livet.
Hela tiden är min fjärde bok (se inlägg nedan) och säljs här!
lördag, november 06, 2010
På estraden lever poeten
Dör poeten av att tävla? Det tror författaren Anisur Rahman i Upsala nya tidning. Men det kan inte ha varit poesislammen som gjorde att Sveriges estradpoeter nyligen måste ta avsked av mästaren Erkki Lappalainen. Vet Rahman ens att en stor poet tillika slamarrangör har lämnat oss?
Kanske inte, för han verkar inte särskilt väl insatt i diskussionerna kring poesislam. Samma kritik som hans har hörts och bemötts under alla år som poesitävlingar utspelats i Sverige.
Det berättigade i kritiken är att vi alltid bör ifrågasätta varför allt ska gå ut på konkurrens och tävlan. Men när vi nu lever i ett samhälle där det tävlas i allt, då ska ”allt” också innefatta poesin. Estradgenren som helhet har varit ett sätt att popularisera och församhälleliga den, göra den gemensam.
När jag var liten*... usch ja, då för tiden var den som skrev en suspekt introvert nörd. Den som talade om att hen skrev betraktades med deltagande, och den som blev utvald att läsa sitt lilla opus högt inför klassen kunde känna sig utskämd för evigt. Men den som skriver idag har muntliga och digitala mötesplatser för att odla sitt intresse, sin talang, sin eventuella konst i vardande. Detta är, om något, poetens smala väg till överlevnad även om hen inte har förmånen att figurera i tryck. (Tryck som ger betalning, dessutom!)
Det Rahman har hängt upp sig på är att stå-upp-komik ofta har framgång i slamsammanhang. Det hängde jag upp mig på för drygt tio år sedan, för det var då humorn var som starkast. Mycket har hänt sedan dess, ty en muntlig genre förändras snabbt. Ett tag var det att väsa i miken som gick bäst, sen var det ståupp, ett tag skulle man wejla som en galning, förra hösten var det inne att rimma – just idag vet jag inte hur poesibörsen står, det är publiken som avgör. Det är publiken som avgör.
På hur stort allvar vi tar publiken, anstår poeten själv att svara på.
Rahman är skrivandet hängiven och menar att slam är scenkonst som ska hållas skilt från skapandet på papper eller i dator. Det är just den motsatsställningen som är så tokig. Alla poeter jag känner skriver med hängivelse, samtidigt som vi gillar att stå på scenen. Sedan backar Rahman något i det han tillägger att visst ska en poet läsa upp sina verk. Så vad är han så starkt emot, själva tävlingsmomentet?
Om så, behöver man inte delta. Jag tävlar inte – dock inte av princip, utan därför att jag aldrig vinner. Det är publiken som avgör, som sagt.
Meningen med att tävla är att vinna. Meningen med estradpoesi är att bli hörd, få respons, beröra. Meningen med en författaruppläsning är att presentera ett författarskap. Meningen med poesin är - poesi, och att framträda inför publik är också ett sätt att skapa eller redigera den. Håller texten, hur uppfattas den? Vilken version håller på en boksida, vilken version håller framför tvåhundra åhörare, vilken version håller framför fem biblioteksbesökare? Hur förändras texten om jag talar utantill eller från bladet, om det är begravning eller Första Maj?
Mötet är medskapande. Publiken avgör om de gillar det, men bara poeten avgör när det är dags att lägga till eller sätta punkt.
”Poesi behöver ingen tävling” skriver Rahman. Nej, verkligen inte. Men han kan inte gärna invända mot att några poeter behöver tävla och får uppskattning den vägen.
*När jag var liten är titeln på en antologi av Johan Nordgren, Jasim Mohamed och ännu en poet
Kanske inte, för han verkar inte särskilt väl insatt i diskussionerna kring poesislam. Samma kritik som hans har hörts och bemötts under alla år som poesitävlingar utspelats i Sverige.
Det berättigade i kritiken är att vi alltid bör ifrågasätta varför allt ska gå ut på konkurrens och tävlan. Men när vi nu lever i ett samhälle där det tävlas i allt, då ska ”allt” också innefatta poesin. Estradgenren som helhet har varit ett sätt att popularisera och församhälleliga den, göra den gemensam.
När jag var liten*... usch ja, då för tiden var den som skrev en suspekt introvert nörd. Den som talade om att hen skrev betraktades med deltagande, och den som blev utvald att läsa sitt lilla opus högt inför klassen kunde känna sig utskämd för evigt. Men den som skriver idag har muntliga och digitala mötesplatser för att odla sitt intresse, sin talang, sin eventuella konst i vardande. Detta är, om något, poetens smala väg till överlevnad även om hen inte har förmånen att figurera i tryck. (Tryck som ger betalning, dessutom!)
Det Rahman har hängt upp sig på är att stå-upp-komik ofta har framgång i slamsammanhang. Det hängde jag upp mig på för drygt tio år sedan, för det var då humorn var som starkast. Mycket har hänt sedan dess, ty en muntlig genre förändras snabbt. Ett tag var det att väsa i miken som gick bäst, sen var det ståupp, ett tag skulle man wejla som en galning, förra hösten var det inne att rimma – just idag vet jag inte hur poesibörsen står, det är publiken som avgör. Det är publiken som avgör.
På hur stort allvar vi tar publiken, anstår poeten själv att svara på.
Rahman är skrivandet hängiven och menar att slam är scenkonst som ska hållas skilt från skapandet på papper eller i dator. Det är just den motsatsställningen som är så tokig. Alla poeter jag känner skriver med hängivelse, samtidigt som vi gillar att stå på scenen. Sedan backar Rahman något i det han tillägger att visst ska en poet läsa upp sina verk. Så vad är han så starkt emot, själva tävlingsmomentet?
Om så, behöver man inte delta. Jag tävlar inte – dock inte av princip, utan därför att jag aldrig vinner. Det är publiken som avgör, som sagt.
Meningen med att tävla är att vinna. Meningen med estradpoesi är att bli hörd, få respons, beröra. Meningen med en författaruppläsning är att presentera ett författarskap. Meningen med poesin är - poesi, och att framträda inför publik är också ett sätt att skapa eller redigera den. Håller texten, hur uppfattas den? Vilken version håller på en boksida, vilken version håller framför tvåhundra åhörare, vilken version håller framför fem biblioteksbesökare? Hur förändras texten om jag talar utantill eller från bladet, om det är begravning eller Första Maj?
Mötet är medskapande. Publiken avgör om de gillar det, men bara poeten avgör när det är dags att lägga till eller sätta punkt.
”Poesi behöver ingen tävling” skriver Rahman. Nej, verkligen inte. Men han kan inte gärna invända mot att några poeter behöver tävla och får uppskattning den vägen.
*När jag var liten är titeln på en antologi av Johan Nordgren, Jasim Mohamed och ännu en poet
fredag, november 05, 2010
Hela tiden
Nu är den här.
Nu i allhelgonatid 2010 är den färdig: Hela tiden.
Detta är min fjärde bok, dess tema är tiden.
Detta är min fjärde bok, dess tema är tiden.
En Parad från 1970-talet och
Den återvunna tiden, en dialog om att skiljas.
Se mer på http://www.helenaduroj.n.nu/bocker
Köp boken här!
torsdag, november 04, 2010
Människor är inte olönsamma
Hela landet ska leva - det är en önskvärd utveckling, men den går inte att önska fram. SvD har i ettpar artiklar uppmärksammat avfolkningen och utarmningen av landsbygden, som ökar igen. Idag låter de den nye landsbygdsministern ge ett mer positivt budskap, att den nedåtgående trenden genom lokalt småföretagande håller på att vända.
Avfolkning och utarmning måste ses som en cirkelprocess. När man inte kan försörja sig i bygden, flyttar man. När människor flyttar, blir möjligheterna till försörjning än färre. Ett exempel på det är skolnedläggelser. En skola med för få barn måste stänga. Men när skolan stängt flyttar de kvarvarande barnfamiljerna. En liten skola som är dyr i drift kan alltså på lite längre sikt visa sig vara av stor betydelse för att en liten ort ska överleva.
Att sitta med obefolkad glesbygd är inget klipp för en kommun. Det är inte alls säkert att skattebetalarna flyttar in till tätorten - måste de ändå flytta kan det lika gärna bli till storstan. Tätortens butiker, administration och service förlorar på det viset underlag. Men fortfarande måste vägnätet underhållas, liksom vatten och avlopp för de fåtaliga kvarvarande pensionärerna samt eventuella sommargäster.
Det är inte så olönsamt med människor som budgetarna kan få oss att tro.
Men håller trenden verkligen på att vända? Hur vet landsbygdsministern det? Jo: ”Jag ser ju detta när jag åker runt i landet.”
Ett löjeväckande amatöriskt påstående. Inga tecken syns på minskad avfolkning, men ministern han vet vad han sett. Och det är inte svårt att mitt i rostsverige se goda exempel. Lokal matvaruproduktion, turism och äventyr, små loppisar och stora konferensanläggningar.
Det djupt illavarslande är att trenden trots detta inte har vänt!
Människor på landsbygden har en beundransvärd förmåga att tillvarata varje möjlighet och leva på låneknep och av varandra för att få det att gå runt. Men det räcker inte. Fabrikerna har för länge sedan slagit igen. Nu flyttar de större företagen till andra delar av världen. Då räddas inte Sunnanäng av några bikupor.
Orsaken till den bistra utvecklingen ser ministern i en ”70-årig sossefieringsperiod”. Det stämmer att Socialdemokraterna under sin regeringstid starkt bidrog till centraliseringen av kapital och rationaliseringen av produktionen. Det vill säga, de bidrog starkt till att stärka de stora företagen på bekostnad av de små, och anpassa landet till centralismen inom den europeiska unionen.
Med landsbygdsministerns naivitet och förenklade skällsord ser det inte ut som om någon långsiktig politik för hela landets utveckling är att vänta.
Avfolkning och utarmning måste ses som en cirkelprocess. När man inte kan försörja sig i bygden, flyttar man. När människor flyttar, blir möjligheterna till försörjning än färre. Ett exempel på det är skolnedläggelser. En skola med för få barn måste stänga. Men när skolan stängt flyttar de kvarvarande barnfamiljerna. En liten skola som är dyr i drift kan alltså på lite längre sikt visa sig vara av stor betydelse för att en liten ort ska överleva.
Att sitta med obefolkad glesbygd är inget klipp för en kommun. Det är inte alls säkert att skattebetalarna flyttar in till tätorten - måste de ändå flytta kan det lika gärna bli till storstan. Tätortens butiker, administration och service förlorar på det viset underlag. Men fortfarande måste vägnätet underhållas, liksom vatten och avlopp för de fåtaliga kvarvarande pensionärerna samt eventuella sommargäster.
Det är inte så olönsamt med människor som budgetarna kan få oss att tro.
Men håller trenden verkligen på att vända? Hur vet landsbygdsministern det? Jo: ”Jag ser ju detta när jag åker runt i landet.”
Ett löjeväckande amatöriskt påstående. Inga tecken syns på minskad avfolkning, men ministern han vet vad han sett. Och det är inte svårt att mitt i rostsverige se goda exempel. Lokal matvaruproduktion, turism och äventyr, små loppisar och stora konferensanläggningar.
Det djupt illavarslande är att trenden trots detta inte har vänt!
Människor på landsbygden har en beundransvärd förmåga att tillvarata varje möjlighet och leva på låneknep och av varandra för att få det att gå runt. Men det räcker inte. Fabrikerna har för länge sedan slagit igen. Nu flyttar de större företagen till andra delar av världen. Då räddas inte Sunnanäng av några bikupor.
Orsaken till den bistra utvecklingen ser ministern i en ”70-årig sossefieringsperiod”. Det stämmer att Socialdemokraterna under sin regeringstid starkt bidrog till centraliseringen av kapital och rationaliseringen av produktionen. Det vill säga, de bidrog starkt till att stärka de stora företagen på bekostnad av de små, och anpassa landet till centralismen inom den europeiska unionen.
Med landsbygdsministerns naivitet och förenklade skällsord ser det inte ut som om någon långsiktig politik för hela landets utveckling är att vänta.
onsdag, november 03, 2010
Fuskarna finns minsann
Försäkringskassan jagar fuskare. Drygt fem miljarder kronor om året gissar man kan vara bortfuskade pengar, inom hela socialförsäkringssystemet. Men hittills har man inte hittat fusk för mer pengar än vad det kostar att driva själva enheten som gör efterforskningarna.
Skatteverket jagar inte fuskare. Varje år är det 133 miljarder kronor som inte når statskassan. Men verket talar om att folk lätt gör fel, och regeringen har inte begärt några efterforskningar, inte heller aviserat några förnyelser av skattesystemet för att komma åt fuskarna.
Läs mer i Dagens Arbete!
Där finns också en faktaruta om uppgifterna ovan, samt en länk till den forskare som avslöjat att det kopplingen av höga sjuktal till fusk och slapp attityd är en ren myt.
133-5 = 128 miljarder kronor. Så mycket kostar oss borgarnas totala arrogans.
- - -
Det är allvarligare med grova skämt i en serie, än med seriöst syftande konstverk. Så kulturfientligt i alla bemärkelser kan man tolka svaret på frågan varför det var lika viktigt att inte publicera hån av judar som att få publicera hån av muslimer.
Komplicerat? Ja, det blir det alltid när någon försöker reda ut varför det ska göras skillnad på folk och folk.
Skatteverket jagar inte fuskare. Varje år är det 133 miljarder kronor som inte når statskassan. Men verket talar om att folk lätt gör fel, och regeringen har inte begärt några efterforskningar, inte heller aviserat några förnyelser av skattesystemet för att komma åt fuskarna.
Läs mer i Dagens Arbete!
Där finns också en faktaruta om uppgifterna ovan, samt en länk till den forskare som avslöjat att det kopplingen av höga sjuktal till fusk och slapp attityd är en ren myt.
133-5 = 128 miljarder kronor. Så mycket kostar oss borgarnas totala arrogans.
- - -
Det är allvarligare med grova skämt i en serie, än med seriöst syftande konstverk. Så kulturfientligt i alla bemärkelser kan man tolka svaret på frågan varför det var lika viktigt att inte publicera hån av judar som att få publicera hån av muslimer.
Komplicerat? Ja, det blir det alltid när någon försöker reda ut varför det ska göras skillnad på folk och folk.
söndag, oktober 31, 2010
Långt ifrån Sorgenfri
Hörde ett radioinslag från Malmö där folk tillfrågades om de är rädda nu när det går en seriemördare lös. Nä, sa de, det är som vanligt.
Nog för att Malmö är en tuff stad, men riktigt så långt trodde jag inte det hade gått.
Jag är rädd, fastän jag är svensk och långt ifrån Fosie Hyllie Oxie, Kirseberg och Augustenborg och allt vad stadsdelarna heter. I synnerhet mycket långt ifrån Sorgenfri...
Jag fruktar inte att bli skjuten, utan är rädd för vårt samhälle och det som sker i det, i synnerhet det som åsamkats det.
Mustafa Can skriver klokt om det som skrämmer mest – skrapet på civilsationens fernissa, den långsamma tillvänjningen till föraktet när människor mister måttstocken för moraliska värden.
Lena Sundströms bok Världens lyckligaste folk är visserligen snudd på outärdligt pladdrigt skriven, men skildrar i sina bästa stycken denna gradvisa brutalisering. Den danska islamofobin har förändrat först den offentliga debatten, sedan lagstiftningen, sedan vardagen. ”Planterat, skavt, ristat” med Cans liknelse.
Det är ingen som tror att miljontals tyskar röstade på A. Hitler därför att han ville svälta ut och gasa ihjäl miljontals judar, romer, homosexuella, förståndshandikappade, kommunister och Jehovas vittnen. Kanske visste han det inte ens själv. Ändå var det folkmord som blev resultatet – den lösning som framstod som slutgiltig när hatet legaliserats och våldet gradvis accepterats.
Vi vet inte ens om morden i Malmö faller under rubriceringen hatbrott. Men att så många av oss så snabbt drog den slutsatsen säger också någonting om att samhället har brutaliserats i en viss, alldeles bestämd riktning.
Nog för att Malmö är en tuff stad, men riktigt så långt trodde jag inte det hade gått.
Jag är rädd, fastän jag är svensk och långt ifrån Fosie Hyllie Oxie, Kirseberg och Augustenborg och allt vad stadsdelarna heter. I synnerhet mycket långt ifrån Sorgenfri...
Jag fruktar inte att bli skjuten, utan är rädd för vårt samhälle och det som sker i det, i synnerhet det som åsamkats det.
Mustafa Can skriver klokt om det som skrämmer mest – skrapet på civilsationens fernissa, den långsamma tillvänjningen till föraktet när människor mister måttstocken för moraliska värden.
Lena Sundströms bok Världens lyckligaste folk är visserligen snudd på outärdligt pladdrigt skriven, men skildrar i sina bästa stycken denna gradvisa brutalisering. Den danska islamofobin har förändrat först den offentliga debatten, sedan lagstiftningen, sedan vardagen. ”Planterat, skavt, ristat” med Cans liknelse.
Det är ingen som tror att miljontals tyskar röstade på A. Hitler därför att han ville svälta ut och gasa ihjäl miljontals judar, romer, homosexuella, förståndshandikappade, kommunister och Jehovas vittnen. Kanske visste han det inte ens själv. Ändå var det folkmord som blev resultatet – den lösning som framstod som slutgiltig när hatet legaliserats och våldet gradvis accepterats.
Vi vet inte ens om morden i Malmö faller under rubriceringen hatbrott. Men att så många av oss så snabbt drog den slutsatsen säger också någonting om att samhället har brutaliserats i en viss, alldeles bestämd riktning.
lördag, oktober 30, 2010
Folk eller folket
När nationalister och rasister kommenterar Politik och poesi använder de ofta uttrycket mitt folk, vårt folk. Senast gick det ut på att vi ska värna vårt eget folk först.
Folket är ett uttryck jag ofta använder själv, så då borde jag vara väl bekant med fenomenet folk. Men begreppen tycks inte stå för detsamma.
Folket är medborgare. I värsta fall, en mobb. I normalfallet, väljarna eller en disparat massa av någorlunda kompetenta vuxna. I sällsynta fall en organiserad grupp vars helhet är större än summan av delarna.
Folk är de som man har runtomkring. Dem som man trängs med, de som står på fel sida i rulltrappan och gapar i telefon på allmän plats. Folk läser kvällstidningar istället för politiska bloggar och har generellt sett fel. Envar är värd respekt som människa. Men folk?
Mitt folk, vårt folk – med detta verkar kommentatorerna mena ”vi svenskar”. Redan indelningen är penibel eftersom den kan avse alla svenska medborgare eller alla födda på svensk mark eller alla födda av föräldrar som talar svenska. Men att i tanke, känsla och handling betrakta alla dessa svenskar som ”mitt folk”, det går bara inte.
De mina är få eller många; olika grupper i olika sammanhang. Inget av sammanhangen utgår från gruppen svenskar, eftersom den är intetsägande. Det är familje- eller arbetsgemenskap som skapar en grupp, eller vänskap. Eller gemensamma erfarenheter och behov.
Ett gemensamt språk gör det lättare att samtala och förstå. Även om jag tvivlar på det när jag läser några av kommentarerna. Men ett gemensamt språk gör inte alltid att vi har något att samtala om. Ett liv på landsbygden eller i staden kan vara en hög barriär mellan människor av samma nationalitet som lätt anpassar sig till lands- respektive stadsbor i helt andra delar av världen.
Nationalisterna har alltså rätt när de säger att en viss grad av likhet är en grund för gemenskap. Men de har fel när de tror att likheten bestäms av födelseorten, och de har generalfel när de upphöjer denna mänskliga böjelse till norm; ett så-ska-det-vara.
Tvärtom. Precis som vi måste bearbeta vår medfödda egoism och våra aggressiva impulser, måste vi bearbeta vår förenklande lust till likhet.
Det är vad FN:s deklaration om mänskliga rättigheter går ut på: Eftersom vi helst sätter vår egen familj i första rummet, behöver vi ständigt påminnas om att envar är värd respekt som människa.
Även om hen pratar i telefon på fel plats eller bär kippa.
Vill du se en betydligt elakare skrivning om vårt folk, kolla wiki
Folket är ett uttryck jag ofta använder själv, så då borde jag vara väl bekant med fenomenet folk. Men begreppen tycks inte stå för detsamma.
Folket är medborgare. I värsta fall, en mobb. I normalfallet, väljarna eller en disparat massa av någorlunda kompetenta vuxna. I sällsynta fall en organiserad grupp vars helhet är större än summan av delarna.
Folk är de som man har runtomkring. Dem som man trängs med, de som står på fel sida i rulltrappan och gapar i telefon på allmän plats. Folk läser kvällstidningar istället för politiska bloggar och har generellt sett fel. Envar är värd respekt som människa. Men folk?
Mitt folk, vårt folk – med detta verkar kommentatorerna mena ”vi svenskar”. Redan indelningen är penibel eftersom den kan avse alla svenska medborgare eller alla födda på svensk mark eller alla födda av föräldrar som talar svenska. Men att i tanke, känsla och handling betrakta alla dessa svenskar som ”mitt folk”, det går bara inte.
De mina är få eller många; olika grupper i olika sammanhang. Inget av sammanhangen utgår från gruppen svenskar, eftersom den är intetsägande. Det är familje- eller arbetsgemenskap som skapar en grupp, eller vänskap. Eller gemensamma erfarenheter och behov.
Ett gemensamt språk gör det lättare att samtala och förstå. Även om jag tvivlar på det när jag läser några av kommentarerna. Men ett gemensamt språk gör inte alltid att vi har något att samtala om. Ett liv på landsbygden eller i staden kan vara en hög barriär mellan människor av samma nationalitet som lätt anpassar sig till lands- respektive stadsbor i helt andra delar av världen.
Nationalisterna har alltså rätt när de säger att en viss grad av likhet är en grund för gemenskap. Men de har fel när de tror att likheten bestäms av födelseorten, och de har generalfel när de upphöjer denna mänskliga böjelse till norm; ett så-ska-det-vara.
Tvärtom. Precis som vi måste bearbeta vår medfödda egoism och våra aggressiva impulser, måste vi bearbeta vår förenklande lust till likhet.
Det är vad FN:s deklaration om mänskliga rättigheter går ut på: Eftersom vi helst sätter vår egen familj i första rummet, behöver vi ständigt påminnas om att envar är värd respekt som människa.
Även om hen pratar i telefon på fel plats eller bär kippa.
Vill du se en betydligt elakare skrivning om vårt folk, kolla wiki
fredag, oktober 29, 2010
Sandemose och Alice i Underlandet
Visst lät det som ett skämt? Fyra moderater som lyckats bli invalda i riksdagen ägnar sin tid där åt en motion om förbud mot Jantelagen.
Sandemoses obehagliga beskrivning av en inskränkt och steril miljö har idag blivit en stereotyp som folk slänger ur sig hur som helst. Så fort du får kritik kan du alltid skrika att du hatar jante och alla förstår att du anser dig orättvist behandlad. Men Jantelagen som Sandemose formulerade är något mycket värre då den syftar till systematisk utfrysning. Detta är något som är förbjudet redan idag, i den mån vi visar att mobbning och trakasserier är oacceptabelt.
Men de här moderattomtarna gapar efter mycket mer. De gör utfall mot brukssamhällen och bruksmentalitet och jämställer dem med totalitärt styre - utan att i någondera fallet lyckas se den verkliga faran i sådana samhällen. ”Bruksledningen hade alltså inflytande över de anställdas hela livssituation. Detta kunde leda till förväntningar på förmåner och en allmän passivitet från medarbetarnas sida” skriver moderaterna, och jag önskar verkligen att dethär vore ett skämt.
De talar om makten att hålla en människa i totalt beroende och saknar all insikt i att denna djupt ovärdiga livsform satt i kapitalets själva hjärta.
Kapitalet av idag går in för att disciplinera och indoktrinera individerna. Är vi passiva och inlärt hjälplösa så som de påstår, då ska staten lagstifta mot vårt beteende och skola oss i Gnosjöanda. De fyra moderaterna skriver:
”Det negativa innehållet i jantelagen ska med stöd i diskrimineringslagen uttryckligen kunna motverkas så att människor inte i ord eller handling av annan människa styrs bort från att försöka förverkliga sina önskemål och drömmar när dessa har en för individen och samhället positiv utvecklingsinriktning.”
Plötsligt hör jag drottningen i Alice i Underlandet.
Världen är komplett vansinnig och kärringen skriker ”huvudet av!” för minsta lilla.
När du inte anställer Pelle eller beviljar banklån till Pella, då kan de inte förverkliga sina drömmar.
Huvudet av!
Mer om tomtarna på Alliansfritt Sverige
Sandemoses obehagliga beskrivning av en inskränkt och steril miljö har idag blivit en stereotyp som folk slänger ur sig hur som helst. Så fort du får kritik kan du alltid skrika att du hatar jante och alla förstår att du anser dig orättvist behandlad. Men Jantelagen som Sandemose formulerade är något mycket värre då den syftar till systematisk utfrysning. Detta är något som är förbjudet redan idag, i den mån vi visar att mobbning och trakasserier är oacceptabelt.
Men de här moderattomtarna gapar efter mycket mer. De gör utfall mot brukssamhällen och bruksmentalitet och jämställer dem med totalitärt styre - utan att i någondera fallet lyckas se den verkliga faran i sådana samhällen. ”Bruksledningen hade alltså inflytande över de anställdas hela livssituation. Detta kunde leda till förväntningar på förmåner och en allmän passivitet från medarbetarnas sida” skriver moderaterna, och jag önskar verkligen att dethär vore ett skämt.
De talar om makten att hålla en människa i totalt beroende och saknar all insikt i att denna djupt ovärdiga livsform satt i kapitalets själva hjärta.
Kapitalet av idag går in för att disciplinera och indoktrinera individerna. Är vi passiva och inlärt hjälplösa så som de påstår, då ska staten lagstifta mot vårt beteende och skola oss i Gnosjöanda. De fyra moderaterna skriver:
”Det negativa innehållet i jantelagen ska med stöd i diskrimineringslagen uttryckligen kunna motverkas så att människor inte i ord eller handling av annan människa styrs bort från att försöka förverkliga sina önskemål och drömmar när dessa har en för individen och samhället positiv utvecklingsinriktning.”
Plötsligt hör jag drottningen i Alice i Underlandet.
Världen är komplett vansinnig och kärringen skriker ”huvudet av!” för minsta lilla.
När du inte anställer Pelle eller beviljar banklån till Pella, då kan de inte förverkliga sina drömmar.
Huvudet av!
Mer om tomtarna på Alliansfritt Sverige
torsdag, oktober 28, 2010
I borgarnas Sverige är alla lika - tråkiga
Förut var det som en mosaik här... vi hade så roligt...
Detta var vad en rinkebybo och handlare sa om stadsdelens avveckling. Utan arbetsplatser i stadsdelen blir det ingen handel, ingen cirkulation på pengar, tomma lokaler, slitna miljöer. En tristess skapad av känslan av övergivenhet.
Vad säger borgarna då, de som värnar om företagsamheten? De strutsar bort alltihop.
Rinkeby är inte deras typ av stadsdel. Butikerna är inte deras typ av företag. Inga oljemiljarder, utan småhandlare som säljer småkrafs. Ingen silikondal som i Kista, därför underordnades Rinkeby sin grannförort.
Från 15 000 invånare som var en mosaik som hade roligt är man nu 45000, med beslutsfattare på andra sidan fältet. Affärer likaså. Ty internationella storbolaget Boultbee höjer hyrorna i Rinkebys galleria, så att kaféer, muslimskt mode, små teknikfirmor och glassiga möbelaffärer ska ge upp och slå igen. Låt folk ta bussen till Kista och handla i normala svenska kedjebutiker, sådana som bär sig.
De ska minsann inte tro att de kan skapa något själva. Här är det marknaden som bestämmer!
- - -
Så diskuterade vi under en konferens mot fattigdom och segregation som hölls just i Rinkeby förnämliga Folkets hus. Från scenen hördes också några av Rinkebys kritiker anmärka på frånvaron av kvinnor i det offentliga rummet.
Klungor av karlar står på varsin sida av torget, röker och pratar politik. Kvinnor drar sig för att ta plats.
Detta är ett problem.
Konferensen var, utan att veta det, en del av problemet. På scenen avlöste gubbarna varandra. Olika perspektiv skulle presenteras - samtliga manliga. Äldre män stod för erfarenheten, yngre män för de nya idéerna. Vi var åtminstone hälften kvinnor i publiken som fick känna oss lite viktiga över att vara inbjudna lyssnare till herrarnas presentationer. När en kvinna hade ordet fram på eftermiddagen var hon ung och söt och läste från papperet. Könsmaktordningen var massiv, svensk, osynlig.
- - -
Strax innan jag går ska tankesmedjorna Timbro och Arena diskutera välfärdens finansiering, som jag trodde. Istället visar de hur en tvärpolitisk grupp har resonerat om saken. "Från höger till vänster" beskriver de gruppen, men vänstern var inte med. Vilket märks på enigheten kring sådant som att offentliga sektorns problem är att man inte får köpa sig tilläggstjänster, och att du och jag måste ta i och jobba både mer och längre. Adjöss, pension! Den är för styrelseproffs.
Dylik borgerlig smet tycker Timbro och Arena blir "mycket mer spännande" än att diskutera motstridiga intressen.
Inte mycket mosaik alltså. Och inte det minsta roligt.
Detta var vad en rinkebybo och handlare sa om stadsdelens avveckling. Utan arbetsplatser i stadsdelen blir det ingen handel, ingen cirkulation på pengar, tomma lokaler, slitna miljöer. En tristess skapad av känslan av övergivenhet.
Vad säger borgarna då, de som värnar om företagsamheten? De strutsar bort alltihop.
Rinkeby är inte deras typ av stadsdel. Butikerna är inte deras typ av företag. Inga oljemiljarder, utan småhandlare som säljer småkrafs. Ingen silikondal som i Kista, därför underordnades Rinkeby sin grannförort.
Från 15 000 invånare som var en mosaik som hade roligt är man nu 45000, med beslutsfattare på andra sidan fältet. Affärer likaså. Ty internationella storbolaget Boultbee höjer hyrorna i Rinkebys galleria, så att kaféer, muslimskt mode, små teknikfirmor och glassiga möbelaffärer ska ge upp och slå igen. Låt folk ta bussen till Kista och handla i normala svenska kedjebutiker, sådana som bär sig.
De ska minsann inte tro att de kan skapa något själva. Här är det marknaden som bestämmer!
- - -
Så diskuterade vi under en konferens mot fattigdom och segregation som hölls just i Rinkeby förnämliga Folkets hus. Från scenen hördes också några av Rinkebys kritiker anmärka på frånvaron av kvinnor i det offentliga rummet.
Klungor av karlar står på varsin sida av torget, röker och pratar politik. Kvinnor drar sig för att ta plats.
Detta är ett problem.
Konferensen var, utan att veta det, en del av problemet. På scenen avlöste gubbarna varandra. Olika perspektiv skulle presenteras - samtliga manliga. Äldre män stod för erfarenheten, yngre män för de nya idéerna. Vi var åtminstone hälften kvinnor i publiken som fick känna oss lite viktiga över att vara inbjudna lyssnare till herrarnas presentationer. När en kvinna hade ordet fram på eftermiddagen var hon ung och söt och läste från papperet. Könsmaktordningen var massiv, svensk, osynlig.
- - -
Strax innan jag går ska tankesmedjorna Timbro och Arena diskutera välfärdens finansiering, som jag trodde. Istället visar de hur en tvärpolitisk grupp har resonerat om saken. "Från höger till vänster" beskriver de gruppen, men vänstern var inte med. Vilket märks på enigheten kring sådant som att offentliga sektorns problem är att man inte får köpa sig tilläggstjänster, och att du och jag måste ta i och jobba både mer och längre. Adjöss, pension! Den är för styrelseproffs.
Dylik borgerlig smet tycker Timbro och Arena blir "mycket mer spännande" än att diskutera motstridiga intressen.
Inte mycket mosaik alltså. Och inte det minsta roligt.
onsdag, oktober 27, 2010
Det tar nog ett tag att komma igen
Löpsedeln ägnar sig åt mobbningshobbyn att håna olyckan, strö salt i sår och sparka på den som ligger.Ifall någon förbipasserande skulle ha missat vilka totala nollor vi är, alltså.
Som sagt, valrörelsen har redan börjat.
måndag, oktober 25, 2010
Får du godkänt?
Den nya läroplanen skiljer sig till sin övergripande anda inte nämnvärt från Lpo-94. Det är med glädje jag noterar att det starka kravet på demokrati finns med, liksom de fyra kunskapsformerna: fakta, färdighet, förståelse, förtrogenhet.
Kursplanerna består av syfte och centralt innehåll. Kunskapskraven för år 3, 6 och 9 kommer senare. Det centrala innehållet är bindande - men det ska inte ses som en checklista - och barnen får fortfarande delta i planeringen. Det kan ju bli bra. Kanske. I den bästa av världar där alla pedagoger ser sitt eget älsklingsämne i ett större sammanhang. I den bästa av skolor där pedagogen inte avbryter engagerade diskussioner för att hinna med kursen.
De förslag till kunskapskrav som varit ute på remiss var förskräckande. Tolvåringar förväntades musicera på olika instrumet, skapa digitala collage, skriva ledigt i olika genrer och reflektera över religionens roll i samhället. Kravlistan är som sagt inte färdigberedd, men de förslag jag funnit på regeringens hemsida kan fortfarande slå en normalkompetent vuxen med häpnad.
- För att få godkänt i bild i år 9 ska du kunna beskriva vilka uttrycksmedel och utföranden bildskaparen använt i bilder du ser. Du ska framställa egna bilder i olika tekniker och visa att du behärskar olika material och kan såväl komponera bilden som gestalta rumslighet. Du ska kunna kommunicera i bild och tolka bilder i media, samt beskriva några riktningar i konsthistoria, samhällskonst och populärkultur.
- För att få godkänt i historia ska du kunna beskriva karaktäristiska drag för olika tidsepoker och hur människor då tänkte och agerade. Du kan ge exempel på historiska förändringar som är viktiga för att förstå nutiden, du ser samband mellan historiska företeelser och skeenden och kan beskriva nutida händelser utifrån dina historiska kunskaper. Slutligen kan du använda olika källor och avgöra om de är tillförlitliga.
Hur skulle jag kunna veta hur de tänkte i Bellmans Stockholm? Jag vet verkligen inte vad folk tänker i Stockholm idag ens. Hur kan jag avgöra om källan är tillförlig om det står att Torulf dräpte Stein i österled? Gestalta rumslighet vet jag nog inte ens vad det betyder, och hur Rauschenberg utförde sin get är jag inte heller säker på, mer än att ett bildäck är med.
Jag känner mig ungefär som dendär geten när jag läser kravlistorna. Godkänd lär jag inte bli. Undrar hur det går för Björklund?
Kursplanerna består av syfte och centralt innehåll. Kunskapskraven för år 3, 6 och 9 kommer senare. Det centrala innehållet är bindande - men det ska inte ses som en checklista - och barnen får fortfarande delta i planeringen. Det kan ju bli bra. Kanske. I den bästa av världar där alla pedagoger ser sitt eget älsklingsämne i ett större sammanhang. I den bästa av skolor där pedagogen inte avbryter engagerade diskussioner för att hinna med kursen.
De förslag till kunskapskrav som varit ute på remiss var förskräckande. Tolvåringar förväntades musicera på olika instrumet, skapa digitala collage, skriva ledigt i olika genrer och reflektera över religionens roll i samhället. Kravlistan är som sagt inte färdigberedd, men de förslag jag funnit på regeringens hemsida kan fortfarande slå en normalkompetent vuxen med häpnad.
- För att få godkänt i bild i år 9 ska du kunna beskriva vilka uttrycksmedel och utföranden bildskaparen använt i bilder du ser. Du ska framställa egna bilder i olika tekniker och visa att du behärskar olika material och kan såväl komponera bilden som gestalta rumslighet. Du ska kunna kommunicera i bild och tolka bilder i media, samt beskriva några riktningar i konsthistoria, samhällskonst och populärkultur.
- För att få godkänt i historia ska du kunna beskriva karaktäristiska drag för olika tidsepoker och hur människor då tänkte och agerade. Du kan ge exempel på historiska förändringar som är viktiga för att förstå nutiden, du ser samband mellan historiska företeelser och skeenden och kan beskriva nutida händelser utifrån dina historiska kunskaper. Slutligen kan du använda olika källor och avgöra om de är tillförlitliga.
Hur skulle jag kunna veta hur de tänkte i Bellmans Stockholm? Jag vet verkligen inte vad folk tänker i Stockholm idag ens. Hur kan jag avgöra om källan är tillförlig om det står att Torulf dräpte Stein i österled? Gestalta rumslighet vet jag nog inte ens vad det betyder, och hur Rauschenberg utförde sin get är jag inte heller säker på, mer än att ett bildäck är med.
Jag känner mig ungefär som dendär geten när jag läser kravlistorna. Godkänd lär jag inte bli. Undrar hur det går för Björklund?
torsdag, oktober 21, 2010
Censurmyten
Än en gång har Politik och poesi fått den mystiska beskyllningen att ”tysta och censurera” debatten om migration. Det som är ett av bloggens allra vanligaste teman! Saknas på Politik och poesi är småprat om livsstilar och frukostvanor. Dessa väsentliga ämnen för tusentals bloggare formligen tigs ihjäl här. Liksom livsstilsbloggarna ignorerar väsentliga samhällsfrågor.
Vad Politik och poesi däremot har skrivit är att det är en myt att migrations- och integrationsfrågor skulle vara nedtystade. Att tjata om censur så fort någon inte håller med är ett sätt att tigga sympati, som dessvärre visat sig lyckosamt.
I Danmark trodde man att vardagsrasismen skulle avklinga om politikerna tog över Pia Kjaersgårds problemställning. Resultatet var det motsatta - skärpt tonläge från höger till vänster, starkt begränsad inflyttning och krav på yrkesförbud för kvinnor i sjal.
Idag säger Tamas i DN att så som Lasermannen fick moraliskt stöd av att se ett rasistiskt partis genombrott i riksdagen, så kan samhällsklimatet hårdna än en gång, och så kan en ensam vettvilling känna sig uppbackad. I samma tidnings pappersupplaga skriver Arnstad om den nazityska propagandafilmen Jud Süss och hur vi påverkas av ”bakgrundsbruset”, det ständigt pågående mumlet av röster, det vi också kan kalla tidsandan. Arnstad avslutar med frågan:
”Hur kan vi tolka dagens Muhammedteckningar, rondellhundar och ’burkadebatt’? - - Håller vi på att skapa ett nutida bakgrundsbrus angående muslimen? Vad har vi att lära av Goebbels och hans propaganda?”
Låt oss lära en sak: Hitler och Goebbels uppfann inte antisemitismen, utan gav fritt utlopp åt ett befintligt judehat. Och de påstod aldrig att det var för att lätta befolkningens känslor, så att hatet skulle avklinga.
Vad Politik och poesi däremot har skrivit är att det är en myt att migrations- och integrationsfrågor skulle vara nedtystade. Att tjata om censur så fort någon inte håller med är ett sätt att tigga sympati, som dessvärre visat sig lyckosamt.
I Danmark trodde man att vardagsrasismen skulle avklinga om politikerna tog över Pia Kjaersgårds problemställning. Resultatet var det motsatta - skärpt tonläge från höger till vänster, starkt begränsad inflyttning och krav på yrkesförbud för kvinnor i sjal.
Idag säger Tamas i DN att så som Lasermannen fick moraliskt stöd av att se ett rasistiskt partis genombrott i riksdagen, så kan samhällsklimatet hårdna än en gång, och så kan en ensam vettvilling känna sig uppbackad. I samma tidnings pappersupplaga skriver Arnstad om den nazityska propagandafilmen Jud Süss och hur vi påverkas av ”bakgrundsbruset”, det ständigt pågående mumlet av röster, det vi också kan kalla tidsandan. Arnstad avslutar med frågan:
”Hur kan vi tolka dagens Muhammedteckningar, rondellhundar och ’burkadebatt’? - - Håller vi på att skapa ett nutida bakgrundsbrus angående muslimen? Vad har vi att lära av Goebbels och hans propaganda?”
Låt oss lära en sak: Hitler och Goebbels uppfann inte antisemitismen, utan gav fritt utlopp åt ett befintligt judehat. Och de påstod aldrig att det var för att lätta befolkningens känslor, så att hatet skulle avklinga.
onsdag, oktober 20, 2010
Mycket obehagligt
När Tysklands Angela Merkel skärper tonen mot utomeuropeiska immigranter får hon stöd av svenska ledarskribenter och politiker. Det är som skulle vi alla den vägen vandra... dessa tunga dagar när politik och samhälle verkar fastnaglade på rullbandet utför.
Allt fler politiker som tidigare varit anständiga kommer att låta sig påverkas, att sugas in i det ständiga bruset. Det som börjar med den nedlåtande välviljan i lyssna-på-vanligt-folk och ta-in-deras-rädsla slutar med ett övertagande av rasisternas problem.
Det är klart att folk är rädda! Men värre synd om dem är det inte än att de kan ta reda på vem som skräms, om de bara vill!
Den som per automatik lägger skulden hos folk från andra länder har faktiskt gjort ett val, medvetet eller omedvetet.
Vi kan inte vänta på hjälp från ministrar eller opinionsinstitut. Vår överhet noterar tacksamt att folk äntligen har blivit tillräckligt rädda för att foga sig, och kommer inte att göra något åt att någon annan utpekas som Svarta Madam.
Nu har en tysk opinionsundersökningen visat att 55 procent av tyskarna tycker att araber är obehagliga.
Vem ska ställas till ansvar för att sådana undersökningar görs och sådana frågor formuleras? Vem ska ställas till ansvar för att tillfrågade tyskar (av vilken härkomst?) besvarar frågan som om den vore rimlig?
Hur kort är minnet - i Tyskland, i Sverige?
Rullbandet går utför.
Här har också Magnusson har reagerat på stämningarna.
Allt fler politiker som tidigare varit anständiga kommer att låta sig påverkas, att sugas in i det ständiga bruset. Det som börjar med den nedlåtande välviljan i lyssna-på-vanligt-folk och ta-in-deras-rädsla slutar med ett övertagande av rasisternas problem.
Det är klart att folk är rädda! Men värre synd om dem är det inte än att de kan ta reda på vem som skräms, om de bara vill!
Den som per automatik lägger skulden hos folk från andra länder har faktiskt gjort ett val, medvetet eller omedvetet.
Vi kan inte vänta på hjälp från ministrar eller opinionsinstitut. Vår överhet noterar tacksamt att folk äntligen har blivit tillräckligt rädda för att foga sig, och kommer inte att göra något åt att någon annan utpekas som Svarta Madam.
Nu har en tysk opinionsundersökningen visat att 55 procent av tyskarna tycker att araber är obehagliga.
Vem ska ställas till ansvar för att sådana undersökningar görs och sådana frågor formuleras? Vem ska ställas till ansvar för att tillfrågade tyskar (av vilken härkomst?) besvarar frågan som om den vore rimlig?
Hur kort är minnet - i Tyskland, i Sverige?
Rullbandet går utför.
Här har också Magnusson har reagerat på stämningarna.
tisdag, oktober 19, 2010
Läsning om Afghanistan
Jag förstår mig inte på situationen i Afghanistan. Inte blir den mer lättbegriplig när jag läser nyhetskommentatorer som anklagar dem som vill dra tillbaka trupperna för att vara de som hotar världsfreden. Eller läser att nu, efter ett sorgligt men i krig helt normalt dödsfall, ska Sverige ha trupp i Afghanistan för att stöda våra trupper i Afghanistan.
Men en sak vet jag. När helst du hör en maning till nationell samling ska du bli misstänksam med både ögon och öron!
Därför är det bra att somliga begriper mer om Afghanistan än jag. Se Åsa Linderborg . Hon skriver om hur den vanlige hygglige soldaten deformeras av krigets verklighet och anmärker att Sverige nu gått i krig för att öka vår trovärdighet - ”särskilt i USA:s ögon”.
Se också debattartikeln av en journalist med erfarenhet av landet som hävdar att svenska soldater dör i onödan och att det visst är möjligt att förhandla med talibaner: ”De brister i demokrati och är högst kvinnofientliga, men de är ändå inte värre än Saudiarabien dit Sverige enligt starka uppgifter nu säljer vapen.”
Om Sverige bombar den ena skurkstaten och rustar den andra, då är det inte konstigt att man inte förstår.
Men en sak vet jag. När helst du hör en maning till nationell samling ska du bli misstänksam med både ögon och öron!
Därför är det bra att somliga begriper mer om Afghanistan än jag. Se Åsa Linderborg . Hon skriver om hur den vanlige hygglige soldaten deformeras av krigets verklighet och anmärker att Sverige nu gått i krig för att öka vår trovärdighet - ”särskilt i USA:s ögon”.
Se också debattartikeln av en journalist med erfarenhet av landet som hävdar att svenska soldater dör i onödan och att det visst är möjligt att förhandla med talibaner: ”De brister i demokrati och är högst kvinnofientliga, men de är ändå inte värre än Saudiarabien dit Sverige enligt starka uppgifter nu säljer vapen.”
Om Sverige bombar den ena skurkstaten och rustar den andra, då är det inte konstigt att man inte förstår.
söndag, oktober 17, 2010
Socialdemokraterna och den taskiga berättelsen
Socialdemokratins katastrofval är socialdemokratins katastrof. Vill du bli nedmuntrad, läs Suhonens svidande uppgörelse med "den tredje vägen", socialdemokraternas omfamnande av fienden.
Modeordet "berättelse" finns förstås med i artikeln. Inte för att det är fel, Suhonens iakttagelser och slutsatser är skarpa. Men visst är det mitt i eländet lite lustigt hur denna term från sociologin har spritts.
När kommunen skriver verksamhetsplan ska den vara en berättelse, när journalisten redogör för problemen på arbetsmarknaden ska det vara i en berättelse, och nu behöver vi en berättelse för att vinna val också, en bättre berättelse.
Men föralldel. Saker behöver inte vara fel för att de upprepas, även om det ligger nära till hands att tro det.
Modeordet "berättelse" finns förstås med i artikeln. Inte för att det är fel, Suhonens iakttagelser och slutsatser är skarpa. Men visst är det mitt i eländet lite lustigt hur denna term från sociologin har spritts.
När kommunen skriver verksamhetsplan ska den vara en berättelse, när journalisten redogör för problemen på arbetsmarknaden ska det vara i en berättelse, och nu behöver vi en berättelse för att vinna val också, en bättre berättelse.
Men föralldel. Saker behöver inte vara fel för att de upprepas, även om det ligger nära till hands att tro det.
lördag, oktober 16, 2010
Ny skollag
Kunskap valfrihet trygghet, det är mottot för den nya skollagen. Till dess fördelar hör att den ökar rättssäkerheten för barn och föräldrar och förbättrat möjligheterna att överklaga. En annan fördel är att de fristående skolorna blir en integrerad del av grundskolesystemet och att allting i lagen därmed gäller dem så att det inte längre går att krångla sig förbi lite billigare. Tyvärr är detta också ett sätt att permanenta den så kallade friskolereformen genom att kunskapsföretagens verksamhet görs till en del av det nationella skolväsendet.
Mer bra: skolans kompensatoriska uppdrag betonas, att uppväga skillnader i barns förutsättningar. Undervisningen ska drivas enligt vetenskapliga metoder och/eller beprövad erfarenhet. Barnkonventionen och ”barnets bästa” är inskrivet i lag och barnets åsikt ska alltid höras i frågor som rör henom. Vidare ska barnen ska ha tillgång till bild, hälsovård och SYO, och specialpedagogiken finns inskriven som en del av elevhälsan. Formuleringen ”tillgång till” är medvetet vag, eftersom varje glesbygdsskola inte kan anställa en sjuksköterska eller bibliotekarie utan tillgången måste säkras över kommunen - som förstås är bra att ha på landet, där privatskolorna inte självsår sig.
Mindre bra i nya skollagen: Trygghet och studiero har fått ett eget kapitel. Men det är en felaktig markering. Ttrygghet och studiero är så viktiga att de gott kan skrivas in i alla andra kapitel som förutsättningar för att verksamheten håller hög kvalitet. De ska inte ha ett eget kapitel som lyfter dem till mål och inriktning! Ty det som är nytt i kapitlet är en pinsamt konkret åtgärdstrappa – vad pedagogen och skolan ska göra när barnet gör fel.
Att tala med barnet eller utröna hens motiv finns inte med i trappan, endast fyrkantiga korrigeringsinsatser som barnet faktiskt kan tänkas skita i, och vad gör vi med trappan då?
Jo, vi har några steg kvar efter tillsägelse och utvisning, nämligen skriftlig varning och avstängning.
Skriftlig varning är ett sätt att formalisera de evinnerliga föräldrabrev som pedagoger och skolledning naturligtvis både förr och nu begagnar sig av. Skillnaden är dels rubriceringen enligt gammal läroverkssed, dels att varningen verkligen ska innehålla en sådan: ”Om din son-dotter inte... så kommer ... att hända.”
Men med tanke på att skolans mål (fortfarande) är att alla barn ska nå målen finns det väldigt lite hot att ta till. Det enda hotet är just avstängning, att inte få vara i skolan, och det ska absolut inte förekomma i en obligatorisk skolform.
Men gör det nu, när liberalerna genomdrivit sin vilja.
Nu när modern betyder att göra som på farfars tid.
Mer bra: skolans kompensatoriska uppdrag betonas, att uppväga skillnader i barns förutsättningar. Undervisningen ska drivas enligt vetenskapliga metoder och/eller beprövad erfarenhet. Barnkonventionen och ”barnets bästa” är inskrivet i lag och barnets åsikt ska alltid höras i frågor som rör henom. Vidare ska barnen ska ha tillgång till bild, hälsovård och SYO, och specialpedagogiken finns inskriven som en del av elevhälsan. Formuleringen ”tillgång till” är medvetet vag, eftersom varje glesbygdsskola inte kan anställa en sjuksköterska eller bibliotekarie utan tillgången måste säkras över kommunen - som förstås är bra att ha på landet, där privatskolorna inte självsår sig.
Mindre bra i nya skollagen: Trygghet och studiero har fått ett eget kapitel. Men det är en felaktig markering. Ttrygghet och studiero är så viktiga att de gott kan skrivas in i alla andra kapitel som förutsättningar för att verksamheten håller hög kvalitet. De ska inte ha ett eget kapitel som lyfter dem till mål och inriktning! Ty det som är nytt i kapitlet är en pinsamt konkret åtgärdstrappa – vad pedagogen och skolan ska göra när barnet gör fel.
Att tala med barnet eller utröna hens motiv finns inte med i trappan, endast fyrkantiga korrigeringsinsatser som barnet faktiskt kan tänkas skita i, och vad gör vi med trappan då?
Jo, vi har några steg kvar efter tillsägelse och utvisning, nämligen skriftlig varning och avstängning.
Skriftlig varning är ett sätt att formalisera de evinnerliga föräldrabrev som pedagoger och skolledning naturligtvis både förr och nu begagnar sig av. Skillnaden är dels rubriceringen enligt gammal läroverkssed, dels att varningen verkligen ska innehålla en sådan: ”Om din son-dotter inte... så kommer ... att hända.”
Men med tanke på att skolans mål (fortfarande) är att alla barn ska nå målen finns det väldigt lite hot att ta till. Det enda hotet är just avstängning, att inte få vara i skolan, och det ska absolut inte förekomma i en obligatorisk skolform.
Men gör det nu, när liberalerna genomdrivit sin vilja.
Nu när modern betyder att göra som på farfars tid.
fredag, oktober 15, 2010
Billig bostadsrätt i Solna
Tre och en halv mille är nålpengar räknat i landets budget. Men i dethär fallet en nål som sticker riktigt illa. Tre och en halv mille kostar det att hålla Victoria Bernadotte med make bekvämt bosatta på Haga slott.
För de pengarna skulle hemlösa kunna få härbärge många nätter.
Eller Brunnsviken befrias från vass och buskslyet röjas i Hagaparken.
Minns ni det än?
Haga ska vara park!
För de pengarna skulle hemlösa kunna få härbärge många nätter.
Eller Brunnsviken befrias från vass och buskslyet röjas i Hagaparken.
Minns ni det än?
Haga ska vara park!
torsdag, oktober 14, 2010
När och hur vänsterrörelse uppstår...
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)