I en debattartikel i DN får det obegripliga pensionssystemet rättvis kritik. Nja, inte systemet som sådant tyvärr, men åtminstone det undermåliga presentationen av det. ”Två av tio sparare begriper pensionsbeskeden” har man fått fram vid undersökningar.
Den ojämlika pensionsuppgörelsen och införandet av kasinoekonomi beskrivs av författarna som en nödvändig reform. Att man inte kan lova i förväg hur mycket pensionen ska bli, fastslår de som något självklart. (Jag bävar för den dag man inte kan få ett löneavtal heller, utan måste vänta till bokslutet.) Men de tar äntligen upp den totalt oöverskådliga fonddjungeln och de många motsägande beskeden som skickas ut till förhoppningsfulla medborgare som trodde vi gjort oss förtjänta av en värdig ålderdom. Skribenterna räknar kallt med att virrvarret beror på branschens egenintresse, och tror inte på någon självsanering så länge någon tjänar på att folk inte förstår. Trots ett konstaterande tonläge riktigt ruskigt skrivet.
Men skribenterna sitter fast i vår tids evinnerliga moralkaka: Folk måste lära sig ta ansvar. Det vill säga, fokusera på egenintresset så att de kan överlista branschen! Alla ska spara, investera, jämföra, beräkna, riskera och kalkylera. Detta monomana sysslande med money-money-money ifrågasätts inte.
Men det finns fortfarande en hel del gott folk som inte har någon lust till finansspekulationer. Folk som hellre ägnar sig åt svampplock, pianospel eller kärlekshistorier. Sådana människor ska ingen pension ha. De tar inte ansvar - som om denna redbara egenskap skulle höra samman med spelarnaturer eller motbjudande småborgerlig gnetmentalitet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar