I döda fåglars sällskap

Våren är sen i år, det förbiflytande åvattnet luktar ännu bara is, inte järn, löv och insjö, och i sluttningen mot ån ligger en stor död svan. Hela långa halsen slingrar i de gula grästorvorna och vingarna är tragiskt och uppgivet utbredda, medan svanens buk är delvis uppäten av något ohygieniskt djur så att där är skum av frostigt blod och tarmar utslängda som grått snokbo.
Den döda svanen är besynnerligt upprörande och jag gnäller om att någon måste ta bort den, för inte vågar jag göra det själv och isåfall hur? Jag antar att man först förser sig med spade och skottkärra... men sedan - hur gör man när det kommer till verkställande?

Ska svanar begravas? eller hystar man ut dem medströms på något ställe där våra barn inte ska bada... så att liket flyter iland där något annat barn ska bada? Dålig idé. Lika dåligt att läggar svanas i soptunnan, den sopsorteringen finns bara inte.
Faktum är: som intellektuell har du inte lärt ett skit om ansvarstagande gravsed för mycket stor fågel.

En dag när jag som vanligt går nedåt ån och kollar vattenståndet, temperaturen och de uppdragna båtarna (och svanen, min fixa idé), kommer två småpojkar paddlande i kanaden­sare och går iland för att upptäcka. Jag frågar om de vill se något äckligt, vilket de på barns nyfikna vis förstås vill, så jga pekar mot kadavret. Pojkarna blir lite skakade och försöker hålla färgen.
- Varför är den död? frågar de.
- Jag vet inte, svarar jag som inte kan förstå varför någon är död.
- Men, vad dog den av?
Nej - även om jag har ett hum om sådant som balettens fonduer och EU:s tjänstedirektiv har jag inte den blekaste aning om vad svanar kan gå sta och dö av, lika litet som jag har löst problemet med vad man gör med dem när de nu har gjort det. Men den ene pojken förmodar: "Den kanske dog av sorg."

Jag drömmer mardrömmar om svanen och överväger att tillbringa sommaren på annan ort hellre än att simma ihop med de parasiter som ätit sig feta på rutten svan, jag har ofrivilliga återblickar på halsen slingrande i gräset och halvt upplösta näbben som blivit myrstack.
Men ettpar veckor senare är liket borta. Någon granne med bättre vetskap och redskap - och det har de flesta av våra grannar - har förbarmat sig över eländet. Kanske körde han upp den på skogen. Där ligger ju avlidna älgar och rävar utan att störa, inte för att jag sett så många men någonstans måste de ju ligga. Utan att störa.

Detta är ingen bildningshistoria. Jag lärde mig ingenting alls till nästa gång. Hanteringen av död svan vet jag lika lite om som förut.
Men på ett inre plan instämmer jag med den lille pojken som tänkte att: den kanske dog av sorg.

Publicerad 060422 som krönika på Estradpoesi