Kan konsten kontrolleras?

Författarförbundet säger i ett uttalande:
"Kulturutredningen är motsägelsefull. Å ena sidan säger den sig vilja stärka det fria och oberoende kulturlivet. Å andra sidan tar den bort just den målsättningen från de kulturpolitiska målen och föreslår en ökad centralisering, styrning och kontroll av kulturlivets myndigheter och institutioner."
Något som är ganska typiskt för en borgerlig kultursyn. Både romantik och ekonomi, men inte så mycket kultur.

Särskilt missnöjda är förbundet med risken att författarfonden placeras under en central myndighet. Men fonden består av de pengar som staten betalar för bokutlåningen och är i högsta grad självständig. Är det kanon-zeloterna inom Alliansen som ska formulera målsättningar och göra kvalitetsbedömningar?
Att öka kulturens tillgänglighet är ett mål som alla partier säger sig värna om. Men nuvarande regering började med att dra in stödet för den billiga En bok för alla vars enkla pocketupplagor såldes på kaféer och vuxenskolor, och återinföra avgifterna för besök på de statliga muséerna. Alliansen får ursäkta om deras trovärdighet är en smula ifrågasatt av författarna.

En annan viktig iakttagelse av Författarförbundet är utredningens tal om att kulturen ska ”bidra, främja och användas” vilket de tolkar som en sorts samhällsnytta, alltså ännu ett angrepp på självständigheten.

Vänsterpartiet har ett nytt förslag till kulturpolitiskt program ute på remiss,går att ladda ned från hemsidan. Jag har inte hunnit läsa hela, utan nöjer mig med ett citat från en gammal socialdemokrat: ”Kulturpolitikens viktigaste uppgift är att skapa och vidmakthålla en kulturens infrastruktur (alltifrån fasta institutioner till ett generöst konstnärsstöd) där ett fritt och i grunden okontrollerbart kulturliv kan odlas.”
I grunden okontrollerbart! - tack för det, Bengt Göransson.