Atlantis är vi

Google ocean har återfunnit Atlantis. Iallafall dess stadsplan nere på botten av Atlanten, strax väster om Kanarieöarna.
Enligt Platon gick sagostaden Atlantis under på grund av befolkningens ondska och omoral. Platon kunde mycket väl ha satt det i samband med jordbävningen på Sandorini tusen år före hans tid, som knäckte en civilisation. Än idag kan ett känsligt öra uppfatta efterdyningarna som en irritation i balanssinnet när man står uppe vid de svarta stupen.

I den keltiska loren finns legender om ett märkligt örike (ibland kallat Llyr) som sjönk och försvann i västerhavet. Det enda som fanns kvar därifrån var magin, sångerna och drömmarna och förhoppningarna om ett bättre liv under goda konungar.

Det högst osannolika google-fyndet är mindre intressant än den myt som handlar om oss själva. På de hala grå klipporna längst västerut i Bretagne känns avgrundssuget ur Atlanten, det gamla havet, det grå havet, det kalla havet, sprickan som öppnades när kontinenterna under en kosmisk timme gled isär, havet där solen varje kväll försvinner i en brinnande klyfta bortom horisonten.

Atlanten var öppningen för de modiga, de som inte trodde på världens kant och klyfta, de som ville vidare och visste att det var möjligt – de som seglade fel, som förorsakade Europas första gigantiska misstag.
Atlanten var vägen ut för renässansfurstars lust och nordiska fattigbönders nöd. En fantastisk möjlighet som utmynnade i kaotiskt illamående och kalla gråa döden.
Atlanten som vagga och grav. Titanics undergång var titaners undergång.

Europa sjunker. När ondskan och omoralen inte längre står att hejda i det EUSA som barrikaderat sig på världshavets stränder kommer den grå graven att öppnas igen.
Atlantis är vi.

Läs även Jinge om hur vi kan googla jorden och oceanerna.