Var på Skolforum, en hyfsat intressant blandning av kommers, föreläsningar och skvaller.
Hörde tre kulturpersonligheter som skulle tala om verbala kränkningar, det vill säga skällsord såsom blatte och bög och hot om vad man ska utsätta någons mamma för. Efter att ha enats om att detta inte är ett språkproblem utan ett symtom på något annat hade de inte mycket mer att komma med utom att de gärna ville visa upp sig som både språkliberaler och språkpoliser - ungefär såhär: Allt ska få sägas, till och med ”litteraturkanon”!
Redan första kvarten lyckades de två männen på podiet komma med lätt sexistiska skämt, medan kvinnan istället tog ut svängarna med berättelsen om hur hon och hennes barn brukar gasta ”hora” och ”tattare” efter folk.
Ja, de gör det på fotbollsmatcher alltså. Enligt dessa tre respekterade professionella ingår mobbfasonerna då i ett sammanhang. En tävling där folk springer bena av sig efter en bolljävel utgör nödvändig, allt förklarande umgängesram.
De tycktes också mena att det som gör förolämpningarna acceptabla är att alla andra gastar – det är då man går igång.
Såna mänskor skulle jag inte lita på med ett lakan i Alabama.
Redaktörerna-kåsörerna på scenen hade rätt i att språket inte är problemet. Så vad är problemet?
Är det fotbollen - sportens förmåga att skapa destruktiva masseffekter?
Eller är problemet de dagliga frustrationer som står oss så upp i halsen att vi knappast kan behärska oss i ett civiliserat samhälle? Då är det bättre att vråla i duschen eller bilen, någonstans där ingen tattarhora drabbas.
Eller ingår det i masskicken att bli hörd?
Då har vi minsann här ett sedvanligt litet normproblem: Ord som är kränkande i munnen på utsatta ungdomar blir coola när kultiverade vuxna ska visa upp sig.
Vilka miffon det finns!
Det kanske är det som är problemet...
lördag, oktober 31, 2009
torsdag, oktober 29, 2009
Små små steg åt samma håll
Ett litet rasistiskt parti kan tack vare fin mediauppbackning framstå som det intressanta alternativet. Som ursäkt brukar media uppge att de ska bevaka sådant som är nytt och spännande. Då glömmer de att den rasism som Sd och andra extrempartier står för är samma gamla europeiska övermakt och överlägsenhet - bara med några ord utbytta - som präglat oss sedan kolonialismens dagar.
Mer om detta skriver Homo politicus
Ett litet rasistiskt parti kan, när de väl fått genomslag, påverka hela den svenska migrationspolitiken. Ny Demagogi lyckades genom sitt riksdagsgästspel på 90-talet få en begränsad och avvisande asylpolitik att framstå som normal och önskvärd för alla de stora partierna. Som ursäkt brukar de uppge att det är bättre att vi gör det än att andra gör det... nej, så brukar de inte försäga sig. Men de tycks tro att ett rasistiskt parti är möjligt att tillfredsställa. Då glömmer de att varje eftergift tänjer på gränserna för en human politik. Inte heller detta sker för första gången i Europa.
Mer om flyktingpolitik och Ny Demokrati skriver Kalle Larsson, V.
Mer om normaliseringen i avhumaniseringen skriver till exempel Imre Kertesz, efter sina år i Buchenwald.
Mer om detta skriver Homo politicus
Ett litet rasistiskt parti kan, när de väl fått genomslag, påverka hela den svenska migrationspolitiken. Ny Demagogi lyckades genom sitt riksdagsgästspel på 90-talet få en begränsad och avvisande asylpolitik att framstå som normal och önskvärd för alla de stora partierna. Som ursäkt brukar de uppge att det är bättre att vi gör det än att andra gör det... nej, så brukar de inte försäga sig. Men de tycks tro att ett rasistiskt parti är möjligt att tillfredsställa. Då glömmer de att varje eftergift tänjer på gränserna för en human politik. Inte heller detta sker för första gången i Europa.
Mer om flyktingpolitik och Ny Demokrati skriver Kalle Larsson, V.
Mer om normaliseringen i avhumaniseringen skriver till exempel Imre Kertesz, efter sina år i Buchenwald.
onsdag, oktober 28, 2009
Dumt så träden gråter
Vad sägs om en kärlekens allé längs Strandvägen?
Småmysigt.
Vad sägs om att göra den till den nygifta prinsessans ära?
Vaa?
Det började med att Stockholms borgerliga stad ville ha ett konstevenemang i Stockholm under ”bröllopsmånaden”, d.v.s. den månad då vi alla förväntas känna till att det enda bröllopet som räknas äger rum.
Staden frågade förnämliga Liljevalchs konsthall hur prinsessans giftermål kan uppmärksammas ur ett kulturperspektiv, och efter moget övervägande kom chefen på att det ska regna lyrik ur träden på Strandvägen, och så bad han några framstående författare att skriva varsin dikt med anledning av bröllopet.
Detta är politik och poesi det, mina vänner.
I en mycket obehaglig fastlåsning.
Liljevalchs som är proffs på att göra konstutställningar hade kunnat hänga hur mycket heteronormativa tavlor de ville på väggarna. Men då hade ju ingen märkt någon skillnad, så för att verkligen märkas i denna märkliga värld valde de att ge sig på poesin istället. Och författarna som säkert har en del vackert och tänkvärt i sin produktion ombedes att brödskriva kärleksdikter, inte till Victoria (det vore väl nästan perverst sådär i giftastider) utan poesi i största allmänhet fast i nära anslutning, om ni förstår.
Men det gör inte jag.
Liljevalchs-chefen säger att de som ”får för sig” att de är republikaner kan tacka nej till att medverka men att de som ”har humor” tackar ja.
Det kanske är trist att tro sig vara republikan, men att veta det går ganska bra tack. Även om vi inte har samma lustfyllda medvind som rojalisterna. Men oavsett vilket undflyr mig det
humoristiska i att fjäska fram kärleksdikter - om inte hela påhittet i själva verket är en drift med prinsessan, med kärleken och med konsten.
Dikterna ska samlas i bok och överräckas till Victoria och Daniel. Bara så att deras speciella status som upphöjt frälse inte undgår dem eller någon annan. Men innan dess ska lyriken tolkad av framstående skådespelare basuneras ut från Strandvägens träd, i kanon och kakofoni dunkas in i de förbipasserandes huvuden.
Föralldel, det ena är inte mer bisarrt än det andra.
Jag ber er, Bruno K Öijer och Kristina Lugn -
Var humorfria - säg nej!
Glöm inte de skrattande träd som vill se oss leka i Haga!
Skriv på namnlistan Haga ska vara park
Småmysigt.
Vad sägs om att göra den till den nygifta prinsessans ära?
Vaa?
Det började med att Stockholms borgerliga stad ville ha ett konstevenemang i Stockholm under ”bröllopsmånaden”, d.v.s. den månad då vi alla förväntas känna till att det enda bröllopet som räknas äger rum.
Staden frågade förnämliga Liljevalchs konsthall hur prinsessans giftermål kan uppmärksammas ur ett kulturperspektiv, och efter moget övervägande kom chefen på att det ska regna lyrik ur träden på Strandvägen, och så bad han några framstående författare att skriva varsin dikt med anledning av bröllopet.
Detta är politik och poesi det, mina vänner.
I en mycket obehaglig fastlåsning.
Liljevalchs som är proffs på att göra konstutställningar hade kunnat hänga hur mycket heteronormativa tavlor de ville på väggarna. Men då hade ju ingen märkt någon skillnad, så för att verkligen märkas i denna märkliga värld valde de att ge sig på poesin istället. Och författarna som säkert har en del vackert och tänkvärt i sin produktion ombedes att brödskriva kärleksdikter, inte till Victoria (det vore väl nästan perverst sådär i giftastider) utan poesi i största allmänhet fast i nära anslutning, om ni förstår.
Men det gör inte jag.
Liljevalchs-chefen säger att de som ”får för sig” att de är republikaner kan tacka nej till att medverka men att de som ”har humor” tackar ja.
Det kanske är trist att tro sig vara republikan, men att veta det går ganska bra tack. Även om vi inte har samma lustfyllda medvind som rojalisterna. Men oavsett vilket undflyr mig det
humoristiska i att fjäska fram kärleksdikter - om inte hela påhittet i själva verket är en drift med prinsessan, med kärleken och med konsten.
Dikterna ska samlas i bok och överräckas till Victoria och Daniel. Bara så att deras speciella status som upphöjt frälse inte undgår dem eller någon annan. Men innan dess ska lyriken tolkad av framstående skådespelare basuneras ut från Strandvägens träd, i kanon och kakofoni dunkas in i de förbipasserandes huvuden.
Föralldel, det ena är inte mer bisarrt än det andra.
Jag ber er, Bruno K Öijer och Kristina Lugn -
Var humorfria - säg nej!
Glöm inte de skrattande träd som vill se oss leka i Haga!
Skriv på namnlistan Haga ska vara park
måndag, oktober 26, 2009
Vänstern föredrar privat - i vissa sammanhang
Den fulla sysselsättningen är hörnstenen i Vänsterpartiets förslag till valplattform som nyligen presenterades. Välfärd och jämställdhet är inte helt oväntat andra betydelsefulla områden för ett rättvisare samhälle. Liksom kampen för ett privatliv med integritet. Vänsterpartiet har från början varit på bettet i FRA-debatten och lyfter nu integritetsfrågorna till valplattformen. Iallafall i version 1. Förslaget är ute på remiss i partiet och beslutas inte förrän på kongressen i maj nästa år.
Alla vänstermedlemmar som vill har möjlighet att påverka det färdiga förslaget. I vårt parti är det varken ledare eller mediaföretag som sätter dagordningen.
Alla vänstermedlemmar som vill har möjlighet att påverka det färdiga förslaget. I vårt parti är det varken ledare eller mediaföretag som sätter dagordningen.
söndag, oktober 25, 2009
Varför politik och poesi?
Varför just politik och poesi?
Därför att under arbetets bästa stunder flöt dessa två samman.
Ulf Stahre uttryckte det såhär i sin förträffliga bok Den globala staden:
"Almstriden var ett av historiens moments of madness. Som Aristide Zolberg visat har det genom historien funnits vissa turbulenta tillfällen där kontrollmekanismerna släpper, makten utmanas och gränser överskrids. Vid sådana stunder upplevs att allt tycks möjligt. Muren mellan det instrumentella och det expressiva kollapsar. Politik blir poesi och poesi politik. Politiken spränger sina gränser och invaderar allt liv. Det är också intensiva ögonlbick med festivalartad glädje (Zolberg -72)
Därför att under arbetets bästa stunder flöt dessa två samman.
Ulf Stahre uttryckte det såhär i sin förträffliga bok Den globala staden:
"Almstriden var ett av historiens moments of madness. Som Aristide Zolberg visat har det genom historien funnits vissa turbulenta tillfällen där kontrollmekanismerna släpper, makten utmanas och gränser överskrids. Vid sådana stunder upplevs att allt tycks möjligt. Muren mellan det instrumentella och det expressiva kollapsar. Politik blir poesi och poesi politik. Politiken spränger sina gränser och invaderar allt liv. Det är också intensiva ögonlbick med festivalartad glädje (Zolberg -72)
onsdag, oktober 21, 2009
Solidaritet och moral viktigare än Åkesson
Att det är bra med debatt, om detta verkar Åkesson och Aftonbladet vara överens.
Men är det en bra debatt?
Inte särskilt bra att den ena bloggaren efter den andra känner ett plötsligt påkommet behov av att positionera sig gentemot muslimer: ”Jag gillar inte heller sharia… men Sd går för långt…”
Som om det funnes en gräns för hur illa man får tycka om muslimer – och då är vi redan där.
Var? Ja, till exempel i ett läge där förbipasserande svenskar tror det går för sig att håna och spotta på beslöjade kvinnor.
Även yttrandefriheten har egendomliga vänner. Till exempel liberalen Cwejman som tror att en anmälan för hets mot folkgrupp är detsamma som att kräva ”förbud”.
Nu är det så att det redan finns förbud mot vissa fientliga yttringar. Att anmäla är ett försök att få det prövat om ett lagbrott begåtts. Vad har en liberal att invända?
Från en strategisk utgångspunkt framför Zuiderveld en liknande uppfattning - att Sverigedemokraterna måste få hållas - men hans artikel är högintressant med sina jämförelser med situationen i Nederländerna. Det finns mycket att lära av turerna kring Geert Wilders' framgångar och hur han stärkte sin position först medialt och sedan röstmässigt.
En svensk parallell är redan påbörjad i och med att Åkesson nu har fått sätta dagordningen. Zuiderveld varnar för alltför hård kritik och i synnerhet åtal, eftersom detta var Wilders’ väg att bli hjälte. Alternativet menar han är att sätta dit Sverigedemokraterna på något annat, finansieringen av pensionerna till exempel.
Givetvis ska Sd ställas till svars på områden som de inte behärskar. Men migrationspolitik är ett sådant område. Börjar vi prata pensioner istället är risken stor att vi enbart förstärker uttråkade väljares uppfattning att Sd är helsäkra i invandringsfrågan även om de har svårt att hantera budgeten.
Dessutom är det omoraliskt att lyssna på förtal utan att reagera.
Låt oss också lära något av Danmark, där övriga partier först drevs i rasistisk riktning och Folkepartiet ändå slog igenom stort (liksom i Frankrike där le Pen gick fram på att vara original, inte kopia.) I vetskapen om detta är det idiotiskt att nu, som de svenska rödgröna, öppna dörren för högern i tron att detta skulle tillsluta den för Sd.
Nej, det skulle leda till ökade klassmotsättningar och politikerförakt. Alltså ett ännu bättre utgångsläge för populistiska extremister.
Ty det är inte Åkesson som person som ska hållas ifrån riksdagens talarstol. Det är hans politik som inte får genomföras. Det är de människor som lyssnar på honom och uppmuntrar honom som måste erbjudas andra alternativ, så de vågar känna solidaritet igen.
Att nyheten om samarbete med de borgerliga inte stämde åtminstone vad vänstern beträffar framgår hos Jöran Fagerlund
Även JJ.N har bloggat
Men är det en bra debatt?
Inte särskilt bra att den ena bloggaren efter den andra känner ett plötsligt påkommet behov av att positionera sig gentemot muslimer: ”Jag gillar inte heller sharia… men Sd går för långt…”
Som om det funnes en gräns för hur illa man får tycka om muslimer – och då är vi redan där.
Var? Ja, till exempel i ett läge där förbipasserande svenskar tror det går för sig att håna och spotta på beslöjade kvinnor.
Även yttrandefriheten har egendomliga vänner. Till exempel liberalen Cwejman som tror att en anmälan för hets mot folkgrupp är detsamma som att kräva ”förbud”.
Nu är det så att det redan finns förbud mot vissa fientliga yttringar. Att anmäla är ett försök att få det prövat om ett lagbrott begåtts. Vad har en liberal att invända?
Från en strategisk utgångspunkt framför Zuiderveld en liknande uppfattning - att Sverigedemokraterna måste få hållas - men hans artikel är högintressant med sina jämförelser med situationen i Nederländerna. Det finns mycket att lära av turerna kring Geert Wilders' framgångar och hur han stärkte sin position först medialt och sedan röstmässigt.
En svensk parallell är redan påbörjad i och med att Åkesson nu har fått sätta dagordningen. Zuiderveld varnar för alltför hård kritik och i synnerhet åtal, eftersom detta var Wilders’ väg att bli hjälte. Alternativet menar han är att sätta dit Sverigedemokraterna på något annat, finansieringen av pensionerna till exempel.
Givetvis ska Sd ställas till svars på områden som de inte behärskar. Men migrationspolitik är ett sådant område. Börjar vi prata pensioner istället är risken stor att vi enbart förstärker uttråkade väljares uppfattning att Sd är helsäkra i invandringsfrågan även om de har svårt att hantera budgeten.
Dessutom är det omoraliskt att lyssna på förtal utan att reagera.
Låt oss också lära något av Danmark, där övriga partier först drevs i rasistisk riktning och Folkepartiet ändå slog igenom stort (liksom i Frankrike där le Pen gick fram på att vara original, inte kopia.) I vetskapen om detta är det idiotiskt att nu, som de svenska rödgröna, öppna dörren för högern i tron att detta skulle tillsluta den för Sd.
Nej, det skulle leda till ökade klassmotsättningar och politikerförakt. Alltså ett ännu bättre utgångsläge för populistiska extremister.
Ty det är inte Åkesson som person som ska hållas ifrån riksdagens talarstol. Det är hans politik som inte får genomföras. Det är de människor som lyssnar på honom och uppmuntrar honom som måste erbjudas andra alternativ, så de vågar känna solidaritet igen.
Att nyheten om samarbete med de borgerliga inte stämde åtminstone vad vänstern beträffar framgår hos Jöran Fagerlund
Även JJ.N har bloggat
måndag, oktober 19, 2009
Patriotismens dröm och verklighet
Sverigedemokraterna, kända för vulgära förenklingar, har nu givit sig på Astrid Lindgren. Idag skulle hon ha delat sverigedemokraternas värderingar och samhällssyn, spekulerade partisekreterare Söder under landsdagarna.
Skulle en högbegåvad och mycket spirituell författare med världsrykte gå ner sig i Sd:s träsk av självömkan? Skulle en varmhjärtad människa med närmast magisk inlevelse i barnasjälar ställa sig bakom en politik av ”passar det inte så är det bara att åka hem”?
Tja, det står var och en fritt att gissa. Liksom det står var och en fritt att dra ner ett konstverk till sin egen nivå.
Bröderna Lejonhjärta är enligt Söder en saga med sverigedemokratiska värderingar. Följande heltäckande liknelser finner han: Karl och Jonatan står upp och kämpar mot förtryck precis som Sverigedemokraterna, och Sverigedemokraterna ”ser ljuset” precis som lille Karl, och så har vi den onde Tengil som motsvaras av journalister och politiker!
Bröderna Lejonhjärta är enligt min åsikt inte Lindgrens starkaste berättelse. Här finns för många svårförklarliga övergångar, romantiken är ganska tjockt påstruken, och i allt det våldsamma storslagna tycker jag att de faller platt, de där vardagsbarnsliga kommentarerna som annars är Lindgrens specialitet. Men bortsett från dessa smärre anmärkningar är det en komplicerad och poetisk berättelse om liv och död och att uthärda. Den lär barn hur våra bästa och sämsta känslor och egenskaper påverkas under pressade omständigheter, och inte minst berättar den hur näst intill omöjligt det är att uthärda sorg - att tvingas vara kvar och stå ut när det värsta händer.
Skulle den boken ens i deras mest uppblåsta pojkdrömmar likna dessa små missunnsamma politiker, som envetet hamrar ut sin inskränkta männskofientlighet och känner sig oförstådda av oss som inte gillar den?
Det är ungefär som om den som velar mellan Aftonbladet och Expressen identifierar sig med Hamlet.
Dagens kraftigaste applåder fick Söder för: ”Passar det inte så är det bara att åka hem.”
Detta är vad pressen kallar för de nya, nedtonade Sverigedemokraterna. Som ändå känner sig missförstådda.
När Söder säger ”Res hem och kom inte hit igen!” går det inte att missförstå. Inte har det någon stämning av Saltkråkan. Inte är det särskilt nedtonat heller. Men för den händelse någon fortfarande ömkar de stackars rasisterna som ingen lyssnar på länkar jag motvilligt till ett antimuslismskt utbrott av Åkesson på bästa plats i rikstäckande tidning.
Mer nationalistapplåder! På landsdagarna möttes viceordförande Åkerlund av entusiasm för slagordet ”ett folk, ett land, en nation”.
Detta yttrande skiljer sig med ett enda ord ifrån en bekant nazistisk slogan.
Det är inget missförstånd. Det ligger ingen orättvisa i att påpeka det.
Det är en ny sång att sjunga för Sorgfågel på Gröna ängars ö.
Skulle en högbegåvad och mycket spirituell författare med världsrykte gå ner sig i Sd:s träsk av självömkan? Skulle en varmhjärtad människa med närmast magisk inlevelse i barnasjälar ställa sig bakom en politik av ”passar det inte så är det bara att åka hem”?
Tja, det står var och en fritt att gissa. Liksom det står var och en fritt att dra ner ett konstverk till sin egen nivå.
Bröderna Lejonhjärta är enligt Söder en saga med sverigedemokratiska värderingar. Följande heltäckande liknelser finner han: Karl och Jonatan står upp och kämpar mot förtryck precis som Sverigedemokraterna, och Sverigedemokraterna ”ser ljuset” precis som lille Karl, och så har vi den onde Tengil som motsvaras av journalister och politiker!
Bröderna Lejonhjärta är enligt min åsikt inte Lindgrens starkaste berättelse. Här finns för många svårförklarliga övergångar, romantiken är ganska tjockt påstruken, och i allt det våldsamma storslagna tycker jag att de faller platt, de där vardagsbarnsliga kommentarerna som annars är Lindgrens specialitet. Men bortsett från dessa smärre anmärkningar är det en komplicerad och poetisk berättelse om liv och död och att uthärda. Den lär barn hur våra bästa och sämsta känslor och egenskaper påverkas under pressade omständigheter, och inte minst berättar den hur näst intill omöjligt det är att uthärda sorg - att tvingas vara kvar och stå ut när det värsta händer.
Skulle den boken ens i deras mest uppblåsta pojkdrömmar likna dessa små missunnsamma politiker, som envetet hamrar ut sin inskränkta männskofientlighet och känner sig oförstådda av oss som inte gillar den?
Det är ungefär som om den som velar mellan Aftonbladet och Expressen identifierar sig med Hamlet.
Dagens kraftigaste applåder fick Söder för: ”Passar det inte så är det bara att åka hem.”
Detta är vad pressen kallar för de nya, nedtonade Sverigedemokraterna. Som ändå känner sig missförstådda.
När Söder säger ”Res hem och kom inte hit igen!” går det inte att missförstå. Inte har det någon stämning av Saltkråkan. Inte är det särskilt nedtonat heller. Men för den händelse någon fortfarande ömkar de stackars rasisterna som ingen lyssnar på länkar jag motvilligt till ett antimuslismskt utbrott av Åkesson på bästa plats i rikstäckande tidning.
Mer nationalistapplåder! På landsdagarna möttes viceordförande Åkerlund av entusiasm för slagordet ”ett folk, ett land, en nation”.
Detta yttrande skiljer sig med ett enda ord ifrån en bekant nazistisk slogan.
Det är inget missförstånd. Det ligger ingen orättvisa i att påpeka det.
Det är en ny sång att sjunga för Sorgfågel på Gröna ängars ö.
fredag, oktober 16, 2009
Bli marxist med Kd!
Är man inte marxist, kan man bli det. Ett sätt att bli det är att läsa Göran Hägglunds tal på Kristdemokraternas personaldagar. Talet är liksom detta inlägg ruskigt långt, men fördelen med det är att Hägglund slutligen kommer med en deklaration. Han vill ”se bortom det materialistiska och insnöat ideologiska” och positionerar Kd som ett ”idéparti” mot ”ekonomismen” inom såväl socialism som liberalism.
De ädla, tillika helsvenska värden som står över den snöda penningen är hederlighet och sammanhållning. ”Bortom välfärdsmodeller, naturresurser och hårt arbete är det gemenskapsandan som har gjort oss till ett av världens mest framgångsrika länder”, säger Hägglund. Men idag har ”den svenska hederligheten satts på undantag”, vilket han finner oroande eftersom ”när allt fler fifflar, då fungerar inte samhället”. (Verkligheten, som ju Hägglund gillar som retorisk figur, har dock lärt oss att samhällen byggda på tjyvknep och spelarmani fungerar obehagligt väl.)
De kristna idealisterna önskar överbrygga klyftan mellan stad och land och skapa trygghet i samhället, åtminstone för alla som har ett arbete, om jag förstod det rätt. Hur de ska klara detta utan vare sig ekonomisk eller politisk styrning begriper ju inte jag. Men det är uppenbart att Hägglund tror på den insnöade ideologi han äntligen talar ut om.
Talet är uppbyggt som en historisk exposé från den dag Emil som en överdådig signal för framtidstro hissade upp Ida i flaggstången. Efter den incidenten undviker Hägglund att precisera någon historisk händelse eller tidpunkt, vilket gör det svårt att belägga honom med fel - utom felet att torgföra känslor som vore de fakta.
”Under statens tyngd bröts det civila samhället och dess fria och frivilliga gemenskaper ned.” När då? Vilka? Har han kommit fram till skapandet av folkrörelserna eller är han redan vid borgarnas undandragande av stöd till föreningar och mötesplatser?
”Mellan staten och medborgaren fanns snart bara politikens tryck” - betyder vad? Politiken som relation mellan medborgare och stat trodde jag var ett allmänt accepterat synsätt, ja i det närmaste normalt, för att låna ett av Hägglunds favorituttryck.
”Det har gått så långt att vi har fått ett Sverige där medborgaren blivit undersåte gentemot makten.” Till skillnad från vilket år och vilken situation? Minns han den festligt frihetliga knallen från skotten i Ådalen, eller syftar han på det ökande kungafjäsket efter några demokratiska decennier?
”Sanningen bestäms av ett fåtal medier.” Sir man på, nu har han rätt! Men vi menar olika media, det är själva kärnfrågan. Är den betydelselös?
Enda gången mannen som månar om tillit och sammanhållning kommer med ett direkt utpekande gör han det på ett ganska ohyfsat vis: ”Vi är ärliga nog att tala om för Claes Borgström, Åsa Linderborg och andra mästrande elitister hur det står till.” Märk väl: Kd talar utifrån sin ärlighet om hur det är, medan förre JämO och Aftonbladet-Kultur mästrar utifrån sin elitism.
Nej det var så sant - till de dygder Hägglund räknar upp hör inte rättvisa!
Inbäddade i en mjuk idealism som Hägglund bedyrar inte är nostalgisk eller romantisk vilar bekvämt de politikens sakfrågor som vi ju redan visste är kristdemokratisk politik: höga straff, en nedmonterad generell välfärd till förmån för privat sparande, och mer makt åt föräldrarna!
”Framgångsrika samhällen måste ha en levande värdestruktur” säger Hägglund. Om sambandet är osvikligt kan väl diskuteras, men visst ligger det något i det. Då har vi kärnfrågan där igen: att värdestrukturer ser olika ut.
För min del vore det omöjligt att acceptera en värdestruktur som (med min kursivering) definierar ”barnens bästa” som ”principen att föräldrarna ska ha största möjliga frihet att forma sitt föräldraliv på det sätt som passar just deras omständigheter bäst”
Jag föredrar värdegrunden i Barnkonventionen.
Jag föreslår att vi begagnar oss av en smula marxistisk historieanalys för att förstå varför den är så svår att omsätta - i verkligheten!
Missa inte Frihet som gjort Hägglund till designer och modell för en helt normal klädstil!
De ädla, tillika helsvenska värden som står över den snöda penningen är hederlighet och sammanhållning. ”Bortom välfärdsmodeller, naturresurser och hårt arbete är det gemenskapsandan som har gjort oss till ett av världens mest framgångsrika länder”, säger Hägglund. Men idag har ”den svenska hederligheten satts på undantag”, vilket han finner oroande eftersom ”när allt fler fifflar, då fungerar inte samhället”. (Verkligheten, som ju Hägglund gillar som retorisk figur, har dock lärt oss att samhällen byggda på tjyvknep och spelarmani fungerar obehagligt väl.)
De kristna idealisterna önskar överbrygga klyftan mellan stad och land och skapa trygghet i samhället, åtminstone för alla som har ett arbete, om jag förstod det rätt. Hur de ska klara detta utan vare sig ekonomisk eller politisk styrning begriper ju inte jag. Men det är uppenbart att Hägglund tror på den insnöade ideologi han äntligen talar ut om.
Talet är uppbyggt som en historisk exposé från den dag Emil som en överdådig signal för framtidstro hissade upp Ida i flaggstången. Efter den incidenten undviker Hägglund att precisera någon historisk händelse eller tidpunkt, vilket gör det svårt att belägga honom med fel - utom felet att torgföra känslor som vore de fakta.
”Under statens tyngd bröts det civila samhället och dess fria och frivilliga gemenskaper ned.” När då? Vilka? Har han kommit fram till skapandet av folkrörelserna eller är han redan vid borgarnas undandragande av stöd till föreningar och mötesplatser?
”Mellan staten och medborgaren fanns snart bara politikens tryck” - betyder vad? Politiken som relation mellan medborgare och stat trodde jag var ett allmänt accepterat synsätt, ja i det närmaste normalt, för att låna ett av Hägglunds favorituttryck.
”Det har gått så långt att vi har fått ett Sverige där medborgaren blivit undersåte gentemot makten.” Till skillnad från vilket år och vilken situation? Minns han den festligt frihetliga knallen från skotten i Ådalen, eller syftar han på det ökande kungafjäsket efter några demokratiska decennier?
”Sanningen bestäms av ett fåtal medier.” Sir man på, nu har han rätt! Men vi menar olika media, det är själva kärnfrågan. Är den betydelselös?
Enda gången mannen som månar om tillit och sammanhållning kommer med ett direkt utpekande gör han det på ett ganska ohyfsat vis: ”Vi är ärliga nog att tala om för Claes Borgström, Åsa Linderborg och andra mästrande elitister hur det står till.” Märk väl: Kd talar utifrån sin ärlighet om hur det är, medan förre JämO och Aftonbladet-Kultur mästrar utifrån sin elitism.
Nej det var så sant - till de dygder Hägglund räknar upp hör inte rättvisa!
Inbäddade i en mjuk idealism som Hägglund bedyrar inte är nostalgisk eller romantisk vilar bekvämt de politikens sakfrågor som vi ju redan visste är kristdemokratisk politik: höga straff, en nedmonterad generell välfärd till förmån för privat sparande, och mer makt åt föräldrarna!
”Framgångsrika samhällen måste ha en levande värdestruktur” säger Hägglund. Om sambandet är osvikligt kan väl diskuteras, men visst ligger det något i det. Då har vi kärnfrågan där igen: att värdestrukturer ser olika ut.
För min del vore det omöjligt att acceptera en värdestruktur som (med min kursivering) definierar ”barnens bästa” som ”principen att föräldrarna ska ha största möjliga frihet att forma sitt föräldraliv på det sätt som passar just deras omständigheter bäst”
Jag föredrar värdegrunden i Barnkonventionen.
Jag föreslår att vi begagnar oss av en smula marxistisk historieanalys för att förstå varför den är så svår att omsätta - i verkligheten!
Missa inte Frihet som gjort Hägglund till designer och modell för en helt normal klädstil!
onsdag, oktober 14, 2009
Bögfeministen om värdekonservatismen
Enligt Alliansfritt Sverige finns det ingen ”vänsterstyrd queerteoretisk bögfeministisk folkföraktade åsiktsdiktatur som hatar tavlor som föreställer något och vill stoppa fredagsmys och förhindra att lilltjejen får en ny cykel.” Vaa, vilken besvikelse!” Jag som så gärna vill vara med i en sån. Fast en förening som accepterar mig som medlem är nog inte värd att vara med i, som Marx sa.
Skämt åsido, Helle Klein har en viktig krönika om ny- eller värdekonservatismen. Den som Hägglund försöker sprida med argument från det gamla pajaspartiet Ny Demagogi.
Enligt wiki stöder sig värdekonservatismen på västerlandets traditionella kristna etik. Den vill stötta och bevara kärnfamilj och skoltraditioner, och vill stoppa pornografi och aborter. Definitionen stämmer alltså väl på Kristdemokraterna.
Men en gång förknippades värdekonservatismen med bildning, djupsinniga böcker och seriös, gärna idealistisk konversation. I min ungdom kallade vi SvD värdekonservativ (i en god mening) då den som sista tidning prioriterade Operan och Dramaten framför popkonst och happenings. I det avseendet har Kd gjort en helomvändning och begagnar sig av en kultur- och kunskapsfientlig retorik utan motstycke, utom möjligen i Förenta Staterna så som Sjöstedt beskriver det.
Hägglunds hållning karaktäriseras av Sjöstedt som ”konservativ populism”, nu när Kd försöker ställa sig in hos människor genom att bejaka inskränktheten: Förstår du det inte, är det dåligt! En så andefattig nivå behöver inte värdekonservatismen ligga på. När Hägglund säger att kulturskapare, teoretiker och/eller vänsterpolitiker ”förstör det offentliga samtalet med nonsens och kommissariefasoner” och att vi ”raljerar över att verklighetens folk hellre tittar på blondinbellas mingelbilder från senaste utekvällen än de följer seriösa kulturprogram i statstelevisionen” uttrycker han sig inte som en värdekonservativ. Det blir milt sagt oklart vems intressen han bevakar.
Nu skulle jag vilja säga, skit i -ismen! Usel sakpolitik är viktigare än hur den kläs i ord. Men jag är inte säker på att det verkligen förhåller sig så.
Drömmar om ”Kirche, Kinder, Küche” är inte orimliga utan låter sig väl företrädas, debatteras och tillbakavisas. Men riktigt skrämmande är det att ett parti i Sveriges riksdag försöker ta sig fram på nedlåtande dumheter - därför att de är säkra på att detta är vad medborgarna vill ha och behöver.
Skämt åsido, Helle Klein har en viktig krönika om ny- eller värdekonservatismen. Den som Hägglund försöker sprida med argument från det gamla pajaspartiet Ny Demagogi.
Enligt wiki stöder sig värdekonservatismen på västerlandets traditionella kristna etik. Den vill stötta och bevara kärnfamilj och skoltraditioner, och vill stoppa pornografi och aborter. Definitionen stämmer alltså väl på Kristdemokraterna.
Men en gång förknippades värdekonservatismen med bildning, djupsinniga böcker och seriös, gärna idealistisk konversation. I min ungdom kallade vi SvD värdekonservativ (i en god mening) då den som sista tidning prioriterade Operan och Dramaten framför popkonst och happenings. I det avseendet har Kd gjort en helomvändning och begagnar sig av en kultur- och kunskapsfientlig retorik utan motstycke, utom möjligen i Förenta Staterna så som Sjöstedt beskriver det.
Hägglunds hållning karaktäriseras av Sjöstedt som ”konservativ populism”, nu när Kd försöker ställa sig in hos människor genom att bejaka inskränktheten: Förstår du det inte, är det dåligt! En så andefattig nivå behöver inte värdekonservatismen ligga på. När Hägglund säger att kulturskapare, teoretiker och/eller vänsterpolitiker ”förstör det offentliga samtalet med nonsens och kommissariefasoner” och att vi ”raljerar över att verklighetens folk hellre tittar på blondinbellas mingelbilder från senaste utekvällen än de följer seriösa kulturprogram i statstelevisionen” uttrycker han sig inte som en värdekonservativ. Det blir milt sagt oklart vems intressen han bevakar.
Nu skulle jag vilja säga, skit i -ismen! Usel sakpolitik är viktigare än hur den kläs i ord. Men jag är inte säker på att det verkligen förhåller sig så.
Drömmar om ”Kirche, Kinder, Küche” är inte orimliga utan låter sig väl företrädas, debatteras och tillbakavisas. Men riktigt skrämmande är det att ett parti i Sveriges riksdag försöker ta sig fram på nedlåtande dumheter - därför att de är säkra på att detta är vad medborgarna vill ha och behöver.
tisdag, oktober 13, 2009
Korståg för banalitet
Men tror någon att den halsstarrige lille gubben kan ge sig? Inte då! När han borde backa och säga, oj, det var inte så smart att käfta om vem som är vanligast, nu kör vi mediataktisk reträtt - istället för det lägger Kristdemokraterna ut en uttömmande frågor-och-svar-sida om vilka som är ”verklighetens folk”!
Den börjar: ”Verklighetens folk är människor som lever sina liv som folk gör mest. Du och jag.”
Helst skulle jag säga att jag inte ens för en kvart i veckan lever som folk gör mest. Men det vore osakligt. Ty även om viss statistik finns att tillgå för arbete, boende och liknande kan jag inte påstå att jag vet hur folk gör mest. Det vet inte Kd heller, de bara hoppas!
Däremot kan jag med all säkerhet säga att jag under inga omständigheter inräknar mig i en du-&-jag-relation med Göran Hägglund. Oförsynt och påfluget är vad det är att dra in dig och mig i sitt korståg för banaliteten.
Ett citat till: ”Vanligt folk är obekymrade över märkliga teorier om hur livet ska levas.” Låt vara att både kristendomen och marxismen är tämligen komplexa system, men jag har träffat massor med folk som verkligen bemödar sig om att ta dem till sig. Jag möter också en hel del människor, framför allt i den yngre generationen, som är renhjärtat bekymrade både över sin egen moral och livsväg och över orättvisan och hyckleriet som omger dem. Om de följer Kd:s tips om ”fredagsmys och Så ska det låta” är det risk för en drastisk ökning av suicidtalen här i landet.
Människor ska man ta på allvar, i all sin storslagenhet och småskurenhet. Men vad Kd ger sig på är att uppfinna en majoritet genom att stapla all alldaglighet de kan komma på och spetsa det med inskränkthet.
Det är respektlöst mot medborgarna.
Under debattens gång har Kd använt den fega spotta-i-motvinds-taktiken, det vill säga den som inte håller med dem antas känna sig träffad och får utgöra bevis för deras påståenden. Detta är bra fräckt mot dem som gått emot Kd genom att betona sin egen vanlighet - en vinkling som jag inte tilltalats av eftersom den faktiskt bekräftar trivselfascismens tvångströja att vanlig = bäst.
Därför ställer jag upp: AJ vad jag är träffad, je suis blessée!* Sitta och tänka är rena kulturelitfasonerna, jag föredrar balett framför knattematch och tycker att Bourdieu är riktigt intressant, iallafall jämfört med Liza Marklund.
Men när det kommer till anklagelsen om att förakta vanligt folk faller den på sin orimlighet. Vi ska helt enkelt inte betrakta människor på det sättet!
Det finns bara ovanligt folk. Däribland Kd, som kvalificerat sig för tredje gradens bisarreri.
Tack till Fredrik Pettersson, som också lagt in fina exempel på Kd:s kluvna tunga. Jag trodde hela grejen var ett påhitt först, men dravlet finns här
Och Expressen kallar karln extrem. Heja!
* Jag är skadad, utropade Gustav III på franska när han blev skjuten. Ett historiskt exempel på kulturell queerpersonlighet!
Den börjar: ”Verklighetens folk är människor som lever sina liv som folk gör mest. Du och jag.”
Helst skulle jag säga att jag inte ens för en kvart i veckan lever som folk gör mest. Men det vore osakligt. Ty även om viss statistik finns att tillgå för arbete, boende och liknande kan jag inte påstå att jag vet hur folk gör mest. Det vet inte Kd heller, de bara hoppas!
Däremot kan jag med all säkerhet säga att jag under inga omständigheter inräknar mig i en du-&-jag-relation med Göran Hägglund. Oförsynt och påfluget är vad det är att dra in dig och mig i sitt korståg för banaliteten.
Ett citat till: ”Vanligt folk är obekymrade över märkliga teorier om hur livet ska levas.” Låt vara att både kristendomen och marxismen är tämligen komplexa system, men jag har träffat massor med folk som verkligen bemödar sig om att ta dem till sig. Jag möter också en hel del människor, framför allt i den yngre generationen, som är renhjärtat bekymrade både över sin egen moral och livsväg och över orättvisan och hyckleriet som omger dem. Om de följer Kd:s tips om ”fredagsmys och Så ska det låta” är det risk för en drastisk ökning av suicidtalen här i landet.
Människor ska man ta på allvar, i all sin storslagenhet och småskurenhet. Men vad Kd ger sig på är att uppfinna en majoritet genom att stapla all alldaglighet de kan komma på och spetsa det med inskränkthet.
Det är respektlöst mot medborgarna.
Under debattens gång har Kd använt den fega spotta-i-motvinds-taktiken, det vill säga den som inte håller med dem antas känna sig träffad och får utgöra bevis för deras påståenden. Detta är bra fräckt mot dem som gått emot Kd genom att betona sin egen vanlighet - en vinkling som jag inte tilltalats av eftersom den faktiskt bekräftar trivselfascismens tvångströja att vanlig = bäst.
Därför ställer jag upp: AJ vad jag är träffad, je suis blessée!* Sitta och tänka är rena kulturelitfasonerna, jag föredrar balett framför knattematch och tycker att Bourdieu är riktigt intressant, iallafall jämfört med Liza Marklund.
Men när det kommer till anklagelsen om att förakta vanligt folk faller den på sin orimlighet. Vi ska helt enkelt inte betrakta människor på det sättet!
Det finns bara ovanligt folk. Däribland Kd, som kvalificerat sig för tredje gradens bisarreri.
Tack till Fredrik Pettersson, som också lagt in fina exempel på Kd:s kluvna tunga. Jag trodde hela grejen var ett påhitt först, men dravlet finns här
Och Expressen kallar karln extrem. Heja!
* Jag är skadad, utropade Gustav III på franska när han blev skjuten. Ett historiskt exempel på kulturell queerpersonlighet!
måndag, oktober 12, 2009
Lite internationellt
Internationell utblick på tilltalsord hittar du i Språkspalten. Men skribenten har uppfattningen att det nya niandet i serviceyrken är en myt. Då lever jag i en myt då, för jag har hunnit bli råless på niandet från butiksbiträden som vill vara lite fiiina och tror att ett föråldrat språkbruk är en statusmarkör.
Fler internationella språkvårdare är nymoderaterna som motionerat i riksdagen om att svenska språket behöver ett internationell term för miljard - och den engelska termen finner de mer internationell än den tyska... bevare oss väl.
Läs istället Ida om internationell feminism!
Fler internationella språkvårdare är nymoderaterna som motionerat i riksdagen om att svenska språket behöver ett internationell term för miljard - och den engelska termen finner de mer internationell än den tyska... bevare oss väl.
Läs istället Ida om internationell feminism!
lördag, oktober 10, 2009
Galler eller dryader
Det har börjat arbetas i Haga. Nya gallerstaket omringar slottet. Det är taggtråd över grindarna, och särskilt snurrporten skär sig riktigt skrikande från empirearkitekturen i övrigt.
Det stängslade området är inte stort, det kan man inte beskylla dem för. Frågan är om denna större villaträdgård kommer att räcka till för familjen Bernadotte d.y.,
eller om det gamla gjutjärnsstaketet kommer att låsas till
när de är hemma?
Inte heller kan jag klandra Victoria för den rikliga nederbörden,
Inte heller kan jag klandra Victoria för den rikliga nederbörden,
men tanken på en vallgrav är inte långt borta...
Vi får se hur det blir. Gustav III:s paradbygge stannade vid en grund. Här har det uppväxande Solna lekt i generationer. Kommunen sätter upp stängsel ibland, men de öppnas lika fort. Det finns droppstenar i ruinerna, och även recenta fynd såsom spår efter grillkol.
Tack och lov skyddar dryaderna i de gamla träden ännu Hagas älskliga mystik
men när långfingrade skuggor sträcker sig över Pelousen
är det dags att skriva på namnlistan
fredag, oktober 09, 2009
Jag saknar ord, en stund iallafall
Behövs egentligen inget inlägg. SvD var hyggliga nog att lägga ut en rad av sina läsarkommentarer. De flesta har raskt kommit över den jag-saknar-ord-paralysi som valet av fredspristagare framkallar och samlat sig till beska omdömen om kryperiet för en krigförande nation vars i och för sig hygglige president ännu inte utfört någonting.
Så infernaliskt barnsligt:
Obama är känd. Han är poppis. Han är en fin kille. Mannen på puben spänner musklerna mot honom, tanterna i stugorna tycker han är söt. Och inte så farligt svart heller, bara lite lagom. Han säger kloka saker om hur det borde vara i världen. Ping - idé! Han får fredspriset!
Arme man! Ena veckan ska han fajtas mot plattskallade fanatiker i den usa:nska kristna extremhögern, nästa vecka omslingras han av de kletigt messianska förväntningarna hos norska nobelkommittén.
Undrar vilket som är värst.
Så infernaliskt barnsligt:
Obama är känd. Han är poppis. Han är en fin kille. Mannen på puben spänner musklerna mot honom, tanterna i stugorna tycker han är söt. Och inte så farligt svart heller, bara lite lagom. Han säger kloka saker om hur det borde vara i världen. Ping - idé! Han får fredspriset!
Arme man! Ena veckan ska han fajtas mot plattskallade fanatiker i den usa:nska kristna extremhögern, nästa vecka omslingras han av de kletigt messianska förväntningarna hos norska nobelkommittén.
Undrar vilket som är värst.
Minister förföljd av luder från armén
En tidigare obekant publikation ploppar in i mejlen: Obiz, tidskriften för inköpare och förvaltningschefer. För vår skull, vi som inte är någotdrea, har Obiz dragit till med en häftig löpsedel för att väcka intresset: Björklund rensar upp i ”flumskolan”!
Det rafflande innehållet lutar åt skvaller- och avslöjarhållet. Detta bara måste spridas: Björklunds favorituttryck i det militära var ”luder”. Enligt några tidigare värnpliktiga sa han att "man såg 'ludermässig' ut, var 'ludermässig' när man rörde sig långsamt eller inte vikt upp kragen rätt".
Vad vill Björklund själv säga i intervjun? Jo: ”Jag misstänker att det finns betygsinflation.” Detta platta fall presenteras med sedvanlig pretention på att vara först ut med Sanningen.
Men betyg har i alla tider varit godtyckliga, har aldrig mätt vad de avser att mäta. Det är därför vi inte ska ha några betyg! Fast Björklunds recept är att införa en extra statlig kontrollnivå för att överpröva de bedömningar som gjorts av de professionella som Björklund i alla andra sammanhang vill värna.
Vad ludersnacket beträffar kan jag höra invändningen: ”Men militären har i alla tider låtit sådär.” Just det. Det är därför vi inte ska ha några mili... jodå. Men även de måste lära sig hyfs och fasoner. Och även om Björklund numera är ångerfullt reformerad är det diskutabelt om han alls borde ha fått vad han betraktar som ett befälsuppdrag för grundskolan.
Det är såhär: en person med det språkbruket och den inställningen skulle aldrig anställas inom någon av våra verksamheter.
Det rafflande innehållet lutar åt skvaller- och avslöjarhållet. Detta bara måste spridas: Björklunds favorituttryck i det militära var ”luder”. Enligt några tidigare värnpliktiga sa han att "man såg 'ludermässig' ut, var 'ludermässig' när man rörde sig långsamt eller inte vikt upp kragen rätt".
Vad vill Björklund själv säga i intervjun? Jo: ”Jag misstänker att det finns betygsinflation.” Detta platta fall presenteras med sedvanlig pretention på att vara först ut med Sanningen.
Men betyg har i alla tider varit godtyckliga, har aldrig mätt vad de avser att mäta. Det är därför vi inte ska ha några betyg! Fast Björklunds recept är att införa en extra statlig kontrollnivå för att överpröva de bedömningar som gjorts av de professionella som Björklund i alla andra sammanhang vill värna.
Vad ludersnacket beträffar kan jag höra invändningen: ”Men militären har i alla tider låtit sådär.” Just det. Det är därför vi inte ska ha några mili... jodå. Men även de måste lära sig hyfs och fasoner. Och även om Björklund numera är ångerfullt reformerad är det diskutabelt om han alls borde ha fått vad han betraktar som ett befälsuppdrag för grundskolan.
Det är såhär: en person med det språkbruket och den inställningen skulle aldrig anställas inom någon av våra verksamheter.
tisdag, oktober 06, 2009
Bernadotte-jubileum på rim
Apropå den ökande rojalismen och Lindqvists förskräckliga krönika, så ägnade Erik Axel Karlfeldt en av sina Dalmålningar på rim åt Karl XIV Johans gravtåg.
På den verbala målningen händer allt samtidigt, så som det brukas i folkkonsten. Kungen förekommer både som ledare (med blått hår, inget ovanligt på dalmålningar) och som ängel - en ”skum kerub” som följer sin egen sarkofag, en kista som tillverkades i porfyr från Älvdalen och drogs på släde till Gävle av 300 dalkarlar.
I stort är det en hyllningsdikt, och den vore ointressant förutan den karlfeldtska melankolin. Kanske var Bernadotte ”innerst god” som skalden tror, även om det finns beskrivningar av honom som iskall karriärist. Säkert var han lik den nye chefen som kommer härjande på sin nya arbetsplats och möts av gapande, oförstående nunor. Kanhända sörjde han faktiskt sina kommunikativa brister och avståndet till dem han så hastigt upphöjts över.
Det vet vi inte. Han var bara precis så spännande att det räckte för avbildningar och berättelser.
Karl Johan, se Karl Johan!
Han står på Stockholms slott
med stort och krutsprängt väderhorn
och hår som skiner blått.
På svalen utåt strömmen
han står med stav i hand
och sträcker den befallande
ut över folk och land.
/- - /
Karl Johan, se Karl Johan!
Han står på Mora strand.
Han räckte mig, beskedlig man,
en vit och nådig hand.
Han log med vassa läppar
och talade därhos
men han var ingen dalkarl
och jag är ej fransos.
Det sägs han ofta dundrat
på mål som få förstått,
då sprungo hovman och lakej,
det smattrade som skott.
Det sägs han smålett åter,
och bättre man förstod
den vackra min som skvallrade
att innerst han var god.
Kanhända, ja kanhända
det strimmat i hans själ
en aning om det kärva folk
som visst han ville väl.
Han stod för det som bortskymd
av äventyrens glans;
kanhända att han sörjde,
att aldrig det vart hans.
Karl Johan, se Karl Johan!
Här svävar han i skyn,
en skum kerub med vingar
vid vintrigt himlabryn.
Där nedan släpar dalfolk
hans tunga sarkofag
Karl-Johansmarschen spelar än
på tavlan natt och dag.
Så se vi dig Karl Johan,
en skymlande gestalt.
Men du var kunglig i dig själv,
och det förklarar allt.
Lugn steg du som en Fenix
ur tidens vilda brand,
den siste sagokungen
i Sveriges gamla land.
- - -
En sak hade Karlfeldt fel i. Moderna tiders avmystifiering ledde inte till att kungarna framstod som mindre sagolika. Ska vi någonsin se den dagen?
På den verbala målningen händer allt samtidigt, så som det brukas i folkkonsten. Kungen förekommer både som ledare (med blått hår, inget ovanligt på dalmålningar) och som ängel - en ”skum kerub” som följer sin egen sarkofag, en kista som tillverkades i porfyr från Älvdalen och drogs på släde till Gävle av 300 dalkarlar.
I stort är det en hyllningsdikt, och den vore ointressant förutan den karlfeldtska melankolin. Kanske var Bernadotte ”innerst god” som skalden tror, även om det finns beskrivningar av honom som iskall karriärist. Säkert var han lik den nye chefen som kommer härjande på sin nya arbetsplats och möts av gapande, oförstående nunor. Kanhända sörjde han faktiskt sina kommunikativa brister och avståndet till dem han så hastigt upphöjts över.
Det vet vi inte. Han var bara precis så spännande att det räckte för avbildningar och berättelser.
Karl Johan, se Karl Johan!
Han står på Stockholms slott
med stort och krutsprängt väderhorn
och hår som skiner blått.
På svalen utåt strömmen
han står med stav i hand
och sträcker den befallande
ut över folk och land.
/- - /
Karl Johan, se Karl Johan!
Han står på Mora strand.
Han räckte mig, beskedlig man,
en vit och nådig hand.
Han log med vassa läppar
och talade därhos
men han var ingen dalkarl
och jag är ej fransos.
Det sägs han ofta dundrat
på mål som få förstått,
då sprungo hovman och lakej,
det smattrade som skott.
Det sägs han smålett åter,
och bättre man förstod
den vackra min som skvallrade
att innerst han var god.
Kanhända, ja kanhända
det strimmat i hans själ
en aning om det kärva folk
som visst han ville väl.
Han stod för det som bortskymd
av äventyrens glans;
kanhända att han sörjde,
att aldrig det vart hans.
Karl Johan, se Karl Johan!
Här svävar han i skyn,
en skum kerub med vingar
vid vintrigt himlabryn.
Där nedan släpar dalfolk
hans tunga sarkofag
Karl-Johansmarschen spelar än
på tavlan natt och dag.
Så se vi dig Karl Johan,
en skymlande gestalt.
Men du var kunglig i dig själv,
och det förklarar allt.
Lugn steg du som en Fenix
ur tidens vilda brand,
den siste sagokungen
i Sveriges gamla land.
- - -
En sak hade Karlfeldt fel i. Moderna tiders avmystifiering ledde inte till att kungarna framstod som mindre sagolika. Ska vi någonsin se den dagen?
måndag, oktober 05, 2009
När örebroarna blev med revolution
Herman Lindqvist hetsar i en krönika mot republikanerna i Örebro, de som protesterar mot den skattefinansierade rojalistiska yra som kallas Bernadottejubiléet. En tillställning som Lindqvist beskriver med orden: ”jubel, fest och glans, skina och lysa, glädjefesten, festen och ståhejet, stor festdag, glad historisk fest” - se här är bröd och skådespel åt folket i långa banor!
Lindqvists beundrande attityd till Jean Baptiste må vara hans ensak. Men hans oförskämda attityd mot oppositionspolitikern Murad Artin är förskräckande offentlig. Lindqvist tar upp Artins härkomst och frågar helt fräckt om han kanske inte är så insatt i sitt nya hemlands historia. Det vill säga, härkomsten bestämmer värdet av din uppfattning!
Så för säkerhets skull kollade jag med en svensk historiker vars koncisa svar om anledningen att fira och festa löd: I helvete heller.
Lindqvist tillhåller i nedlåtande ton Artin att läsa i historieboken om hur den svenska demokratin utvecklats. Att detta gick lugnt och resonabelt tillväga, alls inte med inbördeskrig och revolution.
Så jag råder Lindqvist att läsa protokollen från Örebro kommun eller tidigare riksdagen. Då ska han strax bli varse att oppositionsrådets väg genom politiken ingalunda kantats av ideliga upplopp. Men det blir ju mer söndagskrönika av att svartskallarna hotar med gatustrider för att de missförstått konungens roll!
Missförstått, ja. Eftersom Lindqvist poängterar att Bernadotte minsann var både invandrare och proletär. Och då är det väl meningen att vi inom vänstern ska säga: A-ha! Vi gillar ju dom!
Men nu består vänstern generellt sett inte av idioter, och kritiken mot monarkin som odemokratiskt statsskick påverkas inte av personliga egenheter hos monarkerna. Möjligen har Lindqvist med sin förkärlek för det sporadiska och anekdotiska lättare att fatta sympati på så lösa grunder - lika lösa som dem på vilka han fattat antipati för en lokalpolitiker som inte delar hans bedagade historiesyn.
I Lindqvists krönikevärld innebär en alternativfestival att ”extremvänstern” hotar med en ”sabotagefest”, ”icke önskad konfrontation” och ”hatmöte” som ”piskar fram upphetsade stämningar” vilket i värsta fall kan leda till att herr och fru Bernadotte inte vill komma till Örebro för att det inte är så roligt för dem med säpo-vakter. Nu tror jag att kungaparet som världsvana personer blivit mer luttrade av sådan uppvaktning än både Lindqvist och jag, men eftersom Lindqvist envisas med att jubiléet inte alls är rojalistiskt förstår jag inte varför det spelar så stor roll vem som kommer.
Inte minst haltar jämförelsen med hur statschefer i andra länder hyllas med blommor och uppbåd. Ja, och?
Sverige är en demokrati, har just inskärpts. Alltså är det bara att sätta igång och leva upp till det!
Artin svarar hövligt i Nerikes allehanda
Tack till GPF Hurriya för tipset
Men det är bra fart i de reaktionära strömmarna. Här en moderat som vill att kungen tar över från talmannen och utser statsminister. En metod som ansågs urmodig när den försvann år 1975.
Glöm inte Haga ska vara park
Lindqvists beundrande attityd till Jean Baptiste må vara hans ensak. Men hans oförskämda attityd mot oppositionspolitikern Murad Artin är förskräckande offentlig. Lindqvist tar upp Artins härkomst och frågar helt fräckt om han kanske inte är så insatt i sitt nya hemlands historia. Det vill säga, härkomsten bestämmer värdet av din uppfattning!
Så för säkerhets skull kollade jag med en svensk historiker vars koncisa svar om anledningen att fira och festa löd: I helvete heller.
Lindqvist tillhåller i nedlåtande ton Artin att läsa i historieboken om hur den svenska demokratin utvecklats. Att detta gick lugnt och resonabelt tillväga, alls inte med inbördeskrig och revolution.
Så jag råder Lindqvist att läsa protokollen från Örebro kommun eller tidigare riksdagen. Då ska han strax bli varse att oppositionsrådets väg genom politiken ingalunda kantats av ideliga upplopp. Men det blir ju mer söndagskrönika av att svartskallarna hotar med gatustrider för att de missförstått konungens roll!
Missförstått, ja. Eftersom Lindqvist poängterar att Bernadotte minsann var både invandrare och proletär. Och då är det väl meningen att vi inom vänstern ska säga: A-ha! Vi gillar ju dom!
Men nu består vänstern generellt sett inte av idioter, och kritiken mot monarkin som odemokratiskt statsskick påverkas inte av personliga egenheter hos monarkerna. Möjligen har Lindqvist med sin förkärlek för det sporadiska och anekdotiska lättare att fatta sympati på så lösa grunder - lika lösa som dem på vilka han fattat antipati för en lokalpolitiker som inte delar hans bedagade historiesyn.
I Lindqvists krönikevärld innebär en alternativfestival att ”extremvänstern” hotar med en ”sabotagefest”, ”icke önskad konfrontation” och ”hatmöte” som ”piskar fram upphetsade stämningar” vilket i värsta fall kan leda till att herr och fru Bernadotte inte vill komma till Örebro för att det inte är så roligt för dem med säpo-vakter. Nu tror jag att kungaparet som världsvana personer blivit mer luttrade av sådan uppvaktning än både Lindqvist och jag, men eftersom Lindqvist envisas med att jubiléet inte alls är rojalistiskt förstår jag inte varför det spelar så stor roll vem som kommer.
Inte minst haltar jämförelsen med hur statschefer i andra länder hyllas med blommor och uppbåd. Ja, och?
Sverige är en demokrati, har just inskärpts. Alltså är det bara att sätta igång och leva upp till det!
Artin svarar hövligt i Nerikes allehanda
Tack till GPF Hurriya för tipset
Men det är bra fart i de reaktionära strömmarna. Här en moderat som vill att kungen tar över från talmannen och utser statsminister. En metod som ansågs urmodig när den försvann år 1975.
Glöm inte Haga ska vara park
fredag, oktober 02, 2009
Får vi skåla i Guinness en gång till?
För bara ett år sedan applåderade vi Irland och skålade i Guinness eller Jameson efter deras nej till Lissabonfördraget - eller den grundlagsfästa kapitalismen, eller krav på utökad överstatlighet och militarisering, eller vad vi nu väljer att kalla eländet för.
I år ser det inte ut att gå lika bra. Skrämda av ekonomisk kris och den enda vägens bedrägliga logik kan det mycket väl hända att irländarna röstar yes tillslut. Så som unionens etablissemang har planerat och inte drar sig för att genomdriva.
Aftonbladet berättar om poeten Heaney som tagit ställning för ja-sidan och i ett romantiskt poem beskrivit EU som en föränderlig fågel Fenix. Det framgår att Heaney betraktar EU som ett fredsprojekt, vilket kanske kan förklara hans yra.
Vissa saker kan endast uttryckas genom poesi. Det förbryllande mosaikiska Europa och vår bundenhet vid vårt mörka arv hör dit.
Andra saker bör formuleras på effektiv prosa. EU och dess maktfaktorer hör dit. Läs Eva-Britt Svensson!
I år ser det inte ut att gå lika bra. Skrämda av ekonomisk kris och den enda vägens bedrägliga logik kan det mycket väl hända att irländarna röstar yes tillslut. Så som unionens etablissemang har planerat och inte drar sig för att genomdriva.
Aftonbladet berättar om poeten Heaney som tagit ställning för ja-sidan och i ett romantiskt poem beskrivit EU som en föränderlig fågel Fenix. Det framgår att Heaney betraktar EU som ett fredsprojekt, vilket kanske kan förklara hans yra.
Vissa saker kan endast uttryckas genom poesi. Det förbryllande mosaikiska Europa och vår bundenhet vid vårt mörka arv hör dit.
Andra saker bör formuleras på effektiv prosa. EU och dess maktfaktorer hör dit. Läs Eva-Britt Svensson!
torsdag, oktober 01, 2009
Kultur, vandalism och bidragsberoende
Det rör på sig:
1. Regeringen vill i framtiden bara stödja tidskrifter med material från ”de skilda konstarternas områden”. Det innebär att flera tidskrifter med gränsöverskridande kulturfrågor och samhällsdebatt kan tvingas lägga ner. Tyst i klassen, alltså!
Uppropet kan du skriva på här. Med den varningen att namnen graderas. Med en tumme upp eller ned kan du höja eller dissa andra påskrivare för att få upp dem som anses viktiga och seriösa i toppen. När jag var inne på sidan var det Per Wirtén och Ali Esbati - grattis ni betydelsefulla opinionsbildare! Ska vi andra vara tacksamma över att få kludda på samma sida, då är det ungefär samma logik som regeringen använder i sina kulturbedömningar.
Alla smutsiga detaljer har bloggat mer om regeringsförslaget och uppropet.
2. Folkpartiet är på hugget igen! De vill se straffskärpning för alla brott som ”hotar demokratiska värden” - vilket man väl i vid bemärkelse kan säga om alla brott.
Jag har inget emot förslagen om ökat skadeståndsansvar vid vandalisering och stärkt föräldraansvar, men vad säger du om att alla barn som krossar en ruta ska kallas till socialtjänsten inom två dygn!? Endast så får de lära sig vad som är rätt och fel.
Förslaget kräver en enorm förstärkning av antalet fältare, familjebehandlare och kuratorer i varje kommun, och det behövs säkert även om en del av denna härliga resursförstärkning gott kan ligga inom skolan eller fritidsverksamheten.
Men nog är det nästan beundransvärt av Fp att gå genom politiken med en världsbild där upplopp vid demonstrationer och fotbollsmatcher är ett informationsproblem!
3. Vänsterpartiet vill inte avsätta ett öre för Victoria Bernadottes bröllop. Bidragsberoende ska inte uppmuntras, och även i dethär fallet är det lämpligt att föräldrarna, som Fp säger, ska ta mera ansvar.
Regeringen vill anslå 14 miljoner till bröllopet, och även om summan bara är harbajs i landets budget är den som ekonomiskt bistånd betraktat överdådig och skulle i en mindre kommun mer än täcka underskottet för den av borgarna skapade fattigdomen.
Den kungliga familjens skattefinansierade årliga omkostnader uppgår till 125 miljoner, så låt dem åtminstone vid denna familjehögtid göra rätt för sig.
Vänsterpartiet som är måna om skattebetalarnas pengar säger också nej till utgiftshöjningen för Bernadotternas drift av Haga slott.
Så det blir ett namnupprop till: Haga ska vara park!
1. Regeringen vill i framtiden bara stödja tidskrifter med material från ”de skilda konstarternas områden”. Det innebär att flera tidskrifter med gränsöverskridande kulturfrågor och samhällsdebatt kan tvingas lägga ner. Tyst i klassen, alltså!
Uppropet kan du skriva på här. Med den varningen att namnen graderas. Med en tumme upp eller ned kan du höja eller dissa andra påskrivare för att få upp dem som anses viktiga och seriösa i toppen. När jag var inne på sidan var det Per Wirtén och Ali Esbati - grattis ni betydelsefulla opinionsbildare! Ska vi andra vara tacksamma över att få kludda på samma sida, då är det ungefär samma logik som regeringen använder i sina kulturbedömningar.
Alla smutsiga detaljer har bloggat mer om regeringsförslaget och uppropet.
2. Folkpartiet är på hugget igen! De vill se straffskärpning för alla brott som ”hotar demokratiska värden” - vilket man väl i vid bemärkelse kan säga om alla brott.
Jag har inget emot förslagen om ökat skadeståndsansvar vid vandalisering och stärkt föräldraansvar, men vad säger du om att alla barn som krossar en ruta ska kallas till socialtjänsten inom två dygn!? Endast så får de lära sig vad som är rätt och fel.
Förslaget kräver en enorm förstärkning av antalet fältare, familjebehandlare och kuratorer i varje kommun, och det behövs säkert även om en del av denna härliga resursförstärkning gott kan ligga inom skolan eller fritidsverksamheten.
Men nog är det nästan beundransvärt av Fp att gå genom politiken med en världsbild där upplopp vid demonstrationer och fotbollsmatcher är ett informationsproblem!
3. Vänsterpartiet vill inte avsätta ett öre för Victoria Bernadottes bröllop. Bidragsberoende ska inte uppmuntras, och även i dethär fallet är det lämpligt att föräldrarna, som Fp säger, ska ta mera ansvar.
Regeringen vill anslå 14 miljoner till bröllopet, och även om summan bara är harbajs i landets budget är den som ekonomiskt bistånd betraktat överdådig och skulle i en mindre kommun mer än täcka underskottet för den av borgarna skapade fattigdomen.
Den kungliga familjens skattefinansierade årliga omkostnader uppgår till 125 miljoner, så låt dem åtminstone vid denna familjehögtid göra rätt för sig.
Vänsterpartiet som är måna om skattebetalarnas pengar säger också nej till utgiftshöjningen för Bernadotternas drift av Haga slott.
Så det blir ett namnupprop till: Haga ska vara park!
onsdag, september 30, 2009
"Education at a glance"
Jag kommer vid tillfälle att berätta mer om det som Skolverket fått fram som orsaker till sämre skolresultat; den undersökning som jag tog upp igår. Men först lite statistik från OECD-undersökningen ”Education at a glance 2009”.
Utbildningsväsendet inom OECD expanderar och många fler skaffar sig en högskoleutbildning. År 2007 var de högskoleexaminerade i snitt 39 procent, vilket var nästan dubbelt så många som år 1995. I bland annat Finland och Nya Zeeland inträffade ökningen mellan åren 1995 och 2000, medan ökningen i Sverige och Japan har infallit under senare år.
Att Sverige ger ut mest pengar i världen på skola (”utan resultat”) brukar vara ett borgerligt slagord. Men här visar det sig att den genomsnittliga klasstorleken i grundskolans tidigare år i OECD-länderna är drygt 21 barn per klass, och endast i tre länder överstiger klasstorleken 25. Turkiet som tidigare haft väldigt stora klasser har minskat dem kraftigt. Den svenska siffran nämns inte, men jag har svårt att tro att man efter det senaste decenniets nedskärningar kan komma under 25 barn i klassen i tätorterna - även om glesbygdsskolorna kan dra ned snittet.
Undervisningstimmarna per år ligger lågt i Danmark och Ungern och sannolikt även Sverige. I USA undervisas de små barnen nästan dubbelt så många timmar om året, något som dock inte brukar märkas i internationella tester. Och hur används tiden? I de flesta länderna ägnades omkring 80 procent av lektionstiden åt undervisning. Resten gick bort till avbrott eller administration.
Den förtalade flumskolan ser man inte mycket av i undersökningen. I samtliga länder fäste lärarna större vikt vid strukturerade inlärningsmetoder med klart angivna mål, än vid mer elevinriktade metoder.
Mest intressant är samvariationen mellan utbildning och demokrati och hälsa, det som undersökningen kallar sociala resultat och har mätt genom självbedömd hälsa, politiskt intresse och tillit. Alla dessa sociala resultat har ett positivt samband med utbildningsnivån! Ungdomar med gymnasieexamen upplever sin hälsa som bättre än de som saknar denna utbildning. Det politiska intresset och tilltron till människors goda avsikter hänger mer samman med att man genomgått högskoleutbildning.
Utbildningsväsendet inom OECD expanderar och många fler skaffar sig en högskoleutbildning. År 2007 var de högskoleexaminerade i snitt 39 procent, vilket var nästan dubbelt så många som år 1995. I bland annat Finland och Nya Zeeland inträffade ökningen mellan åren 1995 och 2000, medan ökningen i Sverige och Japan har infallit under senare år.
Att Sverige ger ut mest pengar i världen på skola (”utan resultat”) brukar vara ett borgerligt slagord. Men här visar det sig att den genomsnittliga klasstorleken i grundskolans tidigare år i OECD-länderna är drygt 21 barn per klass, och endast i tre länder överstiger klasstorleken 25. Turkiet som tidigare haft väldigt stora klasser har minskat dem kraftigt. Den svenska siffran nämns inte, men jag har svårt att tro att man efter det senaste decenniets nedskärningar kan komma under 25 barn i klassen i tätorterna - även om glesbygdsskolorna kan dra ned snittet.
Undervisningstimmarna per år ligger lågt i Danmark och Ungern och sannolikt även Sverige. I USA undervisas de små barnen nästan dubbelt så många timmar om året, något som dock inte brukar märkas i internationella tester. Och hur används tiden? I de flesta länderna ägnades omkring 80 procent av lektionstiden åt undervisning. Resten gick bort till avbrott eller administration.
Den förtalade flumskolan ser man inte mycket av i undersökningen. I samtliga länder fäste lärarna större vikt vid strukturerade inlärningsmetoder med klart angivna mål, än vid mer elevinriktade metoder.
Mest intressant är samvariationen mellan utbildning och demokrati och hälsa, det som undersökningen kallar sociala resultat och har mätt genom självbedömd hälsa, politiskt intresse och tillit. Alla dessa sociala resultat har ett positivt samband med utbildningsnivån! Ungdomar med gymnasieexamen upplever sin hälsa som bättre än de som saknar denna utbildning. Det politiska intresset och tilltron till människors goda avsikter hänger mer samman med att man genomgått högskoleutbildning.
tisdag, september 29, 2009
Åter till den gamla skolan
Skolbarnen gör sämre ifrån sig idag än för tjugo år sedan. Eftersom olika mätinstrument används och olika kunskaper efterfrågas är det många, däribland jag, som inte rakt av accepterat detta som sant. Men utan alla vinklingar hävadar Skolverket idag att resultaten gått ned i både matematik, naturvetenskap och läsförståelse.
Efter att ha sammanställt en bred översikt av reformer och resurser, förändringar i samhälle och skola, kan Skolverket också visa på fyra orsaker till att skolresultaten sjunker.
SE HÄR:
# Segregation - i boendet, som understött av skolval segregerar skolgången. Barn med likartad bakgrund samlas, föräldrarans utbildningsnivå ökar i betydelse.
# Decentralisering - ett ansvar som kommunerna inte förmår leva upp till så att resurser saknas i de tunga socioekonomiska miljöerna
# Differentiering - nivågruppering och särskilda undervisningsgrupper ger ingen framgång eftersom positiv kamratpåverkan och höga lärarförväntningar uteblir
# Individualisering - mer arbete på egen hand och mindre lärarstöd förstärker barnens behov av hjälp från sina föräldrar
De senaste tio-femton årens forskning har visat att den sociala bakgrunden inte betyder allt. Skolan har mycket stor betydelse och kan verkligen göra skillnad.
Under samma period genomdrivs i praktiken en skola där betydelsen av den sociala bakgrunden åter ökar!
Som om inte detta skulle vara nog driver borgarna en veritabel kampanj för återinförandet av folkskole/realskole-systemet.
De kan ta det lugnt. Utan en politik för rättvisa är vi snart nog där igen.
Skolverkets pressmeddelande finns här
Undersökningen är nedladdningsbar
Efter att ha sammanställt en bred översikt av reformer och resurser, förändringar i samhälle och skola, kan Skolverket också visa på fyra orsaker till att skolresultaten sjunker.
SE HÄR:
# Segregation - i boendet, som understött av skolval segregerar skolgången. Barn med likartad bakgrund samlas, föräldrarans utbildningsnivå ökar i betydelse.
# Decentralisering - ett ansvar som kommunerna inte förmår leva upp till så att resurser saknas i de tunga socioekonomiska miljöerna
# Differentiering - nivågruppering och särskilda undervisningsgrupper ger ingen framgång eftersom positiv kamratpåverkan och höga lärarförväntningar uteblir
# Individualisering - mer arbete på egen hand och mindre lärarstöd förstärker barnens behov av hjälp från sina föräldrar
De senaste tio-femton årens forskning har visat att den sociala bakgrunden inte betyder allt. Skolan har mycket stor betydelse och kan verkligen göra skillnad.
Under samma period genomdrivs i praktiken en skola där betydelsen av den sociala bakgrunden åter ökar!
Som om inte detta skulle vara nog driver borgarna en veritabel kampanj för återinförandet av folkskole/realskole-systemet.
De kan ta det lugnt. Utan en politik för rättvisa är vi snart nog där igen.
Skolverkets pressmeddelande finns här
Undersökningen är nedladdningsbar
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)