Vågar jag debattera?

När jag läser Ranstorp, den utredare som ansvarat för Rosengård-studien, är det en mening som gör mig verkligt bekymrad: Ranstorp ser sig själv som den som får kritik för att han ”vågar ta upp problematiken” och vill ”lyfta på den våta filt som ligger över integrationsfrågorna”.

Skuld-genom-sammankoppling är en ful debattmetod. Men… men… det kan inte hjälpas, det låter som varenda rasist som vill komma in i debattvärmen. De ser sig själva som utmanarna, de som vågar, och utmålar alla andra som de som tystar ner och suddar ut. För Sverigedemokraterna är det ett huvudargument att de är de enda som vågar säga vad alla tänker och alltså debattera invandrarkriminaliteten. (Varför nu det skulle vara så modigt att säga som alla andra – på Giordano Brunos tid var det motsatsen som förknippades med civilkurage.)

I över tio år har jag föreläst, skrivit och debatterat integration ocih antirasism. Utan filt. Under hela den tiden har tänkare av högre eller lägre dignitet surnat till för att de inte själva fått sätta dagordningen och som motreaktion beskyllt oss andra för att ”inte våga diskutera”.
Lägg av med gnället! Diskussionen är i full gång, utom när den avbryts av ideliga försök att hitta svarta får, syndabockar och mordiska komplotter. Det står var och en fritt att lyfta ett ämne och se om någon hänger på. Men för mig är den allt överskuggande frågan hur varje människa oavsett härkomst och bostadsort ska kunna försörja sig, påverka sin situation, känna framtidshopp, och hysa en berättigad tilltro till myndigheterna, här, i Sverige.
Detta är också visonen av ett integrerat samhälle.