Huset i Rinkeby

Revolutionstorget, mitt älskade, mitt i världen*... skrev jag i en mycket sen Rinkeby-svit, mitt långa farväl till byn. Ett avsked som aldrig blir slutgiltigt eftersom Rinkeby överraskar varje gång.
Nu har byborna ockuperat sitt gamla förvaltningshus. Vill ha det till bostäder och allaktivitetshus.
Säg mig någon annan förort där det skulle hända? Visst är man mån om kulturellt värdefulla byggnader, gamla stugor eller förfallna ungdomsgårdar, men vilka andra än rinkebybor skulle slå sig ned i ett övergivet administrativt centrum?

Huset byggdes som studentbostäder och gjordes om till socialkontor, senare stadsdelsförvaltning. Rinkeby var den första av Stockholms förorter som fick prova på vad frihet ville säga, men mitt förhållande till Huset var komplicerat. Jag fördes dit mot min vilja och kördes ut mot min vilja. Åren däremellan jobbade jag på för glatta livet för att utveckla stadsdelen tillsammans med rinkebybor som strömmade genom korridorerna med idéer och önskemål, eller stod på mitt rum och skrek om jag utvecklade fel.

Sedan flyttades förvaltningen till Kista. Stadsdelarna skulle slås samman, hette det, men det blev som med Öst- & Västtyskland. Den ena skulle slukas av den andra, anpassa sig, lära sig av storebror. Näringsliv var inne. Kultur och demokrati var ute.
Nu måste den som vill agera politiskt eller medborgerligt klafsa i en timme över det blöta fältet.
- De försöker till och med ta ifrån oss vår historia! har jag hört upprörda rinkebybor säga. Som om vi inte hade gjort allt som vi har gjort!

Ta ifrån folk deras historia ska man inte göra. Det är historia som gör skocken till ett folk. Angrips historien blir det ett högeligen uppretat folk. Ett folk som till och med ger sig på att ockupera ett fult tomt hus som kostar mer att driva än att riva. Jag är alltså inte helt övertygad om att ockupanterna har rätt. Men tror att de gör rätt.

Trampa inte på folk som kan själva. Rinkeby har allt, utom pengar.

Imorgon lördag klockan 14 är det demonstration på Rinkeby torg - jalla!

Uppdatering: Redan idag gick polisen in och tömde huset. Rivningsbeslut finns men är överklagat. En god vän berättar om samtal på torget: "Vad ska vi göra, dom tar ifrån oss allt....förvaltning, försäkringskassa, bank o bankomat, och hyrorna höjs för affärerna... Vad ska vi göra?"

Följ Husets öde på husets blogg
Se DN eller Sthlms fria

* ur Manifestation, 04

Integrationsproblemet har talat

DN har ringt till 15 kommuner som inte tar emot flyktingar. Problem och lösningar ser lite olika ut, men det är fortfarande Vellinge-moderaten som utmärker sig. ”Jag ser inget egenvärde i att ha integrationsproblem. Jag tycker att det är bra att vi inte har det här hos oss” säger mannen som inte förstått att det är just det som Vellinge har.

Instängd i sin rikedom är Vellinge en av Sveriges värst segregerade kommuner. Så isolerad att en udda minoritet som avskyr barn och utlänningar tror det är accepterat normalsvenskt beteende att vräka ur sig det på offentliga möten. Så ointresserad av dagsaktualiteter att ortens starke man inte drar sig för att avstå sin delaktighet i vårt samhälles grundläggande värderingar om solidaritet, humanitet och delat ansvar. Så sig-själv-nog att man unnar sig lyxen att sätta egna angelägenheter i första rummet.
Hela orten är ett integrationsproblem, och för en viss typ av människor tycks det utgöra dess stora attraktionskraft.

Också moderaten från Helsingborg jonglerar med demokratin. I hans stad tar de inte emot flyktingar för att markera mot en politik de tycker är felaktig och ett system de inte tycker fungerar. Ett välkänt men sällan uppskattat sätt att lösa problem; skita i saker man inte gillar.

De lokala moderaterna som uttalar sig har rätt i en sak. Statens ersättningen till kommunerna under introduktionstiden är ofta för låg, täcker inte de faktiska kostnaderna.
Vad tänker moderaterna göra åt det då? Kommer de att stöda Vänsterpartiets återkommande motioner i frågan?
Jag tvivlar.
Om ersättningen skulle öka försvinner ju en av ursäkterna för att hålla människor utanför.

Om röda gubbar och skamliga historier

Ett parti som på grund av sin brist på politik borde varit nere för räkning för länge sedan är Centerpartiet. För att kravla sig upp ur det opinionsmässiga träsket har de lanserat en antikommunistisk kampanj där de begagnar uråldriga hotbilder och partibeteckningar. Det är alltså gamla Bondeförbundet som är ute och viftar med hötjugorna!

Men centerns politiska strateger borde inte lockas av att leka tidsmaskin och återgå till kosackvalen. För Bondeförbundet säger jag när jag vill vara vänlig. En stor del av bondeförbundarna var öppna antisemiter och förbundna med nazismen. Här några påminnelser hos Larsmo, som också påpekar att Centerpartiets tidigare ställningstaganden i ”rasfrågan” överhuvudtaget inte kommenterats av moderna partiledningar.

Vänsterpartiet har som sig bör granskat och sin historia och tagit avstånd från misstag och förblindade slutsatser. Det har länge varit dags för andra partier att ta itu med sin.
När ska de borgerliga tillstå att det var deras företrädare som med sin tystnad och flathet underlättade Hitlers propaganda, och som sedan med sina ja-röster gjorde honom till diktator! Socialdemokraterna röstade nej eller la ner sina röster, och kommunisterna, ja just kommunisterna satt redan fängslade för sitt motstånd - som de var ganska ensamma om.

Historien är inte svartvit eller blåröd. Den formas av människor som gör den både skamlig och stolt. Tänk om de borgerliga tog in det, stod för det någon gång!

Istället släpper centern kampanjfoldern Varning för röd gubbe. Eftersom jag skriver på en sovjetisk skördetröska kan jag inte se den så bra, men jag fattar att de leker med ministerposter till vänstern. Mina kamrater får en röd flärp på kavajslaget för att se läskiga ut. Och så citeras de som EU-kritiker eller kulturvänner.
Endast en bäver må bäva för detta.

Men kolla kommentarsfältet nedanför. Där har en kille lagt ut en tabell över högerns negativa ställningstaganden till snart sagt varje reform i dethär landet under det senaste århundradet. Till att börja med hindret mot den allmänna rösträtten.
Som kommentatören själv säger, det är inte den politiken vi ska diskutera idag.
Men det finns som sagt både stolt och skamlig historia.

Om du inte vill tro vad en kommunist skriver, se Wolodarski i DN

Repetitionen som analytiskt redskap

Under den missledande vinjetten Analys drar SvD slutsatsen att de opinionsmässiga framgångarna för Sverigedemokraterna kan locka övriga partier att närma sig deras ståndpunkter. Det säger de NU!

Ny Demokrati gullades fram av naiva media och fick sitt genombrott när de erövrat riksdagsmandat och började ge politiskt avtryck. Asylpolitiken låstes och socialdemokraterna drevs åt höger. För Sverigedemokraterna räckte det med valrörelsen -06 för att framför allt Folkpartiet skulle överge sitt försvar för mänskliga rättigheter till förmån för misstro och översitteri.
Så det som analytikern tror ska hända har redan hänt. Flera gånger.
Detta dystra faktum är det enda som får mig att hoppas att borgare och socialdemokrater någon gång ska avstå från så billiga drag.

En finurlig spådom i samma artikel är att migrationsfrågorna kommer att dominera nästa valrörelse. Ja, det kan mycket väl inträffa eftersom landets största tidningar konsekvent driver den linjen. Det är inte särskilt svårt att förutsäga det man redan håller på med.
Kan någon åta sig att analysera denna perversa fascination för ett udda ytterlighetsparti?

Artikeln avslutas med en repris på det omtuggade rådet att övriga partier ska skaffa sig en politik för integration och migration så vi inte står ”tomhänta” i debatten. Men det är tyvärr inte bara tomhänt utan direkt tomhuvat att påskina att det är SD som besitter kompetens i dessa frågor!

Vänstern har en alldeles utmärkt politik, tack. Övriga partier har också sina. Sedan mitten av 90-talet har debatten förts om modersmålsundervisning, utformning av SFI, kvinnors asylskäl, introduktion och egenförsörjning, antidiskriminering, sjukvård till asylsökande, bostadssegregation... med mera.

Viktiga frågor där det finns politiska skiljelinjer och är behövligt att diskutera och bryta ståndpunkter är till exmpel arbetskraftsinvandring, frivilliga insatser vid introduktionen och antirasistisk metodik.

Men alla frågor låter sig inte diskuteras. En vänsterpartist går inte in i frågan om hur den enorma skattebördan lämpligen kan lättas. Lika lite som en moderat ställer upp på problemet med hur vi ska ta tillbaka en folkligt ägd offentlig sektor. Och en kristdemokrat kommer knappast att bidra till hur vi bryter traditionella könsmönster.

Inget av riksdagspartierna diskuterar idag frågor som "det muslimska hotet" eller "vi måste få vara svenska", eftersom samtliga finner att utgångspunkten är felaktig.
Det är den som dragit upp sådana frågor som borde stå utanför debatten. Inte hejas på och backas upp i kravet på att andra ska ställa upp och svara.

Gott grannskap

Det är inte alla småstäder som präglas av inskränkthet. I lilla Hedemora planeras för mottagandet av ensamma flyktingbarn. De ska få en trygg vistelse i Dalarna och en lust att växa upp och bo Sverige. Det är första gången som Hedemora tar emot ensamma flyktingbarn, och att det ger minst tio nya arbetstillfällen gör inte saken sämre. NIMBY-effekten inte lika stark överallt – även om boendet flyttades från en mindre bruksort där de boende inte var lika välkomnande.
I Falun var det antirasistisk konsert på torget i arrangemang av nätverket Dalarna mot rasism. Ett sådant nätverk behövs verkligen eftersom det finns nazistiska grupper i både Falun och Borlänge. En rätt udda företeelse som inte passar i etableringsmönstren, och just därför så obehaglig.

Motviljan mot det främmande förefaller starkast i bruksorterna. För flera år sedan gick de så kallade patrioterna till attack med sprayburkar mot flyktingförläggningen. Men den allmänna upprördheten var stor, och kyrkoherden tog upp i söndagens förbönen att förövarna skulle lockas till Guds rätta vägar. Vid en gudstjänst för bara ettpar år sedan samlades deltagarna i bön för en familj som hölls gömd på orten men som kommit till kyrkan för att få vårt stöd.

Det är en glädje när de goda sidorna hos småskalighet och grannskap kommer till sin rätt.

Se Jöran Fagerlund om vem SD ska tacka för sina opinionsframgångar.

Hellre frihet än valfrihet

Valfriheten och internet kom ungefär i samma veva. Då valde vi Bredbandsbolaget, vilket fungerade så bra att vi la även telefonen hos dem. Det i sin tur fungerade så bra att jag gärna vill ta avtalet med mig när jag flyttar.
Men Bredbandsbolaget kan inte leverera det som de är suveräna på, nämligen internet, till den nya adressen. Så jag väljer inte, men tvingas säga upp mitt abonnemang, och det tvånget kostar mig tre månadsavgifter för tjänsten som företaget inte kan fixa fram.
Tack för det, valfriheten.

Men telefonen då? Bara tanken att flytta den till Hedemora var löjeväckande för Bredbandsbolaget, så där rök vårt telefonabonnemang i ett nys. Vi tvingas att välja ett nytt bolag och betala för ett nytt abonnemang, eftersom de vi kontrakterat för tjänsten inte kan utföra den.
Tack för det, kapitalismen.

Det är viktigt att stöda företagarna, förstås. Men för närvarande stöder jag dem så till den grad att det mera liknar omhändertagande.

När det gäller teve så ska apparaten in i ett hus i Sundbyberg. Men det huset visar sig vara ett så kallat comhem-hus. Aha, jag har valt comhem!?
Näe.
En sak fick jag välja, på en smal men fungerande marknad. Det var ett hyfsat lägenhetsbyte. Den valfriheten förde med sig att jag hamnade hos en stor men ökänt dålig leverantör som korpat åt sig kablarna.
Att comhem inte bara är omskvallrat utan dokumenterat svagt insåg jag när jag läste SvD näringsliv. Sen googlade jag ”comhem klagomål” och såg en mardröm eller malström för alla som inte valt, men ska flytta in i, ett comhem-hus.

Min valfrihet och frihetstid ska jag nu använda till att ringa runt till andra företag och fråga om de kan slå sig fram i comhemhuset. Kan de, betalar jag. Kan de inte, har jag ingen valfrihet kvar alls utom att valet om jag ska lägga frihetstid på att reparera grejer eller inte se på teve.

Men fler företag finns att ta hand om! Nu har det borgerliga landstinget sålt min tandläkare, så via brev fick jag veta att jag har valfriheten att gå till samma klinik fastän i privat drift, eller inte.
Utless på att vårda entreprenörer väljer jag då att promenera i tjugo minuter till en kvarvarande folktandvård. Någonting med folk ska jag väl få, om jag ödmjukar mig och väljer riktigt obekvämt?

På det gyllene 70-talet spelade Fria teatern pjäsen ”Hur började eländet?” I den finns en scen när Anders Lind som patron ställer småbönderna inför en förlora-förlora-situation och arrogant sammanfattar deras knipa med ett: - Fritt val!
- Jaha ja, då tar jag det fria valet då, sa den ödmjuke småbonden spelad av Jörgen Lantz.

Bondeoffer är vad vi är. Vi som bara har det fria valet att välja på.

NIMBY

NIMBY - not in my backyard - är en förkortning som spritt sig från sociologin för beteendet när människor visst kan acceptera en förändring, bara den inte berör dem själva.
De småsinta yttranden som fällts av en del vellingebor om att ta emot flyktingbarn är exempel på en sådan nimbyeffekt. Det faktum att barnen farit illa och behöver hjälp kan förbises. Risken att jag själv skulle bli störd är viktigare.
Ligger det barn på körvägen kollar man först om däcken skadats.

Det är ingen bra lösning att barnen bor på ett ställe där de inte är välkomna. Men företaget som ansvarar för mottagandet säger att de har goda exempel från andra orter på att de kritiska rösterna brukar vända.
Det är inte heller alla vellingebor som visar upp en barnfientlig inställning. Några har istället anmält sig att hjälpa till!

Nästa migrationsfråga: Regeringen kräver att försörjningen är säkrad innan en inflyttad kvinna eller man får återförenas med sin familj i Sverige (barnen undantagna).
Det innebär att en person som diskriminerats bort från arbetsmarknaden straffas för det genom att inte få leva med sina närmaste. En prövande situation som inte underlättar för någon att sälja sig på jobbintervjun, jaga bostad och plugga svenska.
Oppositionen S + V + Mp är emot försörjningskravet.

Apropå plugga - vilken bild ger den akuta situationen i Vellinge och regeringens långsiktiga politik av de svenska värderingar som de borgerliga menar ska läras in?
Vad ogillar svenskarna mest - barn, familjetrygghet eller utlänningar?
Vad gillar vi mest - den egna bakgården?

Se även Alliansfritt Sverige om Moderaternas kluvna tunga och Homo Politicus om det lilla främlingsfientliga partiet

Flykt är inte cirkus

Det var tragiskt att läsa kommentarerna från invånarna i Vellinge som inte vill ha flyktingbarn boende på orten. Det moderata kommunalrådet underblåser hatstämningen, vilket är skrämmande.
Sveriges rikaste ort, Vellinge, har en väl skyddad befolkning. Men den pösiga inskränkthet som hörs i deras kommentarer verkar inte lindra deras ständiga skräck för att otäcka ungar ska ta deras saker och sätta eld på huset.

Deras politiske företrädare från ett så kallat demokratiskt parti tar det överhuvudtaget inte på allvar att erbjuda en fristad åt utsatta barn – barn han beskriver som ”en strid ström av tonårspojkar”.
Det handlar om trettio barn som sannerligen har lidit tillräckligt redan innan de nu, som ensamma immigranter, skulle få sängplats på vandrarhemmet i Vellinge.
Men kommunalrådet har lovat undersöka om han kan ”stoppa denna cirkus”.

Det är så man säger när de andra inte är levande människor för en. Barn som gått igenom svårigheter är inte barn om de kommer från Afrika eller Asien. Då är de apor på cirkus med ståhej och onödigt jävla liv.
Vi vill inte ha hit dem, säger han.
Han skulle kunnat säga: Vi vill inte ha krig, svält och naturkatastrofer som driver människor att i yttersta desperation sända bort sina barn.
Men han sa: Vi vill inte ha hit dem.

”Vellinge marknadsför sig med att Här är friheten lite större… Det gäller inte alla”, skriver Aftonbladet

Vänsterpartiets flyktingpolitiske talesperson Kalle Larsson har utmanat Vellinges moderata kommunalråd på debatt! Se länk i kommentarsfältet.

Inte skräp, men skräck

Först studsade jag över upplysningen att barn har sopor i huvudet. Att det måste rensas upp om de ska lära sig något.
Men det var inget föraktfullt utfall från utbildningsmajoren, utan ett reportage från en skola i Rio de Janeiros slum.
Våld, droger, kriminalitet och övergrepp är barnens vardagsmiljö. När de kommer om morgonen kan de inte arbeta om inte läraren låter dem småprata, berätta om något hänt, men också göra hjärngympa. ”Skräpet” måste ut så att barnens förmåga att lära repareras.

Skolans rektor berättar om hur hon i många år sökte sig fram till denna pedagogik. Inte ens Freires bekanta pedagogik för förtryckta gick att använda. Den bygger på att identifiera problem och deras orsaker och organisera sig i gemensam kamp. Men det går inte att komma med sådant till blockerade barn som saknar framtidstro.

”Traumatiserade barn tänker väldigt långsamt” förklarar rektorn.
Det är därför vi behöver ta till oss hennes pedagogik också i Sverige. Slum av den katastrofala brasilianska graden har vi inte här, men många traumatiserade barn, ångestladdade barn, barn som det låst sig för.
De sitter i skolan, de trivs ofta med lugnet och rutinerna där, men de får inte mycket gjort. De tänker långsamt, hakar upp sig på sådant vi tycker är ingenting.
Skolpersonalen försöker ofta få dessa barns kanske lika traumatiserade föräldrar att söka hjälp på BUP och ställa barnen i kö för terapi. Men tiden går, barnen förstår allt mindre av vad som pågår i skolan, och snart kanske de inte trivs så bra där längre.

Uerê-Mello-metodiken används idag på 150 grundskolor i Rio de Janeiro. Den är en ögonöppnare!

Också Christermagister har bloggat

Ett lugnt och harmoniskt folk

DN:s pappersupplaga har idag en artikel om avspärrningarna i Hagaparken. Hur delar av promenadvägarna ska säkras samtidigt som familjen Bernadotte garanteras ett lugnt privatliv.
Om man vill ha det lugnt är det en gåta varför man väljer att bosätta sig i ett av länets mest omtyckta utflyktsområden. På Stockholms slott finns 800 rum och huset ska renoveras för en kvarts miljard - där borde det väl finnas utrymme. Eller om paret föredrar förorten, varför inte Ulriksdals avskildhet?
Men Haga slott ska det bli. Och stängsel ska det bli, även om jag med glädje noterar att Ekotemplet fortfarande kommer att vara tillgängligt.

Salminen, kommunstyrelsens ordförande i Solna, tror att prinsessbostaden kommer att bli ett dragplåster. Har han inte märkt att parken är oerhört attraktiv som den är? Inte heller har han hört några "klagomål", trots brev till Solnas politiker och insändare i båda morgontidningarna samt det lokala annonsbladet.
Men jag ger honom rätt i att klagomålen inte varit överväldigande. När jag arbetade för kommunen gick det inte att såga ett träd eller bygga en förskola utan att medborgarna ringde ner förvaltningarna med synpunkter. Jag erkänner att jag trodde samma friska oppositionslusta skulle vakna när något allvarligare än skugga på balkongen står på spel. Nu är vår största park hotad, men folk tar det med ro. Som om blotta närvaron av kungligheter suddar ut alla konflikter.

De som promenerar idag anmärker i tidningen på att de möter biltrafik nu under byggperioden. Men tror det blir bättre sedan. Jag har frågat förr och inte fått svar:
På vilka av gångstigarna ska Victoria, Daniel och deras stab köra?

Hänvisar till namnlistan Haga ska vara park
- - -

Eftersom dagens DN envisas med att inte logga in länkar jag till en helt annan artikel som beskriver hur Koppartälten i Haga tvättas. Något som jag inte har det ringaste emot, eftersom alla som vill se har glädje av hur vackert det blir.

Skicka Sabuni på kurs

När vänstern föreslog att samhällsorientering för nyanlända immigranter ska ingå i introduktionen eller SFI-undervisningen slog de borgerliga bort det med motiveringen att det var språket som skulle prioriteras. De nyinflyttade skulle snabbt och effektivt läras tillräcklig svenska för att kunna ta ett jobb. Medborgerliga rättigheter och skyldigheter var inte en undervisningsfråga, lika lite som diskussioner om livsstil och hälsa.

Nu är det andra tongångar. Samhällsorientering ska bli en del av de nya etableringsinsatserna. En erfaren utredare har tillsatts för att klargöra vilka som ska orienteras om vad, och det behövs nog. Åtminstone när minister Sabuni tar såhär lätt på ämnet: ”Man kan skämta om att vi står i kö i Sverige och att vi kommer i tid, men de facto så är det bra att veta.”
Sen är det slut på skämtsamheten, för i själva verket är det jämställdhet och förbud mot barnaga som de nyanlända behöver utbildas i, det som kallas värden och normer - sådant som Sverige har och andra saknar.

Frågan är om kursen ska leda till att FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna är bekant - eller att den praktiseras? Om det är det senare måste vi skicka större delen av befolkningen på kurs.
Men visst är värderingar viktiga. Det framgår av att Alliansen inte kan komma med något som helst förslag utan att det präglas av ett överhetsperspektiv: Vi som bestämmer, dom som ska tuktas.
Det är tvivelsamt om de borgerliga ens kan förstå värderingar som solidaritet och gemensam problemlösning.
Inte heller detta förändras av en genomgången kurs.

Läs Vi i Sverige för en lysande vinkling på de gängse värderingar som di svenske i Sverigedemokraterna minsann har riktigt svårt för.
Även Alliansfritt Sverige har bloggat.
- - -

För den som vill böka ner sig i en härlig gegga av svenska värderingar har Alla smutsiga detaljer publicerat ett långt kristdemokratiskt brev, kännetecknat av den fina svenska egenskapen att själv bara ödmjukt vilja göra gott medan alla dom andra håller på och bråkar.
Med tanke på att Hägglund uppfattar jämställdhet som något som kan se ut lite hur som helst kanske en introduktionskurs kommer väl till pass även för socialministern?

Hundra år av friluftsliv

Fotot visar ett sällskap i det gröna omkring år 1900. Målet för deras picknick är Hagaparken. Redan på Bellmans tid festades det i Haga, och i över hundra år har parken varit en omtyckt mötesplats för friluftsliv och lekar. År 1866 startade första spårvagnslinjen från Stockholm-Odenplan ut till Haga södra så att besökare till både kyrkogården och Hagaparken lätt skulle komma ut i det fria.

Så vill vi ha det i framtiden också. Utan avspärrningar, övervakning och biltrafik.

Skriv på namninsamlingen Haga ska vara park!

Fotot har jag lånat från en utställning på Solna stadsbibliotek. Fotografen är okänd och bilden tillhör Solna hembygdsförening.

Före detta arbetarparti

”Några steg i rätt riktning. Men socialdemokratin måste tillbaka till sin gamla ståndpunkt, skola och välfärd i gemensam regi.” Det är vad gamle socialdemokratern Enn Kokk säger om den nyligen avslutade socialdemokratiska kongressen.
Den förvisso trivsamma kongress där man kan undra om de fattade något socialdemokratiskt beslut överhuvudtaget.

Från en vision om en skola för alla - vår gemensamma grundskola, offentligt ägd och driven - har de moderna socialdemokraterna efter mycken beslutsångest och hummande gått med på att vinstuttagen i privatskolorna ska dämpas.
”Gemensamma resurser för välfärd ska gå till välfärd – inte till aktieägarnas vinstuttag.” Självklart! Meningen låter radikal för att vara i dagens Sverige (för trettio år sedan skulle den låtit enbart absurd). Men det som följer av den är endast att reglerna för att starta privatskola ska skärpas något, i syfte att höja kvaliteten. Detta lär knappast skrämma skiten ur utbildningsföretagen.
Som några kloka socialdemokrater redan har förstått är det mycket svårt att återta tillgångar men redan har förskingrat.

Men vad är att vänta av ett före detta arbetarparti som medvetet beskriver sig som mittenalternativet i tron att man kan göra nytta för alla?

Enn Kokk igen: ”Ett parti som inte längre bärs av någon längtan får nog finna sig i att både tappa medlemmar och väljarstöd.”

Minns drottning Kristina: ”Den som vill hålla sig väl med alla, är inte vän med någon.”

- - -

Här ett utsökt citat från jj.n apropå att kommunister är hemska, men affär är affär:
”Kanske har man hos SvD insett att Kina inte är någon kommunistisk diktatur utan agerar tillräckligt kapitalistiskt för att man ska bortse från diktaturdelen i deras styrelseskick?”

Fotboll eller miffon, vad är problemet?

Var på Skolforum, en hyfsat intressant blandning av kommers, föreläsningar och skvaller.
Hörde tre kulturpersonligheter som skulle tala om verbala kränkningar, det vill säga skällsord såsom blatte och bög och hot om vad man ska utsätta någons mamma för. Efter att ha enats om att detta inte är ett språkproblem utan ett symtom på något annat hade de inte mycket mer att komma med utom att de gärna ville visa upp sig som både språkliberaler och språkpoliser - ungefär såhär: Allt ska få sägas, till och med ”litteraturkanon”!

Redan första kvarten lyckades de två männen på podiet komma med lätt sexistiska skämt, medan kvinnan istället tog ut svängarna med berättelsen om hur hon och hennes barn brukar gasta ”hora” och ”tattare” efter folk.

Ja, de gör det på fotbollsmatcher alltså. Enligt dessa tre respekterade professionella ingår mobbfasonerna då i ett sammanhang. En tävling där folk springer bena av sig efter en bolljävel utgör nödvändig, allt förklarande umgängesram.
De tycktes också mena att det som gör förolämpningarna acceptabla är att alla andra gastar – det är då man går igång.
Såna mänskor skulle jag inte lita på med ett lakan i Alabama.

Redaktörerna-kåsörerna på scenen hade rätt i att språket inte är problemet. Så vad är problemet?
Är det fotbollen - sportens förmåga att skapa destruktiva masseffekter?
Eller är problemet de dagliga frustrationer som står oss så upp i halsen att vi knappast kan behärska oss i ett civiliserat samhälle? Då är det bättre att vråla i duschen eller bilen, någonstans där ingen tattarhora drabbas.
Eller ingår det i masskicken att bli hörd?
Då har vi minsann här ett sedvanligt litet normproblem: Ord som är kränkande i munnen på utsatta ungdomar blir coola när kultiverade vuxna ska visa upp sig.

Vilka miffon det finns!
Det kanske är det som är problemet...

Små små steg åt samma håll

Ett litet rasistiskt parti kan tack vare fin mediauppbackning framstå som det intressanta alternativet. Som ursäkt brukar media uppge att de ska bevaka sådant som är nytt och spännande. Då glömmer de att den rasism som Sd och andra extrempartier står för är samma gamla europeiska övermakt och överlägsenhet - bara med några ord utbytta - som präglat oss sedan kolonialismens dagar.
Mer om detta skriver Homo politicus

Ett litet rasistiskt parti kan, när de väl fått genomslag, påverka hela den svenska migrationspolitiken. Ny Demagogi lyckades genom sitt riksdagsgästspel på 90-talet få en begränsad och avvisande asylpolitik att framstå som normal och önskvärd för alla de stora partierna. Som ursäkt brukar de uppge att det är bättre att vi gör det än att andra gör det... nej, så brukar de inte försäga sig. Men de tycks tro att ett rasistiskt parti är möjligt att tillfredsställa. Då glömmer de att varje eftergift tänjer på gränserna för en human politik. Inte heller detta sker för första gången i Europa.
Mer om flyktingpolitik och Ny Demokrati skriver Kalle Larsson, V.

Mer om normaliseringen i avhumaniseringen skriver till exempel Imre Kertesz, efter sina år i Buchenwald.

Dumt så träden gråter

Vad sägs om en kärlekens allé längs Strandvägen?
Småmysigt.
Vad sägs om att göra den till den nygifta prinsessans ära?
Vaa?

Det började med att Stockholms borgerliga stad ville ha ett konstevenemang i Stockholm under ”bröllopsmånaden”, d.v.s. den månad då vi alla förväntas känna till att det enda bröllopet som räknas äger rum.
Staden frågade förnämliga Liljevalchs konsthall hur prinsessans giftermål kan uppmärksammas ur ett kulturperspektiv, och efter moget övervägande kom chefen på att det ska regna lyrik ur träden på Strandvägen, och så bad han några framstående författare att skriva varsin dikt med anledning av bröllopet.

Detta är politik och poesi det, mina vänner.
I en mycket obehaglig fastlåsning.

Liljevalchs som är proffs på att göra konstutställningar hade kunnat hänga hur mycket heteronormativa tavlor de ville på väggarna. Men då hade ju ingen märkt någon skillnad, så för att verkligen märkas i denna märkliga värld valde de att ge sig på poesin istället. Och författarna som säkert har en del vackert och tänkvärt i sin produktion ombedes att brödskriva kärleksdikter, inte till Victoria (det vore väl nästan perverst sådär i giftastider) utan poesi i största allmänhet fast i nära anslutning, om ni förstår.
Men det gör inte jag.

Liljevalchs-chefen säger att de som ”får för sig” att de är republikaner kan tacka nej till att medverka men att de som ”har humor” tackar ja.
Det kanske är trist att tro sig vara republikan, men att veta det går ganska bra tack. Även om vi inte har samma lustfyllda medvind som rojalisterna. Men oavsett vilket undflyr mig det
humoristiska i att fjäska fram kärleksdikter - om inte hela påhittet i själva verket är en drift med prinsessan, med kärleken och med konsten.

Dikterna ska samlas i bok och överräckas till Victoria och Daniel. Bara så att deras speciella status som upphöjt frälse inte undgår dem eller någon annan. Men innan dess ska lyriken tolkad av framstående skådespelare basuneras ut från Strandvägens träd, i kanon och kakofoni dunkas in i de förbipasserandes huvuden.
Föralldel, det ena är inte mer bisarrt än det andra.

Jag ber er, Bruno K Öijer och Kristina Lugn -
Var humorfria - säg nej!

Glöm inte de skrattande träd som vill se oss leka i Haga!
Skriv på namnlistan Haga ska vara park

Vänstern föredrar privat - i vissa sammanhang

Den fulla sysselsättningen är hörnstenen i Vänsterpartiets förslag till valplattform som nyligen presenterades. Välfärd och jämställdhet är inte helt oväntat andra betydelsefulla områden för ett rättvisare samhälle. Liksom kampen för ett privatliv med integritet. Vänsterpartiet har från början varit på bettet i FRA-debatten och lyfter nu integritetsfrågorna till valplattformen. Iallafall i version 1. Förslaget är ute på remiss i partiet och beslutas inte förrän på kongressen i maj nästa år.
Alla vänstermedlemmar som vill har möjlighet att påverka det färdiga förslaget. I vårt parti är det varken ledare eller mediaföretag som sätter dagordningen.

Varför politik och poesi?

Varför just politik och poesi?
Därför att under arbetets bästa stunder flöt dessa två samman.

Ulf Stahre uttryckte det såhär i sin förträffliga bok Den globala staden:
"Almstriden var ett av historiens moments of madness. Som Aristide Zolberg visat har det genom historien funnits vissa turbulenta tillfällen där kontrollmekanismerna släpper, makten utmanas och gränser överskrids. Vid sådana stunder upplevs att allt tycks möjligt. Muren mellan det instrumentella och det expressiva kollapsar. Politik blir poesi och poesi politik. Politiken spränger sina gränser och invaderar allt liv. Det är också intensiva ögonlbick med festivalartad glädje (Zolberg -72)

Solidaritet och moral viktigare än Åkesson

Att det är bra med debatt, om detta verkar Åkesson och Aftonbladet vara överens.
Men är det en bra debatt?

Inte särskilt bra att den ena bloggaren efter den andra känner ett plötsligt påkommet behov av att positionera sig gentemot muslimer: ”Jag gillar inte heller sharia… men Sd går för långt…”
Som om det funnes en gräns för hur illa man får tycka om muslimer – och då är vi redan där.
Var? Ja, till exempel i ett läge där förbipasserande svenskar tror det går för sig att håna och spotta på beslöjade kvinnor.

Även yttrandefriheten har egendomliga vänner. Till exempel liberalen Cwejman som tror att en anmälan för hets mot folkgrupp är detsamma som att kräva ”förbud”.
Nu är det så att det redan finns förbud mot vissa fientliga yttringar. Att anmäla är ett försök att få det prövat om ett lagbrott begåtts. Vad har en liberal att invända?

Från en strategisk utgångspunkt framför Zuiderveld en liknande uppfattning - att Sverigedemokraterna måste få hållas - men hans artikel är högintressant med sina jämförelser med situationen i Nederländerna. Det finns mycket att lära av turerna kring Geert Wilders' framgångar och hur han stärkte sin position först medialt och sedan röstmässigt.
En svensk parallell är redan påbörjad i och med att Åkesson nu har fått sätta dagordningen. Zuiderveld varnar för alltför hård kritik och i synnerhet åtal, eftersom detta var Wilders’ väg att bli hjälte. Alternativet menar han är att sätta dit Sverigedemokraterna på något annat, finansieringen av pensionerna till exempel.
Givetvis ska Sd ställas till svars på områden som de inte behärskar. Men migrationspolitik är ett sådant område. Börjar vi prata pensioner istället är risken stor att vi enbart förstärker uttråkade väljares uppfattning att Sd är helsäkra i invandringsfrågan även om de har svårt att hantera budgeten.
Dessutom är det omoraliskt att lyssna på förtal utan att reagera.

Låt oss också lära något av Danmark, där övriga partier först drevs i rasistisk riktning och Folkepartiet ändå slog igenom stort (liksom i Frankrike där le Pen gick fram på att vara original, inte kopia.) I vetskapen om detta är det idiotiskt att nu, som de svenska rödgröna, öppna dörren för högern i tron att detta skulle tillsluta den för Sd.
Nej, det skulle leda till ökade klassmotsättningar och politikerförakt. Alltså ett ännu bättre utgångsläge för populistiska extremister.
Ty det är inte Åkesson som person som ska hållas ifrån riksdagens talarstol. Det är hans politik som inte får genomföras. Det är de människor som lyssnar på honom och uppmuntrar honom som måste erbjudas andra alternativ, så de vågar känna solidaritet igen.

Att nyheten om samarbete med de borgerliga inte stämde åtminstone vad vänstern beträffar framgår hos Jöran Fagerlund

Även JJ.N har bloggat

Patriotismens dröm och verklighet

Sverigedemokraterna, kända för vulgära förenklingar, har nu givit sig på Astrid Lindgren. Idag skulle hon ha delat sverigedemokraternas värderingar och samhällssyn, spekulerade partisekreterare Söder under landsdagarna.
Skulle en högbegåvad och mycket spirituell författare med världsrykte gå ner sig i Sd:s träsk av självömkan? Skulle en varmhjärtad människa med närmast magisk inlevelse i barnasjälar ställa sig bakom en politik av ”passar det inte så är det bara att åka hem”?
Tja, det står var och en fritt att gissa. Liksom det står var och en fritt att dra ner ett konstverk till sin egen nivå.

Bröderna Lejonhjärta är enligt Söder en saga med sverigedemokratiska värderingar. Följande heltäckande liknelser finner han: Karl och Jonatan står upp och kämpar mot förtryck precis som Sverigedemokraterna, och Sverigedemokraterna ”ser ljuset” precis som lille Karl, och så har vi den onde Tengil som motsvaras av journalister och politiker!

Bröderna Lejonhjärta är enligt min åsikt inte Lindgrens starkaste berättelse. Här finns för många svårförklarliga övergångar, romantiken är ganska tjockt påstruken, och i allt det våldsamma storslagna tycker jag att de faller platt, de där vardagsbarnsliga kommentarerna som annars är Lindgrens specialitet. Men bortsett från dessa smärre anmärkningar är det en komplicerad och poetisk berättelse om liv och död och att uthärda. Den lär barn hur våra bästa och sämsta känslor och egenskaper påverkas under pressade omständigheter, och inte minst berättar den hur näst intill omöjligt det är att uthärda sorg - att tvingas vara kvar och stå ut när det värsta händer.

Skulle den boken ens i deras mest uppblåsta pojkdrömmar likna dessa små missunnsamma politiker, som envetet hamrar ut sin inskränkta männskofientlighet och känner sig oförstådda av oss som inte gillar den?
Det är ungefär som om den som velar mellan Aftonbladet och Expressen identifierar sig med Hamlet.

Dagens kraftigaste applåder fick Söder för: ”Passar det inte så är det bara att åka hem.”
Detta är vad pressen kallar för de nya, nedtonade Sverigedemokraterna. Som ändå känner sig missförstådda.
När Söder säger ”Res hem och kom inte hit igen!” går det inte att missförstå. Inte har det någon stämning av Saltkråkan. Inte är det särskilt nedtonat heller. Men för den händelse någon fortfarande ömkar de stackars rasisterna som ingen lyssnar på länkar jag motvilligt till ett antimuslismskt utbrott av Åkesson på bästa plats i rikstäckande tidning.

Mer nationalistapplåder! På landsdagarna möttes viceordförande Åkerlund av entusiasm för slagordet ”ett folk, ett land, en nation”.
Detta yttrande skiljer sig med ett enda ord ifrån en bekant nazistisk slogan.
Det är inget missförstånd. Det ligger ingen orättvisa i att påpeka det.
Det är en ny sång att sjunga för Sorgfågel på Gröna ängars ö.