Enligt media finns plötsligt en ”burkafråga”. Det låter inte klokt, är det inte heller. Politiska frågor är kvinnofrigörelse, religionsfrihet och sekularisering. Ett klädesplagg som en majoritet av befolkningen knappast har sett kan inte vara en ”fråga” - ändå delar den frågan svenska folket, säger Expressen.
Svenska folket som måste söka obefintliga arbeten trots att vi är sjuka, svenska folket som styrs av en regering för vilken allt inklusive medicin och kunskap är marknadsvaror, svenska folket som skottar sig igenom en rekordvinter medan vi oroar oss för global uppvärmning - vi är enligt sagda blaska indelade i två läger angående ett klädesplagg, inbegripna i en strid som överhuvudtaget inte skulle ha existerat Expressen förutan.
Det började med Sarkozy i Frankrike och Rasmussen i Danmark, och med sverigedemokrater som säger och gör det väntade, det som står i deras politiska program. Och pang! så har startskottet gått - då kastar sig de stora partierna fram för att få vara med och kladda lite i burkaburken, då kallas det för en brännande debatt, då ordnar Expressen tryckknappsomröstningar.
Det kommer att dyka upp fler skenfrågor som ska dra uppmärksamheten från valet, tro mig. En exotisk kittling och lite kolonialt deltagande duger som förevändning för att hålla folket borta från makt och förtryck, kapitalism och patriarkat, rasism och folkmord, ekologi och miljöhot.
En Kd-kvinna tycker att burka är äckligt och ohygieniskt. Hon tycker inte om att de går och andas i den. Genom att redovisa den repliken förmedlar tidningen att småsinta personliga idiosynkrasier är giltiga argument i styrandet av en modern västerländsk demokrati.
Dessutom flyttar det gränsen för god smak ännu en bit bort från den politiska mediafäktningsarenan.
fredag, januari 29, 2010
onsdag, januari 27, 2010
Förintelsedagen
Ännu en påminnelse om vår skröplighet är Förintelsens minnesdag.
Det finns så få kvar som kan berätta. De överlevande blir allt färre. De som idag har upplevt förintelseåren gjorde det som barn.
Men minnena bleknar inte - de blir värre med tiden, säger Cordelia Edvardson, en av de i Sverige boende överlevarna.
Auschwitz-Birkenau var från början tänkt att likna de många koncentrationsläger som anlagts i Tyskland sedan början av 1930-talet, som Dachau eller Buchenwald. De var uppsamlingsfängelser där politiska motståndare och andra oönskade invånare arbetade, svalt eller straffades ihjäl. Men för att bli av med de människor som för nazisterna var helt onödiga började man avliva dem med gas, först i liten skala i skåpbilar, sedan i förintelseläger som Treblinka, Belzec, Chelmno eller Sobibor dit i huvudsak judar skickades. Dessa ohyggliga ställen var ofta illa skötta - oavsett ur vilken synvinkel - och när de inte kunde hålla uppe tempot i undanskaffandet av offren konstruerade naziregimen den verkliga dödsfabriken. Från 1942 var Auschwitz-Birkenau en inklusive-allt-anläggning: ett högeffektivt, industrialiserat koncentrationsläger, arbetsläger, förintelseläger och krematorium.
En påminnelse om vår skröplighet.
Med det menar jag den mänskliga skräcken för det annorlunda, den mänskliga närheten till våld. Jag menar också passiviteten, blundandet, lögnen, undflyendet, underlåtelsen, fegheten i allt motstånd som aldrig formerats. Liksom vår skröpliga oförmåga att förhindra upprepade folkmord idag.
Våra skröpliga kroppar måste dö, våra röster måste tystna, våra minnen måste upplösas. Det blir färre och färre kvar som vet. Ropen och röken därifrån finns fortfarande, men de skingras. Lidandet blir till historia.
Mänsklighetens mest monumentala mordkonstruktion förfaller, även den. Ett skröpligt byggnadsverk som lutar, ruttnar, dukar under för besökarnas fötter.
Ironiskt nog måste Auschwitz idag restaureras.
Det är avskyvärt att säga: restaurera Auschwitz.
Men det måste göras, för våra skröpliga minnesfunktioners skull.
Minnesfunktioner som måste hålla för och bearbeta också de massmord som skett i vår egen tid.
Grundlig hemsida från minnesplatsen och muséet finns här
Det finns så få kvar som kan berätta. De överlevande blir allt färre. De som idag har upplevt förintelseåren gjorde det som barn.
Men minnena bleknar inte - de blir värre med tiden, säger Cordelia Edvardson, en av de i Sverige boende överlevarna.
Auschwitz-Birkenau var från början tänkt att likna de många koncentrationsläger som anlagts i Tyskland sedan början av 1930-talet, som Dachau eller Buchenwald. De var uppsamlingsfängelser där politiska motståndare och andra oönskade invånare arbetade, svalt eller straffades ihjäl. Men för att bli av med de människor som för nazisterna var helt onödiga började man avliva dem med gas, först i liten skala i skåpbilar, sedan i förintelseläger som Treblinka, Belzec, Chelmno eller Sobibor dit i huvudsak judar skickades. Dessa ohyggliga ställen var ofta illa skötta - oavsett ur vilken synvinkel - och när de inte kunde hålla uppe tempot i undanskaffandet av offren konstruerade naziregimen den verkliga dödsfabriken. Från 1942 var Auschwitz-Birkenau en inklusive-allt-anläggning: ett högeffektivt, industrialiserat koncentrationsläger, arbetsläger, förintelseläger och krematorium.
En påminnelse om vår skröplighet.
Med det menar jag den mänskliga skräcken för det annorlunda, den mänskliga närheten till våld. Jag menar också passiviteten, blundandet, lögnen, undflyendet, underlåtelsen, fegheten i allt motstånd som aldrig formerats. Liksom vår skröpliga oförmåga att förhindra upprepade folkmord idag.
Våra skröpliga kroppar måste dö, våra röster måste tystna, våra minnen måste upplösas. Det blir färre och färre kvar som vet. Ropen och röken därifrån finns fortfarande, men de skingras. Lidandet blir till historia.
Mänsklighetens mest monumentala mordkonstruktion förfaller, även den. Ett skröpligt byggnadsverk som lutar, ruttnar, dukar under för besökarnas fötter.
Ironiskt nog måste Auschwitz idag restaureras.
Det är avskyvärt att säga: restaurera Auschwitz.
Men det måste göras, för våra skröpliga minnesfunktioners skull.
Minnesfunktioner som måste hålla för och bearbeta också de massmord som skett i vår egen tid.
Grundlig hemsida från minnesplatsen och muséet finns här
måndag, januari 25, 2010
I sann mening moderat feminism
Moderaterna hämtar stöd i feminismen! utropar SvD överraskat. Nåja, visst är det glädjande att manspartiet framför andra har insett om den löneskillnad som bärs upp av en könsmaktordning i sin mun, men när det kommer till insatserna vill de helst vänta och se.
Framförallt vill de inte påverka de privata arbetsgivarna, endast de offentliga. Så med tanke på den takt i vilken Moderaterna säljer ut offentlig verksamhet kommer de snart att vara av med hela arenan för hypotetisk förändring!
Undrar också hur det blir med genomslaget för ”jämställdhetsmärkning” av förskola-skola, ett helt nytt moderat intresse. Allianskompisarna i Kd brukar få vinterkräksjuka i falsett så fort ordet genus nämns, så kan det inte vara frågan om att pedagogerna ska utsätta barnen för någon som helst påverkan - annat än den hegemoniska, förstås. Kanske blir det premium till skolor där pojkar lyckats bli lika duktiga som flickorna. Eller så...
Enligt Alliansfrittsverige har DN genomfört webbenkäten ”Vad skulle få dig att rösta på S i nästa val?” Alternativen var att antingen ”Wanja”, Sahlin eller båda avgår, eller ingenting. Jag har inte funnit enkäten på webben, men om uppgiften stämmer är det en oanständig brist på omdöme ifråga om humor och politik som kompenseras med kvinnohat.
Vad skulle få dig att rösta på Moderaterna? Att de markerar feminism?
Den frågan är åtminstone politisk.
Uppföljning: Rejält politisk är också Claes Borgström i sin kommentar till den plötsligt påkomna feminismen inom M. Han kramar nästan ihjäl deras nya insikter och väntar bara på - åtgärderna!
Framförallt vill de inte påverka de privata arbetsgivarna, endast de offentliga. Så med tanke på den takt i vilken Moderaterna säljer ut offentlig verksamhet kommer de snart att vara av med hela arenan för hypotetisk förändring!
Undrar också hur det blir med genomslaget för ”jämställdhetsmärkning” av förskola-skola, ett helt nytt moderat intresse. Allianskompisarna i Kd brukar få vinterkräksjuka i falsett så fort ordet genus nämns, så kan det inte vara frågan om att pedagogerna ska utsätta barnen för någon som helst påverkan - annat än den hegemoniska, förstås. Kanske blir det premium till skolor där pojkar lyckats bli lika duktiga som flickorna. Eller så...
Enligt Alliansfrittsverige har DN genomfört webbenkäten ”Vad skulle få dig att rösta på S i nästa val?” Alternativen var att antingen ”Wanja”, Sahlin eller båda avgår, eller ingenting. Jag har inte funnit enkäten på webben, men om uppgiften stämmer är det en oanständig brist på omdöme ifråga om humor och politik som kompenseras med kvinnohat.
Vad skulle få dig att rösta på Moderaterna? Att de markerar feminism?
Den frågan är åtminstone politisk.
Uppföljning: Rejält politisk är också Claes Borgström i sin kommentar till den plötsligt påkomna feminismen inom M. Han kramar nästan ihjäl deras nya insikter och väntar bara på - åtgärderna!
söndag, januari 24, 2010
Den spännande representativiteten
Med en idiotisk artikel gör tidskriften Fokus sitt bästa att öka på politikerföraktet. Det handlar om hur politiska partier upprättar sina valsedlar.
”Partierna struntar i medlemmarna och trixar med riksdagslistorna” skriver Fokus. Som exempel tar de upp en valkrets som bröt mot stadgarna under kuppartade former, ett föraktligt hanterande som ingen någonsin har förespråkat som organisationsmodell.
Men när stadgarna följs, vilket är det vanliga, brukar förfarandet kallas legitimt – en flagrant skillnad mot stadgebrott som Fokus inte tycks ha observerat.
De flesta partier håller sig med någon form av förberedande kommitté för att lämna förslag till en lista som sedan en konferens av valda ombud röstar om. Den arbetsgången ser Fokus som toppstyrning och kontroll. Med idealet ”demokratisk mönsterorganisation” konstaterar tidskriften att de politiska partierna ”inte släpper ifrån sig allt för mycket makt till gräsrötterna”.
Den representativa demokratin är spridd över stora delar av världen. Den är ett stundom högst irriterande styrelseskick, men människor som styrs godtyckligt av självutnämnda potentater brukar vara beredda att dö för det. Fokus å sin sida tycks hävda någon sorts direkt deltagardemokrati. En modell som kan fungera i små eller löst sammanhållna enheter, men som är svårhanterlig i stora idéburna organisationer med sikte på att styra landet. Inte omöjlig, dock. Det parti som vill försöka sig på direktdemokrati kan ändra sin stadga och sätta igång, men hittills har ingen hittat någon sådan metod som fungerar utan godtycke eller popularitetstävling.
Att sätta samman en lista med några väl förankrade personer är svårt, i synnerhet som den ska uppvisa individuell kompetens och inomgruppslig mångfald. Det går åt timmar, nätter, telefonkedjor, intervjuer och kompromisser, och det enda Fokus har rätt i är att man ofta blir osams under tiden. Utgången är så viktig - dels för de inblandade men i någon mån också för Sverige.
Om tidningen hade velat skildra den processen med dess styrkor och svagheter hade det varit intressant läsning i demokratins tjänst, underlättande förståelsen av komplexa sammanhang. Det som händer på insidan av politiska partier och andra intresserföreningar är mer spännande än folk vanligen tror, dock inte på det sätt som det vanligen serveras. ”Hot, bråk, fula knep, maktkamp.” Denna enkla vinkling valde Fokus.
Maktkamp är vad det är. Därför är det viktigt och fascinerande. Men media väljer att använda sin den makt de redan har till att förringa och fördumma.
”Partierna struntar i medlemmarna och trixar med riksdagslistorna” skriver Fokus. Som exempel tar de upp en valkrets som bröt mot stadgarna under kuppartade former, ett föraktligt hanterande som ingen någonsin har förespråkat som organisationsmodell.
Men när stadgarna följs, vilket är det vanliga, brukar förfarandet kallas legitimt – en flagrant skillnad mot stadgebrott som Fokus inte tycks ha observerat.
De flesta partier håller sig med någon form av förberedande kommitté för att lämna förslag till en lista som sedan en konferens av valda ombud röstar om. Den arbetsgången ser Fokus som toppstyrning och kontroll. Med idealet ”demokratisk mönsterorganisation” konstaterar tidskriften att de politiska partierna ”inte släpper ifrån sig allt för mycket makt till gräsrötterna”.
Den representativa demokratin är spridd över stora delar av världen. Den är ett stundom högst irriterande styrelseskick, men människor som styrs godtyckligt av självutnämnda potentater brukar vara beredda att dö för det. Fokus å sin sida tycks hävda någon sorts direkt deltagardemokrati. En modell som kan fungera i små eller löst sammanhållna enheter, men som är svårhanterlig i stora idéburna organisationer med sikte på att styra landet. Inte omöjlig, dock. Det parti som vill försöka sig på direktdemokrati kan ändra sin stadga och sätta igång, men hittills har ingen hittat någon sådan metod som fungerar utan godtycke eller popularitetstävling.
Att sätta samman en lista med några väl förankrade personer är svårt, i synnerhet som den ska uppvisa individuell kompetens och inomgruppslig mångfald. Det går åt timmar, nätter, telefonkedjor, intervjuer och kompromisser, och det enda Fokus har rätt i är att man ofta blir osams under tiden. Utgången är så viktig - dels för de inblandade men i någon mån också för Sverige.
Om tidningen hade velat skildra den processen med dess styrkor och svagheter hade det varit intressant läsning i demokratins tjänst, underlättande förståelsen av komplexa sammanhang. Det som händer på insidan av politiska partier och andra intresserföreningar är mer spännande än folk vanligen tror, dock inte på det sätt som det vanligen serveras. ”Hot, bråk, fula knep, maktkamp.” Denna enkla vinkling valde Fokus.
Maktkamp är vad det är. Därför är det viktigt och fascinerande. Men media väljer att använda sin den makt de redan har till att förringa och fördumma.
fredag, januari 22, 2010
Barnsonaten
Idag begravdes Arvid Rundberg. Klassresenären, arbetarförfattaren, partikamraten och marinhistorikern gick vidare under en högtid av visor och saxofonspel.
Rundberg skrev reportage, romaner och biografi. När sviten av arbetarmemoarer kom ut under 70-talet – en svensk, en tysk, en engelsk och en rysk arbetare intervjuade och ärligt redovisade – läste jag böckerna och blev djupt imponerad.
Långt senare mötte jag Arvid, som inte alls blev lika imponerad av att det enda i hans författarskap som jag tagit till mig var reportageböckerna. Ty en författare blir aldrig någonsin nöjd.
Det finns till och med nobelpristagare som sneglar misstänksamt och muttrar att nåja, det kom väl lite sent påkallat i mitt fall, va!
Stingsligheten är författarens yrkesskada. Att någon skriver bättre, det är uthärdligt. Det är yrke. Såklart att någon jävel skriver bättre! Men att en person som man känner och gillar ändå föredrar andra författare, det kliar och svider.
Ännu senare vågade jag tillstå att Rundbergs mästerverk enligt min mening är Barnsonaten; en kort biografi över en uppväxt i ett musikaliskt men fascistiskt hem. Denna utsökta lilla bok doftar av Mozart och Stockholm och, förstås, av saxofon.
Musiken bar Rundberg alltid med sig. Han inte bara skrev, han spelade också. När han fick tråkigt på fester gick han in och slog några bluesackord på pianot. Cognacen dröp, röken flöt, kamrater talade, händelser utspelades eventuellt, allt till mullrande basgångar och hans habila b7or som stundom var där, stundom på väg annorledes.
Mozart själv antog att en av hans pianosonater i c-dur är enkel nog för ett barn. Själv ett barn i musiken kom jag aldrig längre än till just det stycket, och idag tänker jag på Rundbergs bok varenda gång jag spelar barnsonaten. Så kommer jag att tänka sålänge jag är kvar här framför ett jordiskt tangentbord, oavsett sorten.
På så vis har den odödlige Mozart levandegjort den dödlige Rundberg.
På så vis går det mest värdefulla i återbruk.
Rundbergs böcker får du läsa själv. Här återger jag endast ett muntligt yttrande som Arvid fällde när vi, ett gäng kamrater och vänner, hade festat oss igenom en Ålands-kryssning och närmade oss hemmahamnen Stockholm. Som centrum i vårt lätt bedagade sällskap slog Arvid ut med armarna mot välkomnande pastellhimlar och beboeliga taksiluetter och sa:
- Vad denhär stan behöver, är lite mer ömhet.
Det var inte allvar, inte heller ironi. Kanhända var det både-och. I alla kanhändelser var det en ytterst rundbergsk sammanfattning av Återkomsten till Staden. En sådan händelse som Bellman skulle ha lyckliggjort lika bra, fast i åtta verser.
Ibland har prosaisterna fördel och slår in det bättre. Ibland, i dessa exceptionellt för prosaister färglagda ögonblick.
Jag är glad att Rundberg hade öga och öra för prosaisternas ögonblick. Men ingen kommer att tala om det för honom. Dels för att han är död. Dels för att ingen recension någonsin kan bli så bra som den recension vi önskade.
Därför lånar jag Nawal el-Sadawis ord:
"Den enda belöningen för en författare är att kunna skriva bra"
Rundberg skrev reportage, romaner och biografi. När sviten av arbetarmemoarer kom ut under 70-talet – en svensk, en tysk, en engelsk och en rysk arbetare intervjuade och ärligt redovisade – läste jag böckerna och blev djupt imponerad.
Långt senare mötte jag Arvid, som inte alls blev lika imponerad av att det enda i hans författarskap som jag tagit till mig var reportageböckerna. Ty en författare blir aldrig någonsin nöjd.
Det finns till och med nobelpristagare som sneglar misstänksamt och muttrar att nåja, det kom väl lite sent påkallat i mitt fall, va!
Stingsligheten är författarens yrkesskada. Att någon skriver bättre, det är uthärdligt. Det är yrke. Såklart att någon jävel skriver bättre! Men att en person som man känner och gillar ändå föredrar andra författare, det kliar och svider.
Ännu senare vågade jag tillstå att Rundbergs mästerverk enligt min mening är Barnsonaten; en kort biografi över en uppväxt i ett musikaliskt men fascistiskt hem. Denna utsökta lilla bok doftar av Mozart och Stockholm och, förstås, av saxofon.
Musiken bar Rundberg alltid med sig. Han inte bara skrev, han spelade också. När han fick tråkigt på fester gick han in och slog några bluesackord på pianot. Cognacen dröp, röken flöt, kamrater talade, händelser utspelades eventuellt, allt till mullrande basgångar och hans habila b7or som stundom var där, stundom på väg annorledes.
Mozart själv antog att en av hans pianosonater i c-dur är enkel nog för ett barn. Själv ett barn i musiken kom jag aldrig längre än till just det stycket, och idag tänker jag på Rundbergs bok varenda gång jag spelar barnsonaten. Så kommer jag att tänka sålänge jag är kvar här framför ett jordiskt tangentbord, oavsett sorten.
På så vis har den odödlige Mozart levandegjort den dödlige Rundberg.
På så vis går det mest värdefulla i återbruk.
Rundbergs böcker får du läsa själv. Här återger jag endast ett muntligt yttrande som Arvid fällde när vi, ett gäng kamrater och vänner, hade festat oss igenom en Ålands-kryssning och närmade oss hemmahamnen Stockholm. Som centrum i vårt lätt bedagade sällskap slog Arvid ut med armarna mot välkomnande pastellhimlar och beboeliga taksiluetter och sa:
- Vad denhär stan behöver, är lite mer ömhet.
Det var inte allvar, inte heller ironi. Kanhända var det både-och. I alla kanhändelser var det en ytterst rundbergsk sammanfattning av Återkomsten till Staden. En sådan händelse som Bellman skulle ha lyckliggjort lika bra, fast i åtta verser.
Ibland har prosaisterna fördel och slår in det bättre. Ibland, i dessa exceptionellt för prosaister färglagda ögonblick.
Jag är glad att Rundberg hade öga och öra för prosaisternas ögonblick. Men ingen kommer att tala om det för honom. Dels för att han är död. Dels för att ingen recension någonsin kan bli så bra som den recension vi önskade.
Därför lånar jag Nawal el-Sadawis ord:
"Den enda belöningen för en författare är att kunna skriva bra"
torsdag, januari 21, 2010
En kvart till historien
Läste just En bädd av dun, livet vid Gustaf III:s hov, av Christopher O’Regan. En medioker bok som dock berättar en del för mig nytt om den förtjusande kungen och hans hovliv och desto mer om avskrädet runt hans slott. Det är lätt att förstå att esteten Gustaf längtade till fräschare nejder, så som Drottningholm på Ekerö eller Haga i Solna.
Enligt O’Regan var Haga helt olikt det teatraliskt flärdfulla Drottningholm eller det hysteriskt lismande hovet vid Stockholms slott. Haga var platsen dit en sorgsen och ensam, stundom dödshotad ledare drog sig tillbaka för att i helst manligt sällskap äta gott, vandra i naturen och spela sällskapsspel framför brasan.
Haga var platsen där Gustaf III lät bygga en utsökt paviljong och påbörjade ett palats där bara grunden blev lagd. O’Regan återger intrycken från en spansk besökare på Haga som helt betagen skrev i sin dagbok att få ställen i naturen var vackrare och mer pittoreska än denna, vars fördel också var att parken låg så nära staden samtidigt som den var avskild från allt buller.
Detta håller än idag, när E4 löper tätt förbi Hagaparken. På motorleden går buss 515, och det tar inte mer än en kvart från Odenplan till Haga grindar. Tar du tunnelbanelinje 11 till Solna centrum går du till Haga på samma tid.
I bokens slutord skildrar O’Regan Haga om hösten ”när solbadare och grillfantaster krupit i ide”. Det är då han upplever ”en historiens andedräkt, en hälsning från det förgångna”. Och avslutar: ”Då är Haga den allra vackraste plats jag känner till.”
Inför framtiden hoppas jag att fler än spanska diplomater får njuta av denna den vackraste plats storstaden kan erbjuda. På Gustaf III:s tid var domänerna givetvis avspärrade. Hur blir det under Victoria den förstas tid?
Storstaden bröllopsjublar. Precis likt det lismande hovlivet.
Vem sjunger likt Bellman för Haga, för fjärilar och frisbee över pelousen?
Det finns en namnlista för oss som vill att Haga ska vara park. Du kan skriva på!
Enligt O’Regan var Haga helt olikt det teatraliskt flärdfulla Drottningholm eller det hysteriskt lismande hovet vid Stockholms slott. Haga var platsen dit en sorgsen och ensam, stundom dödshotad ledare drog sig tillbaka för att i helst manligt sällskap äta gott, vandra i naturen och spela sällskapsspel framför brasan.
Haga var platsen där Gustaf III lät bygga en utsökt paviljong och påbörjade ett palats där bara grunden blev lagd. O’Regan återger intrycken från en spansk besökare på Haga som helt betagen skrev i sin dagbok att få ställen i naturen var vackrare och mer pittoreska än denna, vars fördel också var att parken låg så nära staden samtidigt som den var avskild från allt buller.
Detta håller än idag, när E4 löper tätt förbi Hagaparken. På motorleden går buss 515, och det tar inte mer än en kvart från Odenplan till Haga grindar. Tar du tunnelbanelinje 11 till Solna centrum går du till Haga på samma tid.
I bokens slutord skildrar O’Regan Haga om hösten ”när solbadare och grillfantaster krupit i ide”. Det är då han upplever ”en historiens andedräkt, en hälsning från det förgångna”. Och avslutar: ”Då är Haga den allra vackraste plats jag känner till.”
Inför framtiden hoppas jag att fler än spanska diplomater får njuta av denna den vackraste plats storstaden kan erbjuda. På Gustaf III:s tid var domänerna givetvis avspärrade. Hur blir det under Victoria den förstas tid?
Storstaden bröllopsjublar. Precis likt det lismande hovlivet.
Vem sjunger likt Bellman för Haga, för fjärilar och frisbee över pelousen?
Det finns en namnlista för oss som vill att Haga ska vara park. Du kan skriva på!
tisdag, januari 19, 2010
Avskaffa stupstocken
De rödgröna har presenterat sitt förslag till förbättrad sjukförsäkring där den nya ”stupstocken” efter 550 dagar avskaffas. Med en ny regering ska statliga resurser satsas i en rehabiliteringsfond så att människor verkligen får tillgång till rehabiliterande insatser. Den sjuka ska få aktiva insatser under hela sjukskrivningen vilket ska stämmas av med jämna mellanrum, och det ska bli möjligt att studera på deltid under sin sjukskrivning för den som klarar av och behöver det. Mindre stelbenta regler, och bättre hälsa!
Bäst i den rödgröna artikeln var en bisats om hur de sjuka idag prövas ”mot en fiktiv arbetsmarknad”. De borgerligas moralistiska regler om hur mycket du måste arbeta skulle vara rimliga om det vore skriande behov av vilka två armar och ben som helst på arbetsmarknaden - om arbetsgivarna tävlade om de sökande, om studenterna slets från högskolan för att omedelbart sättas i för landet lönsam verksamhet, om pensionärerna kom tillbaka några timmar om dagen för att med gemensamma krafter höja produktionen.
Men den arbetsmarknaden är fiktiv.
Det är inte lätt att fuska till sig en anställning som om man vore frisk, när välutbildade entusiastiska individer skinande av hälsa står långt före i kön.
Bäst i den rödgröna artikeln var en bisats om hur de sjuka idag prövas ”mot en fiktiv arbetsmarknad”. De borgerligas moralistiska regler om hur mycket du måste arbeta skulle vara rimliga om det vore skriande behov av vilka två armar och ben som helst på arbetsmarknaden - om arbetsgivarna tävlade om de sökande, om studenterna slets från högskolan för att omedelbart sättas i för landet lönsam verksamhet, om pensionärerna kom tillbaka några timmar om dagen för att med gemensamma krafter höja produktionen.
Men den arbetsmarknaden är fiktiv.
Det är inte lätt att fuska till sig en anställning som om man vore frisk, när välutbildade entusiastiska individer skinande av hälsa står långt före i kön.
måndag, januari 18, 2010
Varför känner jag mig inte överraskad?
De utsålda apoteken leder till högre priser. Inte en källa till överraskning precis.
Först försvann pluskundkortet, det som gav poäng för varje mascara och nikontintuggummi du köpte. Bonussystemet måste skrotas eftersom det skulle kunna utgöra konkurrensfördel för Apoteksbolaget. De nya företagen hade ju inte någon upparbetad kundkrets!
Det borde verkligen inte ha kommit överraskande för någon att nya fräscha uppstickare saknar det erfarna, välrenommerade företagets kontaktnät. Själva vitsen med en utmaning är väl att försöka locka över kunderna. Ännu bättre pluskort hade varit en idé. Men risken är då att lite vinstpromille glider ner i kundens fickor, så att helt fel grupp skulle gynnas av reformen.
Inne på mitt sålda apotek frågade jag vart de nu rekommenderar mig att gå. Spolingen jag vände mig till hade nya logon på bröstet och var lojal med den. Det enda han visste var att det på nya apoteket blir mycket fler varor att köpa!
Överraskad, någon? Inte bättre varor, billigare varor eller miljösäkra varor. Det ska bli fler varor, mer affärer, högre omsättning, grällare reklam, stressigare valmöjligheter.
Men vem vill ha fler huvudvärkstabletter? Man kan inte ta fler än de man tar. Avregleringen av apoteket är möjligen ett sätt att öka huvudvärken nu när den blir lönande.
Därför vill jag handla på ett apotek i offentlig drift. Men spolingen förstod inte vad jag talade om.
Det var i någon mån överraskande.
Så fort trodde jag inte att det gick.
Se också Alliansfritt Sverige
Först försvann pluskundkortet, det som gav poäng för varje mascara och nikontintuggummi du köpte. Bonussystemet måste skrotas eftersom det skulle kunna utgöra konkurrensfördel för Apoteksbolaget. De nya företagen hade ju inte någon upparbetad kundkrets!
Det borde verkligen inte ha kommit överraskande för någon att nya fräscha uppstickare saknar det erfarna, välrenommerade företagets kontaktnät. Själva vitsen med en utmaning är väl att försöka locka över kunderna. Ännu bättre pluskort hade varit en idé. Men risken är då att lite vinstpromille glider ner i kundens fickor, så att helt fel grupp skulle gynnas av reformen.
Inne på mitt sålda apotek frågade jag vart de nu rekommenderar mig att gå. Spolingen jag vände mig till hade nya logon på bröstet och var lojal med den. Det enda han visste var att det på nya apoteket blir mycket fler varor att köpa!
Överraskad, någon? Inte bättre varor, billigare varor eller miljösäkra varor. Det ska bli fler varor, mer affärer, högre omsättning, grällare reklam, stressigare valmöjligheter.
Men vem vill ha fler huvudvärkstabletter? Man kan inte ta fler än de man tar. Avregleringen av apoteket är möjligen ett sätt att öka huvudvärken nu när den blir lönande.
Därför vill jag handla på ett apotek i offentlig drift. Men spolingen förstod inte vad jag talade om.
Det var i någon mån överraskande.
Så fort trodde jag inte att det gick.
Se också Alliansfritt Sverige
söndag, januari 17, 2010
fredag, januari 15, 2010
Tack, Rostsverige!
En av de vackraste, mest tankeväckande bloggarna är nedlagd – Rostsverige. Den ligger kvar på nätet, så du kan ännu forska dig igenom deras lager av utmärkta foton med underfundiga texter från en lång rad av vårt lands halvstora tätorter.
Rostsverige funderade över rekordåren, framstegs- och teknikoptimismen, marknadskrafterna och de oundvikliga nedläggningarna. Där fanns besvikelse och uppkäftighet och saknaden av det gemensamma byggandet av gemensam välfärd.
Kalla det industri- och folkhemsnostalgi om du vill – men jag vet inte varför det skulle vara nostalgiskt att drabbas av lätt överraskning när en livskraftig ort med goda arbetstillfällen slås ut inom loppet av tjugo år.
Hela landet ska kunna bärga sin försörjning. Om det är en utopi – om den enda vägen är att trycka ihop befolkningen i några nogsamt projekterade affärsregioner – då närmar vi oss Guillous dystopi; att ettpar-tre stora företag kan förorsaka jordens undergång om den är det mest lönsamma. Här några foton som en sista hälsning till en fantastisk blogg. Leve Rostsverige!
Apoteket har tagit ned skylten
Butikerna på bruket slår igen
Kiosken där jag köpte kola som barn verkar ha kolat av
Rostsverige funderade över rekordåren, framstegs- och teknikoptimismen, marknadskrafterna och de oundvikliga nedläggningarna. Där fanns besvikelse och uppkäftighet och saknaden av det gemensamma byggandet av gemensam välfärd.
Kalla det industri- och folkhemsnostalgi om du vill – men jag vet inte varför det skulle vara nostalgiskt att drabbas av lätt överraskning när en livskraftig ort med goda arbetstillfällen slås ut inom loppet av tjugo år.
Hela landet ska kunna bärga sin försörjning. Om det är en utopi – om den enda vägen är att trycka ihop befolkningen i några nogsamt projekterade affärsregioner – då närmar vi oss Guillous dystopi; att ettpar-tre stora företag kan förorsaka jordens undergång om den är det mest lönsamma. Här några foton som en sista hälsning till en fantastisk blogg. Leve Rostsverige!
Apoteket har tagit ned skylten
Butikerna på bruket slår igen
Kiosken där jag köpte kola som barn verkar ha kolat av
Men Folkets hus är ännu inte stängt. Med avflagad neon kör de ungdomsverksamhet
Dyster läsning om alls
Det politiska bloggandet är inte lika roligt när det inskränks till länkförmedling. Mer än en gång klickar jag på lovande rubriker bara för att mötas av en länk. Visst, det är som att ha en pressklipptjänst. Någon som har utblicken sprider sina fynd vidare. Men jag saknar själva läsningen, bloggarens ståndpunkt och formuleringar.
Men med tanke på hur få läsare jag ändå har, varför anstränga sig?
Dyster läsning hos Fotolasse om maktkoncentration och likriktning
"Plötsligt har vi alltså en ny utrikesminister. På ett sätt som inte ägt rum sedan den allmänna rösträttens införande. För inget val har ju ägt rum - ingen sida har besegrats. Hur fiktivt valet i en parlamentarisk demokrati än kan kännas är det ju en viktig sak att det åtminstone finns två sidor. Men i EU finns det oftast bara en sida. Den har nu vunnit."
Flammans ledare om Europas utrikesminister med uppgift att gentemot resten av världen bevaka europeiska intressen
Privatbloggandet har jag hittills inte ägnat mig åt. Men om så önskas ställer jag förstås upp:
Imorse åt jag frukost, mina nya byxor är fina, tvättstugan är undermålig, idag är det fredag och nu blir det reklaminslag:
Läs SvD, den är ganska bra.
Vad gör man inte för publiken så säg.
Men med tanke på hur få läsare jag ändå har, varför anstränga sig?
Dyster läsning hos Fotolasse om maktkoncentration och likriktning
"Plötsligt har vi alltså en ny utrikesminister. På ett sätt som inte ägt rum sedan den allmänna rösträttens införande. För inget val har ju ägt rum - ingen sida har besegrats. Hur fiktivt valet i en parlamentarisk demokrati än kan kännas är det ju en viktig sak att det åtminstone finns två sidor. Men i EU finns det oftast bara en sida. Den har nu vunnit."
Flammans ledare om Europas utrikesminister med uppgift att gentemot resten av världen bevaka europeiska intressen
Privatbloggandet har jag hittills inte ägnat mig åt. Men om så önskas ställer jag förstås upp:
Imorse åt jag frukost, mina nya byxor är fina, tvättstugan är undermålig, idag är det fredag och nu blir det reklaminslag:
Läs SvD, den är ganska bra.
Vad gör man inte för publiken så säg.
tisdag, januari 12, 2010
Till minne av Miep Gies
Miep Gies dog, hundra år gammal.
I sin ungdom var hon kontorist på en marmeladfabrik. Det var hennes uppskattade arbetsgivare som bad henne att med största risk för liv och säkerhet ställa upp och försöka rädda två familjer från etnisk rensning.
Gies fuskade med ransoneringskort och svarta-börs-affärer. Hon smög och ljög och teg inför polis och militär och skötte sitt dagliga jobb i ständig oro för att ljud eller ljus skulle avslöja gömstället. Om nätterna låg hon vaken med ångest under flyganfall och bortforsling av människor. Efter jobbet gick hon upp på vinden och tog emot tunga personliga förtroenden och instängdhetens fasa från skyddslingarna, som ivrigt krävde henne på nyheter samtidigt som hon försökte skona dem från att höra de värsta vedervärdigheterna.
Under två år bar hon och hennes make denna psykiska press - endast för att tvingas konstatera att det inte räckte till. Familjerna Frank och van Daan hämtades av Gestapo i augusti 1944.
Gies hittade Anne Franks dagboksanteckningar och gav dem till fadern som var den ende av de gömda som överlevde vintern i koncentrationsläger.
Hon plågades resten av sitt liv av känslan av att ha misslyckats, inte ha gjort tillräckligt. Som om en ensam kvinna kunde övervinna nazismens terror och utrotning.
Miep Gies var en enastående människa. En alldeles vanlig människa som gjorde det hon tyckte var rätt. Nu är hon borta efter ett långt och intensivt liv.
Läs här på svenska.
Läs hennes minnen som hon själv har berättat dem!
I sin ungdom var hon kontorist på en marmeladfabrik. Det var hennes uppskattade arbetsgivare som bad henne att med största risk för liv och säkerhet ställa upp och försöka rädda två familjer från etnisk rensning.
Gies fuskade med ransoneringskort och svarta-börs-affärer. Hon smög och ljög och teg inför polis och militär och skötte sitt dagliga jobb i ständig oro för att ljud eller ljus skulle avslöja gömstället. Om nätterna låg hon vaken med ångest under flyganfall och bortforsling av människor. Efter jobbet gick hon upp på vinden och tog emot tunga personliga förtroenden och instängdhetens fasa från skyddslingarna, som ivrigt krävde henne på nyheter samtidigt som hon försökte skona dem från att höra de värsta vedervärdigheterna.
Under två år bar hon och hennes make denna psykiska press - endast för att tvingas konstatera att det inte räckte till. Familjerna Frank och van Daan hämtades av Gestapo i augusti 1944.
Gies hittade Anne Franks dagboksanteckningar och gav dem till fadern som var den ende av de gömda som överlevde vintern i koncentrationsläger.
Hon plågades resten av sitt liv av känslan av att ha misslyckats, inte ha gjort tillräckligt. Som om en ensam kvinna kunde övervinna nazismens terror och utrotning.
Miep Gies var en enastående människa. En alldeles vanlig människa som gjorde det hon tyckte var rätt. Nu är hon borta efter ett långt och intensivt liv.
Läs här på svenska.
Läs hennes minnen som hon själv har berättat dem!
måndag, januari 11, 2010
Vart ska Moderaterna leda oss?
Moderaten Schlingmann skriver om morgondagens utmaningar. Eller, vilka vackra ord ska hjälpa högern vinna ett val till? Mycket allvar och framtid är det. Moderaterna har inte svalt populistmyten att vanligt folk bara vill prata om sitt eget kvarter och det hedrar dem. Men när Schlingmann inskärper att politikerna har en ”skyldighet att berätta vilket Sverige vi vill se”, lever han inte upp till sina egna krav.
Frihet är åtminstone det viktigaste, och det är bra. Jag gillar frihet och börjar genast fundera på hur den ska utformas, vad den ska inrymma, vilka som ska omfattas av den - men det berättar inte Schlingmann. Jo, han vill se likhet nför lagen. Tänker han ta itu med diskrimineringen? Framgår inte.
Arbete ger frihet! Nåja, så säger inte Schlingmann. Men han är tydlig med att alla som kan arbeta också ska göra det. Givetvis - men hur det ska uppstå arbeten som alla kan utföra aktar han sig för att tala om.
Sålänge arbetsgivarna har sin fulla frihet att inte anställa halvgamla gubbar med ryggproblem eller nyförlösta mödrar med taskig svenska kan friheten att arbeta inte garanteras.
”Vi måste inkludera unga, kvinnor och människor med invandrarbakgrund bättre,” skriver Schlingmann. Vilka vi är det som ska göra det? Om en arbetstidsförkortning genomförs kan vi som har en anställning dela med oss. Hur inkluderingen annars ska gå till framgår inte.
Också de äldre ska motiveras att arbeta längre, och här är frågan hur? enkel att besvara även om Schlingmann inte gör det. Pensionerna måste förstås hållas så låga att folk som närmar sig de 70 ändå inte har råd till välförtjänt vila. Ett lumpet exempel på utsugning av människor som inte gjort annat än arbetat i sina dar.
Att få balans i statsfinanserna ”kräver ansvar och ledarskap”. Men inte av oss, dig och mig. Det är Moderaterna som kräver att få det. Ansvaret och ledarskapet. I stycket om klimatet beontar de ansvaret, i stycket om välfärden poängterar de ledarskapet. Detta har Moderaterna haft framgång med tidigare när det räckte med att framstå som de ansvarstyngda, de som vet och kan, för att väljarna skulle gå med på att bli ledda. Och ju större ledare man är, desto mer grandiosa proportioner får uppdraget och desto svårare blir det att tala om för människor vart det är de ska ledas. En sjukförsäkringsdebatt senare hoppas jag att medborgarna fått upp ögonen för den saken.
Varning för dem som talar om ansvar och ledarskap på dethär sättet.
De vill alltid få dig att tro att de gör något mycket svårt för din skull. Men så är det inte.
Det svåruthärdliga och i djup mening ofria, det är att bara bli ledd.
Fredrik Pettersson skriver: ”Regeringspartiernas dalande opinionskurva beror varken på internationell finanskris eller regeringens fantastiska förmåga att fatta långsiktiga beslut, utan är snarare resultatet av en de allt mer uppenbara orättvisorna i regeringens politik”
Missa inte de nya Moderaternas bajslinje!
Frihet är åtminstone det viktigaste, och det är bra. Jag gillar frihet och börjar genast fundera på hur den ska utformas, vad den ska inrymma, vilka som ska omfattas av den - men det berättar inte Schlingmann. Jo, han vill se likhet nför lagen. Tänker han ta itu med diskrimineringen? Framgår inte.
Arbete ger frihet! Nåja, så säger inte Schlingmann. Men han är tydlig med att alla som kan arbeta också ska göra det. Givetvis - men hur det ska uppstå arbeten som alla kan utföra aktar han sig för att tala om.
Sålänge arbetsgivarna har sin fulla frihet att inte anställa halvgamla gubbar med ryggproblem eller nyförlösta mödrar med taskig svenska kan friheten att arbeta inte garanteras.
”Vi måste inkludera unga, kvinnor och människor med invandrarbakgrund bättre,” skriver Schlingmann. Vilka vi är det som ska göra det? Om en arbetstidsförkortning genomförs kan vi som har en anställning dela med oss. Hur inkluderingen annars ska gå till framgår inte.
Också de äldre ska motiveras att arbeta längre, och här är frågan hur? enkel att besvara även om Schlingmann inte gör det. Pensionerna måste förstås hållas så låga att folk som närmar sig de 70 ändå inte har råd till välförtjänt vila. Ett lumpet exempel på utsugning av människor som inte gjort annat än arbetat i sina dar.
Att få balans i statsfinanserna ”kräver ansvar och ledarskap”. Men inte av oss, dig och mig. Det är Moderaterna som kräver att få det. Ansvaret och ledarskapet. I stycket om klimatet beontar de ansvaret, i stycket om välfärden poängterar de ledarskapet. Detta har Moderaterna haft framgång med tidigare när det räckte med att framstå som de ansvarstyngda, de som vet och kan, för att väljarna skulle gå med på att bli ledda. Och ju större ledare man är, desto mer grandiosa proportioner får uppdraget och desto svårare blir det att tala om för människor vart det är de ska ledas. En sjukförsäkringsdebatt senare hoppas jag att medborgarna fått upp ögonen för den saken.
Varning för dem som talar om ansvar och ledarskap på dethär sättet.
De vill alltid få dig att tro att de gör något mycket svårt för din skull. Men så är det inte.
Det svåruthärdliga och i djup mening ofria, det är att bara bli ledd.
Fredrik Pettersson skriver: ”Regeringspartiernas dalande opinionskurva beror varken på internationell finanskris eller regeringens fantastiska förmåga att fatta långsiktiga beslut, utan är snarare resultatet av en de allt mer uppenbara orättvisorna i regeringens politik”
Missa inte de nya Moderaternas bajslinje!
fredag, januari 08, 2010
Humoristisk hyllning med handväska
Nej till prinsesshyllning! säger två tredjedelar av de tillfrågade poeterna. En är republikan, en annan ogillar knähundsgläfs och stövelslick. Gott så. Men Kungliga svenska media har svårt att hänga med. De tycker poeterna tar sig ton, som om inte detta vore ett sätt att vara just poet.
Castenfors, chefen för Liljevalchs, ser sin självpåtagna roll som event manager blåsas ur och kan inte avhålla sig från att recensera nej-et, som vore det en nyutkommen lyriksamling: ”En återkoppling till vårt rigida 70-tal... samma retorik som de hade 1978 på hösten...”
Vems 70-tal dillar han om? Det decennium som innehöll det förra kungabröllopet?
Försök att förstå: 1970-tal är en tidsbestämning. Inte ett värdeomdöme.
Det är inte alla som byter ståndpunkt i takt med herrmodet och nygamla hegemonier. Det vill säga, om en person var avogt inställd till undersåtementalitet år 1978 (i synnerhet om hösten) är det inte särdeles besynnerligt att han är det ännu vintern 2010.
Men problemet för Castenfors är att inalles tjugo vuxna språkbegåvade personer har missförstått hans gigafestliga evenemang. ”De tror att de ska skriva till Victoria och Daniel, men det var inte så det var upplagt.” Ehrm... upplägget var att poeterna skulle skriva kärleksdikter inför prinsessans bröllop, dikter som ska läsas upp under projectet LOVE där townen hyllar weddingen, dikter som i inbundet skick ska överlämnas till V & D.
Vad är det vi har missförstått?
Vi kanske inte har lodat bottnarna i den enfald där vi lever.
På 70-talet arrangerades alternativfestivaler och antiprylar. Fyrtio år senare ombeds en litteraturprofessor att spekulera i de djupliggande orsakerna till författarnas avstående, orsaker som måste finns i deras psyke eller sociala situation. Att inte gläfsa på anmodan för att hylla kungahus och kärnfamilj synes så egendomligt att det måste analyseras.
Då hade professorn kunnat säga att republik faktiskt inte är namnet på en utländsk smygande febersjukdom med tecken på sinnesförvirring. Men istället svarar han snällt att författarna kanske har vant sig vid att vara självständiga (se där! ordet är inte obsolet) och jämför det med Ekelöfs ”non serviam”.
Alternativet är att svälta dem till underkastelse. Bellman servade sina herrar väl, och se hur det gick för honom. Poesin är det inget fel på, men självständigheten uppgav han till sina borgenärer.
För att trösta Castenfors för de oregerliga poeterna föreslår jag ett ännu festligare bröllopsjippo: låt oss alla hänga upp våra slitna handväskor i träden! Kom med din lilla plastiga från HM, den fina med facken som du önskade dig så länge, din retro doktorsväska och dina tygkassar med urblekt text, och låt dem som alla våra uppgivna hopp vifta och vimpla i vinden längs kortegevägen!
Jag tror jag har en liten axelremsväska kvar från 70-talet. Med pärlor och fransar på.
Om du vill att Haga ska vara kvar som öppen friluftspark, sprid listan och skriv på
Om hovets bidragsberoende, se Fotolasse
Castenfors, chefen för Liljevalchs, ser sin självpåtagna roll som event manager blåsas ur och kan inte avhålla sig från att recensera nej-et, som vore det en nyutkommen lyriksamling: ”En återkoppling till vårt rigida 70-tal... samma retorik som de hade 1978 på hösten...”
Vems 70-tal dillar han om? Det decennium som innehöll det förra kungabröllopet?
Försök att förstå: 1970-tal är en tidsbestämning. Inte ett värdeomdöme.
Det är inte alla som byter ståndpunkt i takt med herrmodet och nygamla hegemonier. Det vill säga, om en person var avogt inställd till undersåtementalitet år 1978 (i synnerhet om hösten) är det inte särdeles besynnerligt att han är det ännu vintern 2010.
Men problemet för Castenfors är att inalles tjugo vuxna språkbegåvade personer har missförstått hans gigafestliga evenemang. ”De tror att de ska skriva till Victoria och Daniel, men det var inte så det var upplagt.” Ehrm... upplägget var att poeterna skulle skriva kärleksdikter inför prinsessans bröllop, dikter som ska läsas upp under projectet LOVE där townen hyllar weddingen, dikter som i inbundet skick ska överlämnas till V & D.
Vad är det vi har missförstått?
Vi kanske inte har lodat bottnarna i den enfald där vi lever.
På 70-talet arrangerades alternativfestivaler och antiprylar. Fyrtio år senare ombeds en litteraturprofessor att spekulera i de djupliggande orsakerna till författarnas avstående, orsaker som måste finns i deras psyke eller sociala situation. Att inte gläfsa på anmodan för att hylla kungahus och kärnfamilj synes så egendomligt att det måste analyseras.
Då hade professorn kunnat säga att republik faktiskt inte är namnet på en utländsk smygande febersjukdom med tecken på sinnesförvirring. Men istället svarar han snällt att författarna kanske har vant sig vid att vara självständiga (se där! ordet är inte obsolet) och jämför det med Ekelöfs ”non serviam”.
Alternativet är att svälta dem till underkastelse. Bellman servade sina herrar väl, och se hur det gick för honom. Poesin är det inget fel på, men självständigheten uppgav han till sina borgenärer.
För att trösta Castenfors för de oregerliga poeterna föreslår jag ett ännu festligare bröllopsjippo: låt oss alla hänga upp våra slitna handväskor i träden! Kom med din lilla plastiga från HM, den fina med facken som du önskade dig så länge, din retro doktorsväska och dina tygkassar med urblekt text, och låt dem som alla våra uppgivna hopp vifta och vimpla i vinden längs kortegevägen!
Jag tror jag har en liten axelremsväska kvar från 70-talet. Med pärlor och fransar på.
Om du vill att Haga ska vara kvar som öppen friluftspark, sprid listan och skriv på
Om hovets bidragsberoende, se Fotolasse
onsdag, januari 06, 2010
Björnen sover. För tillfället
Den som inte är nöjd med sin bostadsort ska flytta! Rayman i SvD tror att det formligen kryllar av bra, billigt, väljbart boende eftersom hon föreslår ett platsbyte mellan lantisarna som hatar varg och 08-orna som hatar bilar. Vitsigt föralldel, men den som gillar både stan och landet kan ändå ha vissa synpunkter på sin miljö.
Är det en plats man älskar är man faktiskt skyldig den ett visst engagemang.
Utan kunskaper om vargjakt är jag förbryllad över aggressionen mot ett djur som är så sällsynt och så skyggt. Jämför med björnarna!
En del av glädjen i att bo på landet är att irra omkring i skogen i timmar. Då helst utan att hela tiden vara livrädd för ett björnmöte. Enligt lokaltidningarna är det åtminstone en person om året som rivs av björn. En och annan björn skjuts också av, för trafikens och kanske köttets skull, men jag har aldrig hört ett sådant liv om saken som det alltid blir om de fåtaliga vargskrällena.
Finns väl massor med elaka djur att skjuta, förresten. Innan jag lägger fångstgrop för rådjur är det bra att någon som inte jäser av emotioner har fått bestämma reglerna.
När det gäller frågan om bil i stan är förstår jag Rayman än mindre. Det är på landet bilen är oumbärlig, en teknisk länk i näringskedjan. De stadsbor som envisas med att korka igen vägarna med sig själva är förmodligen inflyttade från någon avkrok där man aldrig lärt sig det urbana beteendet att raskt knalla på i en halvtimme i rät linje.
Sedan har vi de bestialiska småkrypen! Här en FB-grupp för den som tycker man ska jaga fästingar istället. Smittspridande blodsugare vilka som bekant hör ihop med rådjur och därmed kan förena land och stad i gemensam kamp!
- - -
En helt annan vinkling på vem som ska flytta har Aktuellt från ett kafébord. Läs om pojkliberalismen!
Är det en plats man älskar är man faktiskt skyldig den ett visst engagemang.
Utan kunskaper om vargjakt är jag förbryllad över aggressionen mot ett djur som är så sällsynt och så skyggt. Jämför med björnarna!
En del av glädjen i att bo på landet är att irra omkring i skogen i timmar. Då helst utan att hela tiden vara livrädd för ett björnmöte. Enligt lokaltidningarna är det åtminstone en person om året som rivs av björn. En och annan björn skjuts också av, för trafikens och kanske köttets skull, men jag har aldrig hört ett sådant liv om saken som det alltid blir om de fåtaliga vargskrällena.
Finns väl massor med elaka djur att skjuta, förresten. Innan jag lägger fångstgrop för rådjur är det bra att någon som inte jäser av emotioner har fått bestämma reglerna.
När det gäller frågan om bil i stan är förstår jag Rayman än mindre. Det är på landet bilen är oumbärlig, en teknisk länk i näringskedjan. De stadsbor som envisas med att korka igen vägarna med sig själva är förmodligen inflyttade från någon avkrok där man aldrig lärt sig det urbana beteendet att raskt knalla på i en halvtimme i rät linje.
Sedan har vi de bestialiska småkrypen! Här en FB-grupp för den som tycker man ska jaga fästingar istället. Smittspridande blodsugare vilka som bekant hör ihop med rådjur och därmed kan förena land och stad i gemensam kamp!
- - -
En helt annan vinkling på vem som ska flytta har Aktuellt från ett kafébord. Läs om pojkliberalismen!
tisdag, januari 05, 2010
Äter frukost okänd och megafonlös
Gräsrötterna tar makten på nätet, skriver SvD i en fortsatt granskning av hur bloggar och andra sociala medier används i politiken.
Makten – ska man skratta eller spy?
Den finns allt någon annanstans den. Till exempel i att de största tidningarna länkar till de mest länkade bloggarna och att bloggmotorerna avgör vilka nyheter som är viktiga att diskutera, nämligen de som redan tagits upp i gam-media. Så går det runt runt.
Rekordet har vi här. Tidningens redaktion bloggar genom att länka till alla som länkat till en tidigare införd artikel.
Som kinesiska askar, fast inte lika vackert.
Makt finns också hos riksdagsledamöterna. Men när de bloggar kallas det partimegafon och envägskommunikation. Har det slagit någon att en riksdagsledamot tycker som sitt parti? Att det rentav är en förbannat viktig kvalifikation för att bli vald?
Heltidspolitker bloggar inte för att de har lust att sitta och svara personligt till dig och mig och alla som kunde ha läst partiprogrammet lite tidigare. De bloggar för att de har kommit på att det är viktigt eller till och med roligt. Sen får de ris för att de inte bloggar lika bra som alla vi oviktiga som kan lägga ner tid på sysslan därför att vi inte sitter med departementspromemorior just då. Men när en riksdagare twitterkvittrar som vilken bella som helst om att de har ätit frukost idag (o originalitet!) då duger inte det heller. Då ska de föra fram sin politik. Utan megafon.
Därför är jag så glad åt att vara maktlös och okänd och knappast få en länk i veckan!
Nej, inte alls. Men bloggandet börjar urvattnas.
Hela diskussionen fick jag i ansiktet just när jag - jag är ju ändå bloggare - åt frukost.
Se Alliansfritt Sverige om hur en Kd-politiker bloggar om att blogga
Föredrar du originalitet, se härliga kobilder hos Fotolasse
Makten – ska man skratta eller spy?
Den finns allt någon annanstans den. Till exempel i att de största tidningarna länkar till de mest länkade bloggarna och att bloggmotorerna avgör vilka nyheter som är viktiga att diskutera, nämligen de som redan tagits upp i gam-media. Så går det runt runt.
Rekordet har vi här. Tidningens redaktion bloggar genom att länka till alla som länkat till en tidigare införd artikel.
Som kinesiska askar, fast inte lika vackert.
Makt finns också hos riksdagsledamöterna. Men när de bloggar kallas det partimegafon och envägskommunikation. Har det slagit någon att en riksdagsledamot tycker som sitt parti? Att det rentav är en förbannat viktig kvalifikation för att bli vald?
Heltidspolitker bloggar inte för att de har lust att sitta och svara personligt till dig och mig och alla som kunde ha läst partiprogrammet lite tidigare. De bloggar för att de har kommit på att det är viktigt eller till och med roligt. Sen får de ris för att de inte bloggar lika bra som alla vi oviktiga som kan lägga ner tid på sysslan därför att vi inte sitter med departementspromemorior just då. Men när en riksdagare twitterkvittrar som vilken bella som helst om att de har ätit frukost idag (o originalitet!) då duger inte det heller. Då ska de föra fram sin politik. Utan megafon.
Därför är jag så glad åt att vara maktlös och okänd och knappast få en länk i veckan!
Nej, inte alls. Men bloggandet börjar urvattnas.
Hela diskussionen fick jag i ansiktet just när jag - jag är ju ändå bloggare - åt frukost.
Se Alliansfritt Sverige om hur en Kd-politiker bloggar om att blogga
Föredrar du originalitet, se härliga kobilder hos Fotolasse
fredag, januari 01, 2010
Läst -09
Det gångna årets läsupplevelser var inte så många, iallafall inte de nya. Det visade sig att det mesta jag läst var omläsningar av gamla barnböcker eller favoriter som John Irving.
Bland barnböckerna vill jag lyfta Solveig Widholms Ann finner lyckan. En så kallad flickbok som vann pris någon gång för över femtio år sedan. På platt och lysterlös prosa gör Widholm trots allt en ansats att skildra ett yrke; en studie av hur en nyutbildad lärarinna försöker ta sig fram bland kyrkofullmäktige och handelsmän i en dalasocken.
Som jämförelsematerial har jag Anna Maria Ursings Fantastiska fröknar; en doktorsavhandling av hur kvinnliga lärare skildras i litteraturen. Ursing gör det hon säger att hon ska göra, men mer ger det inte. Och bättre yrkesböcker än Widholms väntar vi fortfarande på.
Två biografier präglade året: Beatles the biography av Bob Spitz, där du faktiskt får veta allt du behöver och lite till om alla fyra i Beatles, avfattat på ett stundtals poetiskt språk där pubar och bussar i Liverpool ligger mycket nära den egna förorten.
Den andra biografin var Lilian Karinas Mitt liv i rörelse, som fick mig att reflektera dels över ett ytterst spännande flyktingöde, dels över utbildningsprinciperna för solist- och kårdansare i Sverige idag. Alltså en högaktuell bok för ett mindre antal entusiaster.
Inom avdelning sociologiska kåserier finns den obegripligt uppskrivna Stil och politik av Greider & Hedvall. Om du själv någonsin funderat över varför politiker klär sig som de gör behöver du inte läsa den boken. Du har redan tänkt alltihop själv.
Men Herins I Djursholm och Tensta kindpussar vi varandra var en vardagspsykologisk pärla. Där finns ett stoff som går att gräva djupare i: vad är en förort, vad är en by, vad är segregation, vad innebär det att alla vi känner igen varandra – likhet och skillnad inom väsensskilda socioekonomiska grupper.
Ernst Billgrens Vad är konst är inte en stor bok. Men han svarar på sitt eget sätt på frågan om vad konst är.
En stor bok är Imre Kertesz’ Mannen utan öde. Utan att Kertesz för den skull svarar på frågan om vad vare sig en människa eller ett öde är.
En ung människa som har upplevt ”den första kvällen i Auschwitz” eller Buchenwalds relativa skönhet, som lyckats överleva detta och har skrivit böcker om det, en sådan författare behöver ingen mer reklam.
Bland barnböckerna vill jag lyfta Solveig Widholms Ann finner lyckan. En så kallad flickbok som vann pris någon gång för över femtio år sedan. På platt och lysterlös prosa gör Widholm trots allt en ansats att skildra ett yrke; en studie av hur en nyutbildad lärarinna försöker ta sig fram bland kyrkofullmäktige och handelsmän i en dalasocken.
Som jämförelsematerial har jag Anna Maria Ursings Fantastiska fröknar; en doktorsavhandling av hur kvinnliga lärare skildras i litteraturen. Ursing gör det hon säger att hon ska göra, men mer ger det inte. Och bättre yrkesböcker än Widholms väntar vi fortfarande på.
Två biografier präglade året: Beatles the biography av Bob Spitz, där du faktiskt får veta allt du behöver och lite till om alla fyra i Beatles, avfattat på ett stundtals poetiskt språk där pubar och bussar i Liverpool ligger mycket nära den egna förorten.
Den andra biografin var Lilian Karinas Mitt liv i rörelse, som fick mig att reflektera dels över ett ytterst spännande flyktingöde, dels över utbildningsprinciperna för solist- och kårdansare i Sverige idag. Alltså en högaktuell bok för ett mindre antal entusiaster.
Inom avdelning sociologiska kåserier finns den obegripligt uppskrivna Stil och politik av Greider & Hedvall. Om du själv någonsin funderat över varför politiker klär sig som de gör behöver du inte läsa den boken. Du har redan tänkt alltihop själv.
Men Herins I Djursholm och Tensta kindpussar vi varandra var en vardagspsykologisk pärla. Där finns ett stoff som går att gräva djupare i: vad är en förort, vad är en by, vad är segregation, vad innebär det att alla vi känner igen varandra – likhet och skillnad inom väsensskilda socioekonomiska grupper.
Ernst Billgrens Vad är konst är inte en stor bok. Men han svarar på sitt eget sätt på frågan om vad konst är.
En stor bok är Imre Kertesz’ Mannen utan öde. Utan att Kertesz för den skull svarar på frågan om vad vare sig en människa eller ett öde är.
En ung människa som har upplevt ”den första kvällen i Auschwitz” eller Buchenwalds relativa skönhet, som lyckats överleva detta och har skrivit böcker om det, en sådan författare behöver ingen mer reklam.
måndag, december 28, 2009
Nazister och folk
Rekommenderas: God dag, kampsyster, en bok om kvinnorna i extremhögern av Blomquist/Bjurwald. En mycket intressant redogörelse för vad det är gör att uinga kvinnor idag dras till våldsamma rasistiska rörelser där kvinnan betraktas som avelsko. I extrem sammanfattning är det två motsatta lockelser: man vill tillbaka till köket, eller man vill ut och sparkas.
Ett avsnitt i boken ägnas åt Vera Oredsson, år 1975 av sin make utsedd till partiledare för dåvarande svenska nazistpartiet. Sveriges första kvinnliga partiledare, dock inte en vald sådan, för det nazistparti som grundades år 1956 och nu äntligen har lagts ned, enligt vad Expo berättar. En orsak till nedläggning är sjukdom hos den åldrade partiledningen (paret Oredsson). En annan tycks, väl att märka, vara framgångarna för Sverigedemokraterna.
I Oredssons egna skrifter, citerade i God dag, kampsyster, berättar hon minnen från sin barndom i nazi-Tyskland. Framgångsberusningen, hoppet, kreativiteten: ”Flaggstängerna blommade!”
Den hoppfullheten kan vi också ta del av i den tyska dokumentärsamlingen Tredje rikets uppgång och fall. En dvd-cykel med delvis privat smalfilmsmaterial från 30- och 40-talens Tyskland. Åtskilliga hittills osedda bilder visar glada semesterfirare bland militärparaderna vilket ger en ny inblick, framför allt i de dåtida ännu inte utbombade tyska städerna. Men speakertexten är högst diskutabel.
Det börjar med berättarens bemödanden att få oss att förstå Versailles-fredens orättvis och hur djupt den kränkte varje tysk, så att hämndbegäret ska framstå som naturligt. Det fortsätter med hans envisa kvardröjande vid idyllen ”också mitt i kriget”. Att människor tyckte om att idrotta och sjunga, att människor tyckte om att vara tyska! – javisst, men i vilken utsträckning som helst? Det stämmer väl med Oredssons barndomsminnen som gjorde henne till övertygad nazist livet ut. I hela berättarframställningen går det igen att ”folk fick det bättre” under Hitler. Gång på gång vädjar han om vår förståelse: ”semester, pension… folk fick det bättre!” Riktigt osmakligt blir det när berättaren gläds åt att alla som blev utbombade i Tredje riket fick en ny bostad – eftersom han inte talar om vem som bodde i den förut.
Ordet ”bättre” är inte en direkt lögn. Semester är bättre än att inte ha semester. Men ordet ”folk” används i berättartexten på samma vis som A Hitler och V Oredsson använder det. Det betyder att somliga får det bättre, och de som inte får det är inte folk!
Kalla det att vara rasist-döv: att inte höra när det görs skillnad. Att inte se att någon lever och arbetar vid din sida utan att vara "folk".
Gläds åt nazistpartiets nedläggning.
Lyssna varje gång någon talar om folk.
- - -
Johannes blogg handlar om någonting helt annat, men jag länkar för att han skriver om Folk ocih folk. För övrigt, skriv under på att Haga ska vara park!
Ett avsnitt i boken ägnas åt Vera Oredsson, år 1975 av sin make utsedd till partiledare för dåvarande svenska nazistpartiet. Sveriges första kvinnliga partiledare, dock inte en vald sådan, för det nazistparti som grundades år 1956 och nu äntligen har lagts ned, enligt vad Expo berättar. En orsak till nedläggning är sjukdom hos den åldrade partiledningen (paret Oredsson). En annan tycks, väl att märka, vara framgångarna för Sverigedemokraterna.
I Oredssons egna skrifter, citerade i God dag, kampsyster, berättar hon minnen från sin barndom i nazi-Tyskland. Framgångsberusningen, hoppet, kreativiteten: ”Flaggstängerna blommade!”
Den hoppfullheten kan vi också ta del av i den tyska dokumentärsamlingen Tredje rikets uppgång och fall. En dvd-cykel med delvis privat smalfilmsmaterial från 30- och 40-talens Tyskland. Åtskilliga hittills osedda bilder visar glada semesterfirare bland militärparaderna vilket ger en ny inblick, framför allt i de dåtida ännu inte utbombade tyska städerna. Men speakertexten är högst diskutabel.
Det börjar med berättarens bemödanden att få oss att förstå Versailles-fredens orättvis och hur djupt den kränkte varje tysk, så att hämndbegäret ska framstå som naturligt. Det fortsätter med hans envisa kvardröjande vid idyllen ”också mitt i kriget”. Att människor tyckte om att idrotta och sjunga, att människor tyckte om att vara tyska! – javisst, men i vilken utsträckning som helst? Det stämmer väl med Oredssons barndomsminnen som gjorde henne till övertygad nazist livet ut. I hela berättarframställningen går det igen att ”folk fick det bättre” under Hitler. Gång på gång vädjar han om vår förståelse: ”semester, pension… folk fick det bättre!” Riktigt osmakligt blir det när berättaren gläds åt att alla som blev utbombade i Tredje riket fick en ny bostad – eftersom han inte talar om vem som bodde i den förut.
Ordet ”bättre” är inte en direkt lögn. Semester är bättre än att inte ha semester. Men ordet ”folk” används i berättartexten på samma vis som A Hitler och V Oredsson använder det. Det betyder att somliga får det bättre, och de som inte får det är inte folk!
Kalla det att vara rasist-döv: att inte höra när det görs skillnad. Att inte se att någon lever och arbetar vid din sida utan att vara "folk".
Gläds åt nazistpartiets nedläggning.
Lyssna varje gång någon talar om folk.
- - -
Johannes blogg handlar om någonting helt annat, men jag länkar för att han skriver om Folk ocih folk. För övrigt, skriv under på att Haga ska vara park!
lördag, december 26, 2009
Födelsedagspresenter
Beskriv de nyförälskade i storstadsnatten - som Lady & Lufsen, förstås. Håll frågesport i familjen: ”Vad stod det på matadorens bröst?” Svaret var förstås... ja du vet själv, ”Daisy”. Och när vi åkte hem från jobbet fredag eftermiddag skrek vi: ”Mot Sherwoodskogen!!”
Så låter vår generation vars jular inleds av Disney klockan 15 den 24 december. Teveprogrammet som är som julen själv - tjatigt, inskränkt, bullrigt och alldeles... alldeles underbart.
En jul rasade det bomber över Hanoi. En del av oss glömmer det aldrig. En annan jul snöade det i Betlehem. Det såg komiskt ut i teve men var det inte, sett ur klimatperspektiv.
Julhändelser fastnar i minnet.
Hur förklarade vi julen för barnen i Rinkeby? De kände dess laddning, de tyckte om ljus och presenter och att ta in träd i lägenheten var roligt. Men detaljerna ingick inte i någon för dem bekant helhet.
I Luciatåget ändrade vi ordet ”oss” i Stilla Natt till ”er är en frälsare född”. Då kunde de muslimska och buddhistiska barnen sjunga med. Om barnen kände sig säkra på att inte själva häda, unnade de gärna oss svenskar glädjen att Jesus var född. De hade inget emot honom.
Jesus gjorde fenomenet Jul lättare att förklara: Det är Jesus’ födelsedag.
Barnens reaktion var, att då gick det väl bra. Klart han ska få sina födelsedagspresenter!
Det finns praktiska vinster med att fira jul. Vi får vila några dagar strax efter vintersolståndet, och det är lite renare hemma om vi nu har ett hem och har orkat städa det. Det finns också seriösa skäl till att inte fira jul, till exempel den orättvisa världsordning vi är insnärjda i. Men det är vi dessvärre varje dag. När skälen vägs mot varandra blir bara det enklaste kvar. Vem nekar ett barn födelsedagspresenter?
Att julen är heterofamiljens högtid såg de tre i Betlehem till. De som ingen familj har känner sin ensamhet ännu svårare, medan vissa kärnfamiljer firar genom att klå upp sina närmaste. Den magiska triangeln i Betlehem hade ingen aning om vad de satte igång – utom möjligen modern, hon som gömde och begrundade. Men ett barn blev fött, och det barnet ger vi födelsedagspresenter.
Ljus och glaskulor och hela träd kan vem som helst ta emot. Men också den kallaste ångesten är en tribut åt babyn i stallet, och förtvivlans vådeld kan bara Modern förstå.
Hur vi firar jul är privat. Men allt vad vi tar oss för dessa egendomliga nätter av stjärnstunget mörker, kommer med eller mot vår vilja att vävas in i den Jul som för länge sedan blev större än oss själva.
Texten publicerad som krönika på Estradpoesi -04
Så låter vår generation vars jular inleds av Disney klockan 15 den 24 december. Teveprogrammet som är som julen själv - tjatigt, inskränkt, bullrigt och alldeles... alldeles underbart.
En jul rasade det bomber över Hanoi. En del av oss glömmer det aldrig. En annan jul snöade det i Betlehem. Det såg komiskt ut i teve men var det inte, sett ur klimatperspektiv.
Julhändelser fastnar i minnet.
Hur förklarade vi julen för barnen i Rinkeby? De kände dess laddning, de tyckte om ljus och presenter och att ta in träd i lägenheten var roligt. Men detaljerna ingick inte i någon för dem bekant helhet.
I Luciatåget ändrade vi ordet ”oss” i Stilla Natt till ”er är en frälsare född”. Då kunde de muslimska och buddhistiska barnen sjunga med. Om barnen kände sig säkra på att inte själva häda, unnade de gärna oss svenskar glädjen att Jesus var född. De hade inget emot honom.
Jesus gjorde fenomenet Jul lättare att förklara: Det är Jesus’ födelsedag.
Barnens reaktion var, att då gick det väl bra. Klart han ska få sina födelsedagspresenter!
Det finns praktiska vinster med att fira jul. Vi får vila några dagar strax efter vintersolståndet, och det är lite renare hemma om vi nu har ett hem och har orkat städa det. Det finns också seriösa skäl till att inte fira jul, till exempel den orättvisa världsordning vi är insnärjda i. Men det är vi dessvärre varje dag. När skälen vägs mot varandra blir bara det enklaste kvar. Vem nekar ett barn födelsedagspresenter?
Att julen är heterofamiljens högtid såg de tre i Betlehem till. De som ingen familj har känner sin ensamhet ännu svårare, medan vissa kärnfamiljer firar genom att klå upp sina närmaste. Den magiska triangeln i Betlehem hade ingen aning om vad de satte igång – utom möjligen modern, hon som gömde och begrundade. Men ett barn blev fött, och det barnet ger vi födelsedagspresenter.
Ljus och glaskulor och hela träd kan vem som helst ta emot. Men också den kallaste ångesten är en tribut åt babyn i stallet, och förtvivlans vådeld kan bara Modern förstå.
Hur vi firar jul är privat. Men allt vad vi tar oss för dessa egendomliga nätter av stjärnstunget mörker, kommer med eller mot vår vilja att vävas in i den Jul som för länge sedan blev större än oss själva.
Texten publicerad som krönika på Estradpoesi -04
onsdag, december 23, 2009
Anklagelser och riskfaktorer
För något år sedan blev jag anklagad för att vara antisemit därför att jag citerat Jinges blogg. När jag tog upp saken var det helt ointressant vad jag/Politik och poesi sagt eller skrivit. Det var frågan om skuld genom förbindelse, så jag avkrävdes enbart ställningstaganden för eller emot den bloggen.
Därför är det ett visst risktagande att jag nu länkar till Homopoliticus som skriver om den antisemitiska verkligheten som omringar staten Israel. Att jag länkar till Svensson som skriver om de organstölder som medgivits. Slutligen att jag länkar till Nyheter24 där medgivandet finns.
Donald Boström som media tog hedern av när han presenterade misstankarna om organstöld och föreslog att de skulle utredas, anser fortfarande att en utredning av händelserna bör göras, delvis för staten Israels skull: ”Kan man styrka att det är kriminella element, så att säga, och inte staten som gjort det här kan Israel gå stärkta ur en utredning” säger han.
- - -
Buller, asbest och invandrare betraktas som riskfaktorer i HSB-områden i Skåne. HSB ska ändra listan, efter påstötningar. Verkligen tillmötesgående!
Vid porten till helvetet är dörrskylten åter på plats. Även om bokstaven I saknas och några av svetsfogarna har spruckit.
Låt detta tolkas som hoppingivande.
Därför är det ett visst risktagande att jag nu länkar till Homopoliticus som skriver om den antisemitiska verkligheten som omringar staten Israel. Att jag länkar till Svensson som skriver om de organstölder som medgivits. Slutligen att jag länkar till Nyheter24 där medgivandet finns.
Donald Boström som media tog hedern av när han presenterade misstankarna om organstöld och föreslog att de skulle utredas, anser fortfarande att en utredning av händelserna bör göras, delvis för staten Israels skull: ”Kan man styrka att det är kriminella element, så att säga, och inte staten som gjort det här kan Israel gå stärkta ur en utredning” säger han.
- - -
Buller, asbest och invandrare betraktas som riskfaktorer i HSB-områden i Skåne. HSB ska ändra listan, efter påstötningar. Verkligen tillmötesgående!
Vid porten till helvetet är dörrskylten åter på plats. Även om bokstaven I saknas och några av svetsfogarna har spruckit.
Låt detta tolkas som hoppingivande.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)