Vänsterkongress 8: Nu är det slut!

Kongressens sista timmar består av alltmer otåligt röstande och en allt tröttare personal som städar undan. Som avgående programkommissionär hade jag inte längre någon uppgift att fylla, men hann istället med ett samtal med Lars Werner,
tidigare partiledare.

Werner ville få klart för sig hur mina band med släkten Duroj ser ut, och när vi rett ut stamtavlan påminde han om att det var minsann var han och min svärfar Stig Duroj som murade Stockholms Folkets Hus – det ni! Werner kom också väl ihåg Stigs bror Tord, min morbror, som Werner träffade på världsungdomsfestivalen i Rumänien år 1953, alltså tjugotre år innan Tord tog in mig i partiet.
Vi funderade båda över den tid som går och går, men plötsligt frågade Werner:
- Förresten, var det inte jag som begravde Stig?
- Visst gjorde du det, sa jag. Det var jag som begravde Tord.
- Det var som fan! sa Werner.

På så vis fick min sista partikongress inom överskådlig tid en värdig avslutning. Det var som fan! tål att sägas om det mesta jag varit med om hela denna tid vid alla dessa intensiva tillställningar. Många fester var det, och många begravningar har det blivit.

Det värsta var när jag efter bara ettpar mandatperioder röstades ut ur partistyrelsen utan att ha gjort något, bara sågs som en ointressant stockholmare som stod ivägen.
Det mest spännande var omröstningarna om K-et i partinamnet och om feminismen i partiprogrammet. Det ena försvann, det andra kom in.
Det bästa var att jag efter år av arbete dels definierade integration, dels var med om att skriva in även antirasismen i partiprogrammet.
Det dummaste beslutet var när vi råkade förstatliga all jord i ett alltför sent plenum. Beslutet revs upp dagen därpå.
Det roligaste var första gången vi valde Lasse till partiledare.
Det mest påfrestande var när journalisterna klättrade i kursgårdens äppelträd för att få en skymt av en nykter men sänkt Schyman.
Värsta kongressfesten åt vi paj på papptallrik i Södertälje. Den bästa valsade vi i Blå Hallen.
Vassaste mediakritiken var när en kamrat la ifrån sig tidningen med orden: Detdär är inte Aftonbladet. Det är en dödsattest.

Det var det inte. Vänstern lever och har hälsan, men nu får det räcka för min del. Nästa kongress följer jag via obegripliga nyheter.
Det var som fan!