Mysigt på jobbet del II

Hur kom det sig att den spred sig, den förbarnsligande intimisering av arbetslivet som jag skrev om igår?
- En tänkbar förklaring är det som kallas den kvinnliga omsorgen. Någon arbetslivsforskare sa – jag har glömt namn och sammanhang – att kvinnornas inträde i arbetslivet och på chefspositioner skapade en emotionell arbetsplatskultur där vi håller ihop och tar hand om varandra, därför att kvinnor är fostrade till omsorg.
Hur mycket det än bär mig emot att köra på hitlåten allt-är-kvinnornas-fel, tror jag ändå att det ligger något i dendär teorin. Felet är strängt taget inte kvinnornas, utan de mönster i vilka vi är insydda. Redan tidigt gör fostran att små flickor ändrar reglerna i sina lekar för att alla ska kunna vara med, medan små pojkar tävlar om vem som håller ut längst. Är det så att vi fortsätter leka hela livet? Isåfall är det ett stort misslyckande för oss pedagoger som tvingar barn att arbeta ihop med alla klasskamraterna, motiverat av att detta måste man göra som vuxen.
Om man inte alls måste, fetsprack den lögnen. I fortsättningen ska vi be Amineh och Vilhelm att samla sina respektive vänner omkring sig för grupparbete så de äntligen kan builda ett riktigt team!

Men det finns fler tänkbara förklaringar…
- I övergången från regel- till målstyrda myndigheter tog vi i lite för mycket, kastade ut inte bara det tondöva paragrafrytteriet utan också professionalismen, förhållningssättet till yrket och rent yrkesmässiga förbindelser.
”Du kan inte påverka någon utan att ha en relation” har en i övrigt duktig psykolog sagt. Trist att höra för den som alltid undvikit att ha relationer på jobbet!
- En konspirationsteori går ut på att mysigheten är ett nytt sätt att manipulera arbetstagarna; låta dem tro att de är personligt utvalda för ett Robinsonäventyr. Vilka härliga lojalitetspakter kan inte spira ur denna relation!
- En simpel men ofta giltig förklaring är dumhet och tanklöshet. Av någon anledning står det idag inte alls i motsättning att ena stunden vråla det är bara resultat som räknas eller att vara chef betyder inte att vara omtyckt och i nästa stund prata laganda och obligatorisk närvaro på mysstunderna för att dela med sig och öppna upp.
Mest förvånad blir jag när jobbannonserna söker en LAGspelare, trots att den typen av arbetsplats nästan alltid består av sju små dvärgars kamp om chefens gudomliga öra.

Förbarnsligad intimisering. Vikänsla, laget där alla passar ihop. En får stå staty och skrika strategi, som om det bara finns omvärld och basplan men ingen verklig organisation.
Idag är det inte längre en merit att ha vana vid konflikthantering, ty konflikter ska vara obefintliga! Den som är van vid dem har misslyckats, har inte anställt enbart mysputtar eller har inte fixat sina relationer, annat än chef-anställd.
Och även om chef-anställd inte låter särskilt mysigt är det vad som gäller. Kolla på din lön och dina befogenheter får du se.

Men mitt syfte var inte att förtala alla konsulter. En av dem sa faktiskt att anpassning är en starkt stressframkallande faktor. Det ska vi komma ihåg när gängbildningen kittar ihop.

Mysigt på jobbet del I

Idag är de arbetslösa eller utförsäkrade mer utanför än någonsin. Har man inte lyckats hålla sig kvar på marknaden ska man genom förmynderi och tvång inse sin uselhet och be om ett litet litet påhugg så det räcker till mat åt barna. Något förbannat omhändertagande är det inte frågan om för oduglingar!
För duglingar däremot, vi som fortfarande har en födkrok, gäller det omvända. Vi ska ha det mysigt.

En förbarnsligande intimisering sprids genom hela arbetslivet. Arbetsplatsen ska inte vara en produktionsenhet utan ett lag, ett gäng, där alla ska passa in och hålla ihop.

På en föreläsning fick vi höra berättelsen om hon som fick sparken för att hon inte satt med de andra i fikarummet på rasterna. För mig var det en historia om diskriminering och övergrepp, men den berättades såsom sedelärande: vi skulle förstå vikten av att alla pratar om samma saker vid samma tillfälle.
En annan konsult sa, sådär oss chefer emellan: ”Du anställer ju inte nån som du inte känner för att ta en öl med.”
Nå alltså, sant är att jag inte anställer någon, för det finns ingen budget för det. Men på den tiden jag anställde folk valde jag konsekvent sökande som jag trodde skulle bli helbra på att utföra uppgifterna. Vaddå öl?

Nu får jag lära mig en sorts inverterad solidaritet. Det är gruppen som räknas, men grupp står idag inte för en formation där alla har en möjlighet att ingå. Det utgör en fördefinierad gemenskap där de som inte passar in kan väljas bort. ”Du måste ju ha folk som platsar i gänget”, förmanar 00-talets konsulter.
Och? Ja, vad händer om någon inte gängar sig med resten? Går produktionen ned, äventyras resultaten? Nej, tvärtom pekar diversity-studier på att kvaliteten höjs på arbetsplatser med utrymme för en mångfald personligheter. Det enda som möjligen tar skada är arbetsmiljön för de osäkra människor som önskar sig kameleontens liv.
Även kameleonter har rätt att få bli hörda.
Men hur kommer det sig att de nu ska diktera organisationens villkor?

Återkommer med tänkbara förklaringar…

Låt andra göra jobbet

Överraskande: när jag citerar någon annan får jag dubbelt så många läsare som när jag gör mig besväret att formulera mig själv. Fortsätter väl i den stilen då:

Tyckte Ester Pollack hade en hel del tänkvärt att säga om Newsmill. Jag har försökt begripa mig på det självutnämnda försöket att ge plats för ”nya röster med särskilda erfarenheter eller kunskaper i ämnen som för tillfället debatteras” men för mig liknar det bara en tidning till, eller en ännu en sajt att hålla koll på. Vänstra stranden har en likartad kritik.

För den som tror att kritik mot Israel är antisemitism kan jag rekommendera Lars Ohlys debattartikel Kritik mot Israel är inte antisemitism.

Är tronföljarens bröllop bra eller dåligt för monarkin? En sak är klar, det är inte bra för feminismen. Efter att paret i åratal planerat, vägt för och emot och resonerat med föräldrar och hovets protokollförare hur dethär ska gå ihop påstår SvD att pojkvännen friade och den ljuva prinsessan log: ja-ja-ja! Så utsökt viktorianskt!
Ett annat fä till journalist upplyste om att Victoria ”inte behöver byta efternamn” eftersom Bernadotte är så känt - men ingen har behövt göra det under de senaste trettio åren. Bäva för prinsessdrömmar i tiopotens framöver!
Men heder åt DN för en demokratisk ledarartikel.

Slutligen ett varmt grattis till Jurgita Dronina, senaste premiärdansösen i Operabaletten!

Tvång eller tilltro

Regeringens utredning om asylmottagandet är nu färdig, och kommenteras av Vänsterpartiets flyktingpolitiske talesperson Kalle Larsson:
- Det är glädjande att utredningen vill göra rätten att arbeta under asyltiden till regel snarare än undantag, säger Kalle Larsson. Med stärkt svenskundervisning och praktik ger det viktiga förutsättningar att stärka asylsökande på arbetsmarknaden och deras fortsatta liv i Sverige.

Men Vänsterpartiet är kritiska till förslaget att styra asylsökandes boende. Dagpenningen till asylsökande är redan så låg att det knappast fungerar att sänka den för att komma åt deras boende.
- Det är bara ett sätt att tvinga asylsökande till anläggningsboende, utan hänsyn till individens egna val och behov. Utredningen spinner vidare på den felaktiga föreställningen att asylsökande inte vill ha språkundervisning och introduktion om man inte tvingar dem.

Vänsterpartiets förslag om förbättrat mottagande av asylsökande och flyktingar kan man läsa här.

Feminismen lever, leve feminismen

Feminismen har försvunnit, anser Helena Lindblad i DN som läst Arena. Det pågår ingen feministisk debatt, finanskrisen är ”manlig” och kvinnofrågorna får stå över tills viktigare saker lösts... en kritik det finns fog för utan att för den skull dödförklara diskussionen. Men det verkar som om Debatten, efter några yrkesår i media, uppfattas som ett slags väsende som omvärver just journalister. Och DN har ingen länk till Lindblad, däremot visar de oscarsgalans snyggaste klänningar. Det säger också något om debattklimat.

När jag sen surfar i Arena ser jag Karolina Ramqvist gå på om att vänstern med sin ensidiga klasspolitik får feminism att framstå ”som ännu en dyr handväska, en identitetspolitisk lyx som man inte kan unna sig förrän det blir bättre tider”. Tack för vänligheten!
Det stämmer att feministiska tolkningar ger upphov till envisa försök till reducering (annars vore det ingen maktkamp), och det är sant att förhållandet klass / kön är en livaktig debattfråga inom vänstern än idag, vilket är tröttsamt eftersom det vore dags att gå vidare med båda perspektiven. Men ta inte det som tecken på feminismens död och dilla inte om handväskor, inte när vi talar om det partiet som seriöst arbetar med ett nytt feministiskt program.

”Med så få perspektiv som möjligt tror man sig få starkare kraft” skriver Ramqvist om vänsterns sätt att komma ut med sina budskap. Alltså precis den slutsats som partistrateger, informatörer och omvärldsbevakare har dragit: man måste renodla för att få genomslagskraft. Därför att media inte klarar mer än en sak i taget!
Och inte klarar av mer feminism än den de själva skriver om – eller ej.


Ramqvist har rätt i att det är en angelägen uppgift ”att visa hur dagens två helt dominerande ämnen kan länkas till feminism”. Men så fort någon börjar med hur finanskrisen slår mot kvinnorna eller hur män tagit för sig ett orättvist och ohållbart miljöutrymme är det någon annan som går vidare med mikrofonen.

En mer egenartad ståndpunkt finner du här. Historiska muséets utsökta Maria-utställning gjorde på Witt-Brattström ett tragiskt intryck: ”Likt en dyster gisslangrupp, kringränd av fientliga ordmassor, har Mariorna fösts ihop för vidare befordran till historiens sophög.”
På sitt sätt också en sorts feministisk debatt. Det finns alltså flera.

Annars var det en massa människor på Feministiskt forum i helgen.
8 mars kan du också demonstrera.

Vit skolgång

I senaste numret av I&M finns en artikel om Angerd Eilards doktorsavhandling Modern, svensk och jämställd. Eiland har studerat ett sextiotal läseböcker för skolbruk från år 1962 (då jag själv gick i första klass) till in på 00-talet, och granskar hur böckerna uttrycker norm och avvikelse. ”Vi” är de vita, moderna västerlänningarna, ”de andra” är förpassade till en avlägsen, förmodern rum-tid där de kan beskådas av ”oss” och även få hjälp att bli mer som vi.

Att det är synd om barn i fattiga länder var vad jag fick lära mig, och det gäller än idag. Varför det är synd om dem lärdes inte ut. Människor i exempelvis Afrika beskrivs som primitiva, obildade ocih ojämställda – och ”i längden får sådana här skildringar anses ha bevarat kulturella och nationella rasifierande stereotyper,” skriver Eiland.

Artikeln bekräftar mina minnen av en genomgående vit skolgång och fostran. Det är denna massiva påverkan som har lett mig till slutsatsen att Sverige liksom våra grannar i Europa åtminstone sedan kolonial tid är och har varit rasistiskt.
Hur den än ska förklaras är rasismen absoluts inte någon nyhet som missanpassade pojkgäng har hittat på.

Hem-språk
När mitt svagt pigmenterade modersmål
ska benämna maktrelationer i folkvandringstid
leker reptilhjärnan med on-off

Bundna i benstommen
bär jag rasismens råämnen.

Evangelium enligt lågstadiet:

Tryggare kan ingen vara
om ni vandrar randat, bara
bortom oljig asfalts kaos.
Vita strecken rensat gränssnitt
gång på gång
men inte över

Min likbleka likhet,
inpiskat inskolad

Gud som haver. Jag kommunicerar.
Vart jag mig i världen vänder
ser jag mellan vita ränder.
Du förbliver. Jag reproducerar.

HD, tidigare opubl

Nytt litet fint bibliotek

För alla biblioteksälskare – en rolig nyhet från Stjärnsund!
I lördags invigdes brukets eget bibliotek, som blir ett av Sveriges omkring trettio privata. Detta är ett utslag av kulturintresse och handlingskraft och har ingenting att göra med den borgerliga skräckvisionen att privatisera biblioteken.

Några Stjärnsunds- och Rörshyttebor bildade förening och samarbetar med det alldeles förträffliga kommunbiblioteket i Hedemora som står för den största delen av bokbeståndet och utlåningsrutinen via självbetjäning. Men en hylla är avsatt för Anna-Lisa Forssberger*-sällskapets utgivning, en annan för Stjärnsunds specialitet bygge-byggnadsvård-trädgård-ekologi, och ett hörn för en omfattande hembygdssamling donerad av en samlare i närbelägna Horndal. Dessa hyllor står för referenslitteraturen som endast får läsas på plats, delvis med den uträkningen att biblioteket också ska fungera som träffpunkt de två dagar i veckan man håller öppet.

Lokalen är det forna brukskontoret på herrgården, och rummet är möblerat med en soffa vid fönstrets krukväxter och ett slagbord omgivet av stolar mitt på golvet, så att det känns lite som att komma hem till en beläst rättare vid seklets början. Men ute i den pärlspontade farstun finns turistbroschyrer, program från Dalarnas teater och andra evenemang.

”Vi håller väl på så länge vi tycker det är kul” sa föreningen vid öppnandet. Detta är en god utgångspunkt. För, som en av besökarna sa, ”böcker lånar man ju i Hedemora iallafall, hit går man nog mest för att träffas”.

*Forssberger, 1906-88, arbetarförfattare född i Stjärnsund och bosatt bland annat på Långshyttans bruk

Gamarna och kontexten (nu rättad)

Bloggosfären har som bekant en nedsättande benämning på tidningar &c som gammedia. Inte i betydelsen snokande asätare, vilket vore passande, utan som i gammpôjkä, för att det ska uppfattas som nesligt att vara gammal och överbliven.

Nu tycks ju inte gamarna i media invänta sotdöden direkt, vare sig sin egen eller andras. Om jag vill att Politik och poesi ska synas måste jag länka den till vad någon annan har sagt eller skrivit. Även om det ibland är långsökt. Hellre länkat än olänkat lyder lagen, utom kanske för de allra största bloggarna.

När jag började blogga för ungefär två år sedan trodde jag att det gällde att hitta originella ämnen och vinklingar för att slå igenom. Men insåg snart att det är tvärtom. Vissa portaler skriver helt fräckt: ”Denna blogg diskuterar just nu inte någon intressant nyhet” – om den inte är länkad, helst till en artikel som andra tycker är intressant. Även Bloggvänstern, som jag älskar därför att den ger ett antal nedslag i nyheterna om jag slarvat med doseringen av gam-media, håller sig med sin uppsättning mest omskrivna teman.
Bara tanken att ägna tid åt minst omskrivna teman låter sinnessvag och kanske är det, men den lärdomen kommer ur media.

Masslänkandet är av godo när det formerar uppror som får FRA-lagar att ändras och skriver in nya ord (”bloggbävning”) i ordboken. Men vanligen är likriktning tråkigt och visar bara att gamarna i media fortfarande styr oss – dumma vore de väl annars.
Häromdagen blev Esbati kallad ”kontextberoende” i sammanhanget ”dålig blogg”, vilket överhuvudtaget inte hör ihop.

Dålig blogg har många.
Dålig blogg och läst kan ett fåtal kändisar bli.
Bra blogg har många.
Bra blogg och läst innebär kontextberoende.

Atlantis är vi

Google ocean har återfunnit Atlantis. Iallafall dess stadsplan nere på botten av Atlanten, strax väster om Kanarieöarna.
Enligt Platon gick sagostaden Atlantis under på grund av befolkningens ondska och omoral. Platon kunde mycket väl ha satt det i samband med jordbävningen på Sandorini tusen år före hans tid, som knäckte en civilisation. Än idag kan ett känsligt öra uppfatta efterdyningarna som en irritation i balanssinnet när man står uppe vid de svarta stupen.

I den keltiska loren finns legender om ett märkligt örike (ibland kallat Llyr) som sjönk och försvann i västerhavet. Det enda som fanns kvar därifrån var magin, sångerna och drömmarna och förhoppningarna om ett bättre liv under goda konungar.

Det högst osannolika google-fyndet är mindre intressant än den myt som handlar om oss själva. På de hala grå klipporna längst västerut i Bretagne känns avgrundssuget ur Atlanten, det gamla havet, det grå havet, det kalla havet, sprickan som öppnades när kontinenterna under en kosmisk timme gled isär, havet där solen varje kväll försvinner i en brinnande klyfta bortom horisonten.

Atlanten var öppningen för de modiga, de som inte trodde på världens kant och klyfta, de som ville vidare och visste att det var möjligt – de som seglade fel, som förorsakade Europas första gigantiska misstag.
Atlanten var vägen ut för renässansfurstars lust och nordiska fattigbönders nöd. En fantastisk möjlighet som utmynnade i kaotiskt illamående och kalla gråa döden.
Atlanten som vagga och grav. Titanics undergång var titaners undergång.

Europa sjunker. När ondskan och omoralen inte längre står att hejda i det EUSA som barrikaderat sig på världshavets stränder kommer den grå graven att öppnas igen.
Atlantis är vi.

Läs även Jinge om hur vi kan googla jorden och oceanerna.

Jimmies bästa analys

Bra kommentar om moderatutspelet gör Henrik Brors i DN:
”Inget av förslagen tar itu med den stora frågan om den omfattande diskrimineringen av invandrare på arbetsmarknaden i Sverige. I stället gör de här utspelen att flyktingarna och invandrarna skuldbeläggs ännu mer.”

Och Jimmie Åkesson från Sverigedemokraterna gör nog sitt livs bästa analys när han konstaterar: ”Inte mycket nytt, men det visar ändå att trots att vi inte sitter i riksdagen har vi lyckats flytta invandringsdebatten dit.”

Så är det. Vad ska borgarna låta dem lyckas med härnäst?
- - -

Bästa kommentaren om de konstprojekt jag kallar destruktivistiska gör Poellinger i SvD:
”Vad är det värdigaste målet för ifrågasättande konstprojekt som förmodas rikta sig mot förtryck -- ? En pressad vårdsektor, en nedskärningshotad kollektivtrafik, eller exempelvis marknaden - - som banker, börser och storföretag?”
Med tillägget att gränsen mellan examensarbete och så kallad event marketing har blivit bra tunn...

”Se vårens himlar brinna till Guds och stjärnors lov*” - detta är vad konsten bör göra. Inte utnyttjas för att spela allan.

*Dan Andersson

Man kan bli apejävel för mindre

Ingen har begärt att några andra lagar än de som svenska folkets valda ombud stiftat ska gälla i Sverige - om man inte är varm anhängare av överstatlighet inom EU förstås. Ändå upprepas gång på gång att svenska lagar gäller. Idag är det Moderaternas tur att bedyra sin rätta rejäla kärnsunda inställning.
Lagbokens giltighet har i den aktuella debatten blivit mycket mer än ett konstaterande av fakta – det är ett retoriskt utpekande av motstånd. Den som inskärper det självklara låter det vara underförstått att någon annan är emot.
Obehagskänslan av att det handlar om att skapa sin fiende ökar när jag läser hela Moderaternas artikel eller kravlista, vars andemening är att någonstans utifrån kommer det ohederliga myglare som får medhjälp av släpphänta svenskar som förser dem med pengar, och att endast Moderaterna är tuffa nog att avslöja bluffen och ställa utlänningarna till svars.

Billström kräver korrekta identitetshandlingar för medborgarskap, trots att han mycket väl vet att det finns människor som aldrig skulle ha kommit ur sitt land med klara papper, och som inte heller kan kontakta landet ifråga av just det skäl som gör att de är här! Kravet på ärlighet mot förföljarna är detsamma som att stoppa den asylsökande innan hon ens satt sig på lastbilen.
Men det skiter väl Billström i.

Moderaterna är än en gång upptagna av det som på 70-talet kallades invandrarproblematiken, även om arbetsgruppen gör viss självkritik: ”Vi har fördömt de invandrarfientliga men sällan gett seriösa svar på rimliga frågor om vad som kan följa i invandringens spår”. Inte en tanke ägnas åt att redan uttrycket ”i invandringens spår” idag ger klart negativa associationer. Här syftas inte på åttahundra armar inom äldreomsorg och tunnelbana. Här ska vi se lögner, fusk och bedrägeri.
De rimliga frågor man talar om måste väl vara bland annat arbete och boende? Men högern har en politk för det - alltså ska de seriösa svaren vara annorlunda beroende på målgruppens härkomst!
Sen ställer M självklart (och tufft, igen) upp på att få kritik från dem ”som föredrar bidrag och välmenande fraser”. Vilka de nu kan vara? Vi är en hel del andra som också är kritiska och inte accepterar avfärdande genom en stereotyp som negerkramare eller slappsossar.

Ett helt avskyvärt konstaterande i artikeln är att för den som kommer ny till ett land ”räcker inte ytliga hyllningar till alla spännande kulturer vi får möta – i stadsdelar många aldrig ens besöker”.
För det första, varför har byfånarna i vita enklaver byggt en mur som de själva inte kliver över? För det andra, här vill M få det att låta som att det är de alltför överväldigande hyllningarna som skapar problem!
Apejävel. Jag gillar verkligen det ordet. Som hyllning är det oslagbart.

Men ingen behöver tro att Moderaterna oförtjänt hyllar några kulturella svartskallar, det visar artikelns kopplingar av immigration till kriminalitet. Ett långt avsnitt handlar om den systematiska svarthandeln med pass. Ja, jag avskyr också de ligor inom drog- och sexbusiness som snabbt behöver fixa pass, i deras fall för att komma ut ur dethär landet, men det är en fråga för kriminalen och har inte ett dugg med vare sig asyl eller integration att göra.

Artikeln tangerar det nonsensartade när M hävdar att svenska spelregler ska ”traderas snabbt, effektivt och respektfullt” till dem som flyttar hit. Men traderas hör ihop med tradition, den generationsvisa överföringen av kunskap och seder. Det är inget som går fort. Information däremot kan gå hur snabbt som helst, och ju snabbare den är desto mindre effektiv blir den.
Den starkaste påverkan är den som uppstår när människor lever nära varandra. Bor och arbetar ihop, möts och nöts. Innan detta sker bör samhällsorientering ingå i SFI, vilket vänstern föreslagit. Borgarna är emot, de föredrar jobbsvenska i pulverform.
De är inte intresserade av lika rättigheter, skyldigheter och möjligheter, utan av hur man får löneslavarna att lyda.

Alliansen har lagt ett enda förslag i syfte att öppna gränserna och ge människor möjligheter; förslaget om arbetskraftsinvandring. Den skulle i sin tur skapa andra problem, men går åtminstone att diskutera som politisk insats.
Allt annat som Moderaterna här kommer med handlar om att isolera fienden och utnyttja resten.

Nåja, det finns en liten ljuspunkt: ”Vi vill att fler barn ska få se sina föräldrar gå till jobbet på morgonen” skriver moderaterna. Härligt! Slut på nattskift i taxin, ensamma städtimmar och sena kvällar i videobutiken! Är det ett löfte att alla får medelklass-schema med de nya Sverigemoderaterna?

Många har skrivit, bland dem Esteban
Vänsterpartiet tycker såhär

Destruktivismen

Jag tänker på ikonmålarna som aldrig signerade sina verk. Guds ära var det viktigaste. Eller på dem som illuminerade anfanger i handskrifter. Satt där vid sina pulpeter och hängav sig åt att finna den rätta nyansen av azur och guldblad för att inleda ett textstycke. Konstnärer som inte behöver SKRIKA.
Sen finns de som går loss med sprejburken på offentlig egendom, får galleriplats och blir omskrivna. Publicitetsgraden är inte ett konstnärligt kriterium, om nu galleristerna tror det.
Man kan undra hur den som faktiskt kan rita och måla hyfsat väljer att istället förstöra andra människor saker. Men begripligheten är inte heller ett konstnärligt kriterium.

Christermagister berättar att Konstfack gör avbön, de hade inte godkänt tunnelbanekuppen. Bra. Men galleriägaren säger: detta är konst, det har energi, graffitti är en konstform som finns antingen vi vill eller inte…
Liksom läktarbråk och hundhetsning. De finns också, antingen vi vill eller inte. Massor av obehagliga saker finns fast vi inte vill. Att visa dem på konstgalleri gör oss inte av med obehaget (möjligen för den gallerist som får betalt).

Tråkigast är att de som sysslar med graffittikonst – muralmålningar med uppblåsta block och mycket bokstäver och stjärnor – inte hade kunnat få en värre otjänst än detta. En tunnelbanevagn som gjorts obrukbar på grund av svarta signaturer och glassplitter är precis vad som behövs för att allmänheten ska hata all graffitti.
Är det någon som tjänar på det, så inte är det konsten.


Läs för övrigt Svensson, eller inlägget Konst, en konvention där jag citerar Ernst Billgren.

Kommmmmunikation

Majoriteten i Sundbyberg har både gemensam blogg och gemensamma träffar. En del av helgen användes åt diskussioner om kommunens översiktsplan och ekonomi, där den förra verkade något mer positiv än den senare.

Mest glädjande att tvärbanan börjar byggas – minitåglinje mellan Alvik och Kista som ska stanna i Rissne. Stora förhoppningar finns också, efter en remissomgång, att få järnvägen permanentad. I vår lilla stad kan man nämligen ta fjärrtåget till Västerås, Örebro och Göteborg. Vi är liksom ”Sthlm västra”.
E18-frågan är mer komplicerad. Alla bilburna måste ha den, men ingen vill härbärgera en monsterled som ska gå antingen tätt förbi tättbebyggt område eller tvärsigenom känsliga grönvåttäktsbetesmarker av högt upplevelsevärde. Och att gräva ned den kostar miljarder som ingen sitter på, iallafall inte Sundbyberg och Tensta-Rinkeby som är närmast drabbade.

Kommunikationerna är en stor del av översiktsplanen. Det låter som om Sundbyberg är så gräsligt att vi måste underlätta för medborgarna att ta sig härifrån, men faktum är att trafikläget är förträffligt och det gäller att utnyttja det.
Särskilt nu när den projekterade gallerian har gått i lågkonjunktursputten. Vårt centrala promenad- och handelsstråk riskerar sotdöden om vi inte kommer på något smart. För några år sedan arbetade jag för att få igång ett alla-vinner-tänkande mellan kommun, kommers och kultur. Därför gladde det mig att höra en av majoritetskamraterna säga att det är våra unika förutsättningar av kommunikationer och kulturbohemeri som i bästa fall kan rädda livet i stadskärnan.
Idéerna tar inte slut även om pengarna gör det!

En klok socialdemokratisk skolpolitiker är Nathalie, som här frågar sig varför det är så svårt att normalisera lärarnas arbetstider?

Läs också Fotolasse om den svenska inställningen till nazi-Tyskland

Kan konsten kontrolleras?

Författarförbundet säger i ett uttalande:
"Kulturutredningen är motsägelsefull. Å ena sidan säger den sig vilja stärka det fria och oberoende kulturlivet. Å andra sidan tar den bort just den målsättningen från de kulturpolitiska målen och föreslår en ökad centralisering, styrning och kontroll av kulturlivets myndigheter och institutioner."
Något som är ganska typiskt för en borgerlig kultursyn. Både romantik och ekonomi, men inte så mycket kultur.

Särskilt missnöjda är förbundet med risken att författarfonden placeras under en central myndighet. Men fonden består av de pengar som staten betalar för bokutlåningen och är i högsta grad självständig. Är det kanon-zeloterna inom Alliansen som ska formulera målsättningar och göra kvalitetsbedömningar?
Att öka kulturens tillgänglighet är ett mål som alla partier säger sig värna om. Men nuvarande regering började med att dra in stödet för den billiga En bok för alla vars enkla pocketupplagor såldes på kaféer och vuxenskolor, och återinföra avgifterna för besök på de statliga muséerna. Alliansen får ursäkta om deras trovärdighet är en smula ifrågasatt av författarna.

En annan viktig iakttagelse av Författarförbundet är utredningens tal om att kulturen ska ”bidra, främja och användas” vilket de tolkar som en sorts samhällsnytta, alltså ännu ett angrepp på självständigheten.

Vänsterpartiet har ett nytt förslag till kulturpolitiskt program ute på remiss,går att ladda ned från hemsidan. Jag har inte hunnit läsa hela, utan nöjer mig med ett citat från en gammal socialdemokrat: ”Kulturpolitikens viktigaste uppgift är att skapa och vidmakthålla en kulturens infrastruktur (alltifrån fasta institutioner till ett generöst konstnärsstöd) där ett fritt och i grunden okontrollerbart kulturliv kan odlas.”
I grunden okontrollerbart! - tack för det, Bengt Göransson.

Mer eller mindre konstruktiv läsning

Anklagelserna om antisemitism inom vänstern dyker upp igen, nu i Sydsvenskan.
Enligt en intoleransundersökning av Forum för levande historia är V och Mp minst intoleranta partierna (värde cirka 0.6) både när det gäller antisemitism, islamofobi, homofobi och totalt.
I mitten har vi mittenpartierna S, Fp och C. Mest intoleranta partier är Kd och M med värden uppemot 1.

Forum bygger på tusentalet respondenter. Sydsvenskan bygger på läsning av Jinges blogg, eller säger sig iallafall göra det. Varken Jinge själv eller jag känner igen citaten.

Tack till Gaza peace'n'freedom för tipset.

Betydligt mer konstruktiv läsning är "Sverigedemokraterna har fel” av Alexander Bengtsson. En okomplicerad handbok för dem som tycker det är svårt att som det heter ta debatten, sakligt och utan partipolitiska ställningstaganden. Den ska gå att köpa via http://www.expo.se/ även om jag inte ser den där just nu.

Kultur i Sverige och Gud i Brallan

Förslaget till nya kulturpolitiska mål låter riktigt bra. Kanske alltför bra, kanske som något utslätat välvilligt som alla kan instämma i - men det är en så god utgångspunkt som någon.
Vad utredningen säger, i starkt sammandrag, är att kulturpolitiken ska främja öppna gemenskaper och arenor som är tillgängliga för var och en. Den ska möjliggöra kommunikation mellan olika individer och grupper, skapa förutsättningar för kulturupplevelser och bildning samt verka för att alla ges möjlighet att fritt utveckla sina skapande förmågor.
Inom ramen för den politiken ska myndigheter och institutioner främja mångfald och kulturell pluralism, bevara och bruka kulturarvet, göra information och kunskaper tillgängliga, stödja konstnärligt skapande och ge plats för konstens förmåga att bryta mönster och vidga det möjligas rum.

En formulering från tidigare kulturpolitiska mål är slopad: att motverka kommersialismens negativa verkningar. Inte mig emot. För det första kommer föräldrar, pedagoger, bidragsgivare, körledare, bibliotekarier och lajvare aldrig att vara överens om vilka dessa negativa verknignar är. För det andra: om kulturpolitiken kommer en bit på väg mot öppna gemenskaper, tillgängliga arenor och pluralism - då är kommersialismen redan motverkad.

- - -
Så var det riksdagsledamoten Else-Marie Lindgren från Kd som tycker att Reinfeldt ska leka USA-president och säga ”Gud bevare Sverige”. Mest för att hon tycker ”det kunde vara fint”. Annars är det inte fråga om något märkvärdigt, antyder hon: ”Det skulle inte påverka några politiska beslut.”
En troende kvinna föreslår ett offentligt åkallande av det allra högsta väsendet för hela folkets bästa - utan att det ska ha någon som helst påverkan annat än att det känns lite mysigt!
Ska detdär föreställa en religion, kallas den trygghetskonformismen.

Jinge tycker att förslaget är riktigt kul, därför att Gud ändå inte finns. Det förvånar mig inte.
Det är vissa så kallade kristna som aldrig upphör att förvåna.
Man kan se förslaget som en långsiktig kalkyl för att bakvägen föra in kollektiv bokstravstro, eller som ett tecken på att religionen infantiliserats ner till jultomtestadiet.
Vad det än är, inte är det kul. Inte andligt heller.

Vem tjänar på det?

Affisch från Ung Vänster. Förenklat men - ja, vem tjänar på den?

Den skickligaste och ende verkligt krävande lärare jag någonsin haft

lärde oss två saker.

Inte mer? Kanske, men det är de två verktygen jag minns:

- Varför är språkets viktigaste ord

- Fråga alltid: Vem tjänar på det?

Eftersom han undervisade i historia pratade han också

om freden i Utrecht 1713.

Men den minns jag inget om.

ur Millennium

Muslimerna, våra syskon
räknar endast till 999
ty fullkomlig är endast Gud

Vi som räknar i tusental
drömde om perfektionens tusenårsrike
under en natt av tusen år

Det var då när måne och sol gick ned
ohälsade, ohedrade
i ensamma offerlundar

det var när de heliga träden höggs
så saven flöt i Mälardalen
och första träkyrkan timrades

Freja och Frö, de fortfarande fruktbara
räddade rovorna, kornet och rågen
åt dessa mina minsta, mina första föräldrar

En kunde läsa, teckentydaren
ristade runor, måttade meningar
drog sina draksvansar, nu under mossa
- - -

Det som intellektet
begär för att andas
är mental spillning, tusendens lämningar
Doften av havannacigarr vid Frejas insjöar
runorna och arabeskerna
ger teckentydaren
999 år till
att dra upp sina draksvansar


ur Möjligt land, -01

Galenskap och expertis

Några sista nedslag i debatten:
”Vänd blicken från Rosengård till Rosenbad! Ta till er nationell och internationell forskning som slår fast att kampen mot marginalisering och den utbredda diskrimineringen är en politisk fråga och måste ledas av politiska beslut”.
Masoud Kamali i Aftonbladet

På forumet Vetenskap och folkbildning finns en lång diskussionstråd, där Rosengårdsstudien får högst tvivelaktigt stöd av skribenter med tonläget ”behövs väl ingen forskning för alla vet vilken skit som bor där”. Roligare läsning är vänsterpartisten Mats Einarssons kärnfulla sketch:

"Sabuni: Det ryktas att det i Malmö finns en massa galna islamister som tvingar kvinnor att bära slöja och gillar terrorism. Låt oss sätta den där terroristexperten på att kolla om det stämmer.
Ranstorp: Vi har undersökt saken och kommit fram till att det ryktas att det i Malmö finns en massa galna islamister som tvingar kvinnor att bära slöja och gillar terrorism.
Slarviga journalister: Regeringsrapport visar att det i Malmö finns en massa galna islamister som tvingar kvinnor att bära slöja och gillar terrorism.
Kritiker: Det säger rapporten inte alls. Den är dåligt underbyggd.
Sabuni: Ni vågar inte diskutera problemet med att det finns en massa galna islamister som tvingar kvinnor att bära slöja och gillar terrorism."

Se också en lång debatt på Newsmill, där Aje Carlbom varnar för att vi i kritiken mot själva rapporten bortser från islamisternas existens och deras politiska agenda:
”Det hade varit bättre om islamismen hanterats på ett vetenskapligt sätt på Lunds universitet (och andra lärosäten) än på Försvarshögskolan. Att lägga ut uppdraget på FHS ger signalen att politisk islam är ett farligt kunskapsområde som enbart bör utforskas inom ramen för ett säkerhetstänkande”

Vågar jag debattera?

När jag läser Ranstorp, den utredare som ansvarat för Rosengård-studien, är det en mening som gör mig verkligt bekymrad: Ranstorp ser sig själv som den som får kritik för att han ”vågar ta upp problematiken” och vill ”lyfta på den våta filt som ligger över integrationsfrågorna”.

Skuld-genom-sammankoppling är en ful debattmetod. Men… men… det kan inte hjälpas, det låter som varenda rasist som vill komma in i debattvärmen. De ser sig själva som utmanarna, de som vågar, och utmålar alla andra som de som tystar ner och suddar ut. För Sverigedemokraterna är det ett huvudargument att de är de enda som vågar säga vad alla tänker och alltså debattera invandrarkriminaliteten. (Varför nu det skulle vara så modigt att säga som alla andra – på Giordano Brunos tid var det motsatsen som förknippades med civilkurage.)

I över tio år har jag föreläst, skrivit och debatterat integration ocih antirasism. Utan filt. Under hela den tiden har tänkare av högre eller lägre dignitet surnat till för att de inte själva fått sätta dagordningen och som motreaktion beskyllt oss andra för att ”inte våga diskutera”.
Lägg av med gnället! Diskussionen är i full gång, utom när den avbryts av ideliga försök att hitta svarta får, syndabockar och mordiska komplotter. Det står var och en fritt att lyfta ett ämne och se om någon hänger på. Men för mig är den allt överskuggande frågan hur varje människa oavsett härkomst och bostadsort ska kunna försörja sig, påverka sin situation, känna framtidshopp, och hysa en berättigad tilltro till myndigheterna, här, i Sverige.
Detta är också visonen av ett integrerat samhälle.