Tystnad och mörker

”Hundra miles från Gaza. Vi kan redan se ljusen på avstånd.” Så avslutar Edda Manga sitt senaste blogg inlägg. Då har kaptenen redan varnat för att sex skepp närmar sig fartyget de är ombord på.
Sedan dess vet vi inget mer om Edda Manga, en av aktivisterna i konvojen Ship to Gaza. Ljusen hon såg på avstånd har förbytts i mörker och tystnad.
Var finns Edda Manga? Var finns Mattias Gardell? När får deras anhöriga i Sverige besked om vad den israeliska armén gjort med dem?

I media skildras med välgrundad upprördhet angreppet på fartygen och tystnaden om de som fängslats. Att dessa våldshandlingar bottnar i att staten Israel med glödande fanatism vägrar öppna blockaden av Gaza talas det mindre om.

Dags för Israel att lyssna på omvärlden / Emil Broberg
Läs Edda Mangas resa fram till igår

BOJKOTTA ISRAEL!
Be din lokala butik att plocka bort avocado och annat.
PRESSA CARL BILDT!
Skriv till regeringen att det är dags för Sverige att agera, självständigt och inom EU
Ingen mer tystnad, i detta mörker!

- - -
Nu har UD uppgifter om samtliga svenskar, och de antas vara vid liv. Mycket klokare än så blir vi dock inte.

Det bär emot att ens tänka det

Frihetsflottan Ship to Gaza som var på väg med förnödenheter till det hårt prövade Gaza bordades imorse av israelisk militär på internationellt vatten.
Att stoppa hjälpsändningar till Gaza gick före alla mänskliga hänsyn. Militären kom i både fartyg och helikoptrar. Men de påstår att de måste gå till angrepp eftersom de kände sig hotade av aktivister med kniv!

Miljöpartiets Mehmet Kaplan var på ett av fartygen och twittrade imorse: ”De försöker nu borda oss; OBS! INTERNATIONELLT VATTEN!”
Det bär emot att ens tänka sig in i situationen.

”Man krossar fredlig och folklig solidaritet med det grövsta våld” säger Vänsterpartiets utrikespolitiske talesperson Hans Linde, och fortsätter: ”Israels agerande är ett tydligt brott mot folkrätten. Carl Bildt måste fördöma detta grova övergrepp, kräva att aktivisterna släpps och att man inleder förundersökning mot de
ansvariga.”

De rödgröna säger i ett gemensamt uttalande:
”Gazas befolkning måste få leva i frihet, demokrati och med mänskliga rättigeheter.”

Regeringar och medborgare över hela världen måste protestera när den israeliska armén tar till våld mot en fredlig hjälpinsats!
Det blir solidaritetsmanifestationer på flera håll i Sverige.
I Stockholm på Sergels torg kl 18!

Moderaten Wykman kallar angreppet på hjälpsändningen för en seger, vilket är så osmakligt att det än en gång bär emot att tänka på det - hur en sådan person är funtad, och att ett parti med folk som han i ledningen styr Sverige.
Dock kan jag till min egen häpnad citera Tokmoderaten som verkligen inte uppskattar sin partikollegas övertramp: ”Att vara Israelvän innebär inte att man automatiskt skall ställa sig upp för att försvara allt det som den israeliska nationen tar sig för. Jag kan oavsett vilka skäl som än förelåg inte försvara morgonens insats till sjöss, lika lite som jag kan försvara en martyr som spränger sig själv och en massa israeliska barn på en buss i Tel-Aviv. Jag kan inte försvara övervåldet mot och fosforbomber över Gaza lika lite som jag kan försvara regnet av Qassam-raketer in i Israel.”

Om du föredrar ett mer känslomässigt engagerat fördömande av angreppet rekommenderar jag Mattias Ericsson, Stockholmsvänstern

Vi är många bloggare som är på. Och andra som hävdar att det är försvar. Om Scaber Nestor har rätt är fäet Wykman inte ens bottenrekord, utan en kristdemokrat som visste precis hur det var på båten som hon inte var på.
"Hur fan kan man få det till försvar när de anfaller på internationellt vatten?" frågar sig inte bara världssamvetet, i den mån det ännu finns ett sådant, utan även Vänsterpolitik , bara enstaka bland oss många frågande fundersamma förtvivlade.
Hur fan kan man få det till försvar. Endast blind fanatism kan få någon till det.

Förändring följer

Jag fick en bok i brevlådan. En bok med en underbar titel:
Vårt sätt att leva tillsammans kommer att ändras

Boken är en antologi producerad av tre tankesmedjor: Centrum för marxistiska studier, Tvärdrag och Cogito. Den innehåller bidrag av 34 unga politiska tänkare, ty hur mycket vi än förändras kommer ändå aldrig den tid att komma då någon vill ta med gamla tänkare i antologier.

DN:s recensent sågade boken eftersom alla 34 på något sätt tycks ha missförstått liberalismen.
Men troligen har dessa skribenter gått in för någonting annat viktigt än just att tolka liberalismen. Enligt baksidestexten:
Vad innebär en rödgrön politik? En levande debatt om hur arbetarrörelsens bästa idéer om jämlikhet och solidaritet kan förenas med den gröna rörelsens visioner om hållbarhet och lokal demokrati.

Jag fick boken hemskickad eftersom jag prenumererar på Socialistisk debatt. Det kunde ju du också ha gjort. Som det nu är må du beställa den för en hundring.

Vårt sätt att leva tillsammans kommer att ändras
– vågar vi hoppas på det?

Inte för att jag skrev inlägget själv, men bra ändå

Hur var det nu med gränserna för politiken som jag bloggat om denna vecka? Ledarbloggen har vänligt nog uppmärksammat frågan, och flera synpunkter har inkommit där.
Redan på 70-talet var Ola Magnell en som synpunktade, och i den inspelning jag har till hands är det Marie Bergman som sjunger:

Trötta mamma vagga lilla Lina, dumma mamma du får inte gå
sjung en vals om blommorna och bina, städa mamma, damma och stå på
Inte ger man fan i politiken
för att man e konventionell
Byta blöja läsa gammal saga, Askungen får sin vite prins
kvinnan skulle vinnas och behagas, nog är de rara men de finns
även om de jobbar i fabriken, och ser fram emot en ledig kväll
Det tar tid för seder att försvinna, ila Lina, du som ännu kan
när du vuxit upp och blivit kvinna lever du kanske som en man
som kan ägna tid åt politiken, utan att störas av nåt gnäll
Busa Lina, snusa tummeliten, snart är det kärlek eller kiv
när du slitit färdigt för profiten är du inte längre attraktiv
Ingen kommer undan politiken
för att man e servil och snäll
inte ger man fan i politiken
fast man e trött varenda kväll
Inte ger man fan i politiken
fastän man e konventionell

Magnells härliga låt har inte riktigt det tryck jag skulle önskat i länken här, ty det är en annan Marie. Men i allt väsentligt...!

Är politik skit?

Sätt gränser för politiken, uppmanar såväl Kristdemokraterna som SvD. Kolumnisten har riktigt tagit till sitt hjärta ett avpolitiserande och privatiserande av samhällsfunktionerna, och talar lika litet som någon annan borgare om vad eller vem som ska styra istället – eller fortsätter låtsas att det är du.

Hör bara på detta: ”Hur påverkas - - vårt eget ansvarstagande om vi vänjer oss vid att någon politisk instans ska gripa in i varje läge av tillvaron?” Det kan ju vara en intressant fråga. Rent hypotetiskt. Eftersom inte ens en Kumla-fånge har tvingats vänja sig vid något sådant och ingen heller har förespråkat det. Låt mig peka på en större risk: Hur påverkas vår politiska bildning och vårt rakryggade ställningstagande om vi vänjer oss vid att media utmålar handhavandet av gemensamma samhälleliga angelägenheter som vår personliga fiende?

Skribenten hyllar Hägglunds ståndpunkt om att valfrihet är överordnat jämställdhet, ty det ”säger mycket om vilken syn man har på vem som ska ha den yttersta makten över familjen – politiker eller människor själva”. Som det nu är saknas sannerligen inte dagsaktuella, skrämmande exempel på vad som kan hända när människor tar sig den yttersta makten över sina medmänniskor i familjens hemliga hägn. Bekämpa det och värna barnens rätt till omsorg, istället för att hetsa mot jämställdhetsförslag.

Ännu en KD-formulering: ”Bör den enskildes val motarbetas om utfallet inte blir det politikerna önskade?” Se där, äntligen en intressant fråga! Var går demokratins gränser, när går valfriheten för långt? När bör barnet skyddas mot sina föräldrar? Vilka principer förhandlar vi inte om i en demokrati, vad är det överhuvudtaget möjligt att rösta om?
Tro inte att kolumnen går in på sådana för politiken vitala frågor. Nej politik är skit, det är den mogna ståndpunkten, och att begränsa den är KD:s historiska uppgift
Det skulle vara skrattretande om det inte vore skrämmande.

Glöm för övrigt inte tvånget att välja el, läkare och pensionsfond! Borgerliga politiker har tvångsanslutit dig till den modellen. Mitt enskilda val att få offentlig tandvård motarbetas just av den orsaken att det inte var vad borgerliga politiker önskade. Och när jag tycker att de har fel är det för att de är marknadsfundamentalister - inte för att de är politiker.

Sluta låtsasleka dendär idyllen där lilla jag och familjen sköter oss själva på en marknad som bara vill oss väl.
Politik finns, det är ett verktyg för gemensamt bruk. Att det inte är skit bevisas tyvärr av Alliansens snabba framgångar.

En kommentar från Vänsterpartiet

Betyg eller kunskap?

Nu har den borgerliga regeringen genom två rekordsnabba så kallade utredningar lagt fram sitt förslag om betyg från skolår 6. Inte särskilt överraskande - de har sagt att de ska göra det. Den enda anledningen till att de inte inför betygssättning redan av ettorna är att en rödgrön regering skulle riva upp ett sådant beslut. Borgarna vill absolut inte ha en ny betygsdebatt. De är besatta av att få stämplingen genomförd.
Därför är det inte heller fråga om utredningar av kvalificerad art, det vill säga där underlag samlas in, forskningen konsulteras, argumentation tas fram och slutsatser dras. Denhär regeringen lägger ut beställningsjobb.

Felet med betyg har jag dragit igenom ett otal gånger i diverse debattartiklar:
- de styr undervisningen, den som pedagoger och barn gemensamt ska planera för att nå målen
- de innehåller ingen information som barn och förälder inte tidigare fått
- de ger inga råd för vägen framåt
- de är tämligen godtyckliga
- de kan ha negativ inverkan på barnets självkänsla
- de invaggar föräldern i den falska tron att de fått veta något väsentligt om barnets skolgång
- de utger sig för att mäta kvaliteter som inte kan mätas på det sättet

Bedömning, återkoppling och utvecklande samtal ska äga rum hela skoltiden igenom. På skolorna idag ges personalen fortbildning i bedömarkompetens för att undvika så kallad inflation eller snedvridning på grund av exempelvis kön. På andra skolor uppmuntras barnen att leda förberedda utvecklingssamtal för att ta upp vad de har lyckats med och vilka brister och behov de känner inför sitt arbete. Ännu en metod är portfolion, där barnets skolarbete samlas och utvärderas några gånger om året då framsteg och bakslag förmedlas genom barnets egen text- och bildproduktion. Oavsett hur kvarstår faktum: bedömning, återkoppling och utvecklande samtal ska äga rum hela skoltiden igenom.

Föräldrarna är inte alltid nöjda med samtalen, och en vanlig uppfattning är att föräldrarna vill ha något de känner igen, alltså betyg. Ett alternativ är att ta kritiken mot illa genomförda samtal på allvar och iståndsätta pedagogerna att möta föräldrar och barn på ett sätt som låter kunskapen växa för alla. Det alternativ som Björklund alltid förespråkat är att märka upp barnet med en bokstav eller siffra. Han anser att det är lättare att förstå.
Det säger mest om Björklund, om han anser aktiv dialog vara svårförståelig...

För ett balanserat klargörande, läs de båda forskarna i pedagogik i DN!
Borgarna har aldrig brytt sig om vare sig pedagogik eller forskning, bara om sina egna malätna skolminnen och röstfiske hos osäkra föräldrar.
Socialdemokraterna har aldrig haft någon skolpolitik att tala om.
Det har Vänsterpartiet. Men i betygsfrågan håller vårt parti på att åka dit, där har opinionen urholkat förnuftet.
Det är bara att börja om från början igen.

Samhället finns

Att kristdemokraterna är emot jämställdhet lär väl inte förvåna någon. De anser valfriheten viktigare, och jag vet inte viken pedagogik som skulle få dem att ta in att det egna valet, mer eller mindre fritt, påverkas av såväl ekonomiska som statliga ingrepp. Emil Berg bloggar bra om detta.

Att låtsas som om samhället, dess övergripande strukturer och ett gemensamt ansvar är en medveten strategi från borgarnas sida. Deras vedervärdiga utstötning av fattiga och sjuka skulle aldrig gå hem om de inte lyckades få det att se ut som en lång serie av individuella val och interpersonella relationer.
När kristdemokraterna säger att ”familjen bestämmer” döljer de att det också är låga kvinnolöner och tillfälliga anställningar som bestämmer. När centerungdomen säger att det är du och arbetsgivaren tillsammans som sätter din lön låtsas de bort hela arbetsmarknaden, där starka intressen vill hålla den allmänna lönenivån nere, eller från facklig sida uppe.

Vi är alltid flera inblandade. Att bestämma själv är i ett högt specialiserat, globalt samhälle bakåtsträvarnas utopi. Det som retar mig värst är egentligen inte att alliansen tror på dethär, för det gör de inte. De driver det medvetet för att du och jag ska glömma bort vem som bestämmer. Eller som Olsson betalar skriver: att sudda ut politiken är alliansens enda chans.

Storstad och lycklig gata

Om du inte vet vad du ska rösta på, testa SvD:s valkompass. Gör den mig till vänsterpartist kanske den prickar dig också? Men varning för alla småpartier de tagit med i testet! Mitt andra bästa parti skulle vara Fi. Möjligt, rent åsiktsmässigt, men det skulle inte falla mig in att rösta på ett parti som själva spelar oförstående till sitt partis höger-vänster-ideologis . Alla deras förslag är vänster, men deras förmenta neutralitet kan i värsta fall kan leda till att de drar röster från de rödgröna och medverkar till att de borgerliga tar hem majoriteten i en kommun. Röster på småpartier är oftast bortkastade och ibland till och med farliga.

Risken med att spela neutral beskrivs träffande i bloggen Storstad. Socialdemokraterna har gått på myten om Stockholm som höginkomstparadis och försöker rätta sin politik efter det, vilket gör deras position obegriplig. ”Folk tycker inte illa om oss, de är inte rädda för oss, de är likgiltiga” skriver Storstad. Var rakryggade istället och tala om för väljarna varför det finns ett rödgrönt alternativ och vad det betyder för de fattiga.
- - -

Att komma ihåg hårdfakta om skattesatser och tak i socialförsäkringssystemen och för den delen olika gräsarter tycker jag är nästan omöjligt. Däremot sitter gamla schlagertexter från 60-talet inristade i hjärnan. ”Lyckliga gatan” är en av dem. Den som inte går att glömma sedan syrran och jag sjöng den för full hals i baksätet under långa regniga sommarfärder. Nu när Anna-Lena Löfgren är död kan du lyssna på den här. Med viss klistervarning!

Kulturkamp mot nationalism

Länge emotsedd är öppnandet av Fotografiska i Stockholm. Äntligen ett museum med fotoutställningar i världsklass! Att de redan fått 36000 kontakter på fejsan säger en del om efterfrågan. Annie Leibowitz inviger!

Tycker du konkret rättspoesi låter spännande? Är du upprörd över hur utsatta kvinnor och barn behandlas i det jämlika rätssamhället? Läs då åklagare Ingela Svensons debutbok Mannen har hatten. ”Urkraft ger energi” skriver Hallandsposten i sin recension. En intervju med Svenson om varifrån hon tar sitt ofta mycket skrämmande stoff finns här.

Många kulturevenemang lär det bli under Stockholms stads rojalisthysteri kallad Love (så det rimmar på Ove). Fina arrangemang som skulle kunna spridas jämnt över året brassas nu på inom loppet av ettpar veckor för att demonstrera den ofantliga betydelsen (för affärerna) av att Victoria Bernadotte gifter sig.
"Det är bara en hyllning till kärleken" bortförklarade kommunens företrädare i samband med debaclet med Liljevalchs försök att städsla poeter. Man frågar sig då varför varumärket för kärleken pryds av en krona? Jo, därför att detdär med kärleken visserligen används som hjärteknipande tema, men på hemsidan beskrivs firandet så här: ”Love Stockholm 2010 invigs med det årliga nationaldagsfirandet den 6 juni. Festen fortsätter sedan under två veckor och når sin höjdpunkt i samband med HKH Kronprinsessan Victorias och herr Daniel Westlings bröllop den 19 juni.”

Politik och poesi gillar politik och poesi.
Men firar inte nationaldag.
Och hyllar inte prinsessor.

Det är lite sent nu, men häng på ändå - Haga ska vara park!

Något i det underförstådda runt Greklands kris

Den grekiska krisen ska, som du redan förstått, lösas genom hårda sparpaket. Jag tvivlar inte på att sådana måste till i någon form, men att få mer pengar av EU mot att det nu är EU:s direktiv och räntor som ska följas låter inte som en framgångsväg för landet.
I den mån det finns något land. Eller om det endast återstår en sydösteuropeisk lydstat som tillslut bara har sina öar att sälja.

Det är något i det underförstådda runt Greklands kris som jag starkt ogillar. Vilka hyggliga människor som helst sitter och småskrattar åt hur det går när man ”inte jobbar”. Har de varit i Grekland på semester? Har de någonsin sett en grek som inte jobbar?
Priset för nedlåtande dumhet går till mänskan på tåget som sa att det beror på dendär mañana-kulturen.
Men imorgon heter ávrio på grekiska. Det är på inget vis ett spritt talesätt som betyder att skjuta upp det som ska göras. Om jag alls kan komma på ett allmänt grekiskt uttryck för när något ska göras så är det apops! ikväll!
Fast varför skulle vi som kan svenska behöva hålla reda på sådant, vi som redan vet hur det är.

Därför hajade jag till när någon bemärkt person – Assar Lindbeck? – efterklokt och grötmyndigt sa att EU inte passar för folk söder om Alperna. Yttrandet är precis vad jag väntat på, och väntat länge, eftersom jag vid tiden för den svenska folkomröstningen var övertygad om att EU är ett rasistiskt projekt. Sedan visade det sig att konsolideringen av likatänkadet prioriterades, eftersom EU i allra första hand är ett lönsamhetsprojekt.
Men nu börjar det bli dags att ovan- eller norrifrån ta ställning för eller kanske rentav emot de där människorna som vi förmodar ”inte jobbar”.

Läs Esbati. Han begriper ekonomi, det gör inte jag.
- - -
Men varför skrivs alla bloggar jag länkar till av bara karlar?

Lokalfrågan

Det är inte en gammal tradition att fira skolavslutning i kyrkan. Det är däremot en ganska ny tradition att årligen diskutera saken. Jag skrev vad jag hade att säga förra året och hänvisar i år till Alltid rött alltid rätt.

En fråga i det länkade inlägget är, varför kyrkan förväntas ställa upp med en vacker, dyrbar lokal till sekulära tillställningar? Det kan man fråga sig. Vad jag har förstått tar Svenska Kyrkan sitt uppdrag som folkkyrka på så stort allvar att vi är välkomna vem vi än är och i snart sagt vilket ärende som helst. Det är en vacker tanke - från kyrkans sida.

Det är en egendomlig tanke att slå sig ner i Guds hus utan att bry sig om Gud.
Det är en snål och inte särdeles demokratisk tanke att bygga skolor och rentav hela kommundelar utan en enda samlingslokal.

Skämtsamt, skrämmande eller sexigt går på ett ut

Centerns ungdomsförbund ska utmana socialdemokratin genom att bära grön lösnäsa. Efter detta illdåd måste Sahlin och Wedin snart vara bortskrämda. Clowner är ruskiga. Det finns folk som fått allvarliga barndomstrauman av dem.

I sin kampanj säger centerungdomen att de tror att jag vet hur mycket jag vill jobba och vilken lön jag vill ha. Det stämmer: jag vet precis! Det gör alla andra också. Var och en för sig. I centerungdomarnas värld finns inget samhälle, inga gemensamma intressen varken lokalt eller globalt. Där finns bara JAG. Jag som vet hur jag vill ha det.
Blir det så då?
Nej, för där finns en person till. Arbetsgivaren. Hen och jag ska bestämma tillsammans, säger centerungdomen. Hur får man ihop detta? I deras sköna värld av laglös egoism tänks Chefen överge sin invanda makt och börja fatta beslut två och två. Sannolikt i chock efter att ha hemsökts av gröna näsorna.
Medan verklighetens utsätts för lönefiffel i allt mer självtillräckliga multiföretag.

I filmen Mannen som slutade röka säger kvinnan att hon i sin nikotinabstinens låg med hela norska murarfacket. Centerungdomen nöjer sig inte med små sektioner, de kräver att få ha sex med den samlade kåren av LO, TCO osv.
Den som fortfarande tror att detta går att förstå kan beställa ett presskit.
I linje med centerungdomens språkbruk är det väl samma press-skit som du köper i lösnummer... eller menar de möjligen en liten necessär?
Med en liten men fasaväckande lösnäsa inuti.

Approximationer gör det roligare. Se där någon som kan clownbranschen!

Vårskriket

På morgonen ligger dimman i ridåer över åsarna och sjöarna

I alla hagar är vitsipporna tända mellan grandungar och granitblock

Denhär stackarn dog i vintras. Troligen av tristess. Annars skulle hon ha varit lycklig nu.

Framåt kvällen blir det första grillningen för året

medan björkarna börjar lövas

I döda fåglars sällskap

Våren är sen i år, det förbiflytande åvattnet luktar ännu bara is, inte järn, löv och insjö, och i sluttningen mot ån ligger en stor död svan. Hela långa halsen slingrar i de gula grästorvorna och vingarna är tragiskt och uppgivet utbredda, medan svanens buk är delvis uppäten av något ohygieniskt djur så att där är skum av frostigt blod och tarmar utslängda som grått snokbo.
Den döda svanen är besynnerligt upprörande och jag gnäller om att någon måste ta bort den, för inte vågar jag göra det själv och isåfall hur? Jag antar att man först förser sig med spade och skottkärra... men sedan - hur gör man när det kommer till verkställande?

Ska svanar begravas? eller hystar man ut dem medströms på något ställe där våra barn inte ska bada... så att liket flyter iland där något annat barn ska bada? Dålig idé. Lika dåligt att läggar svanas i soptunnan, den sopsorteringen finns bara inte.
Faktum är: som intellektuell har du inte lärt ett skit om ansvarstagande gravsed för mycket stor fågel.

En dag när jag som vanligt går nedåt ån och kollar vattenståndet, temperaturen och de uppdragna båtarna (och svanen, min fixa idé), kommer två småpojkar paddlande i kanaden­sare och går iland för att upptäcka. Jag frågar om de vill se något äckligt, vilket de på barns nyfikna vis förstås vill, så jga pekar mot kadavret. Pojkarna blir lite skakade och försöker hålla färgen.
- Varför är den död? frågar de.
- Jag vet inte, svarar jag som inte kan förstå varför någon är död.
- Men, vad dog den av?
Nej - även om jag har ett hum om sådant som balettens fonduer och EU:s tjänstedirektiv har jag inte den blekaste aning om vad svanar kan gå sta och dö av, lika litet som jag har löst problemet med vad man gör med dem när de nu har gjort det. Men den ene pojken förmodar: "Den kanske dog av sorg."

Jag drömmer mardrömmar om svanen och överväger att tillbringa sommaren på annan ort hellre än att simma ihop med de parasiter som ätit sig feta på rutten svan, jag har ofrivilliga återblickar på halsen slingrande i gräset och halvt upplösta näbben som blivit myrstack.
Men ettpar veckor senare är liket borta. Någon granne med bättre vetskap och redskap - och det har de flesta av våra grannar - har förbarmat sig över eländet. Kanske körde han upp den på skogen. Där ligger ju avlidna älgar och rävar utan att störa, inte för att jag sett så många men någonstans måste de ju ligga. Utan att störa.

Detta är ingen bildningshistoria. Jag lärde mig ingenting alls till nästa gång. Hanteringen av död svan vet jag lika lite om som förut.
Men på ett inre plan instämmer jag med den lille pojken som tänkte att: den kanske dog av sorg.

Publicerad 060422 som krönika på Estradpoesi

Vinsten mot samhället

Rosenberg är min favoritborgare – om han ens är borgerlig längre, han som idag försöker förklara för DN:s läsare att vinst kan vara en olämplig drivkraft för att erbjuda hög kvalitet på vissa tjänster. Med sedvanlig god smak undviker han att skriva skola-vård-omsorg, men det är bland annat dem han menar med att det finns ett ämne till konflikt mellan vinstintresset och samhällsintresset:
”Mot detta har hävdats att företag som alltför uppenbart låter vinstintresset gå ut över samhällsintresset med tiden förlorar sina offentliga uppdragsgivare och/eller sina offentligfinansierade kunder/patienter/klienter, och att ’marknaden’ därmed korrigerar sig själv. Ett sådant resonemang utgår från att verksamheter som barnomsorg och sjukvård i grunden är produkter på en marknad, vilket de i grunden inte är. Verksamheter som ytterst har till uppgift att upprätthålla grundläggande samhällsfunktioner måste ytterst kunna upprätthållas med andra incitament än ekonomisk vinst.” (min kurs.)

Rosenberg säger visserligen att ekonomiska incitament i många fall är nyckeln till utveckling och förnyelse. Men han räknar inte upp vilka de fallen är. Hans argumentation för alla de andra fallen är alldeles utmärkt. Han kommer också in på vad motreaktionen blir när de privatföretagarna inte sköter sig: mer kontroll...

Som ett rent apropå följer på nästa sida en debattartikel från SEKO:
Naivt att tro att marknaden kan ge alla full postservice.
De tar upp förslaget till ny postlag som lägger alla lösningar hos ”marknaden” och skriver:
”Seko anser att en postlags huvudsakliga funktion bör vara att säkra samhällsservicen. Regeringens förslag verkar i stället ha som huvudmål att öka konkurrensen, vilket framstår som i huvudsak ideologiskt motiverat.”

Den som till äventyrs tänkte avfärda artikeln med att facket talar i eget intresse, kan läsa om sista meningen. De som talar för snäva särintressen är de som skulle vara hela landets regering. De som inte ens kan se till att hela landet får post.

Trams

Såg du ohly i metro? Hur trevligt som helst, men blir det aldrig ett slut på idrottstramset? Finns väl andra folkliga kulturyttringar - schlager, falukorv, lotto, lisbet salander... Folket kräver omväxling!

Vänsterkongress 8: Nu är det slut!

Kongressens sista timmar består av alltmer otåligt röstande och en allt tröttare personal som städar undan. Som avgående programkommissionär hade jag inte längre någon uppgift att fylla, men hann istället med ett samtal med Lars Werner,
tidigare partiledare.

Werner ville få klart för sig hur mina band med släkten Duroj ser ut, och när vi rett ut stamtavlan påminde han om att det var minsann var han och min svärfar Stig Duroj som murade Stockholms Folkets Hus – det ni! Werner kom också väl ihåg Stigs bror Tord, min morbror, som Werner träffade på världsungdomsfestivalen i Rumänien år 1953, alltså tjugotre år innan Tord tog in mig i partiet.
Vi funderade båda över den tid som går och går, men plötsligt frågade Werner:
- Förresten, var det inte jag som begravde Stig?
- Visst gjorde du det, sa jag. Det var jag som begravde Tord.
- Det var som fan! sa Werner.

På så vis fick min sista partikongress inom överskådlig tid en värdig avslutning. Det var som fan! tål att sägas om det mesta jag varit med om hela denna tid vid alla dessa intensiva tillställningar. Många fester var det, och många begravningar har det blivit.

Det värsta var när jag efter bara ettpar mandatperioder röstades ut ur partistyrelsen utan att ha gjort något, bara sågs som en ointressant stockholmare som stod ivägen.
Det mest spännande var omröstningarna om K-et i partinamnet och om feminismen i partiprogrammet. Det ena försvann, det andra kom in.
Det bästa var att jag efter år av arbete dels definierade integration, dels var med om att skriva in även antirasismen i partiprogrammet.
Det dummaste beslutet var när vi råkade förstatliga all jord i ett alltför sent plenum. Beslutet revs upp dagen därpå.
Det roligaste var första gången vi valde Lasse till partiledare.
Det mest påfrestande var när journalisterna klättrade i kursgårdens äppelträd för att få en skymt av en nykter men sänkt Schyman.
Värsta kongressfesten åt vi paj på papptallrik i Södertälje. Den bästa valsade vi i Blå Hallen.
Vassaste mediakritiken var när en kamrat la ifrån sig tidningen med orden: Detdär är inte Aftonbladet. Det är en dödsattest.

Det var det inte. Vänstern lever och har hälsan, men nu får det räcka för min del. Nästa kongress följer jag via obegripliga nyheter.
Det var som fan!

Vänsterkongress 7: Vegetarisk mat, dålig kolumnist och bra politik

Den sista debatt jag hörde denna kongress handlade om stadgar och organisation. Låter det tråkigt? Jaså, men om jag säger demokrati och aktiv medverkan blir det strax lite roligare.
Organisationen är politisk. Metoderna vi använder är till för att öka medlemmarnas inflytande.

Ett förslag som något överraskande gick igenom var att vänsterns arrangemang i fortsättningen ska ha veg-mat som första alternativ och kött som möjligt tillval. Inte mig emot! – säger en som ätit trådig kyckling i tre dagar.

Mörtarna på Aftonbladet har inte nätpublicerat en osedvanligt klantig krönika av Melin. Därför kan jag inte via en länk påtala att hon dels behandlade vänstern med ytliga schabloner (vilket bara är en fråga om god smak, egentligen) och dels inte förstod eller ville förstå vad Josefin Brink sa i sitt anförande om integritet.
Utan länk får du tro mig på mitt ord. Men det ska man aldrig göra, så gå och leta i pappersinsamlingen som är rätta platsen för kolumnen i alla händelser.

Ohlys avslutande tal rockade röven av högerns kasinolirande. Hur många miljoner som privata privata ägare tjänat på att förskolorna i Stockholm slumpats bort och lägenheterna blivit handelsobjekt, det vill du inte veta. Men om du absolut vill, och vill höra en del klokt för övrigt. så finns hela talet här.
Dess sammanfattning var klassiskt enkel: Av var och en efter förmåga, åt var och en efter behov.

Lindahl har bra koll på läget.
Ekot berättar om Sahlins och språkrörens besök.

Vänsterkongress 6: Rödgrönt för hela Sverige

FÖR HELA SVERIGE står det på datorbilden över scenen. Det är 132 dagar kvar till valet, och ”tillsammans är man mindre ensam”, sa Lars Ohly när han inbjöd de rödgröna att ta plats.
De fick en stående ovation.

Sahlin klargjorde att hon avskyr de klyftor som spräcker vårt land. Vi måste klara jobben för att klara välfärden. Vi är tre partier som kompletterar varandra, men en av de saker vi har gemensamt är att vi aldrig under några omständigheter kommer att luta oss mot Sverigedemokraterna.

Oavsett vilken oro man kan hysa för samarbetet är detta en historisk situation. Somliga historiska situationer vill man inte uppleva, men denna hör till dem vi är glada att ha varit med om. ”I dethär fallet är det vår statsminister!” sa Alice Åström (nedan).

Wetterstrand läste en limerick med rimmet regering – rättvisesanering! Eriksson påtalade hur den ekonomiska krisen får borgarna att hoppas på att de ska återfå förtroendet, men ”att införa euron är väl inte det piggaste just nu”. Han var förbluffande rolig och raljerade bitskt med hela Alliansen.

Det kommer inte att bli lätt, framöver. Det kommer inte ens att bli lätt att vinna valet. Men en sak är säker: vi vinner det aldrig om vi funderar över svårigheterna. Alliansen som säljer ut våra tillgångar måste bort. För ett rättvist, hållbart Sverige.

Vänsterkongress 5: Vi har råd att skratta

Sista morgonen i ruggigt Gävle. Festen igår försiggick ute i Gasklockorna där femhundra högljudda personer sjöng och skrek. Skrek i kvardröjande diskussionsdyningar, skrek för att alls höras i den ekande lokalen, eller skrek av skratt åt Ronny Eriksson, kvällens gäst som kom med ståupppkomik och elaka visor i en skön förening av svensk arbetarklass och lite klezmer.

Varför sänds överhuvudtaget A-ekonomi? frågar sig Eriksson. Varje dag ska vi sitta där och titta på staplarna. Finns Nasdaq? Var ligger det? Programmet är inte för ekonomer, de kan redan detdär. Det sänds för oss – men i vems intresse?

En annan Erikssonfråga: De säger att Rosengren sålde Telia till svenska folket, men vem ägde det förut då?
Och dethär med demokratiskt underskott i EU – det är väl demokratiskt överskott det är, sa Eriksson, när man får hålla på och rösta och rösta och rösta, ända tills det blir rätt!
Ett gott skratt förlänger livet. ”Men har vi råd med det?” frågade Eriksson med tanke på en åldrande befolkning utan pensioner.
Igår kväll tog vi oss råd att ha roligt!

Mera skoj: Expressen presenterar våra ministerkandidater.
Och idag ska vi få storbesök i kongresshallen.