Skogspoesi

Kylskåpspoesi känner väl alla till? De små magnetbitarna med ord som kan kombineras till bisarra och i bästa fall poetiska rader


Idag bjöds det Skogspoesi i Stjärnsund, som en del av konstutställningen på Grabbudden.
Genialiskt, eller hur?
Släng ut massor av brädlappar med ord. Sen parar besökarna ihop dem, på udden med utsikt över sjön.






såhär kan det bli










Mellan björkarna finns hängmattor där du kan se ut över Grycken.

I björkstammarna finns speglar där träden fått ögon.

Det finns björkar som är dockor och häxor,
vakande och talande.



Det går att göra poesi i vilken skogsdunge eller stad som helst.
Låt oss börja tillverka ordlappar!

Förort och glesbygd

Hur ska förorterna kunna utvecklas när arbetstillfällena flyttar därifrån och servicen urholkas? De borgerliga jamar om utanförskap som ska lösas genom fritt val och mer marknad. Men situationen är jämförbar med den i vissa glesbygdsområden. Det är en ond cirkel där ortsborna kämpar för skolans eller butikens överlevnad. Vad har de att välja på? Marknaden har sprungit förbi dem.

I Rinkeby försvann 450 jobb när stadsdelsförvaltning, försäkringskassa och andra offentliga arbetsplatser. Ungdomar och unga vuxna i stadsdelen har skrivit ett brev till politikerna om vad de behöver och hur de vill vara med och lösa problemen.

En den av lösningen har vänstern i Stockholm, som vill att de förortscentrum som sålts till utländska ägare ska köpas tillbaka till kommunalt värdskap och förvaltning. Bara då blir det möjligt med ett gemensamt arbete för områdets bästa.
Ett bra förortscentrum ska vara en knutpunkt för möten, handel, kultur, företagande, politik och information, allt på samma ställe. Marknaden ensam kan inte åstadkomma detta. Människorna måste vara med.

- - -
Diskussionen om vinstdrivande privatskolor fortsätter. "Stöld från eleverna" säger Vänsterpartiet, vi som anser att skattepengar som går till företagsvinster är ett pinsamt tydligt exempel på bidragsberoende. När borgarna genomdrev sin så kallade friskolereform i början av 1990-talet var det många som trodde att den skulle bli räddningen för små glesbygdsskolor där föräldrarna går in och tar över. Fortfarande är Fp inne på att personalen "inte ska förbjudas" att driva skola, som om det vore något hanterbart, småskaligt vi talar om. Men det är börsnoterade koncerner utan någon som helst insyn. Och det riskvilliga kapitalet, det är dina och mina pengar.

Kultur utan ursprungsbeteckning

En av kommentatorerna här på Politik och poesi har frågat om en grek skulle säga att det inte finns grekisk kultur? Politik och poesi svarar: Den xero = Jag vet inte. Mipos, ochi = Kanske inte. Ti me niazi = Spela roll.
Behovet av att jämföra med andra påminner om den statliga utredning som låg bakom att nationaldagen helgdagförklarades i Sverige. Som ett tungt skäl angav utredningen att nationaldagen firas i Norge och Frankrike. Alltså kan svensk lagstiftning bottna i barnsligheter som att ”alla andra får”. Likaså kan bloggkommentatorer.

En viktigare fråga var den om det finns någon svensk kultur och varför jag isåfall förnekar den? Vilket jag aldrighar gjort. Beteckningen ”svensk kultur” är en utmärkt förkortning när vi vill skilja hambon från valsen eller chorizon från falukorven. Men att något är kortfattat betyder inte att det är exakt, snarare motsatsen. Man kan ju också räkna takter eller notera ingredienser.

För oss kulturintresserade är nationsstämpeln inte så viktig. Den drar med sig så många vetenskapsgrenar; historia, statskunskap, etnologi och lingvistik.
Julgranen lär ska vara en tysk tradition, ändå känns det djupt traditionellt att klä en kinesisk plastgran med glitterägg som tillverkats efter förlaga av en fransman som jobbade för tsar-Ryssland och säljs i en USA-inspirerad butik i Stockholm.
Midsommarstången är en tradition som jag värdesätter ännu högre, och den anses vara germansk eller kanske keltisk. Hur kan detta vara viktigt? När det viktiga är att kransarna blir bundna, varje år.
Vem kan ta patent på blomsterprakt, hembygd och sommarmystik?

Men nu var det svensk kultur som var frågan. Ja, men vilken? var motfrågan.
Arbetarkultur? Barnkultur? Politik och poesi har hela listan:
- massmediakulturens evinnerliga kolumnistkultur, eller kvarvarande kommunistkultur
- finkultur, folkkultur, fulkultur, kul kultur
- hockeykultur, hemslöjdskultur, gaykultur
- stekarkultur, matkultur eller fatburskultur*

Politik och Poesi efterfrågar vilken av alla kulturer i Sverige det är som efterfrågas?
Vilken av dem är mest eller bäst svensk kultur? Är det när brukskyrkan öppnar för körverkstad med Bolingo från Kongo, eller när kyrkoherden håller allmän förbön för de hotade asylsökande kosovoalbanerna på bruket?

Kultur kan stå för något allmänt och vardagligt, som att se på Allsång eller Sopranos, äta feta- eller herrgårdsost. Det som är kulturellt betingat är i vilket rum teven står och var vi äter ost, vilket alla människor världen över väljer att göra i någon sorts sällskapsrum, inte på toa.

Kultur kan vara uråldrig. Då går dess mönster stenåldrigt igen på skålar och skedar från Sahara till Ukraina. Den älskade kurbitsen från dalmålningarna finns på skåpdörrar och kistor i Turkiet, Holland och Hälsingland.
Det är de fruktbara, älskansvärda mönstren som vi väljer att spara, arbeta vidare med.
Fruktansvärda mönster går att välja bort.

Kultur skapar inte människor, allra minst männskor av en viss typ. Bödlarna i de värsta dödsläger som industrialismen skådat lyssnade på Beethoven.
Det säger ingenting om Beethoven. Det säger oss att kultur inte skapar människor.
Det är människor som skapar kultur, var vi än är. Eftersom vi är människor kan vi inte låta bli.
Eftersom vi är människor står det oss fritt att skapa en kultur som andra tar till sig, lever med, lever mot, avstår ifrån eller älskar.

Har någon förstått svaret på frågan: Finns det någon svensk kultur? Javisst, den också!

*= Fatburen är Nordiska muséets kulturhistoriska mötesplats

Populär nationalist talar ut

Det förekommer att Sverigedemokraterna utpekas som ”avslöjade”. Som när Jimmyponken får helsidesutrymme för att vräka ur sig fördomar om muslimer, eller när någon ex-medlem berättar om kusliga upplevelser i nassarnas närhet. Det vill säga, sådant som vi redan visste. Om vi kunde läsa.
Men lördagens dubbelsidiga porträtt av Sverigedemokraternas ordförande var verkligen avslöjande. På flera plan. Om vi, alltså, kan läsa.

Det viktigaste för Sd är svenskhetens bevarande. Ändå kan de inte yttra två konkreta meningar om vad svenskhet kan sägas vara. Jimmyponken försöker med att ”vi svenskar är kollektivistiskt lagda, lagandan är utpräglad.” Detta svammel borde vara avslöjande i sig, ty vem talar han om?
Malmö FF? – nej, han ogillar utländska spelarköp. Vänsterpartiet? – nej, han ogillar ju socialister. Svenskarna? – jaså, dom. Och vilka är vi nu då - enligt Sd:s självdefinition?

Sin väg in i Sd på 90-talet beskriver Jimmy Åkesson sålunda: ”Det blev väldigt populärt att vara nationalist. Det gick bra i fotbolls-VM och alla viftade med flaggor. Det påverkade.”
Detta är i viss mån avslöjande för idrottsvärlden, vars nationalism inte alls är så oskyldig som den vill verka. Men det värsta, det riktigt otäcka är insikten om att det då, på 90-talet, fanns ungdomar för vilka Lasermannens mord och mordförsök var utlöpare av deras egen ”populära” huvudfåra.

1990-talet var när ordningspolisen i Stockholm inte kunde garantera säkerheten för en busslast rinkebybarn och frågade vilken färg det var på barnen.
Åkesson kan ha rätt i detta: han tillhör rasismens normala, icke-mordiska gren.

Så långt allt gott och väl, kunde man då få för sig. Mannen är inskränkt, men det skadar väl ingen annan?
Fast nu är vi inne på avslöjanden. Och enligt denna brett upplagda intervju medger Jimmyponken att ”en del svenskar kanske måste göras om för att passa in i hans Sverige”.
Slutpratat.

Den som kan tänka sig att göra om dem som inte passar, den vill överhuvudtaget inte förstå att alla betyder alla.
Det som börjar med att göra om, slutar med att göra av med.

Häleri, eller Mössor och sjalar

Den svenska grundskolan hör till den mest riskutsatta i världen. Men det rör sig inte om huliganer i keps och lärarinnor i burka. Det är kapitalet det handlar om.
Skola är ett ”glödhett” område att investera i, och skolföretagen gör stora vinster på privatskolorna som nu öppnar kedjevis som vilka butiker som helst. Med den viktiga skillnaden att de inte befinner sig på en marknad utan ingår i ett gigantiskt... kalla det bidragsunderstöd eller omfördelning av egendom eller statsunderstött häleri.

Utbildning är inte en marknad därför att
1) stat och kommun betalar per barn till skolföretaget och tryggar därmed vinsten med medborgarnas skattepengar
2) offentligt ägda skolor får inte planera sin ekonomi och spara pengar för nyinvesteringar nästa år, så som företagare kan göra
3) barn och föräldrar som inte är nöjda med kunskapen de köpt kan inte lämna tillbaka den och byta den mot en ny modell som fungerar.

Trots att kunskap inte är en vara och trots att utbildning inte är en marknad finns artikeln om den glödheta privatskolenischen införd i näringslivsbilagan.
På nyhetsplats är det helt andra skolfrågor som får utrymme.
Mössor och sjalar...

Storstad skriver såhär: "Komvux är inte någon särskilt sexig politisk fråga. Komvux är oglamoröst, småtrist, kommunalbyråkratiskt och föga upphetsande. För att väcka politisk uppmärksamhet är det oändligt mycket tacksammare att göra utspel kring icke-frågor som burka i skolan. Eller kräva att skolk ska föras in i betyget, hur nu det skulle förändra någonting. De verkligt viktiga politiska frågorna försvinner så lätt i skymundan."
Resten av Storstads/Marikas inlägg är också mycket läsvärt!

Björklunds ideologiska kamp

Major Björklunds väl genomtänkta mediautspel om burka/niqab-förbud i skolan vinner inget gehör hos vare sig liberaler eller skolfolk.
Jag sitter och försöker komma på någon utbildningsminister som så konsekvent gick emot folk som vet hur det är i skolan men har svårt att hitta någon nu, utom Ylva Johansson vid kommunaliseringen.

Som alltid pratar Björklund i självklarheter: ”Det är så uppenbart att undervisningen inte fungerar om eleverna eller lärarna har täckt ansikte”.
Det är så uppenbart att Björklund uttrycker sig på detta vis för att väljarna ska tro att de maskerade kvinnorna och flickebarnen formligen vimlar i förorternas barackskolor.

Alltså, i de skolor där undervisningen uppenbarligen inte fungerar därför att taken ramlar in, möglet växer, klasskamraterna byts ut med två tredjedelar på grund av omflyttning, budgeten inte medger välbehövliga investeringar och pedagogerna är så upptagna med att tillägna sig Nya Bedömningskriterier så det inte blir någon tid över för fortbildning i språkutvecklande arbetssätt.

Inte under hela mandatperioden har Björklund velat prata skola och kunskap. Han har nitiskt ägnat sig åt de ordningsfrågor som ska lösas på klassrumsnivå, ända tills nu då han överfaller vissa muslimska kvinnor och gör dem till problemet i den skola han aldrig klarat av att ansvara för.
Så ynkligt.

Nu menar jag inte att en utbildningsminister ska gå skolfolkets ärenden. Hen kan genomdriva en reform hen tror på, även om de professionella är emot. Som med kommunaliseringen. Som med betygen. Politiker ska vara ideologiska.

Vad säger det oss? Vilken ideologisk kampfråga är det Björklund driver nu?

Svensk kultur, kom an!

När Folkpartiet har fel vill de inte ändra sig, utan föredrar att ha mera fel. Den statligt godkända litteraturlistan de föreslog till förra valet fick de inget gehör för. Därför föreslår de nu att alla kulturinstitutioner ska upprätta listor på vilka verk som är särskilt viktiga att känna till i det svenska kulturarvet.

Fullständigt kulturfrämmande. Konst och kultur består inte av en mängd element som ska läras in eller nosas på eller bockas av. Styrkan och glädjen är att inom konsten och kulturen finns någonting för var och en, och att verken betyder olika saker för olika personer. I bästa fall finner just du vad du behöver för din utveckling.

För min del älskar jag att köra runt mellan den ena hembygdsgården efter den andra och fotografera knuttimring och dörrmålning. Med svenskt kulturarv upp till öronen är jag just då inte ett dugg intresserad av att sjunga Taube, lyssna på ABBA, läsa Kerstin Ekman eller tova en vante. Men den som sitter försjunken i detta behöver inte alls gå med mig på hembygdsgården. Och vem har då fel? (utom Fp)

Tänk dig att komma till ett museum där en beskäftig folkpartist sticker en lapp i handen på dig för att upplysa om vilka verk som är de viktigaste. Inom det svenska kulturarvet.

Så du kan passera Guernica om de har en Zorn...

Nej, håll muséerna öppna och gratis istället. Utöka biblioteken till mediatek och se till att kulturskolan har goda villkor i alla kommuner.

Sen ska dom dom få se på kultur! Eller - är borgarna rädda för den också?

Marknaden i förorten

Om du är intresserad av skolor, valfrihet, marknad, demokrati och integration kan du läsa Nihad Bunars bok När marknaden kom till förorten.
Bunar är bekant i sociologikretsar för ett gediget forskningsarbete om, i första hand, flerspråkiga förorter skolorna i dem. I denna tämligen lättillgängliga volym redovisar han hur de liberala reformer som underlättat skolbyten samtidigt har spelat på statustrappan mellan rika och fattiga områden, mellan så kallad svenskhet och så kallad mångkultur.

Det viktigaste som framkommer ur Bunars intervjuer är att skolbyten bort från skolor i exempelvis Rosengård och Rinkeby inte beror på att pedagogiken är dålig eller ens att lokalerna är illa utrustade. Barnen och deras föräldrar trivs med kamrater och personal, men de vet att skolan har dåligt rykte och att det går att komma närmare den svenska medelklassen i skolor som inte är utpekade.
För att tala med Bourdieu handlar det om ett ”symboliskt kapital”. Inte om den bästa undervisningen, utan om den undervisning som ”alla vet” (eller ”diskursivt”) är den bästa.

I de utpekade skolorna finns en uppgivenhet som Bunar varnar för. Samtidigt som han varnar för kortsiktiga profileringsprojekt enbart i syfte att ragga kunder. Vad kan man då göra? – Mer resurser och (rätt) kommunikation med föräldrarna, föreslår Bunar. I nästa steg, skolsamarbete mellan enheter med olika status.
Det första beslutar inte skolan om. Det andra måste skolan klara, och många skolor försöker, med varierande framgång. Det tredje, samarbetet – vill jag inte uppgivet påstå är omöjligt, men det förutsätter en annan metapolitik. Alltså, inte att belöna varje skola för sig, utan att medge existensen av kooperativ eller konsortier. Då är vi redan på väg bort från marknaden, den som Bunar träffande kallar en kvasimarknad.

Har Bunar i något avseende fel? Ja - han kallar fristående skolor för friskolor.
- - -

Detta inlägg var nummer 1100 på Politik och poesi. Jag började i valrörelsen till förra valet. Ack ja - som det kan bli, som det kan gå

Styrs unionen av extremister?

"En extrem och oförsvarbar exkludering av romer från alla delar av samhället. "
Så oförblommerat uttrycker sig Delegationen för romska frågor, ledd av Fp-aren Maria Leissner, när de lämnar sitt betänkande till Fp-aren vi fått på halsen som integrationsminister. Den senare har tillsammans med Fp-aren till EU-minister sänt ett brev till EU-kommissionen med krav på en handlingsplan mot rasism; i detta fall antiziganism.

Inte en dag för tidigt. Snarare hundra år för sent. Det är bara att hoppas att de liberala kollegerna inom unionen behagar reagera. Med tanke på Sarkozys vedervärdiga agerande i Frankrike den senaste veckan, ser det mörkt ut.
Men Delegationen för romska frågor ser ut att ha gjort ett gott arbete.

En som i likhet med mig är misstänksam mot liberalernas framfart i Europa är Pelaseyed. Ta itu med Folkpartiet först!
Medan Alliansfritt Sverige tar itu med förljugenheten hos alliansbröderna i M

Inuti vårt land

Längre inåt landet heter platserna Fjäkelmyra och Räfstylla.
Inte heller där är alla människor lyckliga.

Ännu längre inåt landet finns det byar som är grå av besvikelse för att vägen går fel.
Antingen den går rätt över ägorna eller i en omväg runt gamla affärn.

Någonstans inuti vårt avlånga, utspridda, segregerade, mångkulturella och verkligt verkliga land finns avigvända gäng som går ut och krossar alla rutorna i hembygdsgården.

Det är begripligt varför man kan drabbas av impulsen att panga fönstren på skolor, polisstationer eller köpcentra. Men hembygdsgården – för vem är den måltavla?

Möjligen står minnena upp i halsen på somliga, härinne i landet.
Då är hembygdsgården en plågsam erinran om något vi inte längre har och som vi kanske inte heller ville ha förrän det var för sent, något som stod i vägen för det som vi egentligen ville ha, men som vi inte heller fick för att vägen drogs åt fel håll.

Om det är en levande hembygdsgård erbjuder den mer än minnen. Där hålls också midsommarfester, spelmansstämmor, korvgrillning och friluftsgudstjänster.
Men om hembygdsgården är det enda levande bygden har?
Om fabriken, skolan, butiken och stationen snart kan flyttas till hembygdsgården som exempel på hur folk levde Förr i Världen - då sitter nog rutorna löst, tyvärr.

Somliga stenkastare lyckas inte ta sig ur förorten.
Andra stenkastare lyckas inte bli kvar på bruket.
Ingen av dem har rätt att kasta sten. Men kan någon hindra dem från att vara olyckliga?

"I ett integrerat samhälle har varje människa anledning att känna framtidshopp för sig själv och sina barn."

Heja Dalkurd!

Tänk, idag trodde jag att Politik och poesi skulle lägga ut sitt första inlägg om idrott: Nu har Borlänge-laget Dalkurd har tagit sig upp i divisionerna med sitt eget peppsnack, nu behöver de samma tränings- och lokalmöjligheter som gamla välbekanta Brage.
Idrottsinlägget var tänkt att bygga på denna artikel, tack vare följande citat: ”När föreningsbidraget för 2004 delades ut försäkrade sig kommunen om att klubben även skulle ha tjejlag. Självklart, det bestämde vi innan föreningen bildades, svarade Dalkurd. - - - Politikerna hade inte ställt samma krav på Brage, som är ett rent herrlag.”

Men mitt idrottsinlägg kom av sig redan på upplägget, ty den citerade artikeln handlar betydligt mer om integration än om idrott.
Det irriterar mig. Och det är sannerligen något som laget Dalkurd är irriterade på. Samtidigt har laget själva valt att profilera sig på lika mycket integration som idrott.
Det är inte dumma, de har lärt sig spelet:
Människor som flyttar till Sverige kan hädanefter inte skriva en bok, filma en film eller spela en boll utan att boken, filmen eller bollen i första hand knyts till immigrantskapet och till en överordnad integrationsagenda, där poängen delas ut på listor som heter bästa invandrarkonst eller bästa invandrarlag. Med pluspoäng för bästa integrationsambition.

Välkända inhemska idrottsklubbar har ofta en integrationsambition, och den kan lyckas mer eller mindre väl. Men den utgör inte något krav. Här efterfrågas endast division!

När laget heter Assyriska, Dalkurd eller Akropolis måste de bevisa minst två saker samtidigt. Detta är givetvis inte rättvist. Men det handlar inte heller om idrott. Därför vissnar mitt inlägg nu…

Mångfald är verkligen verkligt x 2

Sveriges enda konfessionella parti har tagit patent på ”verklighetens folk”. Därför att de ”vill använda det igen”.
Ursäkta mig, men jag tänker också använda det igen. Jag har inte använt det så ofta förut för jag tycker det är ganska dumt, men vem vet, kanske går det att fylla med innehåll om jag från och med nu använder det massor med gånger och samtidigt testar gränserna för upphovsrätten.

Verklighetens folk kular över tjärnen i augusti.
Verklighetens folk dricker enbart champagne om morgnarna.
Verklighetens folk använder Uppenbarelseboken som reseguide.
Verklighetens folk skickar en huggormsunge i treotub till sitt barnbarn.
De är alldeles verkliga. Jag känner dem väl.

Jag känner också verklighetens folk som inte vågar tala med sin chef, verklighetens folk som satsar allt på att katten ska föröka sig, verklighetens folk som lever upp till sina egna principer, verklighetens folk som vill förinta syrener och verklighetens folk som botar sjuka med vinoffer och örter på elden.

Mer avlägsna bekanta men väl så verkliga är verklighetens folk som ljuger om sitt barns häleriverksamhet, verklighetens folk som håller gravsättning av skalbaggar i gläntor, verklighetens folk som äter smör och biff som dietmat, verklighetens folk som bär döskalletatueringar på rumpan, och verklighetens folk som seglar över Atlanten och sätter av ungen i Portugal för att hon ska få känna jord under fötterna.

Jag vet också att de finns, verklighetens folk som hamrar ihjäl folk i sovrummet, verklighetens folk som låser in döttrar i källaren, verklighetens folk som tycker grannarna borde tåla några upphetsade pitbullar. Verklighetens folk som offrar all sin tid för att skydda ett barn från den svenska polisen eller offrar ena njuren för någon de knappast träffat, de finns också.
Verklighetens folk bor överallt, till exempel på platser som heter Mekrossla, Kvavtjärn och Fuskås.
Det finns också verkligt folk som absolut inte kan fås att avstå från att patentera trivialitet.

Mänsklighet är mångfald. Alla finns, det kan du ge dig den på.
Det värsta är att KD i denna värld av mångfald också måste få finnas.
Men roliga är de inte, de förbannade normalitetshetsarna.

Även Alliansfritt Sverige är på.

- - -
Vi fortsätter lite till:
Vår dessvärre alldeles verkliga integrationsminister gör ett verkligt utspel när hon verkligen tar avstånd från etniska enklaver och “identitetspolitk” riktad till etniska grupper. Denna politik finns det hittills ingen verklig politker som har förespråkat, och Sabuni förefaller vagt medveten om detta. Så vad är hon ute efter?
Förmodligen är hon ute efter verklighetens folk. De som använder föreningsfriheten till att organisera sig för sina intressen och som får föreningsbidrag för det, eftersom de inte har råd med de privata donationer med vilka folk som befinner sig några trappsteg uppåt i verkligheten gynnar varandra.
Kollektiv kamp oavsett på vilken grund är en styggelse för borgerligheten (bortsett från verklig klasskamp utövad av den lilla del av verklighetens folk som håller sig dold i bolagsstyrelser). Verkliga borgare anser att verklighetes folk var och en för sig får ta itu med sina personliga (obs! icke strukturella) bekymmer. Vilket också är en form av ”identitetspolitik” och värre ändå, helt osolidariskt.
Men som sagt. Verklighetens folk beter sig verkligen på tusan så många vis.

Min verkliga kamrat Marita Engström har också en del verkliga poänger

Feminism, inte särart

Det finns fortfarande människor som tror att feminismen skrämmer bort folk från Vänsterpartiet. Den uppfattningen kan man till nöds hålla sig med om man a/ är ointresserad av statistik, eller b/ inte kallar kvinnor för folk.
Enligt alla undersökningar som gjorts förknippas Vänsterpartiet med en stor ideologisk fråga: jämställdhet. Och med en stor sakfråga: sjukvård. Enligt samma undersökningar är majoriteten av de som kan tänka sig att rösta på Vänsterpartiet kvinnor, kvinnor som har allt att vinna på jämställdhet och som möjligen arbetar inom sjukvården. Eller, kvinnor som önskar att tillräckligt många arbetade inom sjukvården så att vi som inte gör det kan sköta våra jobb istället för våra föräldrar.

Det finns fortfarande människor som tror att Schyman a/ räddade Vänsterpartiet, b/ saboterade Vänsterpartiet. Båda har fel. De har inte förstått c/ att Schyman var rätt person i rätt tid, bars fram på en våg av förväntningar, vann slaget om media, värvade ett stort antal väljare till Vänsterpartiet på kort tid och för en kort tid, och så småningom avlägsnade sig allt mer från medlemmar och medborgare på sin egen karriärbana för att nu excellera i dålig smak genom att bränna pengar i Almedalen.
Allt detta gjorde Schyman inte för att hon är feminist, och inte trots att hon är feminist, utan samtidigt som hon är feminist. Det vill säga: kvinnor kan göra bra och dåliga saker, feminister kan göra bra och dåliga saker.
Vi är nämligen folk, vi med.

Det finns fortfarande särartsfeminister som vädjar till kvinnorna att behålla vår uråldriga goda vårdande uppgift och inte bära oss åt som män; öla och rapa och slåss och samtidigt tjäna pengar. Särartsfeministerna har fått för sig att det faktum att kvinnor och män är olika fysiskt utrustade medför att vi ska hålla oss på skilda planhalvor också i vardagen och mentalt – men planhalvorna är precis lika mycket värda brukar de säga, och jaadå, kvinnornas planhalva kanske till och med är värd mer så vad sa ni nu då?
Vi sa: vafan menaru? Månsken och ett litet barns leende är stora ting, men det är tiotusen i månaden också. Särskilt för det lilla barnet, om det nu var någon som tänkte på henne.

Det finns fortfarande folk. Kvinnor och män. Det finns fortfarande överhet, män och kvinnor. Att hålla överheten på gott humör har kostat folket hundratals miljoner inklusive svettiga övertidstimmar, men tyvärr är överhetens goda humör vad alltihop från skattesänkningar till slavmarknad går ut på.
Orättvisan består i att somliga alltid får kronorna medan andra får nöja sig med månskenet (och det lilla barnet knappast får någonting). Därför bör kvinnor och män kämpa med och inte mot varandra, som det så vackert sägs. Men ta mej tusan: till och med orättvisan är orättvis, för den är könsbunden!

Fortfarande är det så att klass och kön hänger ihop.
Därför är jag socialist och feminist och kommunist och snart blir jag rättvisehaverist.
Alla som vill kämpa med och emot välkomnas. Och när jag säger alla, då menar jag alla.

Den som älskar sitt land röjer upp i det

Häromdagen skrev jag om jordbruk och landskapsvård. Anledningen till mitt engagemang är att jag älskar kulturlandskapet – och det finns andra sätt att bry sig om sitt land än att marschera på dess gator eller köra ut folk som försöker flytta hit.
För mig kunde hela det förbannade nationaldagslarvet ägnas åt att vi gemensamt röjer ur igenväxta diken, banar väg längs nerlagda järnvägsbankar, slår vass i allt trängre insjöar, gräver upp nässlor ur trädorna och hugger sly i varje by.


Någonstans här ska det ligga en sjö. I nästan tusen år, så länge markerna har odlats, har sjön glimmat upp mot bebyggelsen. Nu växer här sly, eftersom ångtåget inte går, markerna inte betas och fisket inte betyder något.

Ser du sjön nu? Ljusskymten till höger är öppningen för skoterspåret. Den till vänster är en bybos heroiska röjande för att få fri sikt åtminstone en liten bit.

Detta blir alltmer sällsynt: hagen är betesmark, åkern besådd med vallväxter. Det behövs samverkan mellan kor eller får, människor och alla de örter och fjärilar som trivs och sprids i ängs- och hagmark för att vi ska behålla de storslagna estetiska värden som inte enbart är natur, utan en del av kulturarvet.

Igenväxningen av marker är en naturlig succession och kan till en början te sig tilltalande, som här när marken fyllts av mjölkört. På de åkrar som EU betalat för att lägga igen händer det att en enstaka ört får ett explosionsartat övertag. Det är grant att se på, men fel. Balansen i naturen är inte naturlig, den behöver hjälp. Om det är lupiner eller maskros som tar över är de oöverträffade jordförstörare.

Sedan kommer slyet – det vill säga, ung buskskog – en biotop som inte gläder andra än mygg, snokar och rådjur. Det börjar med ankelhöga skott av björk och rönn. När man kapar dem skjuter de nya skott som medusahuvuden ur stubben.
När slyet blivit tillräckligt kraftigt kan det fällas och användas till flisbränsle i värmepannor. Alltid något. För det sista steget i naturens egen succession är att mörka granskogar återtar landet.

Sverige är som gjort för att ha gran i och EU önskar säkert att vi inte hade någonting annat, eftersom den är en av de få branscher som gått bra de senaste krisåren.
Ändå är kultur och estetik inte enbart immateriella värden. På kort sikt sänker slyet tomtvärdena. På lång sikt kanske vi en gång måste börja odla igen. Då vore det oklokt att tvingas börja om från början med svedjebruk och att bryta stubbar.

Födelsedagsfirande

Idag fyller Karlfeldt år, hurra hurra!
Vår störste skald, rimhövdingen från Dalarna
bondestudenten, en drömmande sekreterare
den veke karlakarlen
erotiker med samvetsplågor
ångestdiktare i harmoni
så helgjutet sammansatt.
Född 1864, död 1931
återfödd i varje årstid
i varje jordens skiftning
där han älskat och sjungit.

Utdrag ur Kornknarr, sänghalm*
Lovsång och vällukt välla
kornknarr, sänghalm
Dimman från ängens källa
smyger sig till hans bröst.
Nejden befriat andas,
kornknarr, sänghalm
sommar och svalka blandas,
avlande sonen höst.

Jag misstänker att Karlfeldt skulle ha hållit det för fjäsk eller joll att göra bakelser med foto på.

Väl menat, Erik Axel!

Om någon är intresserad av Karlfeldtsamfundet, finns de här

Det finns också en sida på Fejan

- - -

* Kornknarr är en numera sällsynt höna som lever på slåtterängar. Jungfru Marie sänghalm är gulmåran

Ja till kor, nej till EU

Ekologisk mat och sjöutsikt hänger ihop. Liksom genmanipulation och miljonskulder gör det, och ibland även nord och syd.
I senaste Flamman finns en mycket bra artikel om hur livsmedelsindustrin och EU krossat det småskaliga jordbruket. Över hela världen har lantbrukarna tvingats till stordrift eller nedläggning, under det att djuren plågas, produkterna fylls med artificiell smaksättning, ogräsbekämpningsmedlen slår ut blommor och skalbaggar, gödning flygs från den ena kontinenten till den andra, och vinsterna ökar för de få och landsbygden utarmas för oss alla.
Enda motmedlet är att driva småskaligt jordbruk iallafall. Den som gör det har inga stora klipp att håva in, men får ett anständigt levebröd på att sälja ren mat från nöjda djur till människor som kan se sig omkring i öppna landskap.

Tyvärr finns inte just den artikeln i Flammans nätupplaga, men däremot en annan intressant glesbygdsartikel med den kärnfulla avslutningen: ”Här borde finnas ett tydligt utrymme för en vänsterpolitik som vågar ta maktfrågorna på allvar och sätter in dem i ett globalt sammanhang som tar upp både lokala livsvillkor, rättvisa, klimat och miljö.”

Centern svek för längesen landsbygden. Vänstern har inte riktigt vaknat ännu. Tack, Flamman!

Var det nåt mer?

Läs Östersundsposten.
Läs om hur ett vanligt par på en vanlig mässa hoppar högt vid Folkpartiets monter. Där Fp ställer ut en skyltdocka i burka för att understryka sitt motstånd mot hederskultur och kvinnoförtryck.

Motstånd mot kvinnoförtryck gör vi genom feminism.
Inte genom att håna muslimer och sprida fördomar som tisteldun.

Men hur är det med skyltdockan som begrepp och ikon? Står hon här som beviset på det upplysta västerlandets kvinnoemancipation?
Nej, att använda en kvinnokropp till att hänga saker på, det är bara något som ingår. Vår egen osynliga självklarhet.

Islamofobi och kvinnor kan man använda ungefär hur som helst.
Var det nåt mer?

Artikel med foto finns här

Inga fler uppoffringar, tack!

I en floskelstinn artikel har integrationsminister Sabuni skrivit om utanförskapet i förorterna där unga människor känner hopplöshet inför risken att aldrig få ett arbete. Sabuni drar sig inte ens för det gamla knepet att kalla ungdomarna ”tidsinställda bomber” vilket är oförskämt förenklat och stinker av det 90-tal som födde den beryktade rubriken Kör Ut Dem.

Det enda botemedel Sabuni har att föreslå är ”uppoffringar” – men vilka och för vem, det skriver hon inte. Den enda metod hon sett som fungerar är klass 9A, det vill säga att man extraanställer superpedagoger i ett kort, massmedialt experiment. Det var bra att det fungerade i sitt sammanhang, men det går inte att bygga en storstadspolitik på det.

En som inte tycker att immigranter och fattiga ska behöva uppoffra sig mer än de redan gjort är Carin Jämtin som skriver ett bra svar, lyft i Marika Åsbrinks blogg.

- - -
Gårdagens diskussion om burkaförbud förs vidare av Sanna Rayman, en kvick skribent antingen hon har väldigt rätt eller väldigt fel. Här är hon lysande:
"Argumentationen klingar tom när de värden man säger sig försvara, värnas genom att de överges... Att förbjuda plagget för att det missbrukats vid enstaka tillfällen är ett skralt kryphål."

Trist och oupplyst

Fruktansvärt trist att läsa om burkaförbudet i Frankrike. Ett land som jag alltid högaktat för dess rationalitet kommer fortsättningsvis att bötesbelägga den kvinna som bär burka, och kräva ett högre bötsbelopp av den man som tvingat henne till det.
Alltså går franska staten in för samma typ av brott som den tänkte maken: att utöva tvång mot individens klädsel. Ty i ett modernt, upplyst samhälle borde det vara så att ingen kan påtvingas ett klädesplagg, och ingen kan förbjudas ett klädesplagg.

Ett argument som stundom används är att vissa yrken inte kan utföras i alla sorters klädsel. Detta är uppenbart och utrett, och hävdar man sin rätt att gå i ansiktsmask eller naken kan man inte få alla typer av arbeten. Den som vill jobba på bank får inte gå i shorts. I årets värmebölja är det fjantigt, men arbetsgivaren får bestämma även de fjantigaste saker. Klädseln har vi rätt att behålla, men kanske inte försörjningen. Och hotet om fattigdom är väl en av de starkaste påtryckningar som finns.
Ett annat argument är att alla människor måste gå att identifiera. Vilket går, om alla människor bär ID-handlingar. Numera gör vi vanligen det, har med oss det som i min ungdom kort kallades ett leg. Det var före 1914 man kunde resa genom Europa utan pass - inte under unionstiden.

Att opåkallat efterfråga en medborgares leg på öppen gata anses brutalt och fascistiskt. Men det görs. I synnerhet franska polisen har dåligt rykte därvidlag, och jag försvarar inte oskicket. Men att i terroristbekämpningssyfte avkräva en fundamentalist ett för henne motbjudande klädskick är olycksbådande kontraproduktivt.
När identiteten av någon anledning måste bekräftas är det leget som gäller. Inte kläderna, och i en storstad knappast ansiktet!

Frihet och andra saker jag gillar

Frihet är, till skillnad från tvång, karaktärsdanande.
Tvärtemot hur den svarta pedagogiken* uppfattar villkoren.
Den som får göra precis vad hon vill är hur snäll som helst. Det är vardagens tvång som skapar vardagens frustrationer.
Så här kommer, omväxlingsvis från mitt vardagsliv, något som jag verkligen gillar:

Kor. Det minns läsarna av Politik och poesi från förra sommaren.

Hässjor. Det är inte många kvar av dem, men jag gillade dem också när jag jobbade med dem. Jag gillar till och med plastbalat hö, som är nästan men inte lika vackert.
Blommor. Blåklockor och rosor, egna och andras, i kyrkan och i vildmarken. Blommor nu och alltid.
Vatten förstås, och växter, vattenväxter, och speglar och reflexer.

Trägolv, trasmattor, gulsåpa på en bra brygga och fint torkväder.

Politik gillar jag också, betydligt mer än Kristdemokraterna som tror att politiken är en anonym entitet mot verkligheten och folket. Här skulle det ha varit en länk till gam-media, men när jag försökte se ett inlägg från Almedalen blev skogsteven skogstokig och datorn tog liksom åt sig.

Därför länkar jag till en bloggare som visar ett välgörande grinigt humör och ogillar det mesta.

* Jag tror uttrycket kommer från Alice Miller som hade mycket att säga om fullkomligt lagligt barnförtryck.