I Svd förs en debatt om våldtäkter och rättssäkerhet. Manliga advokater har pekat på problemet att ”många oskyldiga män sitter fängslade”. Denna skam för rättssamhället menar de till stor del beror på professor Madeleine Leijonhufvuds opinionsbildande arbete som fått ”pendeln att slå över för långt” (som om det korrekta antalet fällande domar rimligtvis bör vara ett genomsnitt!) Advokaterna anser att Leijonhufvuds mål, att stoppa kvinnoförtrycket inom rättsväsendet, för länge sedan är uppnått – och detta utan att hon själv var i stånd att observera det!
Leijonhufvud driver sakfrågan bäst själv. Jag plockar istället ett annat citat från advokaten Samuelson: ”...en kriminalpolitisk debatt som enligt min mening har blivit rabiat: som arrangerar fackeltåg och protestmarscher och skriver debattartiklar i så högljudd ton att halsmandlarna syns...”
Märk väl. Det är inte bara kraven Samuelson ogillar. Det är inte bara argumentationen han finner svag, och inte bara den politiska linjen han finner oriktig. Det är också metoden som stör honom.
Juridiskt intresserade kvinnor ska inte hålla på och vara rabiata och gå i fackeltåg. Går man i protestmarsch har man förmodligen fel, eftersom man går där. Riktiga människor gör upp sina fördrag i stillsamma styrelserum. De rabiata kvinnorna är dessutom ofint högljudda, ja de till och med skriver högljutt!
Denna prestation skulle med fördel kunna associeras till Nattens drottnings koloratur. Men det gör inte advokaten. Illa berörd ser han halsmandlar framför sig. Av vilket jag förstår att högljudda kvinnor är liksom äckliga.
Egentligen har jag bara en sak att säga till dendär typen: Håll för näsan, öronen och ögonen. För vi tänker fortsätta ett tag till.
”Jag skulle kunna sätta eld på ganska små hus nu...”
HD
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar