Barnkonventionen gäller!

I senaste Flamman berättar Inger Stark om nätverksarbetet mot hedersrelaterat våld. Ett viktigt och nödvändigt arbete som delvis drivs av och med immigranter. Men det finns en vändning i artikeln som jag inte förstår vad eller vem den riktar sig till. Det är när ett ”vi” tydligt uppmanas att säga ifrån om att alla barn ska få gå och simma, att barnkonventionen, mänskliga rättigheter och kvinnokonventionen är jätteviktiga och att lagarna gäller alla.
Det är nog ingen som har ifrågasatt det. Majoriteten är överens om lagar och konventioner. Den minoritet som tycker att underkastelse inom familjen är jätteviktig, väljer ibland dessvärre att sätta sig över lagarna. Och vem är ”vi” som ska tala? Är det flyktingmottagningen, SFI-undervisningen, skolan, socialtjänsten, SVT? Alla med olika uppdrag och olika sätt att bearbeta dem, men ingen direkt känd för att negligera barns villkor.

Från skolans sida kan jag konstatera att det inte är särskilt svårt att tala om vad som gäller, befästa och motivera det. Men att förhandla om det och med barnets bästa för ögonen hitta lösningar, det är svårare. Och verkligt svårt är det om skolan måste välja: att ställa kompromisslösa krav med risk för att barnet hålls hemma eller sätts i privatskola, eller att tänja på reglerna för att behålla familjens förtroende i hopp om att barnet ska få utvecklas i egen takt. Praktiken är mer mångtydig än politiken. Barnkonventionen gäller, men vilket är bäst för barnet idag och i övermorgon?

Det som krävs, av skolan och av samhället i övrigt, är att erbjuda en livsform och livschanser som uppfattas som angelägna och eftersträvansvärda. När politiken och dess utförare misslyckas med det finns det alltid människor som vänder frustrationen inåt, mot familjen. Detta visar inte på svagheten i feminismen, som artikeln tycks mena, utan på styrkan i konservatism och patriarkat.

Vi vill fortfarande ha sex

Roligt med en fullständigt normalt refererande artikel om Vänsterpartiet. Det uttryckliga kravet på sex timmars arbetsdag tas bort ur förslaget till nytt partiprogram, istället talar vi om en sänkning av normalarbetstiden.
Jag minns inte exakt hur vi diskuterade i programkommissionen, men det var ingen jättefråga. Det bästa med sextimmarskravet var att slog igenom, förknippades med vårt parti och funkade i talkörer*.
Det sämsta var att det uppfattades som absolut, som om varje annan arbetstidsförkortning skulle vara ett misslyckande och inte ett steg mot målet. Det fanns också vulgärtolkningen att alla måste gå hem efter sex timmar, inklusive kirurgen mitt i gallblåsan.
Därför är sänkning av normalarbetstiden mer adekvat, mer ändamålsenligt. Dags att diskutera olika vägar att komma framåt med det vi är överens om, som Esbati säger i artikeln.
Även om det inte låter så bra i talkör.
För övrigt har medlemmarna möjlighet att på kongressen rösta in kravet på sextimmarsdag igen, om de anser formuleringen omistlig. Varenda kongress håller medlemmarna på sådär. Ändrar och står i. Demokratiska partier, som inte slänger ut något tankesmitt ur ledningsbunkern, har delete- och klistraknapparna ständigt under fingrarna.

Ett litet men, bara. Vi vet att SvD tycker vänstern är gammaldags. Men för den skull ska vi inte behöva dra på vår gamla logga! Vi har en alldeles utmärkt nejlika, tids- om också inte naturtrogen.

*”Vi vill ha sex, vi vill ha sex, vi vill ha sex timmars arbetsdag!”

Privat attentat igen

Söder om Stockholm, långt från min uppväxtort, ligger en helt annan förort, en helt annan mälarvik.

Här går du på asfaltstigarna mellan gårdarna mellan lamellhusen mellan jobbet och centrum i ett oändligt mikrokosmos och tror nästan på alltings oföränderlighet eftersom allting ser likadant ut, nästan.
Ända tills du slår näsan i ett plank.

Du befinner dig då på bostadsrättsgården.

Den beiga plåten som sticker upp på andra sidan planket är centrum. Allas centrum, nästan. Åtminstone köpmannaföreningens centrum där alla får vara därför att det är bra för köpmannaföreningen om alla är där.
Men bostadsrättsföreningen tycker inte det är bra om alla är på bostadsrättsgården, så de har inhägnat.

Kanhända tycker de att ett eget plank är bra vackert nu i november. Mot de vissna löven, den beiga plåten och den obestämbart olycksbådande himlen.
Kanhända njuter de bara den bistra och ensliga tillfredsställelsen i att ingen kan korsa deras gård.

Hellre går de själva en omväg när de ska till centrum.

Statskupp inte god ton

Det är visserligen ett gammalt inlägg. Men sen såg jag att någon av riksdrakarna länkat till Hökmarks rugguggla. Men inte ens de borgerligaste av tidningar tyckte det var jämnt skägg att likna Sundbybergs på borgerliga avhopp beroende maktsktifte vid statskuppen i Pakistan eller Putins manipulationer.

Hökmark tror att lärarna i Sundbyberg kommer att få det svårt att förklara vad demokrati är. Med förbehållet att demokrati alltid varit svårt att förklara, eftersom den innehåller mycket av frivilligt tvång, tror jag inte Sundbybergs pedagoger får det svårare än andra. De kan, till exempel, berätta vad som hände och låta de studerande reflektera över det med utgångspunkt i tidningsartiklar, bloggar och fullmäktigeprotokoll. Det är en rätt avancerad övning. Liksom den demokratiska processen.

I sin predikans slutstycke har Hökmark skiftat fokus från pedagogerna, och undrar nu om makthavarna i Sundbyberg kan förklara för skoleleverna vad demokrati är.
Tja, jag känner dom. Våra lokala makthavare, alltså. Och jag kan på rak arm räkna upp två som kan förklara det (Johan Reuterham och Nathalie Sundesten Landin) och minst två som skulle ha mycket svårt att klara av det, på grund av sina kommunikationsproblem till och med i fullmäktige.

Det är väldigt olika med sånt där.
Hur man uttrycker sig.
Och vilka liknelser man tycker hör till god ton.

Sex & våld, eller elände utan dansbana

Varje gång ungdomars / pojkars visuella konsumtion av våld, sex eller våld-&-sex förs på tal, vrids tyckandet upp några decibel.
Å ena sidan finns kopiator-moralisterna. De som tror att varje filminslag innehåller budet ”Gack I och gören sammalunda” och att ungdomarna av någon orsak plötsligt börjar hålla budorden.
Å andra sidan finns de retrospektiva kulturrelativisterna som vet precis hur det var: ”Dom har alltid velat förbjuda allt som ungdomar gör, och såklart vi testade allt som var förbjudet”
Å mitten har vi ett spetsfundigt gäng mediaforskande autonomister. Det är de som menar att ungdomar är mogna och modiga och därför i stånd att bearbeta, ta spjärn mot, omtolka och återberätta vilka kulturella upplevelser som helst och göra dem till en betydelsebärande del i Processen (individuations- eller socialisationsprocessen, beroende på vetenskapsinriktning).

DN har idag en balanserad artikel om det fenomen att unga människor, majoriteten pojkar, med stor fascination tar del av internetsajter där våld och sex varvas. Där brottslingar avrättas, mord begås och anonyma kvinnor lägras och förnedras i samma sammanhang.

Kulturrelativisterna kan dra nåt retro över sig, för jag tycker inte dansbaneeländet är mycket att relatera till längre. Inte flumrummet på min ungdomsgård heller, det som senare döptes om till knullrummet. Att testa gränser är festligt, men om gränserna upphävs finns inget att testa.

Varje generation måste bearbeta sina egna upplevelser, och det är vad trygga barn gör. Men de redan utsatta barnen, de som redan har prövats av livet, de mår inte väl av skräckel. Processen är redan störd.
Ändå uttrycker sig psykologerna med en professionell försiktighet som kan vara beundransvärd eller mjäkig när de lugnt konstaterar att nej, det är inte vetenskapligt belagt, men de tror ändå att det exponeringen kan skada känsliga människor...

Men man behöver inte vara moralist eller överkänslig. Försök med rationalism och statistik: Hundra gånger kombinationen sex-våld-död är mer än två gånger kombinationen sex-ömhet-liv.

De mogna modiga ungdomarna kan också dra den slutsatsen. Och de trygga barnen, de som får normer av oss vuxna, de börjar också oroa sig när de inser att medialt sexvåld har givits till dem som en kul kulturyttring.

Ordning utan motivation

Senaste Fokus presenterar betygskritisk forskning. Betygen fungerar sällan eller aldrig som prestationshöjare. De ”dödar den inre motivationen, eleven upplever inte att den lär sig för sin egen skull” konstaterar tidskriften.

Sorgligt att säga är det nog så att mycket få även av betygsförespråkarna som uppriktigt tror på betygen som morot för ökad kunskap. De är istället piskan för bättre ordning. Och jag är varm anhängare av en trygg och ordnad arbetsmiljö, men anser att betyget som instrument skadar mer än det tillför.

Betyg drar åt sig fokus för undervisning och planering, tar över makten från studerande och pedagoger. De mäter aldrig det som de avser att mäta, utan ger en platt, stereotyp bild av vad kunskap är. Dessutom, som forskarna säger, dödar de den inre motivationen. Så för att få lugnt i klassen bör man ta till något annat. Meningsfulla arbetsuppgifter kan vara en god början.

”Den annars så vetenskapsbaserade borgerliga regeringspolitiken struntar här i forskningen,” skriver Fokus. Men borgarnas skolpolitik har aldrig bottnat i pedagogisk insikt. Borgarna tycks tro att kunskapen ökas mest av den som säger det oftast, och deras skolpolitik i övrigt är mest dunk på sköldarna, visa tänderna och tut i jakthorn.
Ungefär det som skiljer auktoritativ och auktoritär, alltså.

Kunskapskrav

Jag är glad att Ohly gavs utrymme i DN för en bra artikel om skolan. En artikel där äntligen en prominent partiföreträdare lyfter frågan om kunskap i skolan, och det därmed sammhängande kravet på skolan att göra kunskapande möjligt - och att detta har en hel del med ordning att göra, men inte fullt så mycket med straff och utsortering som nuvarande regering fått för sig.

Jag är inte fullt så glad över rubriken: ”Vänsterns skolpolitik misslyckad och förlegad”. Eller starten på ingressen: Lars Ohly ångrar sitt partis syn på skolan...
En gång, en herostratiskt minnesvärd gång, valde vi själva att namnge vårt valmaterial: ”Vi hade fel”. Det var inte en framgångsväg, och jag utgår ifrån att ingen nu levande partist skulle inleda en artikel så ynkligt. Troligen är det infamiteten på nyliberala hjärntvätts-DN som slår till igen*.

Istället för syndabekännelse hänvisar jag till Vänsterpartiets utbildningspolitiska program. På sidan 3 presenteras vår kunskapssyn. Den är dynamisk, den är holistisk, och den har ett maktperspektiv. Detta har vi inte lyckats framföra, det har Ohly rätt i. Det kan bero på att några av kamraterna hellre talar reformer än ideologi. Låt oss nu gå vidare!
Vi har en skolpolitik där reformerna, antingen det är fler personal eller gratis frukost, är verktyg för att nå målet, barns aktiva kunskapande – för fakta, färdighet, förståelse, förtrogenhet.**


* Liberal, det är att garantera rätten att framföra misshagliga åsikter. Nyliberal, det är att misshagliga åsikter må kunna framföras sedan de vanställts rejält.
** Lpo-94

Konst hängs ut

Fd Folkets hus i Stockholm, nu City conference centre, avstår från marknadsmässig censur! De kommer att låta Amelin hänga kvar tills man finner en bättre placering. Kanske utomhus, varnar eller lovar ledningen.

Nu vill jag inte tro att de avser att hänga en olja i snörusket. Så jag utgår ifrån att de lovar att fler ska få se målningen när den i skyddat skick placeras på allmän plats. Tally-ho! Liten seger är också en seger.

Strejk igen

Sista dagen i Paris strejkar kollektivtrafiken. Jag svär, förbokar taxi och går ut och tittar på – vadå? kaoset? Nja, kanske lite fler bilar. Svårt att säga, de är alltid fler än nödvändigt. Men absolut fler cyklar, vilka stillsamt och konstant har blivit fler för varje gång jag är här. Men idag är de fler ändå. Liksom antalet respektabla medborgare på rullskridskor eller sparkcykel. En del bussar går i trafik, men de är faktiskt inte till bristningsgränsen fullpackade. Och taxi får köra i bussfilen, så det ser ut att flyta på. Löpsedlarna innehåller inte ett ord om den lamslående strejken. Lokalteve bekräftar att det är strejk. Jaha.

Paris’ metro och pendeltåg är blodomloppet i en högst vital och stridbar kropp. Jag hade väntat mig apokalyps-scenerier. Ni vet, som när SL strejkar i Stockholm och media på dubbla uppslag skildrar undantagstillståndet hos de tappra medborgarna som till och med talar med varandra på parkeringen för att hra om grannen ska köra åt samma håll.

Alors, detta var på nivån lustig iakttagelse. Men det som verkligen retar mig är tongångarna i svensk politik. Arbetsorätten. Borgare som får det att låta som om svenska arbetare går hem och strejkar så fort det inte passar. Pampar som yrar om anpassning till europeisk arbetsmarknad, den där man skickas hem för evigt så fort chefen tycker att det inte passar.

Det som retar mig är att folk som tar betalt för att bestämma fortsätter med sitt dumma gnöl trots att de vet:
att socialismen i Sverige har överlevt i samförstånd
att kapitalismen i Frankrike har överlevt med ideliga strejker
att inget av systemen verkar bättre eller sämre än det andra

att det inte verkar spela så stor roll vad vi tar oss till

att plus ca change, plus c’est la même chose; ju mer det förändras, desto mer detsamma

Erotik à Paris

Eftersom Paris’ symbolistmuseum var stängt gick jag på erotikmuseum istället. Vad det nu är; erotik?
Museet ligger uppe vid Pigalle. Det är kvarteret där vi har Moulin Rouge med världens dyraste ”visa-benen!”. Utanför denna idag industriellt drivna turistfälla finns flärdfulla butiker med gummikorsetter och hundkoppel för icke-hundägare.
Samt ett museum som lovar att visa erotiken ur alla dess aspekter worldwide.

De håller löftet såtillvida att samlingarna är ganska imponerande. Ska jag dra en slutsats ur dem är det att:
- asiatisk erotik är ett finstämt, svårbemästrat hantverk
- afrikansk och ur-amerikansk erotik är religiös fruktbarhetskult
- europeisk erotik är en handelsvara
...

Dystert är då att vara europée.

Kanske, men bara kanske, hade det funnits mer av passion på symbolistmuseet.

van Gogh

Semester i Paris. Tog pendeltaget ut till Auvers sur Oise dar Vincent van Gogh levde sina sista manader. Det dystra lilla rummet dar han dog bevaras fortfarande pa vardshuset. Ingen ville hyra sjalvmordarens rum, sa det blev kvar i sin kala enkelhet, tills det blev besoksmal. Ironiskt - men vardigt, respektfyllt, tyst.

"Fargerna i maleriet ar detsamma som entusiasmen i livet" sa van Gogh.
Det behover vi inte tvivla pa.

ur Revolutionstorget

Var var ögonen när orden
Var var ord i ögonblicket
Var var ni som skulle veta?

Var var vi?
Med blasten, barnet
var vi det? – och vilket av dem?

Ingen som är här kan veta.
Endast här kan envar leta.
Stenen trampas, stegen blandas
något i dem
måste andas.

Här på torget var det.
Är det?


Att vi väntar –
ja kamrater!

Barn och barm och blast
dem har vi
så vår vilja
är för alltid.

För och alltid
finns imorgon.

Vem är du
med ditt imorgon?

Blott den dag
när
vi ska finnas


ur Manifestation, HD -04

Anschluss!

Rinkeby nämnde jag igår, i samband med utförsäljningen av Kista. Var inte Rinkeby den fria republiken? undrar kanske någon minnesgod.
Jo, så var det 1991-2007. Nu har området uppgått i Kista. Inte slagits samman eller gått ihop, vilket man först hoppades, utan anslutits till och uppgått i den större och rikare stadsdelen. Detta genomfördes med en sällsynt administrativ effektivitet som fick rinkebyfolk att misstänka att Allians-Stockholm var ute efter att sudda bort historien.

Det är klart vi kan lära av Kista, sa någon. Men har Kista inget att lära av oss?
Vi hade festivalerna, torget, andan, livet, sa en annan. Kista har en galleria. Kul kul.
Gjorde de vi ingenting som var bra? sa en tredje. Kista är duktiga på att nätverka med näringslivet, det vet alla. Men demokrati och kultur då?
Att sudda i historien är fult. Och har alltid en avsikt.

Rinkeby är det område i Stockholm med största andelen socialistsympatisörer och största andelen flerspråkiga. Idag ligger byn inom den stadsdelsnämnd som först ska säljas ut. Detta är inte en tillfällighet. Det är en rädsla för det annorlunda, för det regnbågsfärgade och möjligt revolutionära.

Den rädslan har alltid funnits, men tyglades så länge Rinkeby gick att visa upp som mångkulturell experimentverkstad. Efter 90-talets nedskärningar var det inte så festligt färgstarkt längre, så när borgarnas allians ska visa vem som bestämmer vet de var de ska sätta in kniptången.
Naturligtvis mot dem som trodde att de var nåt.
Som till och med trodde att de hade en gemensam historia.
De ska inte slås ihjäl, det är primitivt. Säljas är mer i tiden, den historielösa tiden.

Privat attentat i större skala

Kista stadsdelsnämnd i Stockholm ska sälja ut i stort sett all sin kommunala verksamhet. Se Flamman! Från stadsdelsförvaltningens reception till stödet för psykiskt sköra, handikappomsorg och missbruksvård.
Storskaligt. Småsint.

Oppositionen är chockad, med all rätt. Sällan såg man en lika kallhamrad utförsäljningslista. En som riktar dolkspetsen just mot dem som har det svårt.

Medborgarkontoren står också med på listan. Det i Husby är utmärkt. Det i Rinkeby är stans bästa. Det är folk där jämt. Men just de medborgare som frågar mest, ska i framtiden möta butikspersonal istället för allmänhetens tjänare.

Skärande ironi: Vi skapade ett samhälle som är så komplicerat att vi inte själva förmår ta oss fram i det. Vi inrättade då mötesplatser och servicetorg i medborgerlig upplysningsanda, där samhället så att säga förklarade sig självt. Vilket är en förbannad skyldighet. Den skyldigheten vill Kista stadsdelsnämnd skamligt nog betala sig ur. Om detta förslag går igenom ska vinstberoende företag vägleda människor i arvstvister, asylärenden, avfallshantering, barnomsorgskö, bostadsbidrag, cykelhjälmstest... vilket bara är början av alfabetet.

Och början av en politisk strid, förstås.

Antikultur

Arbetarkultur, vad är det? frågade jag i inlägget nedan. Svaret kom på direkten. Arbetarkultur är fortfarande farlig. Läs om hur värdefulla konstverk skyfflas bort från halvoffentlig miljö på grund av sitt motivval!
Före detta Folkets hus, numera City conference centre, Stockholms bästa och dyraste konferenslokal, slänger ut X:et och Amelin. Vd säger att kunderna inte önskar se scener ur arbetarrörelsens historia. Med uppdrag att driva huset kommersiellt tar han då ned stora konstnärers värdefulla målningar, som ändå i flera år dolts av draperier.

Bigotta, inskränkta kunder och en mjäkig vd bildstormar vårt såväl sociala som kulturella arv och försöker inbilla sig och oss att rätten till mysiga events står över dessa gemensamma värden! Vad blir det härnäst, bokbål – hjärntvätt?

Antag att vänstern hyr en konferenslokal med låt oss säga nationalromantiska målningar. Föreställ er att någon av oss skulle be att de döljs eller tas ned... Nej. Inga planer. Vi har viktigare saker för oss på våra möten än att sabotera konst. Men försök ändå föreställa er att vi gjorde det... och vilka censur-rubriker det skulle förorsaka.

Om den historiska händelsen Storstrejken 1909 får det att vända sig i magen på bolagsstämmorna, så är detta det enda roliga i denhär incidenten. Historien är laddad. Må konsten bränna hål i draperierna.

”När jag hör ordet revolver osäkrar jag min kultur”
okänd travesti på Goebbels

Kultur II*

Arbetarkultur, vad är det? Moa Martinson, studiecirkel i italienska, Ulf Lundell, att sjunga Inatt jag drömde på FN-dagen eller att skråla Bajen & bärs?
Enligt Sundgren i Flamman är idén om en specifik arbetarkultur ett ”ideologiskt marinerat” önsketänkande. Samtidigt hävdar han att SAP i sina kulturpolitiska ställningstaganden skämdes för Folkets hus och Folkets park. Detta får jag inte ihop – det verkar ha varit olika socialdemokrater som vid olika tidpunkter önsketänkte respektive skämdes.

Arbetarkultur, vad är det? Det är det vi menar med det. Klasstypiska sedvänjor och språkbruk finns. En klasstypisk konst är svårare att urskilja. Kolmilor var absolut inte konstnärliga innan Dan Andersson fått dem till det.

Det multidefinierbara kulturbegreppet är alltid en svårighet, så även i Flamman-artikeln. Sundgren verkar inte syfta på seder och språk, men verkar inte heller begränsa sig till konstkultur. Han tycks hålla sig med ett vitt kulturbegrepp, ungefär ”allt som människor gör”. Det är fullt lexikaliskt gångbart – men svårt att göra kulturpolitik på.

Logiskt nog vill Sundgren att datorspel, stickning och lajvspel ska ha samma ”självklara” rätt till offentligt stöd som Operan och P1. Men han (eller artikelförfattaren) missar att rättigheten inte är självklar! Borgarna skulle vara fullt i stånd att strypa stödet till sin egen opera, eftersom de kan betala biljetterna ändå eller låta dem sponsras av en hygglig näringslivskusin. Det handlar idag inte om vänsterns eventuella folkförakt (”skämmas för Folkets park”), inte heller om feg uppslutning runt commonsense och comme-il-faut. Dagens hållning är en försvarspositioin sprungen ur politisk praxis.

Sundgren förordar ett kulturliv baserat på ett medborgarperspektiv vid fördelningen av kulturpengar. En sympatisk tanke, ty alla är kulturproducenter. Men alla ska inte skapa samma kultur! Och jag befarar att ett medborgarperspektiv skulle ge väldigt mycket fotboll för pengarna. De som kanske ville dreja eller steppa får inte en chans. Sundgren konstaterade att kommersialismen inte skapar mångfald. Jag är inte säker på att spontana viljeyttringar gör det heller.
(Om vi inte plötsligt har en väldig massa kulturpengar. Och det tror vare sig Sundgren eller jag.)

Därmed står mycket att vinna i mötet mellan kommersiellt, offentligt och frivilligt, det håller jag med om. På små orter fungerar det utmärkt, när videobutiken skänker film till ungdomsfestivalen, byns layoutare gör programbladet, och jag går upp i gryningen för att vara parkeringsvakt vid skogstjärnen när det är kulningskonsert.
Men att reglera dessa möten via rikspolitiken låter riskabelt nära att staten sponsrar näringslivet, istället för tvärtom.

*fortsatt kommentar till intervjun med Sundgren i Flamman 43/07

Kultur del I

Stor kulturartikel i senaste Flamman! Intervju med idéhistorikern Per Sundgren som skrivit avhandlingen Kulturen och arbetarrörelsen (som jag dessvärre inte läst, och recensionen saknas i Flammans nätupplaga, dock hittar jag en annan i UNT). Flammans artikel är så intressant att jag kommer att ägna två bloggar åt den.

Historiskt sett var det en viktig uppgift för arbetarrörelsen att erövra och förmedla kulturen - inte att skapa en egen. I artikeln låter det som om frågan om kulturens distribution formulerats av Sundgren, men det stämmer inte. Bland kulturaktiva debatterades den livligt åtminstone under 1970-80-talen, när vi sett hur den i sig goda distributionspolitiken bara ledde till att allt fler kunde se Glada Änkan. Reaktionerna kom från olika håll. Operabaletten var snabba med att sätta upp Svansjön i norrrländska sporthallar, och folket på olika småorter reagerade genom att skapa arbetar- & bygdespel, i sin tur förmodligen påverkade av proggrörelsens Tältprojekt. Den eventuella konflikten konstruktion-distribution är alltså långt ifrån obegrundad. Att den också är långt ifrån löst säger sig själv.

Enligt Sundgren har den stora skiljelinjen inom arbetarrörelsens kulturdebatt inte stått mellan höger och vänster, utan handlat om den så kallade goda smaken, vilken rör sig längs en klassaxel. Det stämmer, men har klassaxeln inget med höger-vänster att göra?
Den goda smaken är en borgerlig konvention, så det finns ingen axiomatiskt god konst. Den blir inte heller axiomatiskt dålig för att borgarna skapar eller lyfter den. Här har vänstern haft ett problem. Inverterat, samma problem som borgarklassen när de trodde att slafsigt bordsskick försämrade en poesiuppläsning. Jag vågar tro att båda sidor har bättrat oss.
Men Sundgren kritiserar fortfarande vänstern för att reflexmässigt fördöma kommersiell kultur och berömma den ”offentliga”. Nog för att vi gillar det offentliga ofantligt, men Sundgren eller artikelförfattaren har nog rört ihop politikområdena, för vad är ”offentlig” kultur? (som enligt artikelns Sundgren ofta görs på slentrian). Inte kan de vara ute efter kommunala musikskolan! - denna seger för arbetarklassen, enligt min kommunistiske morfar.

Om vänstern fortfarande fördömer kommersiell kultur må det vara hänt. Finns ju ingen annan som gör det. Hur många reklamfinansierade såpor behöver folket? Men det som vänstern i stort en gång verkligen ställde upp bakom och hyllade, det var den så kallade progressiva kulturen, den som utövades i folkrörelser och centrumbildningar, och den var i början frivillig, inte offentligt finansierad. Lika frivillig och lika berömlig som dagens ungdomar, dem som Sundgren beundrar när de nätverkar i sitt musikskapande. Detta intensiva verkande är något som ingen finkultur kan klara sig utan. Utan bredd, ingen höjd.
Eller som Sundgren säger: ”Det offentliga stödet behövs för ett pluralistiskt kulturliv. Det är det kommersiella inte förmöget till.” Hör, hör!

Forts i nästa nr
som det stod i min ungdoms folkligt kulturella följetonger

Privat attentat

Förorten där jag växte upp har förändrats.
Dungarna av ekar och klippblocken ned mot sjön är de samma.
Utsikten mot Mälaren och det lilla slottet likaså.

Men utanför det sena 1960-talets prydliga punkthus har någon frigjort och stenlagt en liten yta. De har spikat upp ettpar parksoffor, dragit hönsnät och planterat buskar runt om, vilket allt skulle kunna se mycket trevligt ut.

Om inte.
Om inte någon tagit för sig rejäla spadtag av det gemensamma utrymmet.

Barndomens, nybyggartidens och rekordårens frihetliga upptäckaranda förbytt till inskränkt fyrkant.

En farlig midsommarnatt kommer kanske Snusmumriken och river ner alla skyltar.
Fram till dess undrar jag om vi får andas på platsen där ute?

Tiotusen läsare har fel eller Det grandiosa misslyckandet

Bloggarna har inte haft någon som helst betydelse för den politiska opinionsbildningen, sa journalistikprofessor Asp i gårdagens DN (hittar det inte i nätupplagan). Han tillägger att de politiska bloggarna är ”en flopp”. Hur då, för vem? För att ta två exempel, Esbati och Jinge. Vad är det de har misslyckats med?
Med effektivitet och kvalitet når deras åsikter tusentals människor i veckan. Detta måste vara ett pinsamt fiasko, om de genom att skriva dumheter skulle ha kunnat nå hundratusen!

Asp tycks mena att bloggarna inte går ut i tidningarna. Visserligen får en och annan bloggare kolumnist-uppdrag, liksom kolumnisterna sprider sig via bloggar och tidningarna länkar sig till bloggosfären – i övrigt är det bara bra om fenomenen hålls åtskilda och fler debatterar mer.

Det stod också något om att bloggarna inte förändrade den senaste valrörelsen. Nej, att blogga är inte en politisk verksamhet i sig. Den ideologiska spridningen bland bloggare är något vidare än bland befolkningen som helhet, men höger-vänsterfördelningen är tämligen jämn. En befriande skillnad från pressen!

Slutligen misstänkte DN att bloggarna mest läses av andra bloggare. Ack, här är dags för en bekännelse: jag läser hellre Esbati än sportsidorna. En del människor bara är såna. Ska prompt välja intresseområde själva.

Men en så blygsamt läst blogg som Politik och poesi, den måste väl ändå vara en flopp som Asp säger?
Jag har konstaterat det förr: den har iallafall större publik än mina tre diktsamlingar sammantaget.

Sensmoral: Hårt arbete lönar sig aldrig.
Och konsten är antagligen en flopp, hela den.

Allmänt nyttig blandning

I vår lilla stad kommer vi, efter en omgång parlamentarisk vändåtta, att hejda utförsäljningen av hyreslägenheterna i stadskärnan. Vad vi kan tänkas oss är viss privatisering i lågstatusområdena, och eventuell försäljning i utbyte mot allmännyttigt nybygge.

Detta gör vi därför att Vänstern verkar för socialt omväxlande bostadsområden. Metoderna för att göra det kan varieras och debatteras, men en av dem är partiet överens om: att bevara och använda allmännyttan.
Vi tror inte på liberalernas recept mot segregation: att fåtalet lämpade ska köpa sig fria.

I sitt senaste välfyllda nummer om stadsmiljö och boende har tidskriften Invandrare och Minoriteter en artikel av en av mina favoritprofessorer; Roger Andersson. Han tar som exempel upp Amsterdam, där 55% av alla bostäder finns i det sociala bostadsbeståndet, och där den klassmässiga segregationen är internationellt sett låg. Amsterdam stad menar att en stor social bostadssektor spridd över staden är avgörande för deras fortsatta planering för blandade områden.

Vill man så kan man. Ingen kan beskylla holländarna för att vara planekonomiska fanatiker. Men de gillar sin stad och de gillar blandning.
Därför ingår i den amsterdamska stadsmixen även saker jag inte gillar – horor och hasch.
Stockholmarna ville alltid hellre ha var sak på sin plats. De fattiga i förorten. Horor på gator som ingen annan går på. Haschet hos dem som syns minst, kokainet hos dem som kan dölja det bäst. Och spridd över staden en boende-elegans som ska få oss att tro att vi kan bli rika allihop. När det handlar om skuldsatta yrkesarbetande som gått på livsstilsmyten om visuellt läckert boende med travade limefrukter som rekvisita.

”Allmännyttan är ett viktigt instrument för en kommun som vill skapa större variation i bostadsområdena” konstaterar Andersson torrt.
Med tillägget att det också handlar om att stoppa diskrimineringen på bostadsmarknaden.
Just det.

Kunskap igår och idag

För tio år sedan slutade jag arbeta i grundskolan, och några år senare slutade jag också i branschen barns-utveckling-och-lärande. Den sista fortbildningsdag för skolledare som jag arrangerade handlade om framgångsrika skolor. Föreläsare var forskaren Lennart Grosin.

Idag är jag tillbaka i grundskolan, möjligen också tillbaka i barns-utveckling-och-lärande. Jag kan inte se att särskilt mycket har förändrats, ett intryck som DN bekräftar med en intressant artikel om forskaren Lennart Grosin. Han påverkades ”av helt andra strömningar inom vänstern och socialdemokratin under 1970-talet; han hörde till dem som betonade att kunskap är makt...” - en mening som gott kan läsas om några gånger, i den rådande diskurs där vänster står för flum och höger för kunskap, och ingen talar om makt.

”Allt fler idag ansluter sig” till Grosins linje, står det i artikeln. Som om forskningsresultat vore något man ansluter sig till. Eller som om Grosin skulle ha varit okänd igår.
Om Grosin får större utrymme idag beror det väl på hur det redovisas; att detta minsann handlar om att inte skylla ifrån sig på sociala förhållanden, utan det som gäller är starka ledare och effektiv kunskapsförmedling.

Jadå. Det handlar också om respekt för varje barn, om sympatiskt bemötande. Det handlar om att ha höga förväntningar också på barn i svåra sociala situationer, och om att undervisa på barnets nivå. Det handlar om samarbete, motivation och demokrati, i en levande pedagogisk diskussion. Och om att belöna goda prestationer snarare än att straffa.

I minst tio års tid har Grosin presenterat intressanta forskningsrön om vad som gör en bra skola bra. Dessa rön kan man ta till sig eller ta ställning till. Man kan praktisera, revidera eller negligera dem. Men den som håller på och ansluter sig har inte hajat ett piss om kunskap.

Glädjande är att Grosin diskuteras än idag – än mer glädjande vore om forskningen hade fått större genomslag i grundskolan redan igår.

Allhelgona ett hot mot assimilationen

Här kommer några plock från Sverigedemokraternas kommunkonferens. De vill ha...
- kommunal folkomröstning om flyktingmottagning
- assimileringsfrämjande verksamhet istället för integrationsinsatser
- förbud mot moskébyggen
- ”mångkulturella bokslut” i kommunerna för att visa konsekvenserna av ett etniskt blandat samhälle
- återvandringsbidrag, återvandringshandläggare
- slut på modersmålsundervisning och ”mångkulturella lovdagar”, varför jag förutsätter att sverigedemokratiska barn inte har spökfester med pumpagubbar (USA), och att deras stackars förmödrar och förfäder vilar ensamma i den svenska myllan på Alla helgons dag (katolskt).

Men tro inte att jag hittade kraven på Sd:s hemsida. Källan är ett referat i DN, som i sin tur citerar Sd-kuriren, deras egen tidning.

Avslutar med ett nysvenskt ordstäv: ”Trevligare om man klär sig svenskt” sa sd-politikern, gick hem och vävde vadmal.

Bush i radio

Tjuvlyssnat – en vits ur bilradion.
President George W Bush tillfrågas av en journalist om den viktigaste frågan för närvarande. ”Tredje världskriget”, svarar Bush på sitt pojkaktigt öppenhjärtiga vis. Vad planerar Mr President då? vill journalisten veta.
– Vi ska ta kål på 1,4 miljarder muslimer och en dagisfröken, säger Bush.
– En dagisfröken, men varför då??
– Jo, då kommer alla att bara tala om henne. Och ingen tänker på muslimerna.

Tack till okänt upphov!

Kunden har alltid fel

Trodde aldrig jag skulle instämma med Göran Hägglund, Kd, som enligt Fokus har sagt: ”Hantverkare är väl den enda yrkesgruppen som kan säga ’jag ska bara hämta en grej’ och sen vara försvunnen i flera veckor”. Fokus misstänker att Hägglunds syn på entreprenörskap inte är densamma som regeringens – ett starkt misstänkliggörande i Fokus’ ögon.

Så nu är det Göran & jag, alltså. Och vad vi tycker om hantverkare...
Småföretagare utläses småpåvar. De tar sig rätten att tala om att ditt hus är för litet, din tomt för stor, dina pengar för vita eller för svarta. De arbetar inte åt pysslingar som du om de inte är alldeles sysslolösa – vilket de inte kan veta förrän samma morgon. Men då kanske de ringer. Så du ska släppa bil- & jobbnycklarna och skynda hem och vara tillbörligt tacksam för att du fick bli kund åt Upptagen Kompetent Karl. Som sitter kvar i bilen och väntar på sin medhjälpare. Som bara åkt för att hämta en grej.

Det entreprenöriella i denna inställning kan diskuteras. Noll risker, bara god chans att flyta ovanpå. Det fungerar på den marknad där kunden alltid har fel, men som mellanmänsklig anda är det småskuret.

Men om du blir avsnäst i sjukhusväxeln finns det genast en liten hägglund där som föreslår att hela skiten ska säljas ut.
När du dinglar som en marionett i hantverkarens telefonsladd, då är det ingen som föreslår att hela skiten ska köpas upp.

Veta, visste, vetat - göra, borde, gjort

Tänkte inte ta upp det först, inte göra en nyhet av det vi borde ha vetat: att Sveriges lagstiftning är väl ägnad att främja ett integrerat samhälle med lika rättigheter, skyldigheter och möjligheter för alla.
Men SvD:s rubriksättning fick fart på mig: ”Sverige bäst i Europa på att ta hand om invandrare.”
Jaså. Men den eller de som tror att det handlar om att ta hand om invandrare, de skjuter upp det integrerade samhället på oöverskådlig tid.
Journalister kan föralldel inte veta allt. Det ska professorer göra. Så det blir bara värre när Bernitz, professor i europisk integrationsrätt, säger att integrationen har misslyckats där ”vi har stora invandrargrupper som lever isolerat”.
Vem är ”vi” som ”har” grupper - grupper vars liv vi diskuterar?
Vem är invandrare? Och vem lever isolerat? Från vem?
Centrum-periferi-frågan. Igen. Och igen.
Men Bernitz har lösningar. Jag tvivlar dock på att de är sprungna ur professorskapet, då de är betänkligt politiska. Starta eget, lägga anbud på vård och omsorg...
Privatiseringslösningarna. Igen. Och igen.

Hur kan en fullkomligt harmlös undersökning om det vi borde ha vetat: att Sveriges lagstiftning är väl ägnad att främja ett integrerat samhälle med lika rättigheter, skyldigheter och möjligheter för alla – hur kan den ge upphov till så mycket puckat kringsnack?
När vi istället kan säga: Bra! Då klarade vi en sak, nu går vi vidare!
Genomförandefas - kom igen!

Våld

Manifestation mot våld – det kan nog vara bra. Det finns ett värde i att många människor gemensamt visar hur mycket vi värdesätter ett humant beteende i staden.
Samtidigt reagerar jag mot fraser som ”stoppa våldet”. Som om våldet vore något som funnes i sig självt. En smog som flyter omkring mellan människor och plötsligt självantänder. Men våldet har en utförare. Det är alltid en människa som gör, och förstör. För att kunna stoppa dem som förstör måste vi förstå varför de gör det. Då leder det inte särskilt långt att gå omkring och känna.
Jag gillar inte heller att våld och ungdomar kopplas ihop. Flickor är också unga, men våldet utförs nästan alltid av pojkar. Ungdomsvåldet betyder pojkvåld, även om de kvinnliga slagskämparnas andel ökar. Och våldet har de unga pojkarna lärt sig av vuxna. Det finns ingen väg runt den insikten: kvinnor och män misslyckas kapitalt med att fostra pojkar.
Manifestation mot våld – det måste också vara en manifestation för humanistisk fostran.

Om normal pojkuppfostran och hur den hänger ihop med det till synes onormala våldet, se Stephan Mendel Enk: Med uppenbar känsla för stil, om manligheten

Äntligen!

Så roligt och så riktigt att Lessing får nobelpris. Jag minns gymnasiet, temuggarna, problemen utan ord, och flickorna som bytte Lessing-volymer som bokmärken. Det är lite av lång och trogen tjänst över utmärkelsen!
Jag läste henne aldrig, tyckte inte jag behövde eftersom alla andra gjorde det. Jag fattade att det handlade om förtryck och utmaning. Om att med pennans hjälp gräva sig fram till det riktiga. Om att fatta. Den femte sanningen. The golden notebook.

Lessing är någon sorts feminist. Hon har också varit någon sorts kommunist, men ångrat det, sa de i radio. Är väl en himla tur att vi inte behöver ångra att vi är feminister, ännu.

Lessing är den kvinnliga erfarenhetens epiker, sa Engdahl. Rätt bra sagt.

Löjligt, tyckte Lessing. Rätt bra sagt det med.

Äntligen! hördes inte denna gången, men skulle ha varit ännu bättre sagt. Lessing fick säga det själv.
Inte precis sa, men hon menade det. Vad hon sa var att hon fått alla pris som finns, men behövde detta för full hand.

Grattis till den självkänslan!

Det behövs många anteckningsböcker för att nå dit.

Det är politik, dummer

Apropå...
Ord som gammalt och nytt är inte så intressanta i politiken, som är ett sammanhang där man räknar resultat.
Arbetarrörelsen är gammal. Kapitalismen är äldre.

Jag ogillar inskränkningar i arbetsrätten. Liksom i varje rättighet som den gamla värderade arbetarrörelsen har slitit till sig från det gamla förbenade kapitalet.
Men mitt ogillande bottnar inte i att förtryck är urgammalt. Det bottnar i att förtryck är inhumant.

Låt oss anta att rösträtten aldrig hade införts. Skulle vi då ha slutat tjata om den? Sagt att vi hellre provar fräscha grepp, låta folk köpa sig makt och befogenhet eller slåss om saken?

Nästa som vill säga ”det känns gammalt”, ta och känn på idén att kompostera din farmor.
Sen kan du börja prata politiska lösningar.

Fjäsket som frasmakarens framtidsinriktning

Att umgås med miljöpartister är som att åka karusell. Det vill säga, kul ibland, men man blir lätt illamående. I vår lilla stad där vi framgångsrikt samarbetat i fyra år läste vi lokaltidningen att V inte går att samarbeta med! Nåja, de tog tillbaks det - men inte i pressen, förstås.

Men vad är dessa småstadsbekymmer jämfört med en helsidesintervju i SvD? Här framträder Peter Eriksson som vill organisera samarbete med enbart Socialdemokraterna. Erikssons motiv för detta är en liten absurdistisk pärla: ”Det känns friskt och framtidsinriktat. Vi två har någonting att erbjuda svenska folket.”

Logiken säger att om dessa två partier har någonting att erbjuda, men höll inne med det i fyra års tid, måste de ha stoppats av Vänsterpartiet. Konstigt att vi aldrig märkte vår maktposition – att ha blockerat vartenda friskt och framtidsinriktat förslag från Eriksson-Persson, utan att någon fick reda på det! Men Eriksson använder inte logik. Mona Sahlin och han har nämligen så mycket att snacka om att känslorna tar överhanden, och han glömmer hur S förlorade valet bland annat beroende på sin förre, plågsamt bedagade ledare.

I en sekunds klarsyn minns Eriksson att ”socialdemokraterna är lite för betonginriktade, och i första hand vill gynna den gamla, tunga industrin”. Sen rycks han med av sina känslor igen: ” Vänsterpartiet känns lite bakåtsträvande och gammalmodigt.”
Hur fick han till det? Betongsossarna som förnyare och den ekologiska vänstern som bakåtsträvare? Tyvärr, Eriksson talar inte politik. Han bluddrar på för att ställa sig in, ett fjäsk som driver honom till rena gissningar: ”Det låter som om V tänker driva en valrörelse bara på återställare”, säger han, utan insyn i en valplanering vi ännu inte påbörjat.

”Det är oklart om V ens vill vara med i ett sådant här regeringsalternativ,” säger Eriksson. Men gud i brallan karl, det finns ju inget alternativ ännu! Och när det ska tas fram, ska det handla om politiskt innehåll. Ju fler privatiseringar och orättvisor – desto lättare att hålla V utanför. Säg det rent ut nästa gång.
Men lite beröm får vi faktiskt: ”Jag är osäker på var vänstern står och vad de vill”. Detta kan inte vara annat än uppriktiga lovord från ett parti som har som metod att göra andra osäkra och att kokettera med sin opålitlighet.

Fula, skitiga och elaka

”Sämst i Sverige” är rubriken på en artikel om Vänsterpartiet i http://www.fokus.se där fotona visar en gäspande partiordförande och citaten kryddas av svordomar. Av artikeln framgår att vi som håller på med vänsterpolitik är dammiga och lite bakom. Utom det fåtal som själva erkänner att allt är kass. Visst har Fokus rätt i att ”Svenska vänsterpartiet klarar inte att nå ut”. Inte lär det gå bättre efter denna skopa ovett.
Grunden till deras utstämpling av den socialistiska rörelsen är faktiskt intressant. Fokus har låtit göra en opinionsundersökning med det nedslående resultatet att en överväldigande majoritet bland folket inte kan identifiera någon fråga som Vänsterpartiet driver eller lyfter. Även bland våra egna väljare finns en gigantisk okunskap. Självklart är detta ett problem som partiet bearbetar.
Den fråga som trots allt nämns, är fortfarande jämställdhet/feminism. Att den frågan slog igenom så till den grad kan förklaras med Schymans talartalanger – men också med att media tillät den att slå igenom. Den var så att säga het. Det var rätt läge.
Också jämlikhet nämns av de tillfrågade. Medborgarna tycks göra vissa associationer till detta för vänstern så centrala värde, men utan att nämna klass- eller rättvisefrågor. Konstigt, med tanke på att Dags-för-rättvisa var vårt motto i flera år. Eller med tanke på att det både inom och utom partiet finns de som menar allt vi har är trist klasskampsretorik.
Nej. Klasskamp har aldrig uppfattats som hett. Eller i rätt läge. Tydligen förknippas den inte ens med jämlikhet längre.
Slutligen fastslår Fokus att Vänsterpartiet inte lyckas skapa konflikt eller debatt. Tänk att det aldrig räcker åt somliga – antingen vi helt går in för egna konflikter, eller utsätts för media-attacker, är det inte nog. Ändå finns det kamrater som menar att vi är för konfrontativa.
Vad det gäller att skapa debatt skulle det sitta fint med lite draghjälp från journalisterna.
I jämlikhetsfrågor, till exempel.

Finns konst?

I veckan blev det en nyhet att en kille slutade blogga. En kille som jag inte ens visste vem han var förrän han la av. Då visade det sig att han a/ var en betydelsefull person, och b/ kanske inte ens finns.
Oförskämd var han, antingen han finns eller ej, men om det är viktigt är det ingen som riktigt vet.

Mina försök att reda ut denna pseudohändelse är otillräckliga. Rosenberg, en kille som förmodligen finns, ger däremot goda infallsvinklar.

Att skilja på liv och litteratur är svårt. Somliga bara skiter i det, och det tycks gå bra det med. Eller illa, och inte för att det spelar någon roll.
Men var blev konsten av, dansen på gränsen?

Svensson och tevegrodan

Men nu får dom väl ta och skärpa sig.
Jag har gnällt på det förut: att den i övrigt utmärkta teve-komedin Svensson,Svensson sprider myten att enskilda fullmäktigepolitiker har makt över hela städer och inkomst som bankdirektörer. Men jag trodde att det var en miss av manusförfattaren (vars namn inte står på www.svt.se!)

En gång arbetade jag i medborgarnas tjänst i en så kallad utsatt stadsdel. Ofta hade jag i uppgift att förklara skillnaden mellan vald och anställd. Organisationen var inte omedelbart genomskådlig för människor med ringa erfarenhet av svenskt samhällsliv. Ibland misstänkte jag att inte heller alla väletablerade så kallade svenskar förstod. Det var bara att förklara en gång till.
Därför är det inte så konstigt att det finns succémanusförfattare som inte är perfekt uppkopplade på enkel samhällskunskap, eller ”Hur Sverige styrs” som det heter i grundskolan och på SFI.

Men lite mer begär jag av svensk teves hemsida. Som tyvärr skriver:
”Det som hänt sedan sist är att Lena (Suzanne Reuter) har sadlat om och jobbar på kommunfullmäktige i Örebro. Med anledning av det nya jobbet har hon...”

I avsnitt 1 säger Lena att hon bara är vald till fullmäktige (men av den orsaken har kunnat säga upp sitt bankchefsjobb!) Men i avsnitt 2 sitter Lena på sitt tjänsterum och bygger om stan.

Så nu får dom väl ta och skärpa sig.
Alt 1: Lena har fått toppjobbet som plan-&-bygg-chef i kommunen. Då sitter hon definitivt inte i fullmäktige. Och fick förhoppningsvis inte posten på politiska meriter.
Alt 2: ”Jobba på kommunfullmäktige” finns inte. Men det kan vara en slarvig formulering för att Lena fått anställning som politisk sekreterare åt Fp. Då tjänar hon hyfsat, cirka hälften av en bankdirre, och har i kraft av sitt kunnande inflytande över byggplanerna. Men hon saknar reell makt.

Kanske verkar detta svårt, om man inte är insatt. Men ska inte tevekanalen i medborgarnas tjänst vara just det - en smula insatt? Ska de inte liksom förstärka och förtydliga demokratin? Inte fördunkla och förvirra den.

Leve alla de tusentals fullmäktigeledamöter som i varenda kommun plöjer igenom högarna av handlingar och sitter på långa möten på sin fritid, samtidigt som de sköter sina heltidsjobb och försöker ha så pass koll på samhället att de inte säger alltför grova grodor.

Fp-kanon med smak för extremism

I senaste numret av Författarförbundets tidning finns en opinionsartikel där Stefan Ingvarsson beskriver det pedagogiskt-politiska klimatet i Polen. Landet håller sig med en så kallad litterär kanon, det vill säga en statligt spikad lista över föreskrivna författare och verk som ska tröskas igenom i det offentliga skolväsendet.
I Polen har högerextrema katolicister använt listan som arena för korståg. Den polske författaren Gombrowicz ströks, i gott sällskap med Goethe, Kafka och Dostojevskij. Ingen av dem besatt de rätta dygderna hos en polsk patriot*!
Detta ledde givetvis till ett uppsving för Gombrowicz bland de unga.
Bortsett från det är det inte särskilt kul.

Ingvarsson skriver: ”Liknande tankar om litteraturlistor som kulturrevanschism och politiskt slagträ har funnits på lokal nivå hos franska Front National och andra extrempopulistiska partier i Europa.” Ty Ingvarsson är en taktfull person som inte skriver:
Samma idé drevs strax före det svenska riksdagsvalet även av Folkpartiet Liberalerna, som till skillnad från sina högerpopulistiska fränder inom unionen avstod från markera mot enskilda författare utan tvärtom försökte få listan att framstå som en harmlös gemensam nämnare.

Vad Ingvarsson skriver är att förlorarna är de skolbarn som ”måste läsa ett statligt beslutat litteratururval som bygger på politiska idéer om vad som är uppbyggligt och bra för dem.”
Duroj, som är en rättvis person, drar sig då till minnes att Folkpartiet faktiskt inte drog in moralisk uppbyggnad i sin kanontanke.
Nej, vad de drog in var något finstämt och obestämt borgerligt – den goda smaken. Och tidningarna visade genom rundfrågor till proffs och amatörer att det faktiskt tycks råda viss konsensus kring vissa namn; Lagerlöf och Lindgren åtminstone.
I och med det vore allt gott och väl – om det bara inte funnes folkpartister som måste prata om invandrare. I litteraturfrågan liksom i alla andra frågor. Vilket snabbt slår stopp för all låtsad gemenskap.
Nu verkar det som om Fp såsom pragmatiska alliansare har gett med sig. De får ju regera. De behöver inte längre, som de polska nationalisterna, "härja fritt i jakt på parlamentarisk majoritet”.

* Uttrycket polsk patriot myntades i tragikomisk bemärkelse av Romain Gary

Vilks och modet

För den som vill läsa något klokt i Vilks-debatten hänvisas till Pierre Schori. Som jämför dem som riskerat liv och säkerhet i kampen för yttrandefriheten, med Vilks som endast är nyfiken på ”hur långt man kan gå”. Schori räknar upp några tämligen bekanta provokationer som Vilks borde känna till, om han är rent principiellt intresserad av yttrandefrihetsmål. Elegant framställs Vilks som en egocentrisk och nyckfull person som gärna tar risker för andras räkning.

För att gå ett steg till – om Vilks verkligen hade velat skada islam, hade debatten varit väsentlig. Då hade det funnits en sakfråga att argumentera om, samtidigt som hans rätt att driva frågan måste försvaras. Men att vara elak bara för att det är kul, det är ungefär lika modigt som att peta i myrstackar.

Karlfeldt skrev "Om en tillbörlig vrede". I min version heter den...

Det värsta?

Jag ska sätta eld på
ganska små hus nu
Medelstora fastigheter
kan också ryka
medan de mest magnifika vinterpalatsen
kräver kollektiv revolutionär ansträngning.

Eggelsen i enklast möjliga problemlösning:
hugg av grenen du sitter på
yxan i sjön eller foten, varsomhelst fel
där hittills yxskaft varit regel
ilskans drägg men inte eggen.
Skit på skepp och bränn upp broar
Att bli oälskad
är det verkligen det värsta?

Den uppskjutna konsumtionen
har mist sin bärighet
och fikandet efter förhandlingsvinst
synes blott knapphändigt möjliggjort
i den tänkta konjunktiven av absolut positivism.

Smörblomma tror på någon att tro på.
Mästerkatten tror på sina stövlar.
Askungen tror på arbetsmyrornas solidaritet.
Rödluvan tror på mormors löständer.

Suga ur gamla gaddar i ensamheten
kan väl inte vara

det värsta

(Publ i coffee -04)

Långt ner i halsen

I Svd förs en debatt om våldtäkter och rättssäkerhet. Manliga advokater har pekat på problemet att ”många oskyldiga män sitter fängslade”. Denna skam för rättssamhället menar de till stor del beror på professor Madeleine Leijonhufvuds opinionsbildande arbete som fått ”pendeln att slå över för långt” (som om det korrekta antalet fällande domar rimligtvis bör vara ett genomsnitt!) Advokaterna anser att Leijonhufvuds mål, att stoppa kvinnoförtrycket inom rättsväsendet, för länge sedan är uppnått – och detta utan att hon själv var i stånd att observera det!

Leijonhufvud driver sakfrågan bäst själv. Jag plockar istället ett annat citat från advokaten Samuelson: ”...en kriminalpolitisk debatt som enligt min mening har blivit rabiat: som arrangerar fackeltåg och protestmarscher och skriver debattartiklar i så högljudd ton att halsmandlarna syns...”
Märk väl. Det är inte bara kraven Samuelson ogillar. Det är inte bara argumentationen han finner svag, och inte bara den politiska linjen han finner oriktig. Det är också metoden som stör honom.

Juridiskt intresserade kvinnor ska inte hålla på och vara rabiata och gå i fackeltåg. Går man i protestmarsch har man förmodligen fel, eftersom man går där. Riktiga människor gör upp sina fördrag i stillsamma styrelserum. De rabiata kvinnorna är dessutom ofint högljudda, ja de till och med skriver högljutt!
Denna prestation skulle med fördel kunna associeras till Nattens drottnings koloratur. Men det gör inte advokaten. Illa berörd ser han halsmandlar framför sig. Av vilket jag förstår att högljudda kvinnor är liksom äckliga.

Egentligen har jag bara en sak att säga till dendär typen: Håll för näsan, öronen och ögonen. För vi tänker fortsätta ett tag till.

”Jag skulle kunna sätta eld på ganska små hus nu...”
HD

Upp till kamp

Århundradets bästa teveserie har den kallats, Upp till kamp. Den var åtminstone den bäst förhandsrecenserade. På mig lyckades den göra intryck tillslut i tredje avsnittet, där varvsstrejken och husockupationen kändes äkta.
Redan innan serien startade försäkrade ett antal kritiker att de visserligen är alldeles för unga för att minnas den tiden, men att manus sitter perfekt. Jag är också aningen för ung, eftersom jag gick i sexan 1968 och inte ockuperade mellanstadieskolan i förorten, men jag såg dem ju. En del av håren och skäggen var förebilder. Ändå saknar jag identifikationen. Känner mer att jovars, sådär var det väl för somliga.

När de kallar partiet för partiet vet jag inte vilket parti de talar om. KFML? SKP? Borde vara R-arna, eftersom det utspelas i Göteborg - var de verkligen så stora då? Men detta kanske är en större gåta för mig, som hade ett politiskt engagemang i familjen, än för de åskådare som tänker sig 68-politiker enbart som sektledare.
Och den pinsamma stunden när sångerskan förmanas att sjunga om Stalin och får hänförda applåder – var det verkligen så? För somliga, säkert. Men kanske ter det sig mer bisarrt för mig, som kommunist, än för de borgerliga åskådare som ”vet” hur det var för ”alla”.
En period av vänsterengagemang och vardagens politisering betraktas idag som kufisk etnologisk underhållning. Men kanske kommer vår nuvarande istid av avpolitisering att i framtiden betraktas som ett kufiskt 00-talsfenomen. Hoppas kan man ju.

Å andra sidan är politiken stor i televisionen idag. I Svensson-Svensson, uppföljaren, påstås att frun i huset har bytt sitt bankchefsjobb till en plats i Örebro kommunfullmäktige. Synbart med bibehållen inkomst. En företeelse än mer bisarr än stalinmustasch på göteborgare. Den får passera oemotsagd, för politiker är oanständigt välbetalda pampar - det är något som "alla vet".

Ingen ska ha jobb!

Stockholms stad sänker skatten med 20 öre. Tar sig råd, så att säga.
För den skattesänkningen ska de satsa på skola och omsorg. Någon som får ihop ekvationen? Jo, naturligtvis spar man på administration. Det är ett populärt, snudd på populistiskt krav. Ni vet - få bort alla onödiga pappersvändare, de som inte arbetar med människor.

De bara betalar ut löner åt dem som arbetar med människor. Eller inspekterar miljö och hygien i kök och på gårdar. De kanske håller ordning i offentliga register så att beslut och beslutsfattare går att hitta. Eller svarar i telefonen och bokar en träfftid, eller översätter en komplicerad juridisk handling. Kort sagt, det är de som ser till att stadens verksamheter har rimliga förutsättningar, och att arbetet utförs under öppenhet och ansvarsutkrävande.

I en billig, slimmad organisation kan du aldrig hitta en makthavare. Du och ditt barns utarbetade fröken kan stå och gnissla tänder tillsammans över att Ingen går att nå på kommunkontoret. Eftersom Ingen läser er post kan Ingen sätta upp staket mot gatan.
Det var klart opoppiga jobb, så Ingen ska ha dem.

Det är viktigare att alla får mera i plånboken, som Reinfeldt brukar säga. Då kan Alla gå och köpa staket. Eller hur?

Ovana nykomlingar med farlig dröm

Sverigedemokraterna är passiva i sina respektive fullmäktigeförsamlingar. Inga motioner, inga diskussioner. Uppstickarna som skulle utmana och röra om tycks inte riktigt veta vad de gör. De hade väl ingen politisk agenda utom sin fientlighet mot immigration.

Det är så det har låtit av och till i de olika tidningar som kommenterat Expos undersökning. Men är det så konstigt? Kommunalpolitik är svårt när man är ny. Den verkar också ganska tråkig. Många beslut är fattade tidigare och bundna av en budget. Varför skulle vi begära mer av inskränkta SD-are än av vilken nykomling som helst? Nog för att det är behagligt att de håller sig på mattan eller helst under den, men de kommer inte att göra det så länge. Deras reaktionära önskedröm har stöd av syskonpartier över hela Europa.

Vänsterns viktigaste parlamentariska insats idag är att motverka privatisering och förskingring, belöning av moderskapet, asocial bostadsfördelning och utsvulten fritid och kultur. Det vill säga den borgerliga politik som SD vanligen stöder. Utomparlamentariskt är den viktigaste uppgiften att visa att det faktiskt är vi som gör det, som ställer upp, som vet hur det är att vara osynlig och utnyttjad. Det vill säga, att förebygga ökat inflytande och självförtroende för nationalisterna som än så länge är ovana vid spelreglerna.

Rätten till utbildning

Minister Nyamko Sabuni vill dra ned på modersmålsundervisningen eftersom den ändå inte var bra för lärarna var otillräckligt utbildade.
Jag tycker vi skära ned på regeringen. Den är ändå inte är bra, och ministrarna är otillräckligt bildade.
Suck.

Det brukar sägas att undervisningen i modersmål (hemspråk) infördes under det reformglada 70-talet. Det är inte sant. Undervisning i modersmålet svenska infördes i och med folkskolestadgan av år 1842. (Dåtidens liberaler var intresserade av rätten till utbildning.) Denna undervisning gällde alla barn som vistades i landet, oavsett vilket deras modersmål var.
Hemspråksreformen under 1970-talet innebar att skolan erbjöd undervisning i immigranternas modersmål. Till skillnad från de svensktalande barnen var modersmålsundervisningen ett tillval, inget obligatorium. Och ända in på 00-talet väntar vi på fullgod undervisning i minoriteternas modersmål, såsom romani.

Modersmålsundervisningen i immigrantspråk har inte alltid fungerat, där gör Sabuni en riktig iakttagelse. Men hur är det med svenska, matte, fysik, musik, historia, biologi, idrott... har dessa ämnen fungerat i allo lysande med adekvat utbildad och därtill lämpad personal i varenda klassrumsvrå?

Det nya förslaget går ut på att immigranternas barn ska studera exempelvis matematik på sitt modersmål. Eftersom begreppen och logiken i matten är språkutvecklande. Och ungarna ändå är usla i matematik.

Vad säger vi nu då, vi som hela 1980- och 1990-talen jobbade oss blå för studiehandledning på modersmålet. Rätten att träna bråkräkning och kartläsning på arabiska. Rätten till undervisning inte bara i språk utan till ämnesundervisning på språk. Nu har pendeln slagit i väggen, nu ska barnen få studiehandledning och jag kunde ha sagt äntligen – men då blir det på bekostnad av modersmålsundervisningen. Ministern har ännu inte frigjort sig från missuppfattningen att modersmålsundervisning för immigranters barn är en form av villkorat stöd. Inte ett behov som de delar med alla barn världen över.

Som vanligt till skillnad gentemot de svenskfödda barnen, vars modersmålsundervisning ser ut att flyta på. Trots att de inte allihop är godkända i matematik – och detta fastän de räknat på modersmålet sedan de satt på pottan och räknade tårna.

Överklassens mindre diskreta arrogans

Jag såg det först hos Josefin Brink: ”Det är bättre att lyfta fram goda exempel än att bara jaga företag som är arbetsmiljöbovar”. Ja, det var inte J.Brink som tyckte det. Inte nån positivt tänkande moralist till scoutledare heller. Det var ”ansvarige ministern Sven Otto Idioti” som Mattias Håkansson i Flamman fick till det.

Brink drog parallellerna till annan lagstiftning. Exempelvis att belöna alla bilister som inte kör mot rött. Eller alla män som inte våldtar. Så kan man göra om det känns trist att harva med förbud och sånt. Hon ifrågasatte också helt seriöst om regeringen själva begripit att arbetsmiljölagen är en lag och varför lagar stiftas.

Om detta borde någon sorts konsensus råda. I en demokrati. Liksom ett buttert medgivande av vikten att lagarna följs. Men – underskatta aldrig överklassens arrogans!
Det kan mycket väl vara så att de faktiskt tror att lagar som inte intresserar dem är mindre viktiga. Eller att lagar bara ska följas av det röriga otuktade folket. Dem man stiftar lagar mot, för jössenam!

Ja, det kan mycket väl förhålla sig så att arbetsmiljölagen bland vissa skumma regeringselement överhuvudtaget inte betraktas som en riktig lag. Ty riktiga lagar försvarar egendomar och stabilitet, medan en lag som försvarar folks hälsa kan avfärdas som ”såssig” partsinlaga. Och sådana kan man skämta bort. Med positivt tänkande, moralism, scoutanda och glada knappar för rockslaget.

Kasino-ansvar

I en debattartikel i DN får det obegripliga pensionssystemet rättvis kritik. Nja, inte systemet som sådant tyvärr, men åtminstone det undermåliga presentationen av det. ”Två av tio sparare begriper pensionsbeskeden” har man fått fram vid undersökningar.

Den ojämlika pensionsuppgörelsen och införandet av kasinoekonomi beskrivs av författarna som en nödvändig reform. Att man inte kan lova i förväg hur mycket pensionen ska bli, fastslår de som något självklart. (Jag bävar för den dag man inte kan få ett löneavtal heller, utan måste vänta till bokslutet.) Men de tar äntligen upp den totalt oöverskådliga fonddjungeln och de många motsägande beskeden som skickas ut till förhoppningsfulla medborgare som trodde vi gjort oss förtjänta av en värdig ålderdom. Skribenterna räknar kallt med att virrvarret beror på branschens egenintresse, och tror inte på någon självsanering så länge någon tjänar på att folk inte förstår. Trots ett konstaterande tonläge riktigt ruskigt skrivet.

Men skribenterna sitter fast i vår tids evinnerliga moralkaka: Folk måste lära sig ta ansvar. Det vill säga, fokusera på egenintresset så att de kan överlista branschen! Alla ska spara, investera, jämföra, beräkna, riskera och kalkylera. Detta monomana sysslande med money-money-money ifrågasätts inte.
Men det finns fortfarande en hel del gott folk som inte har någon lust till finansspekulationer. Folk som hellre ägnar sig åt svampplock, pianospel eller kärlekshistorier. Sådana människor ska ingen pension ha. De tar inte ansvar - som om denna redbara egenskap skulle höra samman med spelarnaturer eller motbjudande småborgerlig gnetmentalitet.

Pacifist, inte passiv

Jag läste Hans Ingvar Roths recension av Kurlanskys bok om icke-våld, som verkar klart läsvärd. Något som förvånar mig är den skillnad som görs mellan pacifism och icke-våld: ”Pacifism betecknar ett passivt förhållningssätt (’vända ­andra kinden till') och icke-våld står istället för ett aktivt handlande (’att genom idogt handlande och kärlek vinna över fienden till ens egen sida’)".
Det är möjligt att vi var helt fel ute, men under mitt lätt hippieanstrukna 70-tal använde vi termen pacifism om ideologin och termen icke-våld om dess metod.

Roth återger i recensionen den fråga han ställdes inför som vapenvägrare, den evigt återkommande frågan till alla fredsälskare, den fråga som Joan Baez i sin vackra bok Det sorgsna nöjesfältet benämnde ”Vad skulle ni göra om...”
Frågan var ett försök att sätta åt ickevåldsförespråkaren. Snärja henne i den egna aggressiviteten. Ungefär såhär: Vad skulle du göra om någon misshandlar ditt barn och du har ett strykjärn i handen? Kasta det på honom, förmodligen. Hah, icke-våld fungerar inte!

Joan Baez’ svar var att även om icke-våld kanske inte fungerar, har historien visat att våld absolut inte fungerar. Roth hade också bra svar till hands. Ännu en invändning är att icke-våld bevisligen fungerar eftersom det är den metod varenda demokratisk regim använder för att få folk att acceptera oacceptabla lösningar.

Men frågan i sig bygger på en katastrofal sammanblandning av människors (mer eller mindre berättigade) vrede, och systematiserat underkuvande. En sammanblandning som går igen i vuxnas etiska samtal med barn: ”Hur ska det bli slut på krigen om ni slår varandra?” Men slagsmål är bara en usel konfliktlösningsmetod. De har ingenting med krig att göra.
Soldater är inte arga, åtminstone inte förrän de skrämts till det. Knapptryckaren i kärnvapenkriget är inte arg, inte heller vapenkonstruktören eller strategerna vid kartbordet. Det handlar om överlagd, kylig maktutövning som sätter olika värde på människoliv.
Den som desperat griper till våld för att försvara mänsklig värdighet gör kanske fel. Men att använda det som ursäkt för krigföring är ynkligt.

När man skjuter kaniner, så...

Visst är de problematiska. De små rackarna som gräver gnagarmetro i vägbankarna. Men kaniner är, rent allmänt, gulliga djur. Tänk efter, har du nånsin hört duvor kallas för flygande kaniner? Nej. För det finns värre djur. Råttor, fästingbemängda bambi, och så de kringvandrande gödselspridarna, fåglarna som inte flyger.

I vår lilla stad var fågelsjön en gång ett rart utflyktsmål. Barnen fick mata pippi, som föll under kategorin rent allmänt gulliga djur. Idag får man pippi av att tränga sig fram genom nafsande näbbar, när fåglarna har börjat äta barn.
Nästan, iallafall.
På sensommaren har jag badat i Mälaren. Sveriges tredje sjö är i sina urbana delar täckt av ett guppigt, loppigt lager fågelfjun och stränderna är hala av lort. Vid första regnskur rinner skiten från bryggor och stenar ned i vattnet.
Bada gärna. Badda sen med alsolsprit.
På promenad i Drottningholm halkade jag runt på fågelskit tills jag gick hem och tvättade skorna. Såg familjer med filtar och picknick-korg förtvivlat stirra över pelouserna för att sen slå sig ned i sin egen bildörr. Under dessa erbarmliga förhållanden lever landets monark.

Märk väl att då gillar jag fåglar. Rent allmänt. De är inte gulliga som kaniner, utan estetiska, enastående och efterliknansvärda. Men liksom varje växt kan bli ett ogräs kan varje djur bli ett odjur, ty vi är alla trevliga så länge det inte finns för många av oss.

Stockholms stad med kranskommuner – ta det lite lugnt med kaninerna. Bjud oss på gåsmiddag istället!

Våga gå med på att Vänstern kan nåt!

I dagens DN recenserar Torbjörn Elensky en informativ bok om rasismens fortlevnad och uttrycksformer. Det hela är intressant, bara en mening stör mig: ”I Sverige har vi inte en enda yrkespolitiker som klarar att argumentera mot sverigedemokraterna. Tvärtom finns en allmän glidning mot att se invandrare som problem snarare än som resurser.”

Visst är Vänsterpartiet litet. Men så litet att ingen behöver bry sig? Nää, det är väl tvärtom desto mer beundransvärt att vi har den kapacitet som behövs – hos både yrkes- och frivilligpolitiker. Argumentationen finns i integrationsplattform och debattartiklar. Och i paneler och parlament har vi påtalat den olyckliga glidningen hos övriga etablerade partier. Det stämmer att de ibland begagnar delar av Sverigedemokraternas problembeskrivning, antingen omedvetet eller som spekulation i röstande.

Men så gör inte vi. Vi har för mycket kunnigt folk, vi har bearbetat frågan i programsammanhang och på konferenser. Jag tillägger gärna att även Miljöpartiet har en del utmärkta företrädare som klarar av att föra en antirasistisk debatt. Båda partierna bygger sin uppfattning på en analys av orättvisa maktförhållanden på grund av ”ras” (nationalitet, hudfärg, språk, religion, tradition), även om våra lösningar inte alltid är de samma.

Precis som Elensky tror jag att förhållandena i Europa har påverkat Sverige mer än det före detta slavsamhället i Förenta staterna. Därför att det är svårt att diskutera rasism utan en koppling till kolonialism, förbrytelserna hos vår egen världsdel. Det är de som genom historien omformats till sedvanerasism i den dagliga politiska praktiken.

Infantil tävling eller ideologisk kamp?

Många bloggare frågar sig med fog hur det står till med demokratin när enskilda partibytare förändrar styret i en hel kommun, emot väljarmajoriteten. Jag förstår den företagare som idag fick utrymme för sin besvikelse på SvD:s brännpunkt, och tror säkert att många sundbybergare känner sig svikna.

Men kanske inte så många som man kunde förvänta sig. Just i Sundbyberg är det lätt att få för sig att folket inte menade att rösta borgerligt utan gjorde det lite på trots. Det var ingen klang- och jubelkänsla på gatorna efter valet, utan ett yrvaket: Men vad har vi gjort!? Ett allmänt vojande och hur-ska-det-bli-nu-då, så man började hoppas att en och annan skulle tänka efter före valet nästa gång.

Tyvärr leder inte dethär avhoppet och sidbytet till att politiskt likgiltiga medborgare använder sin rösträtt mer seriöst eller rationellt. Tvärtom. De som haft en känsla av att det inte spelar någon roll hur man röstar får bekräftelse – det spelar tydligen inte ens någon roll vilket parti man tillhör. Och de som föraktar politiken som en sorts barnslig tuppfäktning förstärks också i sin tro: två lag med lite olika knep i en tävling där trots, hämnd och straff gör att man får gå vidare.
För en balanserad borgerlig kommentar, se Ankersjö

Fascinerad förundran i Sveriges till ytan minsta kommun

Vår lilla stad fick plötsligt nytt politiskt styre. Två moderater hoppade av och har ansökt om medlemskap i SAP. Detta är nog för att rubrikerna ska ropa: Sundbyberg rött igen! – trots att vårt parti, det rödaste av dem alla, inte varit inblandat i denna egendomliga köpslagan.
Det kan bli bra. Kanhända så bra att endast en mindre del av vårt gemensamma bostadsbestånd säljs ut, istället för hela det välskötta kommunala bolaget (vilket borgarna planerade med en retorik på gränsen till illvilja). Ändå förundras man...

1) över det bristande ideologiska intresset. De avhoppade moderaterna verkar ha sett det hela som en managementfråga. De tröttnade på en allians av klantig ignorans. De ville se operationell potens och distinkt ledarprofil. S har sådant, på gott och ont.
Vi har sett det på nära håll. Mycket fungerade bra, men inte blev vi så överväldigade att vi bytte parti för den dubiösa förmånen att bli mera kraftfullt ledda.

2) över det korta minnet. Moderaterna – kanske inte de två avhopparna, men deras gamla parti – anklagade under alla år den röda majoriteten (med eller utan oss) för vanstyre, ineffektivitet och slöseri. Nu väljer två företrädare att engagera sig i ett parti som de under valrörelsen var med om att smutskasta offentligt då SAP påstods ha försnillat allmänna tillgångar.
För ett år sedan frågade jag varför Moderaterna inte polisanmälde kommunalrådet om de misstänkte brottsligt handhavande av skattemedel, istället för att låta trycka det i fyrfärg. Men jag fick aldrig något svar.

Men det så kallade röda styret kan bli bra! Moderaterna gick till val på att ”Sundbyberg är värt en bättre ledning!” Det gläder mig att två av dem så raskt är redo att omsätta detta motto i praktiken.

Bildning som borgerligt eller behövligt begrepp?

Är begreppet bildning meningsfullt? Så inleds en intressant SvD-artikel. Artikelförfattaren Burman recenserar en antologi som fördjupat sig i ämnet, och på frågan svarfar han helst ja. Men han gör det mycket tydligt att begreppet är starkt beroende av sin definition.

Den borgerliga skolpolitiken är, såvitt jag vet, pro bildning. Men vilken? Som jag uppfattar dem utgår de från ett på förhand bestämt stoff som effektivt ska förmedlas. Det liknar det klassiska humboldtska bildningsbegreppet. Med skillnaden att i början av 1800-talet saknades kravet på effektivitet, denna borgerlighetens eftergift åt moderniteten. Idag har överliggarsyndromet en pinsamhetens prägel. Även de burgna klasserna måste jobba ibland.

Vänsterns skolpolitik inbegriper att uppväcka bildningstanken. Vi syftar då på arbetarrörelsens bildningsgång, självbildningen. Förståelse som något som måste erövras. Den sortens bildning nämns inte i artikeln. Vi har inte heller själva artikulerat vad den går ut på.

Bildning som en ren konvention, det är de välsituerade vita männens överenskommelse om vad som är viktigt. Kvinnor, fattiga och icke-européer är obildade, för allt det som vi vet och kan är inte bildning. Och om vi skaffar oss det, då flyttar sig idealet.
Detta är en betydelsefull skillnad mellan de borgerligas och vänsterns ståndpunkt. För de borgerliga sjunker värdet på sådant som är tillgängligt för alla. För arbetarrörelsen är drivkraften att göra det värdefulla tillgängligt för alla.

I artikeln nämns också det postkoloniala bildningsideal som inte handlar om ordning och försakelse, utan om att lära genom att överskrida varje ordning*. Detta tilltalar mig djupt. Men kanske leder det närmare poesin, än politiken.
Burman efterlyser alternativ till bildningsbegreppet. Det är en fråga för kunskapsteoretiker. För politiker ligger utmaningen i att göra begreppet meningsfullt och eftersträvansvärt. Till att börja med genom att tala om vad vi avser och hur vi ska genomföra det.

* ”Ett nyskapande, ett självskapande, ett pågående skapande av sin egen person så att man kan hävda sig mot den andre eller gå henne till mötes och på så sätt skapa kopplingar mellan världens väsen”, Stefan Jonsson

Meningen med allting

Är inte detta

när allt kommer omkring

själva den innersta meningen?

Klotter på elskåp i Hudiksvall. Foto HD

Bok- & klimattips

Jag gnäller oftare på vädret än diskuterar klimatet. Mer berorende på okunskap än på ointresse. Men om jag får för mig att göra något åt klimatet, rättare sagt att lindra något av skadan jag ständigt tillfogar det, gör jag det enligt Tell.

Resejournalisten och författaren Johan Tell har skrivit en utmärkt handbok: Hundra sätt att rädda världen. Alla är inte enkla, men de allra flesta. Alltså, så enkla förändringar av vardagsrutinerna att du knappast märker det. Ekologi för latoxar.

Med enligt-Tell-metoden har jag upptäckt att kravmärkt vin är fullt drickbart. Att eko-kaffe är alldeles utmärkt. Och att jag faktiskt har råd att betala lite mer för ekobananer, även om de blir bruna och liksom mulna efter en dag. Man får helt enkelt köpa en om dan istället. Så länge man inte åker bil till butiken.
Vardagsshoppandet har fått en ny etisk dimension. Vilket bör jag välja; krav- eller rättvisemärkt?

Tell hade också något gott skäl för att vi ickevegetariska slentrianätare ska välja morot framför tomat. Morot har jag inte ätit sen jag var barn. Men det var rätt kul. Jag kom att tänka på mjölktänder. Det tänker man inte ofta på.
Alltså går det att förändra miljöomsorg från dyster pålaga till något som alstrar oväntade tankar.

Äntligen!?

SvD:s ledare utropar: Äntligen förlorar terrorismen sin popularitet! De stöder sig på en undersökning från Pew research center som mätt människors attityder till terror (det vill säga, till islamistisk terror). Människor i Libanon, Jordanien och Pakistan fördömer idag terrordåd mot civila. Endast muslimer i palestinska territorier kan förklara eller försvara självmordsbombare.
Orsaken till detta är, enligt SvD, kriget mot terrorismen. Invasionen av Afghanistan och Irak innebär att ”slagfältet flyttats” så att människor i de drabbade områdena nu förstår att självmordsbombare är ett hot också mot dem själva.

Om slagfältet flyttats, var låg det förut? SvD får det att låta som att det värnlösa EUSA plågats av ständig terror från en överlägsen fiende tills vi äntligen samlats (i ”världshistoriens bredaste militära koalitioner”, något som skribenten tydligen tycker låter tjusigt) för att ge tillbaka. Mot andra civila. Hämnd, alltså.

Vad ledaren uttrycker är att det visst är möjligt att bomba in insikter i folk. Att hot, skrämsel och våld är bra sätt att nå sina mål. (Samt, om jag förstått det rätt, att Israel misslyckats för att de varit för släpphänta. Men det kan vara en vantolkning.)
Men om metoderna fungerar - är det då inte bra egendomligt att terroristerna inte har lyckats?
Kan det vara den överväldigande maktapparaten som saknas?

Rowling i nobelprisklass

Nu kommer den, det har ni väl fattat? Sista Harry Potter. Och idag är jag inte ute efter att raljera med massmarknadsfenomen, för jag hör till dem som beställt boken från förlaget via utmärkta bokhandeln Bokus. Det lär ska finnas glädjedödare på nätet som talar om Hur Det Går, men bästa indikationen hittills var de engelska vadhållningsbyråerna som numera utgår från att Potter ska dö, så att man bara får spela om hur eller av vem.

Den senaste veckan har frågan ofta ställts vad är det som orsakat septologins enorma framgång? Kort svar: den har allt. Om man alltså gillar fantasilitteratur, utvecklingsromaner, pusseldeckare, långserieböcker och/eller internatskoleberättelser. Den häxan Rowling har lyckats muta in minst fem uppskattade boktyper!

Av den orsaken får kritiken mot Rowling/Potter svårt att fästa vid den hala lilla gynnaren.
- Dåligt språk, hävdar någon. Visst, om man jämför med Lindgren eller CS Lewis. Däremot överlägset Blyton och många andra serieböcker. Ett flytande vardagsspråk som förvånande adekvat täcker jordens undergång, nära-döden-upplevelser och andra obehagliga överraskningar.
- Inget sex, har andra påpekat. Tonåringarna tycks sakna libido och ett i övrigt normalt tonårsliv. Det ser jag som en ren genrekonvention. Fantasilitteraturen som helhet är i stort sett knullfri. Dessutom är Rowling som sämst när hon försöker få sina karaktärer att flamsa på fjortis-vis. Genrer må vara till för att överskridas, men Rowling är säkrast när hon håller sig inom ramarna.
- Konventionella familjemönster. Ja, fast med en liten generationsinnovation: vuxna och barn arbetar faktiskt tillsammans.
- Patriarkat, går också lugnt att fastslå. Ack ja, magiker är lika genusbundna som mugglare. Rowling har några hyfsade flickporträtt, samt en hel del olidliga pojkfigurer. Men feministiskt skriver hon inte. Ska man gå efter det, är hon gott och väl i nobelprisklass.

Sammanfattningsvis; vi har att göra med en habil och helt professionell produkt som genererar miljoner pengar till en kvinna och en handfull barnskådisar. Så undra på att det finns folk som retar upp sig. De pengarna skulle ju kunna tillfalla en flock strömlinjeformade karlar inom nåt mediasyndikat istället – utan att någon skulle reagera.

EA Karlfeldt gratuleras idag på födelsedagen! Han var en större författare. Men en mindre feminist.

Motsatsen till arbete ÄR arbetslöshet

Nu har jag närmare granskat DN-artikeln där Folkpartiet redogör för ett lyckat flyktingmottagande. Efter att ha arbetat med frågorna har jag en hel del synpunkter på Fp:s text, citerad i kursiv:

”Den stora utmaningen i flykting- och integrationspolitiken handlar om att nyanlända ska skaffa egen försörjning så fort som möjligt i Sverige. Utmaningen är enorm med tanke på det misslyckande som socialdemokraternas integrationspolitik resulterat i.” – Utmaningen är enorm, med tanke på att regeringen inte verkar för full sysselsättning.
”I slutet av juni publicerade Integrationsverket rapporten Integrationspolitikens resultat. Det är ett förödande bokslut över den socialdemokratiska integrationspolitiken och introduktionen av nyanlända i kommunerna." – Nja. Integrationsverket sa att politiken inte har genomförts, och att introduktionen inte är den viktigaste faktorn.
”Utanförskap i stället för jobb.” – Mosatsen till arbete är inte utanförskap. Den är arbetslöshet. Vilken minskas av en politik för full sysselsättning.
”Trots likartade förutsättningar fungerar integrationen olika väl i olika kommuner. - - - En genomgående framgångsfaktor är - - en lokal strategi för introduktionen.” – Ja, detsamma slog mig när jag var i branschen. Jag noterade också att kommunens politiska färg inte var avgörande, utan tjänsteutförarnas medvetenhet och professionalism och konsekvensen i deras arbetssätt, nästan oavsett vilka metoder man valt att använda. Detta kom som en överraskning för mig. Det borde det göra också för Fp.
”Jobbfokus. Den första frågan till de nyanlända i introduktionen bör vara hur de ska skaffa egen försörjning i Sverige.” – Om de kunde svara på det vore de väl för farao redan på jobbet!?
”Aldrig socialbidrag, alltid löneliknande ersättning för introduktionen. Ersättningen betalas ut för att introduktionsplanen och de lokala reglerna följs.” – Jag instämmer i och för sig. Men en av de saker som överraskade mig när jag jämförde kommuner var att ersättningens art faktiskt inte verkade spela så stor roll för resultatet.
”Varva språkundervisning med praktik. Personer med olika yrkesbakgrund från sina hemländer ska få en yrkesintroduktion på arbetsmarknaden i kombination med studier i svenska språket. Det här överensstämmer med de nya instegsjobben.”
Men det överensstämmer i högre grad med Vänsterpartiets politik. Vi önskar Fp lycka till med att påverka storebrorsan i regeringen.
”Validering av utbildning och yrkeserfarenheter. Satsa kommunala resurser på validering. Inrätta om så behövs egna valideringskanslier. Likaså är det viktigt att samarbeta med de närmaste högskolorna för certifiering av utländska akademiker så att de kan verka i Sverige.” – Validering och certifiering/ekvivalering är inte samma sak. Det senare sköts av Verket för högskoleservice. Innehållet i ingenjörsexamina eller juridikdisputationer ska inte bedömas lokalt. Inte heller validering är en kommunal fråga, utan bör hanteras av exempelvis Arbetsmarknadsverk och Länsstyrelse, med stark inblandning av näringsliv, branschorganisationer och fack.
”Det handlar om ledarskap.” – Det kan man säga. Det gör snart sagt allting. Det handlar också om mänskliga rättigheter. Det gör också nästan allting. Sedan är frågan vilken självklarhet man väljer att betona.

Slutligen: ”Vi folkpartister tar därför mängder av lokala initiativ för att sprida de bästa erfarenheterna av flyktingmottagande.” – Ledsen att göra er besvikna, men det har faktiskt inte märkts alls. Men ni kanske började precis i förrgår?

Hellre muta än veckopeng, tycker Fp

Nyamko Sabuni vill med ”några tusen kronor” belöna flyktingar som snabbt lär sig svenska. Samtidigt hävdar hon att vuxna människor inte ska ha ”veckopeng” utan egen inkomst. Men om introduktionsersättningen är ens inkomst, varför ska ministern då prata barnspråk med en och kalla det veckopeng? En minister som ckså tror att man är ett litet barn som måste mutas för att läsa svenskläxan.
På samma sätt brukar sommaruppehållet i flyktingintroduktionen kallas för ”sommarlov”. Semester är tydligen något som bara vi riktiga människor har. Och tusenlapparna i språkbelöning kallar Sabuni ”en signal om att vi tycker språket är viktigt”. Något som alltså immigranter inte kan förstå, om de inte får en påse glaspärlor för besväret.

Asyl- och introduktionsprocessen är en ytterst krävande period. För många kan den också vara infantiliserande. Det beror inte i första hand på socialdemokratisk politik. Det beror på att på alla nivåer i samhället finns svenskar som betraktar utlänningar som barn. Denna reflexartade rasism har Folkpartiet så fullständigt gått ner sig i, att det mest konsekventa i deras så kallade integrationspolitik är hånfullheten.

Om du inte gjort det, läs Esbati om Fp:s hets mot asylsökande. I den DN-artikel som Esbati hänvisar till står bl.a. att den första frågan till nyanlända ska vara hur de tänker skaffa sig egen försörjning. Det tycks gå långt över den liberala horisonten att det är skillnad på arbetskraftsmigration och flyktingskap.
Men fråga på ni bara. För en vacker dag ryker denhär regeringen, och en flock arbetslösa ex-politiker ska själva besvara frågan. Visserligen bara i sitt hemland, där de utbildats och skaffat kontakter. Det kan ändå vara så pass besvärligt att en och annan slutar att driva med människor som försöker dra sig fram så gott det går.

Normalfascismen

Mera rötmånadssyndrom: Jag hörde en dam i radio beklaga sig över hur hon ”testats” för att utröna om hon var arbetsför eller ej, pga någon neurologisk skada. Testet var inte yrkesrelaterat, utan gick ut på allmän livsföring. Bland annat skulle hon tillreda en måltid samt utföra enklare städning. Det gjorde hon också - fast fel! Hon gjorde nämligen saker i fel ordning eller flera saker samtidigt, bytte uppgift och verkade inte ”fokuserad”.

Hur många av oss ”fokuserar” frivilligt på något sådant som städning? Hur många tar inte en liten paus i dammsugandet för att kolla posten eller vadsomhelst? Och vem i hela världen har rätt att anlägga synpunkter på i vilken ordning jag hackar och pytsar och slevar i mitt eget kök?

Kvinnan poängterade att hon inte jobbade inom hemtjänsten. Hon poängterade också att hon var jävligt sur. Med all rätt. Jag vet inte om hela historien verkligen stämmer - men den ger en allvarlig indikation på...
- bristande respekt inom både sjukvård och arbetsmarknad
- förkvävande makt hos myten om det normala

Så löd mitt inlägg nr 200.

LO i rötmånaden

Har jag blivit tokig?
Sa min teve imorse att Vanja Lundby-Wedin, LO-basen, är beredd att diskutera inskränkningar i konflikträtten? av det skälet att den av näringslivet uppfattas som att den ger arbetstagarsidan ett orättvist övertag?
Nej något så orimligt kan min teve aldrig ha sagt. Rättvisa i all ära... ja just det. I all ära.
Uttalandet måste vara ett rötmånadssyndrom.

Mer om stadsutveckling

”Storheten i storstädernas framväxt, en befruktning och utveckling endast jämförbar med jordbävningarna och flodvågorna som skapade kontinenter, men så mycket mer fascinerande därför att den innefattar myriader av människor; sålunda en helhet större än sina beståndsdelar. Vi talar om storstäder som hade de planerats, och stadsplaner förekommer, storvulna planer, finurliga planer, men alla utmynnade de i anonym kraftalstring - exakt när blir det Staden som styr?

Osedd möda. Determinerat kärnande av folks liv och arbete. När Staden förtjänat sin identitet tuggade och kärnade den på egen hand. De som stod i vägen för dess utveckling försvann, medan de bäst lämpade, de rikaste eller de smartaste överlevde. Detta skedde oberoende av naturens eller människans lagar. Staden är slav bara under sina egna behov. Storstaden förtär och kräks. Konstruktionen är kannibalisk.

En by följer natur och klimat, i någon mån sina bybor. Ett hus föder och fostrar sina invånare, under det att de vänligt, nästan omärkligt, knådar dem till att följa husets vanor; det må handla om gradtalet på väggarnas vinkel mot taket, bäddarnas placering enligt väderstrecken. En gata eller ett torg är mer än ett hus, men ännu under växelverkan med människan. Gatan och torget rymmer höjdskillnader i stenläggningen, ljusreflexer mot släta eller skrovliga ytor, vindens förehavanden med löven i det enda trädet, och rösterna av en heterogen grupp människor under en följd av år.”
ur Tåget ska strax gå, europeisk mosaik (2003)

Bygg gärna

I både tidningar och bloggar har jag sett begreppet ”kulturkonservativ” användas om dem som vill ta det försiktigt med byggandet i Stockholm. Medan de spektakulära byggivrarna förstås är framstegs- och företagsvänlig, liberala, progressiva, visionära och dessutom modiga (?)

Men minns, gott folk. Minns, i den mån det går:
Under min barndom skottades Stockholm bort. Klarakvarteren, nedre Norrmalm, Tegelbacken, delar av Södermalm. Det som byggdes upp kanske inte var så förfärligt fult, sett med moderna ögon. Men det tycktes fult då, eftersom det ockuperade någons hem. Där sjöng inte av historia, där fanns inte ens energierna i stenen kvar, ty där lämnades icke sten på sten.
För femtio år sedan var det socialisterna som ville riva och bygga nytt, ”för att få luft och ljus” i Strindbergs anda. De gamla lungsotsbostäderna var skamliga, det var knappt att Gamla Stan fick bli kvar. Idag är det entreprenörerna som vill trycka in futuristiska skyskrapor för att få in mer pengar i systemet, och det är den gamla funkisen som tycks skamlig eftersom den pinsamt nog byggde på idé, inte på profit.

Att Kulturhuset idag är dels Stockholms självklara hjärta, dels kan betraktas som en tämligen vacker byggnad, säger inte med någon sorts automatik att extrema nybyggen alltid är rätt bara folk ”vågar”. (Farbröderna som leker med byggklossar har som sin favoritfördom att oliktänkande bottnar i rädsla för ”det nya”.) Det finns heller inget eller ingen (möjligen nån stackars ensam kulturkonservativ) som säger att alla nybyggen är fel.
Endast framtiden vet - det folk som ska använda utrymmena.

Så: bygg gärna. Bygg ekologiskt, det är det som är ”det nya”, se. Bygg humanistiskt, bygg offentligt.
Spara gärna. Inte en reservatsgata, utan hela stadsdelar. Sanera, ekologisera, öppna det privata.
Kanske kommer det överraskande, men det är inte planerarna, arkitekterna och byggherrarna som gör staden. Inte murarna och plåtslagarna heller, föralldel. Det är strömmarna, ekona av röster, klappret av fötter under en mycket lång tid...