Destruktivismen

Jag tänker på ikonmålarna som aldrig signerade sina verk. Guds ära var det viktigaste. Eller på dem som illuminerade anfanger i handskrifter. Satt där vid sina pulpeter och hängav sig åt att finna den rätta nyansen av azur och guldblad för att inleda ett textstycke. Konstnärer som inte behöver SKRIKA.
Sen finns de som går loss med sprejburken på offentlig egendom, får galleriplats och blir omskrivna. Publicitetsgraden är inte ett konstnärligt kriterium, om nu galleristerna tror det.
Man kan undra hur den som faktiskt kan rita och måla hyfsat väljer att istället förstöra andra människor saker. Men begripligheten är inte heller ett konstnärligt kriterium.

Christermagister berättar att Konstfack gör avbön, de hade inte godkänt tunnelbanekuppen. Bra. Men galleriägaren säger: detta är konst, det har energi, graffitti är en konstform som finns antingen vi vill eller inte…
Liksom läktarbråk och hundhetsning. De finns också, antingen vi vill eller inte. Massor av obehagliga saker finns fast vi inte vill. Att visa dem på konstgalleri gör oss inte av med obehaget (möjligen för den gallerist som får betalt).

Tråkigast är att de som sysslar med graffittikonst – muralmålningar med uppblåsta block och mycket bokstäver och stjärnor – inte hade kunnat få en värre otjänst än detta. En tunnelbanevagn som gjorts obrukbar på grund av svarta signaturer och glassplitter är precis vad som behövs för att allmänheten ska hata all graffitti.
Är det någon som tjänar på det, så inte är det konsten.


Läs för övrigt Svensson, eller inlägget Konst, en konvention där jag citerar Ernst Billgren.