Vinsten mot samhället

Rosenberg är min favoritborgare – om han ens är borgerlig längre, han som idag försöker förklara för DN:s läsare att vinst kan vara en olämplig drivkraft för att erbjuda hög kvalitet på vissa tjänster. Med sedvanlig god smak undviker han att skriva skola-vård-omsorg, men det är bland annat dem han menar med att det finns ett ämne till konflikt mellan vinstintresset och samhällsintresset:
”Mot detta har hävdats att företag som alltför uppenbart låter vinstintresset gå ut över samhällsintresset med tiden förlorar sina offentliga uppdragsgivare och/eller sina offentligfinansierade kunder/patienter/klienter, och att ’marknaden’ därmed korrigerar sig själv. Ett sådant resonemang utgår från att verksamheter som barnomsorg och sjukvård i grunden är produkter på en marknad, vilket de i grunden inte är. Verksamheter som ytterst har till uppgift att upprätthålla grundläggande samhällsfunktioner måste ytterst kunna upprätthållas med andra incitament än ekonomisk vinst.” (min kurs.)

Rosenberg säger visserligen att ekonomiska incitament i många fall är nyckeln till utveckling och förnyelse. Men han räknar inte upp vilka de fallen är. Hans argumentation för alla de andra fallen är alldeles utmärkt. Han kommer också in på vad motreaktionen blir när de privatföretagarna inte sköter sig: mer kontroll...

Som ett rent apropå följer på nästa sida en debattartikel från SEKO:
Naivt att tro att marknaden kan ge alla full postservice.
De tar upp förslaget till ny postlag som lägger alla lösningar hos ”marknaden” och skriver:
”Seko anser att en postlags huvudsakliga funktion bör vara att säkra samhällsservicen. Regeringens förslag verkar i stället ha som huvudmål att öka konkurrensen, vilket framstår som i huvudsak ideologiskt motiverat.”

Den som till äventyrs tänkte avfärda artikeln med att facket talar i eget intresse, kan läsa om sista meningen. De som talar för snäva särintressen är de som skulle vara hela landets regering. De som inte ens kan se till att hela landet får post.