Svart dag

Idag marscherar nazisterna i lilla Salem utanför Stockholm. De kallar det för ”en sorgemarsch”, och det är sannerligen rätta ordet. Samhället lamslås. Befolkningen är rädd. Nazisterna som vill störta demokratin kräver i demokratins namn rätt att dundra fram med hotfulla stöveltramp. Eftersom de är redo att som bevis på sin egen styrka trakassera och misshandla människor som inte duger åt dem, blir deras utnyttjande av demokratin till ett hån.
Nazisterna brukar försvara sitt maktövertagande i Salem med att deras marsch är lugn, ordnad och laglig. Men det hjälper inte. Deras välregisserade uppbåd är ett hot i sig, eftersom våld och nazism hör ihop. Som ideologi är den aggressiv, dess krav på livsrum kostar förr eller senare blod.
Till detta kommer att den teoretiskt sett är så undermålig att den förmår attrahera vissa sluggertyper som var kriminella redan innan de fick en ideell ursäkt för det.

FN:s konvention mot rasdiskriminering, artikel 4b, säger att de undertecknande staterna ska ”förbjuda organisationer och all annan organiserad propagandaspridning som förespråkar och uppmuntrar rasdiskriminering, och ska identifiera deltagande i sådana organisationer eller aktiviteter som en i lag straffbar handling”.
Sverige har flera gånger kritiserats för att rasistiska organisationer är tillåtna, en lagstiftning som Vänsterpartiet ställer sig bakom med hänvisning till den grundlagsskyddade organisationsfriheten. På den punkten är jag inte överens med mitt parti. Men jag skulle göra större sak av det, om det hade visat sig att förbud ger resultat. Det gör det inte.

Hotfullt marscherande förekommer över hela Europa antingen det är lagligt eller ej.
Det gör det hela än mer sorgligt och motbjudande.

Däremot diskuteras i Sverige ibland demonstrationsförbud för att upprätthålla ordningen. Men Kristallnatten var inte ett ordningsproblem!

"Åtgärderna måste riktas mot det egentliga problemet - att det är nazister som demonstrerar och nazistiska åsikter som sprids”, skriver Salem-bon Pia Ortiz-Venegas’ i en utmärkt artikel: Bekämpa nazismen, inte demonstrationsrättenLäs den!

Islamsk propaganda eller exotisk show?

Fortfarande kommer det reaktioner på Halal-teve och dess programledare. Lejla Hastor i Arena undrar varför muslimer alltid tvingas prata om islam? En kvinna i sjal eller man i kaftan förväntas inte ha åsikter om klimat, trafik, virus eller sport - och om de har det, antas deras åsikter ändå bottna i islam.

Jag minns när det var immigrantskapet som helhet som nischade varje försök till media-medverkan. Som Alexandra Pascalidou en gång sa: ”Varför ska jag jobba på Mosaik, varför inte på Aktuellt?”

Flera bloggkommentarer menar att SVT genom Halal-programmet propagerar för islam. Rasistiska tyckare har för sig att valet av programledare visar hur ”svensk kultur” hotas av islamistiska krafter. Nej, hur skulle just de kunna inse att det tvärtom är ett utslag av nedlåtande effektsökeri!

Propagerar man bara genom att visa sig? verkar vara en nyckelfråga. Den som uppfattar sjalen som oskiljaktig från förtryckande fundamentalism känner det skrämmande och motbjudande att möta den i underhållningsteve. Andra kritiker ser främst sjalen som den synliga underkastelsen i patriarkatet och befarar bakslag i kampen för jämställdhet om den (utan styrande tillrättalägganden) blir accepterad i offentliga sammanhang. Jag förstår och respekterar detta, men kan inte instämma. Varje kvinna som väljer att bära sjal kan inte stå till svars för allt ont som begåtts och begås inom hennes religion.

Alltså: låt muslimer prata om något annat än islam. Då blir det kanske lättare att höra vilka som enbart är ute efter att missionera.
Och låt folk som kan göra teve göra det, oavsett ursprung. Inte bara de mest exotiska små publikkniparna.

Vänsterblogg i år?

Årets politiska blogg ska utses i omröstning. Sätt igång att nominera, och se sedan till att det blir en vänsterblogg i år. Observera att det inte handlar om ledarskribenternas eller yrkespolitikernas bloggar, utan om de röksignaler som vi utan plattform sänder ut i bloggosfären.
Valövervakare är BloggenBent och Erik Laakso hos Arvid Falk.

Notis ur folkhälsoundersökning: Av landets 290 kommuner har huvudstaden plats 282. Stockholm med sina rikedomar, sina möjligheter, har sällskap i bottnen av Södertälje, Haninge och Botkyrka. Folkhälsoplaneraren kommenterar:
”Segregation medför upplevd ohälsa”

Romsk hjältinna

Den 13 november skrev jag om romernas kamp för lika möjligheter. En person som jag i första hand tänker på är Nadia Taikon, beundrad vän och kollega från Rinkeby. Så som jag saknar hela Rinkeby, så saknar jag Nadia.
Med ena handen bakade hon piroger, med den andra ruskade hon om ungar som inte hörde på, medan hon undervisade i romani genom att konversera, gräla, uppmuntra, och översätta läroböcker från svenska till den ena romska språkvarianten efter den andra.
På lediga stunder organiserade hon syföreningar och dansgrupper; Smaragdernas dansuppvisningar var oförglömliga. Hon var modig, rakt på sak, jordnära, humoristisk och envis, hon var älskande och engagerad, och när situationen så krävde kunde hon lätt gå ut och in i de stereotyper som förväntades, som rysk storfurstinna eller slug zigenarkärring.
Det är nu några år sedan världen gick miste om Nadia, men jag rekommenderar dig att skaffa boken om hennes liv: Nadia Taikon, Tjejen från Tanto

Död åt familjen i ny skepnad

Här finns utredningen om att anhöriga som vill flytta till familjen i Sverige ska ha krav på sig att försörjningen ska vara ordnad i förväg. Förslaget går ut på att den som inte har rötterna i Sverige måste visa anställningsbevis för att få leva samman med sina närmaste anhöriga.

Kalle Larsson (bild) som är flyktingpolitisk talesperson för Vänsterpartiet säger:
”Detta innebär en mycket allvarlig åtstramning av flykting- och invandringspolitiken i Sverige. Förslaget kränker såväl Europakonventionen om mänskliga rättigheter som Barnkonventionen och innebär att barn riskerar att hållas åtskilda från sina föräldrar i flera år. Hoppet står nu till att de mer humanitära rösterna inom regeringspartierna, bland annat hos Kristdemokraterna, lyckas stoppa förslaget.”

Att Larsson nämner i första hand Kd kan hänga ihop med hur starkt de alltid betonat familjens centrala betydelse för människans välgång och samhällets bestånd. Upp till bevis nu - gäller denna i grunden konservativa värdering endast vita?

Försörjningskravet är ingen logisk åtgärd. Det finns ingenting som säger att det skulle vara lättare att få arbete när man inte bor ihop med sin familj. Nej, detta är ett exempel på ”signalpolitik”. En del av tävlingen Vem är bäst på att klämma åt immigranter. Eller en del av indiciebördan Dom vill inte jobba.

”Blir nästa steg att tvångsomhärderta barnen till arbetslösa svenskar för att få ut föräldrarna i arbete?” frågar Larsson.

Mätning granskad, eller Att använda kunskap

Internationella kunskapsundersökningar används som slagträn för att diskvalificera en förd skolpolitik, påpekar Daniel Pettersson i en ny avhandling.

Enligt Pettersson hamnar fokus efter en undersökning alltför lätt på hur man som nation ska rankas högt, istället för på förbättringar för barnen, och bland administratörer och politiker pågår en tyst tävlan om hur mätningen ska läggas upp för att gynna just deras länder.

Kunskapsmätningarna startar inga nya diskussioner. I varje land lyfter man det som just då är på gång. Pettersson exemplifierar med ”ordning och reda”, där både Sverige och Danmark har låga resultat. I Sverige gjordes detta till ett huvudproblem - medan man i Danmark upptogs av frågan om modersmålets vara eller icke vara.
Ett annat exempel är hur socialdemokraterna tog fasta på Sveriges bredd i utbildningen som något bra, medan moderaterna istället pekade på områden där Sverige halkar efter. Samma undersökning kan alltså användas både för att stöda och kritisera en förd politik.

Pettersson menar att undersökningarna missbrukas när politikerna får tolkningsrätten, och vågar ta upp utbildningsmajorens ovana att med fyndiga enradingar hamra in ett budskap.
Ett något mer respektfyllt förhållningssätt vore att granska andra länders framgångsfaktorer för att se om de går att använda också i Sverige.

Källa Skolporten

Fel värderingar

69% i DN tycker förslaget om svensk-kontrakt är ett bra förslag.

Det kan vara nationalister som gått in och flockröstat. Det kan också vara så kallade vanliga människor som frestas av det till synes enkla och behändiga. När det dagliga levernet är svårhanterligt och osäkert lättar trycket om jag får klämma åt om nånannan stackare.

Detta är fascismens inskränkta ynklighet. Det låga, råttaktiga hos den, så olikt tjusningen i elitistiska fanspel.

Svensk-kontrakt är ett bra förslag eftersom det avslöjar rasismen inom Moderaterna. Det är ett dåligt förslag eftersom det appellerar till det sämsta hos människan.

Dåtidskonventet

Blev påsprungen av glada moderater som ägnade sig åt lite basarbete i det innecentrum där man aldrig brukar få tillstånd att stå. Jag tackade nej till deras flygblad med motiveringen att jag är socialist, och fick mig ett hånflabb rätt upp i ansiktet.
Därför satt Aftonbladets ledare bra. De har noterat att moderaternas framtidsdrömmar är nostalgiskt fixerade vid en tänkt dåtida trygghet. Samma gren som Sverigedemokraterna excellerar i. Konservativt och inskränkt, manipulativt riktat rätt in i människors oro och ängslan.
Ängsliga människor finns det gott om i varslens tid. Borg månar om deras sysselsättning, att de ska få något att göra. Deras försörjning talar han tyst om. Och Schlingmann har inte sett längre runt kvarteret än att han tolkar tidens oro såhär: "Människors funderingar i dag handlar om den egna privatekonomin. Kommer vi ha råd med den där nya diskmaskinen?"
Nu börjar det bli dags för hånflabb.

Ointressant intelligens

Dagens ämneslärare är inte lika klipska som gårdagens. Men det spelar ingen roll.
Detta visar forskning av Vlachos & Grönqvist som undersökt hur lärarens förmågor påverkar barnens prestationer.
Det är möjligt att lärarnas begåvningspotential faktiskt har minskat. Men de var inte särskilt imponerande för fyrtio år sedan heller – lyss till den som minns!

Att lärarintelligensen saknar betydelse är förmodligen sant på makronivå, eftersom barn behöver olika saker och lärare är olika. Snittet jämnar ut sig, och det ska en ren lyckträff till för att barnet ska möta rätt mentor.
Utan det pedagogiska hantverket skulle detta förmodligen inträffa mycket mer sällan än vad som faktiskt sker.

Undersökningen tyder också på att lärarens kognitiva kapacitet kan spela roll för det enskilda barnet; att klipska barn stimuleras av klipska lärare medan så kallade ”svaga” (tidningens ordval) barn är i större behov av en stark ledare.
Jag kan tillägga att det finns barn som mest av allt behöver den mammiga typen, den pappiga typen, den positiva typen, den känslomässiga typen, den praktiska typen… och så vidare. Men vi kan inte ha en lärare för varje barn och det vore inte heller önskvärt. Barnen lär i socialt samspel, så den enda slutsats man kan dra är att det behövs fler lärare. Och olika.

Observera att den politiska slutsatsen är fler. Det är det som kostar.
Den pedagogiska slutsatsen är olika. Det är det som styrs av chefen och kommer att prägla arbetsplatsen under en följd av år.

Till detta kommer att: ”Manliga lärare med höga gymnasiebetyg får alla typer av elever att prestera bättre, medan kvinnliga lärare med fina betyg faktiskt har en liten, men statistiskt signifikant, negativ påverkan på pojkar” som Rayman tar upp i sin ledare.
Hon är inte riktigt säker på om det beror på patriarkatet.

Sverige för alla

Demonstration mot nazimarschen

Nazimarschen i Salem den 6 december är ett av Europas största nazistiska möten. Varje år lamslår marschen den lilla Salems kommun söder om Stockholm.

Nazister och rasister får inte marschera omkring med sitt hatbudskap utan att någon reagerar.
Det tysta accepterandet underminerar demokratin och människovärdet. Därför arrangeras en bred antirasistisk demonstration på Södermalm i Stockholm:

”Ställ upp mot främlingsfientlighet och rasism – Stoppa det nazistiska våldet"
Samling: 6 december kl 15 på Slussen/Södermalmstorg

Talare är f.d. kulturminstern Bengt Göransson, Marika Lagercrantz, Johan Lindholm från Byggnads, och Svensk Pop står för musiken

Dagens samhälle

I Dagens samhälle räknar Lena Hörngren upp de politiska partierna och var i landet de har starkast underlag. Alla riksdagspartier utom ett. Gissa vilket.
Det beror inte på att Vänsterpartiets väljarstöd skulle vara jämnt utsmetat i landet och fullkomligt ointressant. Det beror på att hon inte har lust att skriva om Vänsterpartiet.
Det är hon i sin fulla rätt till. Men det är mörtigt, och journalistiskt svagt.

Vad journalistiken i övrigt beträffar lyckas hon i ledartexten inte presentera någonting som helst av intresse angående skillnaderna stad-land, regionalpolitiska behov och spänningar, storstaden som utsugare eller syrepump. Nej, hon skriver att stockholmarna är många och krävande. Se det var något att reflektera över!

Jag hade fördrag med den staden

Lissabon

Skuggig förbindelse, travessa
små hus i vägen varje gång, varje väg
varje övergång mellan gränder, mellanrum
varje gångbros trappsteg

Skugghörnens små dialoger
mellan apelsinman och fågelbursdam
spridda i murgrönskad kakelmosaik

Sista utposten av gamla Europa
fiskare och världsomseglare
väntar ännu på lite världsherravälde

Tvärsbyggd storstad, melodisk
rösters fnitter mitt i nysning
serverar regionalt panerad lutfisk
i små mönstrade hus vid travessan

Förvirring om förvandling

Moderaternas värderingskontroll missar målet, konstateras på ledarplats. Målet om det integrerade samhället, kantänka. Nu har kanske moderaterna ett helt annat mål: att öka sin marknadsandel hos väljarna. Men det är ändå inte säkert att utspelet gagnar dem. Erfarenheter från Frankrike visar att folket föredrar originalet framför kopian. Så brukade man kalla slutsatsen som drogs av Front Nationals fortsatta framgångar trots ett antal andra partier som påhäng i nationalistspåret.

Men nyss citerade ledare håller på sina högergubbar trots deras små missar, och utgår från att de menar väl. Det är omgivningen som är orättvis:
”Det som var tänkt som en snabbare väg till arbete och assimilering förvandlades (min kurs) av de politiska motståndarna till ett utslag av ren rasism. Ropen om ’rasism’ vinner lättköpta poänger - trots att ett bortviftande av nya förslag för att lösa integrationsproblemen knappast hjälper de invandrare som är fast i utanförskapet.”

Vifta bort motstånd är det som synes fler som ägnar sig åt! Kritikerna knuffas ned från argument-nivå, vi bara ”ropar” för att få billig uppskattning. Och när ledarskribenten väl avslöjat det verkliga målet - assimilering, anpassning, lagen om likhet - uppfinns en transsubstantiationslära enligt vilken det är motståndet som förvandlar politiska förslag till rasistiska. Simsalabim! som Pred* brukade säga.

Minns du reaktionerna på Kamalis diskrimineringsutredning? Förnekande, förlöjligande, misskrediterande av hans professionalitet och anspelningar på hans bakgrund. Se det var ett massivt borgerligt stöd för de människor som befinner sig utanför och inte får komma in och putsa överklassens skor!

* Allan Pred: Even in Sweden

Mer om värderingar

Idag framgår det att Sabuni inte alls håller med om det moderata förslaget till rasistisk särlagstiftning. Istället vill hon ha samhällsorientering inom SFI – så det är strängt taget Vänsterpartiet hon håller med! Vi som menar att språkundervisningen inte kan utföras isolerat, utan genom information och diskussion i väsentliga samhällsrelaterade frågor.
Borgarna har hittills varit emot detta och istället poängterat att immigranten fortast möjligt ska trattas i tillräckligt med glosor för att kunna dra städvagnen.
Helt i linje med värderingen att skita i folk som man inte kan dra nytta av.

I SvD:s papperstidning står det om hur en del av det spanska folket hyllar Franco-fascismen. Medan den mer rumsrena spanska parlamentarismen – premiärministern! – föredrar att diktaturen ”faller i glömska”. Vid samma tidpunkt har en domare efter påtryckningar beslutat att inte gå vidare med utredningen kring den Franco-tidens mer eller mindre mystiska dödsfall.
Apropå europeiska värderingar…

Andra som bloggat:
Svensson
Röda Malmö

Det finns högerns värderingar, och fel värderingar

Kan du fylla i kontraktet på att du känner till svenska lagar? Förmodligen.
Att du känner till svenska regler? Det var svårare. Vilka regler? Alla regler? Att stå till höger i rulltrappan eller vem som för i hambo?
Kan du fylla i kontraktet på att du känner till svenska värderingar? Nej, nu blev det mörkt. Vilka värderingar? Och räcker det med att ha ett hum om dem, eller ska jag omfatta dem också?

Ovanstående kan bli resultatet om ett moderat förslag går igenom. De kallar det tydliga krav på vad som gäller, så det är alltså allvar även om det låter som trivial pursuit. Bryter du mot värderingskontraktet kan vissa bidrag dras in och därmed din möjlighet att studera, exempelvis. Detta är de nya mjuka arbetarklassfähiga moderaterna. Och Sabuni håller med.

Jag har mycket dimmiga insikter i vilka värderingar som är svenska eller ej. Som etiskt rättesnöre föredrar jag deklarationen om de mänskliga rättigheterna, men den är ju internationell.
Jag kommer ändå inte att drabbas av den moderata politiken, ty båda mina föräldrar är födda inom svenskt territorium av svensktalande föräldrar. Av denna närmast slumpartade orsak undgår jag husförhöret. Det gör även arbetskraft från andra EU-länder.
De som ska utsättas för åsiktsregistrering genom kontrakterade värderingar för att få sitt dagliga bröd, är utlänningarna. De enda som kan misstänkas för att inte vara riktigt genomjämställda!

Varvid den svenska högern visade sin djupa tillhörighet i de gamla europeiska rasistiska värderingarna.

Reklam, graffitti, konst. Slavar och fria.

Hos Alliansfritt Sverige hittade jag den första bilden: Fascination, skapad i Bromsten av Circle.

I enlighet med stadens antiklotterpolicy riskerar konstverket att tas bort, trots att det utfördes lagligt och med ägarens tillstånd. Rena vanvettet.

Den andra bilden är från tunnelbanestationen Sundbyberg där konstverken klottrats ned så många gånger att de inte längre går att sanera. De är saboterade av klottrare som vågar påstå att de minsann också skapar konst. Rena vanvettet.

För många år sedan läste jag en intervjubok med graffittare, där frågan ställdes varför de förstör konst och gör turlistor oläsliga, men skonar reklamskyltarna. Svaret var att konsten kom ”uppifrån” medan reklamen var deras eget språk. Rena vanvettet.
Senare har jag även hört konstnärer – hippa eller uppgivna? – som accepterar att bli nedkladdade och ödmjukar sig med att deras konst då blir en dialog med samtiden. I analogi med det skulle den som lånar min Möjligt land på biblioteket och skriver över sidorna bli poet av det, och min poesi en replik i en dialog som jag inte har bett om att föra. Rena vanvettet.

Sabotera reklamen! Den kommer inte bara uppifrån utan nerifrån, utifrån, inifrån, runtomkring och mitt ibland oss, och är så förrädiskt manipulativ att den kan inge känslor inte bara av lockelse utan av tillhörighet. Ett språk för slavhjärtan!

Leve konsten!

Självständigt tänkande är inte heller att förakta.

Politik eller cement

Att vara allians är som bekant gott och dugligt. Att endast allierade kan regera, det är något som Alliansen och deras allierade media måste få folket att fatta före 2010.
Men i vår lilla stad har den rödgröna majoriteten just presenterat sin gemensamma budget, medan de borgerliga partierna i opposition inte bara kommer med var sin budget, utan också med var sitt förslag till skattesats!

Så lägg av med allt harvande om det arma folkets behov av gemensamma cementerade planer på tjugo år av enighet. Det är inte där dugligheten sitter. Utan i politiken.

I vår lilla stad vill moderaterna privatisera så mycket som möjligt, sänka skatten med 50 öre och skrota kultur och fritid. Vänsterpartiet har drivit jämställdhet, heltidsanställningar och förbättrad arbetsmiljö för skolbarn. Bara som ett exempel.

Sextimmarsdag även för barn

I dagens tidning utlovade Socialdemokraterna i Stockholm läxhjälp åt alla barn. Idag bedriver både föreningar och företag läxhjälp, så att det blir svårt att kontrollera kvaliteten. I det senare fallet kan det dessutom bli kostsamt för familjen.

Det folkpartistiska skolborgarrådet menar att läxorna är föräldrarnas ansvar, vilket är enkelt att instämma i om man med läxor förstår uppgifter som ska utföras i hemmet efter skoldagens slut - men variationerna i kvalitet kvarstår.

Hur kan S så lättvindigt utlova något för andras räkning? Om de lägger undan öronmärkta läxpengar, hur kan pedagogerna då utveckla studier utan läxor? Eller ska de ålägga rektorerna att prioritera in läxhjälp istället för något annat?

Några forskare menar att ett bättre sätt vore att förlänga skoldagen. Då kan barnen få kvalificerad undervisning efter behov. Vill man se resultat får man betala för det. Forskarna påpekar också svårigheten för föräldrarna att hjälpa till eftersom barnen idag ska lära sig andra saker, ibland på andra sätt.

Ta bort läxorna, som Vänsterpartiet föreslagit. Se till att barnen får studera i sin takt med den hjälp de behöver. Ge dem en fast arbetstid, och fyll fritiden med aktiviteter, föreningsliv, kultur, idrott och för den delen också hemma-mys och hänga-i-centrum.
Barn har flera behov - och olika.

Mer vänster i Uppsala har också bloggat

BARNTEVE?

Förr i tiden, när den fria republiken Rinkeby fanns, diskuterade vi hur fler medborgare skulle börja gå på de öppna nämndmötena. Slutsatsen blev att de kommer om politikerna hotar med att lägga ner ett dagis.

Femton år senare och fem mil därifrån håller allmänheten stilen. När offentlig verksamhet ska stänga måste de reagera. Plötslig närvaro, upprop, namnlistor. Det är bra. De kan ha fel, men den dag de inte reagerar är allting fel.
Nu står vi här med massor av folk, två politiker som ska förklara sig och en ur dvalan uppryckt lokaltidning. Plötsligt har vi också tevekameror mitt ibland oss – här ska den lilla människans kamp skildras! Turligt nog för teve är det en massa riktigt små människor här, så fotografen börjar hetsa dem till att hoppa, skrika och vifta med knytnävar.

Jag tvivlar på att den fotografen har någon större erfarenhet av knutna nävars kamp, och ser genast att han inte har någon erfarenhet alls av förortsungar. De behöver inte precis uppmuntran för att illhojta, och snart blir de påträngande, börjar klättra i hans stativ så han vädjar: Men jag är ju här för att hjälpa er!

Det var en intressant upplysning. Utan förundersökning, utan faktagranskning, utan någonting som helst utom ett nödrop från en bekant, utgår teve från att de ska hit och hjälpa folket. Genom att visa upp det mest rörande folket har; sina barn.

Men finns det ännu någon utom media själva som tror att deras uppgift är hjälp till den så kallade lilla människan? På kapitalismens villkor ska de till varje pris säkra läsar- och tittarsiffror. Detta gör de genom upplevelsevärdet hos den mänskliga lilla faktorn i en omänsklig värld; ett enkelt koncept.

Tidningarna är hybrider som på ledarplats med patos kan hylla den sittande regeringens förtryckande nytänk, samtidigt som de på vardagssidan visar jättevanliga människors livspussel med silverkant av positivt tänkande.
Men teve har ingen ledarsida, och enda gången de skäms är om de skulle tvingas säga: ett impopulärt beslut kan vara riktigt under dessa förutsättningar.
Hellre hetsar man då gapiga ungar för att få dem ännu gapigare.
Men inget barn har någonsin blivit hjälpt av det.

Romantisk rörelse

Tvärtemot vad som påstås, är det inte alla romantiker som har huvet i det blå. En hel del av oss tänker också. En av de saker vi brukar tänka är att dikten ska verka i förbund med människan, röra och beröra, ge språk åt ickespråkliga tillstånd.

En romantiker som nyligen tänkt väl är Andreas Björsten som i SvD påpekar bristen på mångfald i tidskriftsstödet. Kulturrådets satsning på några få stora tidskrifter skapar likriktning, in i den huvudfåra som idag heter språkmaterialism. Det betyder att den som vare sig roas eller oroas av det estetiskt korrekta laborerandet med skriv- och skiljetecken får veva stencilapparat.

Som Björsten påpekar: Det var meningen att staten ska stöda kulturtidskrifterna - inte styra deras inriktning!

På sikt kan det medföra att människor slutar läsa poesi och uteslutande vill höra den från scenen. Idag är det huvudsakligen inom estradpoesin som vi finner den röriga rörliga rörande lyriken.