Inga nazister på våra gator!
Nu på lördag 17 april demonstrerar nazisterna i Svenska Motståndsrörelsen i centrala Stockholm.
Nätverket Mot Rasism samlas för motdemonstration klockan 1130 vid korsningen St Eriksgatan – Fleminggatan, där nazisterna planerar att marschera förbi.
Du som inte vill delta i en aktiv motdemonstration, passa ändå på att fylla trottoarerna där nazisterna marscherar förbi. Stirra ut dem, plinga med cykelklockan, stå med ryggen mot gatan. Det finns många sätt att visa sitt ogillande.
En tidigare kommentar här bloggen skrev att det inte finns någon anledning att protestera ”bara för att nazisterna e där”. Jo. Det är precis vad det handlar om. Nazisterna är inte ”bara” i något sammanhang. Det är en antihuman, antidemokratisk rörelse som inget annat slut har än
terror och mord. ”Bara” de visar sig utgör de ett hot.
Samme person skriver också att man bör räkna med att få stryk, om man står där och skriker. Detta är ett uttryckligt hot, och sådana kommentarer tar jag inte in i fortsättningen.
Nazisterna kommer inte att tillåtas göra om det en gång till.
Ibland är jag faktiskt orolig för att lägga ut denhär typen av information. Det finns en risk att den drar till sig odemokratiska, aggressiva typer som gillar att slåss på gatorna. Vilket förstås är det sista jag önskar. Men om jag av rädsla avstår från att skriva är vi ett steg närmare fascismen.
tisdag, april 13, 2010
lördag, april 10, 2010
Thorvall, passion och arbetarskildring
Via fejsboken får jag reda på att Kerstin Thorvall är död.
Via wiki får jag reda på utgivningsåren för hennes böcker.
Via tidningarna får jag inte reda på mer än det jag vet.
Så nu tar Politik och poesi upp det jag vet.
Thorvall har funnits sedan jag var flicka. Som någon att få stöd av eller störas av. Ungefär som en mamma. En mamma att önska sig eller för allt i världen inte önska sig.
Handboken till tonårsflickor; Boken till dig utkom 1959. Då var jag fyra år, men nio år senare blev den till stadigvarande läsning och flera omlån. Thorvall ville uppmuntra flickor att... vad? Vara sig själva? Nej, att vinna rätta killen och innan vi gjort det stå ut med vårt tillfälliga deppande som kanske, kanske skulle gå över med en nystruken blus och sol på cykelvägen.
Då trodde jag att det var så tonåringsliv borde se ut: "Att på lördagskvällen gick jag och dansade", som var en av Thorvalls mindre lyckade formuleringar. Att jag inte, är min egen.
Boken till dig och mig var späckad med modeteckningar; flyhänta, attraherande. Under teckningarna drog hon regelboken som hon lärt sig i Paris: att den som är liten och rund inte i onödan ska dela av figuren med brett bälte, att den som är lång och rank inte ska klä sig i randig skjortblusklänning.
Thorvall, hon som hade evig ungdomsnoja, fick mig att redan som femtonåring åldras under försöken att fundera ut vad farao en skjortblusklänning var för slag?
Endast tio år efter välmenande tonårshandboken hade Thorvall vuxit ikapp sina egna barn, och då släpptes Vart ska du gå? Ut? Barnromanen handlade om en trulig tonårspojke, och titeln blev till ett i decennier bevingat ord för pubertal konversation.
Det är eller var ett bra uttryck – lever det än? Eller vårdar barnen av idag sina relationer och sin sociala kompetens på de lysande lakonismernas bekostnad?
När Det mest förbjudna utkom 1976 gjorde den mig illa berörd. Eftersom en riktigt tråkig skilsmässa utspelades i min egen familj ville jag minst av allt höra talas om kvinnor som låg på dörrmattor och kved av längtan, och Thorvall reducerade jag till krönikör i modetidningar. En syssla hon för övrigt skötte mycket bra. Extra roligt var det när hon använde sitt presskort från Damernas Värld för att knö sig in på ett hotell på Rivieran där den medelåldrige Joe Cocker höll till, rockstjärnan som hon en gång avgudat. Stjärnan blev stolt och glad över att ännu lysa, och intervjun var något av ett skop.
År 1993 utkom När man skjuter arbetare... Påträngande och avslöjande, men en arbetarroman. Pinsam förstås, så som vi kvinnor lätt blir så snart vi berättar vad det verkligen handlar om, men likafullt en arbetarroman. Detta kan ingen kan ta ifrån henne.
Men det försöktes. Om tonårs- mode- och passionsskildraren skrivit en psykologisk arbetarroman var det väl en ren händelse, eller kanske bara en uppkräkt bekännelse? så lät kritikerna. Fram till Thorvalls nästa böcker I skuggan av oron och Från Signe till Alberte, böcker som avslöjade – ingenting som helst. Inget mer avslöjande än att det var ett kompetent fall av medvetet gestaltande vi hade framför oss.
Det kom sent. Hon hade kämpat för det.
Är det arbetarskildring vi ska ha, då handlar Thorvalls författarskap om erövring. Rita och kåsera och tjäna pengar, det kunde hon. Det sa hon själv, trots bristande självförtroende. Men att författa var något hon lärde sig och år 2000, när Thorvall var 75 år, lyckades hon få ihop alla delarna i Jag minns alla mina älskare och hur de brukade ta på mig. Här presterade hon en bekännelse som var personlig, gestaltad, upplevd och skapad. Här skrev hon så som det ska skrivas.
Då var det inte lång tid kvar. Jag minns kåserierna om förödmjukelsen i att inte kunna gå, när man helst vill dansa. Att be hemtjänsten om en promenad, istället för städning.
Utan konkreta belägg tror jag att Thorvall med dessa kolumner har påverkat hemtjänsten mot det som idag kallas valmöjligheter, vilka hon betraktade som människovärde.
Nu är hon död. All heder åt Kerstin Thorvall ikväll, på lördagkvällen!
Läs gärna Tiina Rosenberg i samma ämne
Såhär skriver SvD
Via wiki får jag reda på utgivningsåren för hennes böcker.
Via tidningarna får jag inte reda på mer än det jag vet.
Så nu tar Politik och poesi upp det jag vet.
Thorvall har funnits sedan jag var flicka. Som någon att få stöd av eller störas av. Ungefär som en mamma. En mamma att önska sig eller för allt i världen inte önska sig.
Handboken till tonårsflickor; Boken till dig utkom 1959. Då var jag fyra år, men nio år senare blev den till stadigvarande läsning och flera omlån. Thorvall ville uppmuntra flickor att... vad? Vara sig själva? Nej, att vinna rätta killen och innan vi gjort det stå ut med vårt tillfälliga deppande som kanske, kanske skulle gå över med en nystruken blus och sol på cykelvägen.
Då trodde jag att det var så tonåringsliv borde se ut: "Att på lördagskvällen gick jag och dansade", som var en av Thorvalls mindre lyckade formuleringar. Att jag inte, är min egen.
Boken till dig och mig var späckad med modeteckningar; flyhänta, attraherande. Under teckningarna drog hon regelboken som hon lärt sig i Paris: att den som är liten och rund inte i onödan ska dela av figuren med brett bälte, att den som är lång och rank inte ska klä sig i randig skjortblusklänning.
Thorvall, hon som hade evig ungdomsnoja, fick mig att redan som femtonåring åldras under försöken att fundera ut vad farao en skjortblusklänning var för slag?
Endast tio år efter välmenande tonårshandboken hade Thorvall vuxit ikapp sina egna barn, och då släpptes Vart ska du gå? Ut? Barnromanen handlade om en trulig tonårspojke, och titeln blev till ett i decennier bevingat ord för pubertal konversation.
Det är eller var ett bra uttryck – lever det än? Eller vårdar barnen av idag sina relationer och sin sociala kompetens på de lysande lakonismernas bekostnad?
När Det mest förbjudna utkom 1976 gjorde den mig illa berörd. Eftersom en riktigt tråkig skilsmässa utspelades i min egen familj ville jag minst av allt höra talas om kvinnor som låg på dörrmattor och kved av längtan, och Thorvall reducerade jag till krönikör i modetidningar. En syssla hon för övrigt skötte mycket bra. Extra roligt var det när hon använde sitt presskort från Damernas Värld för att knö sig in på ett hotell på Rivieran där den medelåldrige Joe Cocker höll till, rockstjärnan som hon en gång avgudat. Stjärnan blev stolt och glad över att ännu lysa, och intervjun var något av ett skop.
År 1993 utkom När man skjuter arbetare... Påträngande och avslöjande, men en arbetarroman. Pinsam förstås, så som vi kvinnor lätt blir så snart vi berättar vad det verkligen handlar om, men likafullt en arbetarroman. Detta kan ingen kan ta ifrån henne.
Men det försöktes. Om tonårs- mode- och passionsskildraren skrivit en psykologisk arbetarroman var det väl en ren händelse, eller kanske bara en uppkräkt bekännelse? så lät kritikerna. Fram till Thorvalls nästa böcker I skuggan av oron och Från Signe till Alberte, böcker som avslöjade – ingenting som helst. Inget mer avslöjande än att det var ett kompetent fall av medvetet gestaltande vi hade framför oss.
Det kom sent. Hon hade kämpat för det.
Är det arbetarskildring vi ska ha, då handlar Thorvalls författarskap om erövring. Rita och kåsera och tjäna pengar, det kunde hon. Det sa hon själv, trots bristande självförtroende. Men att författa var något hon lärde sig och år 2000, när Thorvall var 75 år, lyckades hon få ihop alla delarna i Jag minns alla mina älskare och hur de brukade ta på mig. Här presterade hon en bekännelse som var personlig, gestaltad, upplevd och skapad. Här skrev hon så som det ska skrivas.
Då var det inte lång tid kvar. Jag minns kåserierna om förödmjukelsen i att inte kunna gå, när man helst vill dansa. Att be hemtjänsten om en promenad, istället för städning.
Utan konkreta belägg tror jag att Thorvall med dessa kolumner har påverkat hemtjänsten mot det som idag kallas valmöjligheter, vilka hon betraktade som människovärde.
Nu är hon död. All heder åt Kerstin Thorvall ikväll, på lördagkvällen!
Läs gärna Tiina Rosenberg i samma ämne
Såhär skriver SvD
fredag, april 09, 2010
En rolig historia och en farlig historielöshet
I en sifo-undersökning har människor tagit ställning till vilka valfrågor som är viktiga, och hur väl partierna driver dem. Arbete åt alla kommer förståeligt nog i topp. Mindre förståeligt är att Moderaterna anses ha den bästa politiken för det.
Tydligen har det lönat sig, dr G:s testamente att ”säga en sak tillräckligt många gånger, så den blir sann”.
Vänsterpartiet anses inte framträdande inom något politiskt område utan ligger mellan tre och fem procent, som starkast i sjukvårdspolitiken. Vi klarar oss åtminstone bättre än C och Kd.
När det gäller skola och utbildning har Folkpartiets kanonader inte givit riktigt den effekt majoren laddade för. Här är faktiskt Socialdemokraterna de som klarar sig bäst, med 20 procent. Folkpartiets stödtrupper i skolfrågan visar sig vara de som är längst ifrån verksamheten - det är pensionärerna! I åldersgruppen 15-29 år får Fp stöd av endast två procent, vilket är sämre till och med än V, och i åldrarna 30-64 är stödet för Björklunds pekpinneviftande strax under Socialdemokraternas.
Sensmoral: Högmod går före fall. Tomma tunnor skramlar mest. Tala är silver, tiga är guld.
Eller: Kunskap är bra att ha också i politiken.
- - -
Nästa lördag den 17 april planerar nazisterna i Svenska Motståndsrörelsen en demonstration i centrala Stockholm. Detta är en av de allra farligaste nazi-grupperna, och det är viktigt att de möts av protester. Om deras självförtroende stärks och de börjar förlita sig på en tänkt tyst majoritet är det ett hot mot oss alla som avskyr nazisternas världsbild präglad av ”raser” och ”raskrig”.
Nätverket Mot Rasism kommer att gå ut med information om var och när protesten kommer att ta plats. Det är viktigt att visa civilkurage - att så många civiliserade människor som möjligt går på Stockholms gator den dagen.
Tydligen har det lönat sig, dr G:s testamente att ”säga en sak tillräckligt många gånger, så den blir sann”.
Vänsterpartiet anses inte framträdande inom något politiskt område utan ligger mellan tre och fem procent, som starkast i sjukvårdspolitiken. Vi klarar oss åtminstone bättre än C och Kd.
När det gäller skola och utbildning har Folkpartiets kanonader inte givit riktigt den effekt majoren laddade för. Här är faktiskt Socialdemokraterna de som klarar sig bäst, med 20 procent. Folkpartiets stödtrupper i skolfrågan visar sig vara de som är längst ifrån verksamheten - det är pensionärerna! I åldersgruppen 15-29 år får Fp stöd av endast två procent, vilket är sämre till och med än V, och i åldrarna 30-64 är stödet för Björklunds pekpinneviftande strax under Socialdemokraternas.
Sensmoral: Högmod går före fall. Tomma tunnor skramlar mest. Tala är silver, tiga är guld.
Eller: Kunskap är bra att ha också i politiken.
- - -
Nästa lördag den 17 april planerar nazisterna i Svenska Motståndsrörelsen en demonstration i centrala Stockholm. Detta är en av de allra farligaste nazi-grupperna, och det är viktigt att de möts av protester. Om deras självförtroende stärks och de börjar förlita sig på en tänkt tyst majoritet är det ett hot mot oss alla som avskyr nazisternas världsbild präglad av ”raser” och ”raskrig”.
Nätverket Mot Rasism kommer att gå ut med information om var och när protesten kommer att ta plats. Det är viktigt att visa civilkurage - att så många civiliserade människor som möjligt går på Stockholms gator den dagen.
torsdag, april 08, 2010
Dåliga recensioner
Lite fult är det att ta upp en bok jag inte själv läst, men eftersom den språkvetande underhållaren Fredrik Lindström enligt min mening är högt överskattad kunde jag inte undgå att irriteras av recensionen av hans senaste bok. Diktsamling kallas den, men det är snarare infall och kåserier säger recensenten, infall som oftast inte är särskilt originella. Trots det finner han det sympatiskt att Lindström går runt där och småfilurar och tjänar pengar på förströdda anteckningar. Det bifogade citatet om att tillsammans med honan köpa påslakan i väntan på kriget motsvarar väl mina lågt ställda förväntningar.
Pestvarning för en bok som jag läst, Kristina Hultmans Undersökningen. Den ska behandla hennes komplexa komma-ut-process men surrar med koncentrationsnivån hos en fluga om allt och ingenting i den triviala omgivningen. En recension - för övrigt inte entusiastisk - trodde att detta var en medveten gestaltning av svårigheten att veta vad som är betydelsefullt. Jaha, grattis då till inlevelseförmågan i en kokett vimsfias vardag. Det hade dugt som novelluppslag. En annan recensent tyckte det var duktigt av en debutant att komma upp i 600 sidor. Men 600 sidor vad? Alla Lotta-böckerna är sammantaget längre än så, och de är åtminstone kul.
”Visst hade man önskat att han hade gett oss alla fingret. Vad har vi med hans otrohet att göra?” skriver Croneman i en krönika om en golfspelare som nyligen varit i teve.
Nej, det hade man visst inte önskat. Varför skulle han ge mig fingret? Varken han eller någon annan golfspelare angår mig, och innan Cronemans kolleger utbasunerade det kunde jag aldrig föreställa mig att golfspelare kan ha sex med fler än en person.
Nej, länge trodde jag kvällstidningarna skrev om en tiger, och fortfarande anser jag att det är vad de borde ha gjort. Om tigrar finns det mycket intressant att säga.
Innehållet i Cronemans krönika går i och för sig att instämma i, men den förstärker det fenomen han vill motarbeta dels genom sitt ämnesval, dels genom detdär bedrägliga ”oss alla”.
Vi som inte är med i Cronemans fiktiva ”vi” existerar inte, ur mediesynpunkt.
Pestvarning för en bok som jag läst, Kristina Hultmans Undersökningen. Den ska behandla hennes komplexa komma-ut-process men surrar med koncentrationsnivån hos en fluga om allt och ingenting i den triviala omgivningen. En recension - för övrigt inte entusiastisk - trodde att detta var en medveten gestaltning av svårigheten att veta vad som är betydelsefullt. Jaha, grattis då till inlevelseförmågan i en kokett vimsfias vardag. Det hade dugt som novelluppslag. En annan recensent tyckte det var duktigt av en debutant att komma upp i 600 sidor. Men 600 sidor vad? Alla Lotta-böckerna är sammantaget längre än så, och de är åtminstone kul.
”Visst hade man önskat att han hade gett oss alla fingret. Vad har vi med hans otrohet att göra?” skriver Croneman i en krönika om en golfspelare som nyligen varit i teve.
Nej, det hade man visst inte önskat. Varför skulle han ge mig fingret? Varken han eller någon annan golfspelare angår mig, och innan Cronemans kolleger utbasunerade det kunde jag aldrig föreställa mig att golfspelare kan ha sex med fler än en person.
Nej, länge trodde jag kvällstidningarna skrev om en tiger, och fortfarande anser jag att det är vad de borde ha gjort. Om tigrar finns det mycket intressant att säga.
Innehållet i Cronemans krönika går i och för sig att instämma i, men den förstärker det fenomen han vill motarbeta dels genom sitt ämnesval, dels genom detdär bedrägliga ”oss alla”.
Vi som inte är med i Cronemans fiktiva ”vi” existerar inte, ur mediesynpunkt.
onsdag, april 07, 2010
Europa, USA
Europa är en blandning och försöket till enhetsbygge riskerar att bli förljuget. Omkring det resonerar Rosenberg i en kolumn. Låt vara att han är tämligen EU-positiv, men han tar upp Europas våldspräglade historia och kommer fram till en slutsats som vi delar: ”Virrvarret av kulturer och språk är Europas historiska grundtillstånd och varje försök att basera Europa på något mera enhetligt än så riskerar att utlösa undertryckandets och utstötningens mekanismer.”
På nittiotalet skrev jag skrev en bok om Europa som blandning och unionsbygget som grandios lögn: ”Tåget ska strax gå - en europeisk mosaik”
Reaktionerna från förlagen var i bästa fall kyliga, stundom fientliga. Både mitt kön och min ålder drogs in som försvårande omständigheter. De vänner som läste boken tyckte om den, men invände att ett europeiskt arv inte alls var möjligt att tala om.
Unionen har cementerats sedan Tåget ska strax gå skrevs, och jag är bara ännu mer övertygad om att vårt blodiga arv måste synas och sonas.
EU vilar på en lögn, och människor som matas med lögner blir farliga.
Förenta staterna är Europas värsta avkomma, och detta ett bygge på våld och lögn. Videoklippet om nedskjutningen av civila irakier är förhoppningsvis en skärva av sanning - och visar vad som händer med dem som indoktrinerats till en frihet som ger dem lov att ta sig alla friheter.
På nittiotalet skrev jag skrev en bok om Europa som blandning och unionsbygget som grandios lögn: ”Tåget ska strax gå - en europeisk mosaik”
Reaktionerna från förlagen var i bästa fall kyliga, stundom fientliga. Både mitt kön och min ålder drogs in som försvårande omständigheter. De vänner som läste boken tyckte om den, men invände att ett europeiskt arv inte alls var möjligt att tala om.
Unionen har cementerats sedan Tåget ska strax gå skrevs, och jag är bara ännu mer övertygad om att vårt blodiga arv måste synas och sonas.
EU vilar på en lögn, och människor som matas med lögner blir farliga.
Förenta staterna är Europas värsta avkomma, och detta ett bygge på våld och lögn. Videoklippet om nedskjutningen av civila irakier är förhoppningsvis en skärva av sanning - och visar vad som händer med dem som indoktrinerats till en frihet som ger dem lov att ta sig alla friheter.
måndag, april 05, 2010
Exotica
Bästa stockholmsskildringen? Biblioteksbesökarna har fått nominera romaner, poesi, serier och sånger, och röstar sedan mellan de föreslagna. Till min stora glädje hittade jag Exotica av Helena Duroj, mellan Bo Bergmans klassiska Månsken på strömmen och Bodil Malmstens skräckscenario Bakom centrumen bland summa tio lyrikalster.
Exotica ingår i Rinkebysvit (-98) som finns att låna/beställa på bibliotek.
Världskonferens
konferensvärd
guidad tur i multikulti
extrem lunch ingår
i bildproduktionen:
une salade pärlband tequila sunrise
Handelsresande i identiteter
for a few euros more
Kulturlandskapets kulturalisering
smältdegel och separator
vi flaggar med barnkör
i Folkens hus
Nobelpristagaren skrattar
Fredspristagaren gråter
Invandrarmininstern sjöng we shall ///
barnkören boffar i källaren
overcome ???
Alla hälsar hälsa alla
inom statsministerns planetbana
Vänskapliga
Sällskapliga
Säljbara
nyttjar vårt staccato
Hår & Lår AB under kameran
när ni kommer
expressssssss
Teve 1, 2, A B C:
”rånarna försvann i riktning mot Rinkeby”
på en väg som går till Oslo
”här vill ingen bo”
i en regnbågsby
”en bomb som hotar att brisera”
ja jag minns,
det var ju på Axbyplan
- - -
Biblioteket blogg apostroferade sina gästpoeter såhär
Vi har hela listan - de nominerade i DN
Exotica ingår i Rinkebysvit (-98) som finns att låna/beställa på bibliotek.
Världskonferens
konferensvärd
guidad tur i multikulti
extrem lunch ingår
i bildproduktionen:
une salade pärlband tequila sunrise
Handelsresande i identiteter
for a few euros more
Kulturlandskapets kulturalisering
smältdegel och separator
vi flaggar med barnkör
i Folkens hus
Nobelpristagaren skrattar
Fredspristagaren gråter
Invandrarmininstern sjöng we shall ///
barnkören boffar i källaren
overcome ???
Alla hälsar hälsa alla
inom statsministerns planetbana
Vänskapliga
Sällskapliga
Säljbara
nyttjar vårt staccato
Hår & Lår AB under kameran
när ni kommer
expressssssss
Teve 1, 2, A B C:
”rånarna försvann i riktning mot Rinkeby”
på en väg som går till Oslo
”här vill ingen bo”
i en regnbågsby
”en bomb som hotar att brisera”
ja jag minns,
det var ju på Axbyplan
- - -
Biblioteket blogg apostroferade sina gästpoeter såhär
Vi har hela listan - de nominerade i DN
torsdag, april 01, 2010
Dum, dummare, DN
Hur många undersökningar av dethär slaget tror du vi får se före valet? Idag har DN/Synovate frågat folk vem de tror är bäst på att sköta en statsministers uppgifter; statsministern eller någon annan? Folk tror, naturligt nog, att den som innehar uppgiften är bäst på att sköta den. För närvarande är det bara att instämma.
Tidningens slutsats: Sahlin har slagits av Reinfeldt, vilket är "illavarslandet för Sahlin". Varför då? Illavarslande (roligt ord!) för landet vore det istället om den främste folkvalde företrädaren inte klarade sitt jobb ens på den punkten. Det är hans politik som är vedervärdig, inte hans representationsförmåga.
Illavarslande för journalistiken och rent tragikomiskt är att de som tillfrågats också fått ta ställning till Maria Wetterstrands statministeregenskaper. Här svarar de än en gång fullkomligt logiskt. De tror att den eventuellt blivande statsministern gör jobbet bättre än en person som inte ens är påtänkt för uppgiften.
Vad är det så kallade nyhetsvärdet i detta? Jo sir man på: Wetterstrand får lägre svarsvärden än Sahlin trots att hon är så populär!
Åhh, jag baxnar.
Inte över resultatet, utan över nivån i landets största tidning.
En av frågorna gäller vem man tror är bäst på att skapa majoritet för sin politik i riksdagen. Om jag fick en så dum fråga per telefon skulle jag kunna svara fel i ren förvirring. För det är väl.. ja, den som har majoritet, väl? Visst är det?
Jo, väljarna har huvudet med sig och svarar rätt. Men hur länge ska de komma ihåg parlamentarismens spelregler under en förbannad fördumningskampanj?
”I höstens val kan statsministerkandidaterna få ökad betydelse” ursäktas, jag menar avslutas den tvåsidiga artikeln.
I höstens val kommer statministerkandidaterna att få ökad betydelse på grund av att denna duell hamras in av en enig borgerlig press som kallar allmänna val för just det: en duell, där de poängsätter olika grenar.
Medias bästa gren är Reinfeldts personliga egenskaper och misstron mot Sahlin som kvinna och offentlig person. Därför avstod de från att fråga om ännu en udda medtävlare som exempelvis Maud Olofsson. Det hade nog inte blivit så kul för dem.
Den synliga avsikten är att förespråka tvåpartisystem, personval och ytliga individuella kampanjer. Det är åtminstone demokratiskt, med ytligt usa:nska mått mätt.
Men den osynliga avsikten är att privatisera politiken.
När det parlamentariska systemet osynliggörs och de dumma väljarna får en robinsontävling att rösta i, blir både insikt och ideologi förbehållna den bildade eliten.
Så som borgarna alltid har velat ha det.
Metodiken är utomordentligt illavarslande.
Tack till Moteld för medeld!
Tidningens slutsats: Sahlin har slagits av Reinfeldt, vilket är "illavarslandet för Sahlin". Varför då? Illavarslande (roligt ord!) för landet vore det istället om den främste folkvalde företrädaren inte klarade sitt jobb ens på den punkten. Det är hans politik som är vedervärdig, inte hans representationsförmåga.
Illavarslande för journalistiken och rent tragikomiskt är att de som tillfrågats också fått ta ställning till Maria Wetterstrands statministeregenskaper. Här svarar de än en gång fullkomligt logiskt. De tror att den eventuellt blivande statsministern gör jobbet bättre än en person som inte ens är påtänkt för uppgiften.
Vad är det så kallade nyhetsvärdet i detta? Jo sir man på: Wetterstrand får lägre svarsvärden än Sahlin trots att hon är så populär!
Åhh, jag baxnar.
Inte över resultatet, utan över nivån i landets största tidning.
En av frågorna gäller vem man tror är bäst på att skapa majoritet för sin politik i riksdagen. Om jag fick en så dum fråga per telefon skulle jag kunna svara fel i ren förvirring. För det är väl.. ja, den som har majoritet, väl? Visst är det?
Jo, väljarna har huvudet med sig och svarar rätt. Men hur länge ska de komma ihåg parlamentarismens spelregler under en förbannad fördumningskampanj?
”I höstens val kan statsministerkandidaterna få ökad betydelse” ursäktas, jag menar avslutas den tvåsidiga artikeln.
I höstens val kommer statministerkandidaterna att få ökad betydelse på grund av att denna duell hamras in av en enig borgerlig press som kallar allmänna val för just det: en duell, där de poängsätter olika grenar.
Medias bästa gren är Reinfeldts personliga egenskaper och misstron mot Sahlin som kvinna och offentlig person. Därför avstod de från att fråga om ännu en udda medtävlare som exempelvis Maud Olofsson. Det hade nog inte blivit så kul för dem.
Den synliga avsikten är att förespråka tvåpartisystem, personval och ytliga individuella kampanjer. Det är åtminstone demokratiskt, med ytligt usa:nska mått mätt.
Men den osynliga avsikten är att privatisera politiken.
När det parlamentariska systemet osynliggörs och de dumma väljarna får en robinsontävling att rösta i, blir både insikt och ideologi förbehållna den bildade eliten.
Så som borgarna alltid har velat ha det.
Metodiken är utomordentligt illavarslande.
Tack till Moteld för medeld!
onsdag, mars 31, 2010
Danmark är inte längre ett yndigt land
Danmark, ett land som det en gång var lätt att bli förtjust i, drar iväg mot fascistiskt styre och integritetens upplösning. För att få bo i landet behöver du poäng som du tjänar ihop till genom kurser i danskt språk och samhällsliv och mystiskt fluffiga kulturkurser, samt att du är idog gnetare inom föreningslivet.
(Bästa läsare! Har du gått på möte i brukshundsklubben idag? Och jag struntar i om du inte har nån hund.)
Du måste också avstå från besök hos vänner och släktingar i ditt gamla land. Då ryker uppehållstillståndet direkt.
En grym politik avsedd att bryta ner individen.
Du har ingenting, du är ingenting utan oss.
Typiskt nog insåg inte Dansk folkeparti att islamiska samfund ännu räknas som föreningar, också i Danmark. De försöker nu ändra regleringen så att folk inte ska plocka falska danskpoäng under fredagsbönen.
Om detta berättar Arvidsson, verksam i Roskilde, och jag är tacksam för rapporten men bekymrad över slutraderna. Där dristar sig Arvidsson att dra slutsatsen att försöket att ”etniskt kvalificera vissa aktiviteter” kan leda till diskriminering och rasism (min kursivering). Är det ett tankehopp, ett struket stycke? Eller syns det inte, för den som bor i det bitvis förtjusande Danmark, att lagen är diskriminerande därför att rasismen finns hos lagstiftarna?
- - -
Nu rapporteras det i media att Lasse syns mer i media. Det låter som en lustig paradox, men är ett symtom på att för media finns ingen verkligare verklighet än de själva. Ska vi vinna något i valet krävs det att media väljer att förverkliga fler av våra företrädare.
Vi kan vara hur tydliga som helst på torgen - om det sedan skrivs något i stil med att vi var rödgröna flummare är det den versionen som blir verklig i folks huvuden, oavsett vad de hört. Ungefär som att Mona i media är kvinnan utan efternamn som förlorar mot den reinfeldtska auktoriteten, oavsett vad hon sagt.
Se också Sjöstedt och Emil Berg
(Bästa läsare! Har du gått på möte i brukshundsklubben idag? Och jag struntar i om du inte har nån hund.)
Du måste också avstå från besök hos vänner och släktingar i ditt gamla land. Då ryker uppehållstillståndet direkt.
En grym politik avsedd att bryta ner individen.
Du har ingenting, du är ingenting utan oss.
Typiskt nog insåg inte Dansk folkeparti att islamiska samfund ännu räknas som föreningar, också i Danmark. De försöker nu ändra regleringen så att folk inte ska plocka falska danskpoäng under fredagsbönen.
Om detta berättar Arvidsson, verksam i Roskilde, och jag är tacksam för rapporten men bekymrad över slutraderna. Där dristar sig Arvidsson att dra slutsatsen att försöket att ”etniskt kvalificera vissa aktiviteter” kan leda till diskriminering och rasism (min kursivering). Är det ett tankehopp, ett struket stycke? Eller syns det inte, för den som bor i det bitvis förtjusande Danmark, att lagen är diskriminerande därför att rasismen finns hos lagstiftarna?
- - -
Nu rapporteras det i media att Lasse syns mer i media. Det låter som en lustig paradox, men är ett symtom på att för media finns ingen verkligare verklighet än de själva. Ska vi vinna något i valet krävs det att media väljer att förverkliga fler av våra företrädare.
Vi kan vara hur tydliga som helst på torgen - om det sedan skrivs något i stil med att vi var rödgröna flummare är det den versionen som blir verklig i folks huvuden, oavsett vad de hört. Ungefär som att Mona i media är kvinnan utan efternamn som förlorar mot den reinfeldtska auktoriteten, oavsett vad hon sagt.
Se också Sjöstedt och Emil Berg
tisdag, mars 30, 2010
Svenskt näringsliv hade fel
Läs Etzler i envig mot Svenskt näringsliv när han förklarar 1) skillnaden på arbetslöshet och fritid och 2) att de rika berikar sig själva.
Citat: "De flesta människor vet mycket väl varför rika blivit rika och fattiga fortsätter vara fattiga, och de har lärt sig detta utan att läsa Marx och på ett helt annat ställe än universitetet. Det kallas arbetslivet. "
Citat: "De flesta människor vet mycket väl varför rika blivit rika och fattiga fortsätter vara fattiga, och de har lärt sig detta utan att läsa Marx och på ett helt annat ställe än universitetet. Det kallas arbetslivet. "
Poesi och spel
En av alla möjliga kombinationer utspelas
i en cell i palatsets källare
biljard och slamfinal
Geometrins bågar, röd och vit över grönt
i spinn
Aritmetikens poängblock efter ord på scen
spänning
Här är alla spelare, stötiga lirare
poetjävlar, bollrullare
klacketiklack
en tango av ansikten
Nu på torsdag - SKÄRTORSDAG - utkämpar slampoeterna i Stockholm norra kampen om de fyra platserna i SM Poetry Slam som i år går i Uppsala. Åtta män och två kvinnor har gått till final, men chansen finns fortfarande att det blir jämnt i SM-laget.
Lokalen är i källaren till Biljardpalatset, St Eriksgatan på Kungsholmen. Fantastisk miljö! Klockan 19 startar det.
i en cell i palatsets källare
biljard och slamfinal
Geometrins bågar, röd och vit över grönt
i spinn
Aritmetikens poängblock efter ord på scen
spänning
Här är alla spelare, stötiga lirare
poetjävlar, bollrullare
klacketiklack
en tango av ansikten
Nu på torsdag - SKÄRTORSDAG - utkämpar slampoeterna i Stockholm norra kampen om de fyra platserna i SM Poetry Slam som i år går i Uppsala. Åtta män och två kvinnor har gått till final, men chansen finns fortfarande att det blir jämnt i SM-laget.
Lokalen är i källaren till Biljardpalatset, St Eriksgatan på Kungsholmen. Fantastisk miljö! Klockan 19 startar det.
söndag, mars 28, 2010
Flickors vrede
Läste boken Flickors vrede av Rachel Simmons. Särskilt välskriven eller vässad var den inte, men intressant. Med stöd av ett enormt intervjumaterial från skolor i USA visar författaren på viktiga men ofta förbisedda fakta.
När flickor mobbar varandra är det en alternativ aggressivitet, även om de inte slåss.
Eftersom flickor är fostrade till att framför allt vårda sina relationer, sårar ”relationell aggressivitet” dem mer än något annat. Det räcker med att vända ryggen till eller bryta vänskapen. En flicka som blivit, eller tror att hon blivit, övergiven av sina vänner upplever total isolering och slutsatsen hon drar är att hon måste vara ännu trevligare, ännu mer sympatisk och empatisk.
Vuxna har svårt att urskilja flickors aggressivitet eftersom den dels inte förmodas existera, dels inte låter som pojkars aggressivitet. Flickorna har själva svårt att urskilja den, eftersom de vet med sig att de inte ska vara arga och otrevliga, för då kommer ingen att tycka om dem.
Tala om dubbelbestraffning. Först lär vi flickorna att vara flickor, sen får de skit för det. Föräldrar och lärare enas om att flickbråk är mycket värre, att flickor är lömska, att en käftsmäll är mer rak och ärlig. Men, suckar vuxengenerationen, flickor bara är sådana. Vuxna kvinnor med, för den delen. Kanske lika bra att de lär sig stå ut med väninnornas gemenhet redan i skolan.
På så vis får flickorna nästan aldrig någon hjälp.
Men flickor är inte värre än pojkar för att de förtalar och hånar varandra istället för att klippa till. Pojkar är inte sämre än flickor för att de skriker och gapar istället för att försöka reda ut problemen. Flickor och pojkar gör ingenting annat än det vi lärt dem att göra.
Under alla åren jag arbetade i grundskolan tog jag flickornas beteende i försvar, eftersom jag aldrig såg det trivsamma kompisskapet i att krypa omkring i skolgårdsgruset och leta efter sina framtänder. Jag försökte också hjälpa flickorna ut ur sina hembyggda tortyrburar, vilket inte är lätt eftersom (skriver Simmons) de hellre underkastar sig en dålig vänskap än ingen alls. Eller så försökte jag helt enkelt få dem att uppföra sig som folk.
Men inte heller jag såg det som Simmons påpekar och som finns alldeles framför oss: att det handlar om bortfostrad vrede och ett allt överordnat krav på omsorg och sociala relationer.
Om definitionen på flicka är att aldrig vara självhävdande ligger halva landets befolkning illa till.
Förenta Staternas flickskolor ligger långt från Bjästa. Men när det gäller svek, neutralitet och att urskilja när någonting stort pågår finns beröringspunkter med den ursinniga texten hos Approximation
När flickor mobbar varandra är det en alternativ aggressivitet, även om de inte slåss.
Eftersom flickor är fostrade till att framför allt vårda sina relationer, sårar ”relationell aggressivitet” dem mer än något annat. Det räcker med att vända ryggen till eller bryta vänskapen. En flicka som blivit, eller tror att hon blivit, övergiven av sina vänner upplever total isolering och slutsatsen hon drar är att hon måste vara ännu trevligare, ännu mer sympatisk och empatisk.
Vuxna har svårt att urskilja flickors aggressivitet eftersom den dels inte förmodas existera, dels inte låter som pojkars aggressivitet. Flickorna har själva svårt att urskilja den, eftersom de vet med sig att de inte ska vara arga och otrevliga, för då kommer ingen att tycka om dem.
Tala om dubbelbestraffning. Först lär vi flickorna att vara flickor, sen får de skit för det. Föräldrar och lärare enas om att flickbråk är mycket värre, att flickor är lömska, att en käftsmäll är mer rak och ärlig. Men, suckar vuxengenerationen, flickor bara är sådana. Vuxna kvinnor med, för den delen. Kanske lika bra att de lär sig stå ut med väninnornas gemenhet redan i skolan.
På så vis får flickorna nästan aldrig någon hjälp.
Men flickor är inte värre än pojkar för att de förtalar och hånar varandra istället för att klippa till. Pojkar är inte sämre än flickor för att de skriker och gapar istället för att försöka reda ut problemen. Flickor och pojkar gör ingenting annat än det vi lärt dem att göra.
Under alla åren jag arbetade i grundskolan tog jag flickornas beteende i försvar, eftersom jag aldrig såg det trivsamma kompisskapet i att krypa omkring i skolgårdsgruset och leta efter sina framtänder. Jag försökte också hjälpa flickorna ut ur sina hembyggda tortyrburar, vilket inte är lätt eftersom (skriver Simmons) de hellre underkastar sig en dålig vänskap än ingen alls. Eller så försökte jag helt enkelt få dem att uppföra sig som folk.
Men inte heller jag såg det som Simmons påpekar och som finns alldeles framför oss: att det handlar om bortfostrad vrede och ett allt överordnat krav på omsorg och sociala relationer.
Om definitionen på flicka är att aldrig vara självhävdande ligger halva landets befolkning illa till.
Förenta Staternas flickskolor ligger långt från Bjästa. Men när det gäller svek, neutralitet och att urskilja när någonting stort pågår finns beröringspunkter med den ursinniga texten hos Approximation
fredag, mars 26, 2010
Barnkonvention och språkkonvention
Pappor livsfarliga för sina egna barn? Det säger konsulten Sternberg, vars konservativa biologism mest är löjeväckande. Tanken att männen ska jaga bisonoxe gör knappast avtryck i kvinnokampen. Men när hon försöker skrämma bort papporna från omsorgen om sina barn har hon hittat torrt krut. Ty en bebis är överväldigande och skrämmande i sin totala värnlöshet. Vem som helst kan tvivla på sin förmåga att bara ge det bästa och aldrig skada detta lilla liv. Den som får höra att han är klumpig och felprogrammerad riskerar att tro det, inte för att han nödvändigtvis är olämplig utan, som Trollhare skriver ”eftersom män mer sällan har erfarenhet av att bli anklagade för att vara dåliga föräldrar på samma sätt som många kvinnor har. Killar är helt enkelt mer mottagliga för antifeminism - - - för att det är färre killar som är vana att fundera över könsroller.”
Vissa män är farliga för barn. En av dem är minister Billström som vill inrätta trygga omsorgsboenden - i Afghanistan, av alla ställen, så att ensamma flyktingbarn kan skickas tillbaka. "Sverige inte alltid barnens bästa" skriver DN, som får det till att etnocentriska föreställningar om Sveriges överlägsenhet skulle ligga bakom argumenten för att skydda barnen. Nåja, i jämförelse med att vara ensam i ett land vars regering inte kan garantera säkerheten för någon, och där möjligheten att återförenas med släkt och familj är liten verkar Sverige vara ett hyfsat erbjudande.
Trots de skamliga övergrepp som en patriarkal tystnadskultur utsatt den våldtagna flickan i Bjästa för. På den skolan var det livsfarligt att vara barn av kvinnligt kön.
- - -
När Josefin Brink skriver om det tredje könet blir jag glad. Frågan om trans- och intersexuellas status brukar avfärdas med att de är så få så att det inte kan vara någon viktig fråga; ett effektivt sätt att understryka uddaskapet. När man med respekt och ett förändrat språkbruk åtminstone kan underlätta en vansklig situation.
Pronominet ”hen” har anammats i queer-kretsar. Det kan användas enbart som beteckning för ”det tredje könet”, som könsneutralt pronomen istället för det bängliga han/hon, eller konsekvent för alla oavsett kön. Språknämnden avråder - än så länge, kan tilläggas, eftersom de brukar följa ett språkbruk när det blivit gängse. Motståndet mot pronominet är nog för starkt för att en förändring ska ske inom överskådlig tid, men till skillnad från många krångligheter är det av praktisk nytta, exempelvis när någon varit hos läkaren och du frågar: Vad sa hen då?
Livsviktigt är det inte. Men inte livsfarligt heller.
Vissa män är farliga för barn. En av dem är minister Billström som vill inrätta trygga omsorgsboenden - i Afghanistan, av alla ställen, så att ensamma flyktingbarn kan skickas tillbaka. "Sverige inte alltid barnens bästa" skriver DN, som får det till att etnocentriska föreställningar om Sveriges överlägsenhet skulle ligga bakom argumenten för att skydda barnen. Nåja, i jämförelse med att vara ensam i ett land vars regering inte kan garantera säkerheten för någon, och där möjligheten att återförenas med släkt och familj är liten verkar Sverige vara ett hyfsat erbjudande.
Trots de skamliga övergrepp som en patriarkal tystnadskultur utsatt den våldtagna flickan i Bjästa för. På den skolan var det livsfarligt att vara barn av kvinnligt kön.
- - -
När Josefin Brink skriver om det tredje könet blir jag glad. Frågan om trans- och intersexuellas status brukar avfärdas med att de är så få så att det inte kan vara någon viktig fråga; ett effektivt sätt att understryka uddaskapet. När man med respekt och ett förändrat språkbruk åtminstone kan underlätta en vansklig situation.
Pronominet ”hen” har anammats i queer-kretsar. Det kan användas enbart som beteckning för ”det tredje könet”, som könsneutralt pronomen istället för det bängliga han/hon, eller konsekvent för alla oavsett kön. Språknämnden avråder - än så länge, kan tilläggas, eftersom de brukar följa ett språkbruk när det blivit gängse. Motståndet mot pronominet är nog för starkt för att en förändring ska ske inom överskådlig tid, men till skillnad från många krångligheter är det av praktisk nytta, exempelvis när någon varit hos läkaren och du frågar: Vad sa hen då?
Livsviktigt är det inte. Men inte livsfarligt heller.
torsdag, mars 25, 2010
Skydda parken!
Nu har de vaknat. Lite sent kanske. Men äntligen tycks det finnas en opinion mot att förortsfolket berövas vår nationalstadspark.
SvD meddelar att vi får behålla strandpromenaden - längs med järnstaket. Solna kommun har givit dispens från strandskyddet för att med detta staket kunna skydda bernadotterna. Ingenting stoppar prinsessor!
Arrangemanget anses av von Quanten vid Statens fastighetsverk vara ”en fin gest” - inte en gärd av generositet mot prinsessan gubevars, utan ”en fin gest” att allmänheten får komma så nära!
Jag tror jag får rabies. Människa, det är ju VÅR PARK vi talar om!
Inte har vi bett om ynnesten att få komma nära prinsessan. Vi vill gå längs våra egna vattendrag utan att be- och övervakas.
Det är som sutte det en on/off-knapp för förnuft bakom pannan. En knapp som automatiskt slår över på off i närheten av dem som genom en hundraårig konvention anses för kungliga.
Enligt miljöpartisten Martin Hansson kommer sju procent av parkens yta att försvinna vid byggnationerna. Det låter inte mycket, men det är mer än vad som först antyddes (vem trodde något annat?) och det påverkar både dagens friluftsliv och den framtida exploateringen av Norra Stationsområdet, enligt Hansson.
Han tycker för övrigt att det är ”trevligt” med la Bernadottes intåg i parken, men hur trevligt är det egentligen att röra sig under bevakning? Victoria må vara van, men det är inte vi andra. Hansson är överens med Politik och poesi om att ”Haga slotts utsatta läge ej är optimalt ur ett säkerhetsperspektiv”. Det var ju bland annat av det skälet det var besvärligt att låta främmande statsbesök residera där. Självklart behöver kändisfamiljen Bernadotte skydd - därför är det obegripligt hur de har fått i skallen att de ska bo just i Haga.
Nu är det parken som behöver skydd. Hansson lyfter lagstiftningen, som Politik och poesi tidigare varit inne på: ”Hagaparken är en del av Nationalstadsparken som har ett mycket starkt lagskydd just för att säkerställa stockholmarnas rekreationsmöjligheter i direkt anslutning till stenstaden.” Enligt det svar jag fick från Länsstyrelsen är lagskyddet odefinierat och svårt att använda - men det är inte heller någon som försökt att använda det.
Förnuftsknappen stod på off, igen.
Frågan om trafiken bland barnfamiljerna och hundrastarna i parken har fortfarande inte fått något svar. Ska Victoria, Daniel, deras stab och säkerhetspersonalen köra bil på Hagas gångstigar? Ska grusvägarna i Haga breddas och asfalteras? Eller ska familjen & entourage ta buss 515?
Det är olyckligt att debatten kommit igång så här pass sent, skriver Hansson.
Skyll inte på Politik och poesi.
Skriv på Haga ska vara park
SvD meddelar att vi får behålla strandpromenaden - längs med järnstaket. Solna kommun har givit dispens från strandskyddet för att med detta staket kunna skydda bernadotterna. Ingenting stoppar prinsessor!
Arrangemanget anses av von Quanten vid Statens fastighetsverk vara ”en fin gest” - inte en gärd av generositet mot prinsessan gubevars, utan ”en fin gest” att allmänheten får komma så nära!
Jag tror jag får rabies. Människa, det är ju VÅR PARK vi talar om!
Inte har vi bett om ynnesten att få komma nära prinsessan. Vi vill gå längs våra egna vattendrag utan att be- och övervakas.
Det är som sutte det en on/off-knapp för förnuft bakom pannan. En knapp som automatiskt slår över på off i närheten av dem som genom en hundraårig konvention anses för kungliga.
Enligt miljöpartisten Martin Hansson kommer sju procent av parkens yta att försvinna vid byggnationerna. Det låter inte mycket, men det är mer än vad som först antyddes (vem trodde något annat?) och det påverkar både dagens friluftsliv och den framtida exploateringen av Norra Stationsområdet, enligt Hansson.
Han tycker för övrigt att det är ”trevligt” med la Bernadottes intåg i parken, men hur trevligt är det egentligen att röra sig under bevakning? Victoria må vara van, men det är inte vi andra. Hansson är överens med Politik och poesi om att ”Haga slotts utsatta läge ej är optimalt ur ett säkerhetsperspektiv”. Det var ju bland annat av det skälet det var besvärligt att låta främmande statsbesök residera där. Självklart behöver kändisfamiljen Bernadotte skydd - därför är det obegripligt hur de har fått i skallen att de ska bo just i Haga.
Nu är det parken som behöver skydd. Hansson lyfter lagstiftningen, som Politik och poesi tidigare varit inne på: ”Hagaparken är en del av Nationalstadsparken som har ett mycket starkt lagskydd just för att säkerställa stockholmarnas rekreationsmöjligheter i direkt anslutning till stenstaden.” Enligt det svar jag fick från Länsstyrelsen är lagskyddet odefinierat och svårt att använda - men det är inte heller någon som försökt att använda det.
Förnuftsknappen stod på off, igen.
Frågan om trafiken bland barnfamiljerna och hundrastarna i parken har fortfarande inte fått något svar. Ska Victoria, Daniel, deras stab och säkerhetspersonalen köra bil på Hagas gångstigar? Ska grusvägarna i Haga breddas och asfalteras? Eller ska familjen & entourage ta buss 515?
Det är olyckligt att debatten kommit igång så här pass sent, skriver Hansson.
Skyll inte på Politik och poesi.
Skriv på Haga ska vara park
onsdag, mars 24, 2010
Mer eller mindre förnämliga test
Minns ni dem än... Jens Orback, Stegö-Chilo och Persson den Store? Apropå Ask och de gredelina kuverten har SvD tryckt ett roligt frågetest med otroligt dumma ministercitat. Bara att para ihop groda med person. (Jag fick alla rätt. Verkligen ett förnämligt test!)
Apropå kuvert, fastän orangea - vilket politiskt parti har sagt att du kommer att få bättre pension när du får välja och pussla själv? Svar: Samtliga utom Vänsterpartiet. Vi var inte överens om den blocköverskridande pensionsuppgörelsen.
Apropå nätfrågor så blir Sahlin gång på gång utklassad av Reinfelt ifråga om förtroende hos väljarna. En verkligt respektingivande omröstning - den bidrar ju till att forma opinionen så att vi efter några omgångar reagerar pavlovskt: ”Sahlin, visst ja, det är ju hon utan förtroende...”
Så långt fungerar metoden. Om den hindrar henne från att bli statsminister återstår att se.
Ty fortfarande är jobben, vården och skolan de viktigaste politiska frågorna för en majoritet av befolkningen. Det har SIFO tagit reda på. Ett betydligt mer gediget opinionsinstitut än knapptryck på nätet, men det får långt ifrån samma uppmärksamhet.
Apropå kuvert, fastän orangea - vilket politiskt parti har sagt att du kommer att få bättre pension när du får välja och pussla själv? Svar: Samtliga utom Vänsterpartiet. Vi var inte överens om den blocköverskridande pensionsuppgörelsen.
Apropå nätfrågor så blir Sahlin gång på gång utklassad av Reinfelt ifråga om förtroende hos väljarna. En verkligt respektingivande omröstning - den bidrar ju till att forma opinionen så att vi efter några omgångar reagerar pavlovskt: ”Sahlin, visst ja, det är ju hon utan förtroende...”
Så långt fungerar metoden. Om den hindrar henne från att bli statsminister återstår att se.
Ty fortfarande är jobben, vården och skolan de viktigaste politiska frågorna för en majoritet av befolkningen. Det har SIFO tagit reda på. Ett betydligt mer gediget opinionsinstitut än knapptryck på nätet, men det får långt ifrån samma uppmärksamhet.
måndag, mars 22, 2010
Stockholm berättar, kväll med poesi
Stockholm i mitt hjärta? Knappast. Staden har blivit en vana och mitt förhållande till vanor är ambivalent.
Östermalm, den enda riktigt vackra stadsdelen när det gäller arkitektur och mode.
Hippa Södermalm och kvasi Vasastan. Sången i Gamla Stan.
Pompösa Kungsholmen med sina offentliga byggnader och oändliga kajer.
Norrmalm, en så anonym stadsdel att den nästan inte finns. Ändå tillbringade jag en del av min ungdom där, i kvarteren från Dalatrappan och runt gamla Balettakademien på Västmannagatan, upp till blåsiga tråkiga Odenplan, tillbaka nedför Drottninggatans norra del och in på de lustiga smågatorna vid Centralbadet. En viss tillgivenhet finns kvar, och har jag något Stockholm i mitt hjärta är det kanske här. Men märkvärdigt som stad är det inte.
Och så kringadresserna. Många omfattar Aspudden och Farsta med samma hängivenhet som jag ägnat Rinkeby.
Stockholm berättar är ett arrangemang på Kungsholmens bibliotek nu på torsdag kl 1730. Poeterna Annika Brink, Helena Duroj, Jonas Edström och Jane Morén läser stockholmspoesi ur egna verk. Det blir också öppen scen när du kan läsa själv ur medhavd poesi.
VÄLKOMMEN!
Östermalm, den enda riktigt vackra stadsdelen när det gäller arkitektur och mode.
Hippa Södermalm och kvasi Vasastan. Sången i Gamla Stan.
Pompösa Kungsholmen med sina offentliga byggnader och oändliga kajer.
Norrmalm, en så anonym stadsdel att den nästan inte finns. Ändå tillbringade jag en del av min ungdom där, i kvarteren från Dalatrappan och runt gamla Balettakademien på Västmannagatan, upp till blåsiga tråkiga Odenplan, tillbaka nedför Drottninggatans norra del och in på de lustiga smågatorna vid Centralbadet. En viss tillgivenhet finns kvar, och har jag något Stockholm i mitt hjärta är det kanske här. Men märkvärdigt som stad är det inte.
Och så kringadresserna. Många omfattar Aspudden och Farsta med samma hängivenhet som jag ägnat Rinkeby.
Stockholm berättar är ett arrangemang på Kungsholmens bibliotek nu på torsdag kl 1730. Poeterna Annika Brink, Helena Duroj, Jonas Edström och Jane Morén läser stockholmspoesi ur egna verk. Det blir också öppen scen när du kan läsa själv ur medhavd poesi.
VÄLKOMMEN!
lördag, mars 20, 2010
Idag var jag centerpartist ett tag
Gör en konsekvensbeskrivning för landsbygden! Det föreslår Centerpartiet i Säter i en motion till fullmäktige. Förslaget innebär att översiktsplanen och andra viktiga frågor för kommunen ska bedömas i ett landsbygdsperspektiv.
Det förvånar mig om en landsbygdskommun som Säter inte redan har ett perspektiv på hela kommunen i sin planering.
Det förvånar mig ännu mer att spontant stödja ett centerförslag.
Kanske måste man ha arbetat med storstadsutveckling för att förstå hur de menar. I regional utvecklingspolitik är likheterna större än skillnaderna. Det handlar om människors rätt till en värdig försörjning där de är. Vilket inte har något att göra med nostalgi eller lokalpatriotism, utan med de ekonomiska och psykosociala kostnaderna när för mycket folk går och mår pyton på samma ställe.
Tydligen finns det fortfarande centerpartister i Centerpartiet.
Allt är inte bävergnag och Stureplan. Tack och lov.
Det förvånar mig om en landsbygdskommun som Säter inte redan har ett perspektiv på hela kommunen i sin planering.
Det förvånar mig ännu mer att spontant stödja ett centerförslag.
Kanske måste man ha arbetat med storstadsutveckling för att förstå hur de menar. I regional utvecklingspolitik är likheterna större än skillnaderna. Det handlar om människors rätt till en värdig försörjning där de är. Vilket inte har något att göra med nostalgi eller lokalpatriotism, utan med de ekonomiska och psykosociala kostnaderna när för mycket folk går och mår pyton på samma ställe.
Tydligen finns det fortfarande centerpartister i Centerpartiet.
Allt är inte bävergnag och Stureplan. Tack och lov.
fredag, mars 19, 2010
Att få nåt på hjärnan
Associationsbanorna börjar bli uppnötta som gamla skoterspår.
Kom hem och skumläste lokalbladet. Det var en nyöppnad affär som sålde änglar av tvål och en klubb för veteranutombordsmotorer.
Det var planer på en rondell mellan Klashyttevägen och Kvarnvägen. Foto på korsningen också: Här sker många olyckor, kanske bygga rondell... Inte för att det är så mycket trafik. Men det ser snyggt ut med en rondell. En rondell saktar ned trafiken på länsvägen. Varför inte bygga en rondell?
Som sagt, jag skumläste bara.
När jag la bladet i pappersinsamlingen var det med en vag minnesbild av att ha läst något om hundar.
Kom hem och skumläste lokalbladet. Det var en nyöppnad affär som sålde änglar av tvål och en klubb för veteranutombordsmotorer.
Det var planer på en rondell mellan Klashyttevägen och Kvarnvägen. Foto på korsningen också: Här sker många olyckor, kanske bygga rondell... Inte för att det är så mycket trafik. Men det ser snyggt ut med en rondell. En rondell saktar ned trafiken på länsvägen. Varför inte bygga en rondell?
Som sagt, jag skumläste bara.
När jag la bladet i pappersinsamlingen var det med en vag minnesbild av att ha läst något om hundar.
Kort exponering av Expo
Senaste numret av Expo har flera läsvärda artiklar. Bland annat presenteras en rapport från en oberoende tysk tankesmedja (Bertelsmannstiftelsen) som tagit fram strategier för att bekämpa högerpopulismen i Europa.
Underbart! Då sätter vi igång! - Nej, riktigt så enkelt är det aldrig. Flera av strategierna har vi hört förut, tänkt ut själva, diskuterat som användbara. Frågan hur? återstår alltid. Men de är värda att ta del av:
1. Ta politiskt ansvar
Politiska ledare måste visa att rasisim och diskriminering är problem värda att ta på allvar. Stiftelsen föreslår bildandet av ett uppföljande centrum för dessa frågor. Så som vi i Sverige har i Centrum mot rasism som ständigt avhånas, och Diskrimineringsombudsmannen som arbetar på ett individuellt plan med alltför många frågor.
2. Utöva politiskt ledarskap och kontrollera debatten
Ett aktivt avståndstagande från främlingsfientliga argument och ett påvisande av de positiva följderna av immigration. Det gör de flesta svenska politiker - men lyckas inte styra debatten
3. Diskriminering ska leda till konsekvenser
Demokratisk uppförandekod för personer på offentliga positioner med möjlighet till avstängning. Detta går inte helt ihop med svensk anställningstrygghet, men DO bevakar sådana frågor
4. Utbilda offentligt anställda
Öka medvetenheten om diskriminering och rasism och vad det innebär för den som drabbas. Stiftelsen motiverar det med att personalen sällan präglas av etnisk mångfald. En aktiv mångfaldspolicy kan vara en strategi i sig
5. Samverkan mellan olika institutioner
Bygga upp en informationsbank - en sådan som Integrationsverket hade innan de lades ner. Kunskaperna överfördes till Centrum mot rasism, men det ser tyvärr ut att vara något fel på den sidan. Men det är oerhört svårt för en frivilligorganisation att utföra samma kunskapsinsamling som en myndighet
6. Utnyttja den ojämlika fördelningen mellan män och kvinnor i extremhögern
Med jämställdhet som regel för parlamentariska församlingar skulle extremhögern på grund av sin manliga dominans få mycket svårt att komma in
Övrigt ur tidningen: en nästintill komisk återblick på Bert & Ians farliga tramsande i Ny demagogi och en värdefull granskning av hotbilden ”muslimerna tar över Europa” - som helt enkelt är en lögn.
Underbart! Då sätter vi igång! - Nej, riktigt så enkelt är det aldrig. Flera av strategierna har vi hört förut, tänkt ut själva, diskuterat som användbara. Frågan hur? återstår alltid. Men de är värda att ta del av:
1. Ta politiskt ansvar
Politiska ledare måste visa att rasisim och diskriminering är problem värda att ta på allvar. Stiftelsen föreslår bildandet av ett uppföljande centrum för dessa frågor. Så som vi i Sverige har i Centrum mot rasism som ständigt avhånas, och Diskrimineringsombudsmannen som arbetar på ett individuellt plan med alltför många frågor.
2. Utöva politiskt ledarskap och kontrollera debatten
Ett aktivt avståndstagande från främlingsfientliga argument och ett påvisande av de positiva följderna av immigration. Det gör de flesta svenska politiker - men lyckas inte styra debatten
3. Diskriminering ska leda till konsekvenser
Demokratisk uppförandekod för personer på offentliga positioner med möjlighet till avstängning. Detta går inte helt ihop med svensk anställningstrygghet, men DO bevakar sådana frågor
4. Utbilda offentligt anställda
Öka medvetenheten om diskriminering och rasism och vad det innebär för den som drabbas. Stiftelsen motiverar det med att personalen sällan präglas av etnisk mångfald. En aktiv mångfaldspolicy kan vara en strategi i sig
5. Samverkan mellan olika institutioner
Bygga upp en informationsbank - en sådan som Integrationsverket hade innan de lades ner. Kunskaperna överfördes till Centrum mot rasism, men det ser tyvärr ut att vara något fel på den sidan. Men det är oerhört svårt för en frivilligorganisation att utföra samma kunskapsinsamling som en myndighet
6. Utnyttja den ojämlika fördelningen mellan män och kvinnor i extremhögern
Med jämställdhet som regel för parlamentariska församlingar skulle extremhögern på grund av sin manliga dominans få mycket svårt att komma in
Övrigt ur tidningen: en nästintill komisk återblick på Bert & Ians farliga tramsande i Ny demagogi och en värdefull granskning av hotbilden ”muslimerna tar över Europa” - som helt enkelt är en lögn.
onsdag, mars 17, 2010
Vinst på apoteket
Här är information om avregleringen av apoteken som jag funnit på Fejsboken. Känner inte till källan närmare:
"- Realprisökningar med i genomsnitt 11%
- Inte längre möjlighet att ta reda på var din medicin finns om den är slut på ditt vanliga apotek, eftersom alla har olika lager
- Om du använder Apotekets e-tjänst för receptbelagd medicin kan den endast hämtas ut på statliga apotek.
- Ökad marknadsföring för vi ska köpa 'rätt' medicin"
Ingen kan väl ha undgått att tevereklamen för receptfria läkemedel blir allt vanligare, allt mer högljudd och lovar allt mer. Inte för att vi ska bli friskare, utan för att företagsägarna ska få ökad vinst.
Också på Apoteksbolaget går vinsten tillbaka till ägarna. Med den skillnaden att här är det staten, det vill säga vi medborgare som tjänar på det.
"- Realprisökningar med i genomsnitt 11%
- Inte längre möjlighet att ta reda på var din medicin finns om den är slut på ditt vanliga apotek, eftersom alla har olika lager
- Om du använder Apotekets e-tjänst för receptbelagd medicin kan den endast hämtas ut på statliga apotek.
- Ökad marknadsföring för vi ska köpa 'rätt' medicin"
Ingen kan väl ha undgått att tevereklamen för receptfria läkemedel blir allt vanligare, allt mer högljudd och lovar allt mer. Inte för att vi ska bli friskare, utan för att företagsägarna ska få ökad vinst.
Också på Apoteksbolaget går vinsten tillbaka till ägarna. Med den skillnaden att här är det staten, det vill säga vi medborgare som tjänar på det.
måndag, mars 15, 2010
Chefen vill bestämma - ingen nyhet
198 skolchefer kräver att få bestämma över lärarnas arbetstider - enligt deras uppfattning en modernisering av arbetslivet.
Nog för att vi är överens om att det är bättre för barnen om pedagogerna använder mer tid för undervisning, läxhjälp eller socialt stöd, så att slutligen all skolpersonal har 40-timmarsvecka med semester. Men detta har arbetsgivarsidan hittills misslyckats med att förhandla sig fram till. De har väl haft för lite att erbjuda. Därför vill skolcheferna dels ha Kommunförbundets stöd, dels ingå lokala och till och med individuella avtal så det blir olika för alla.
Men själva principen med avtal är att de omfattar alla. Sedan kan man göra undantag, personliga överenskommelser, helt enkelt vara flexibel inom ramen för det som är gemensamt: Avtalet.
Det finns ingenting modernt i att arbetsgivaren får bestämma mer och oinskränkt förfoga över personalens tid och plats. Begäret efter makt må vara evigt, men bruksmentalitet är bara gammaldags.
Ett verkligt modernt arbetstidsavtal, både flexibelt och kreativt, är det som vissa IT-jättar har använt sig av. Där personalen för att kunna prestera på topp har friheten att välja var och när de vill arbeta, och där en mindre del av arbetstiden ska avsättas för personlig stimulans som inte är yrke.
Husarrest på kontoret, det fyller bara chefens kontrollbehov. Eller är det bruksmentalitet igen - det ska vara LEDAREN som vallar sin flock och genom ”coachning, positiv feedback och att vara critical friend” ser till att deras resultat reflekterar LEDARENS skicklighet. Om dessa ”human resources” behöver stimulans kan ledaren trycka in dem i en samlingslokal på skojsam ”talk-show” om hur man uppnår ”mindfulness”. Eller om hur folk med Downs syndrom spelar teater, så att åhörarna förstår att allt är möjligt...*
Åter till pedagogerna. Ett fullt ut modernt avtal passar inte i skolan, men det gör inte patrons myndighet heller.
Pedagogerna ska vara där barnen är, de ska planera sitt arbete gemensamt, göra rättningar och bedömningar och möta föräldrar. Det har gjorts åtskilliga försök att konstruera arbetstidsavtal utgående från detta - varför ska det vara så svårt?
Som sagt, arbetsgivaren har inte haft tillräckligt att erbjuda. Lärarna håller kvar den lilla frihet som ännu finns i yrket. Att jag förstår dem säger inte att det är rätt, bara att en förändring kommer att kosta.
På sikt bör hela skolan slippa termins- och läsårsformeln. Den ska ha verksamhetsår, under vilket både barn och personal ska kunna ta ut semester.
* Autentiskt exempel. Det mesta är säkert möjligt för folk med Downs syndrom, utom komplexa kognitiva operationer, alltså den förmåga vi andra har för att urskilja vad som faktiskt är omöjligt.
- - -
Billströms vurm för städande svartskallar orkar jag inte kommentera. Han talar för en integration som bygger på att immigranterna ska ”göras anställningsbara” med hjälp av yrkesbetonad ”startsvenska” och att företagarna få stöd skattevägen så att de vill anställa dem. Katastrofalt.
Nog för att vi är överens om att det är bättre för barnen om pedagogerna använder mer tid för undervisning, läxhjälp eller socialt stöd, så att slutligen all skolpersonal har 40-timmarsvecka med semester. Men detta har arbetsgivarsidan hittills misslyckats med att förhandla sig fram till. De har väl haft för lite att erbjuda. Därför vill skolcheferna dels ha Kommunförbundets stöd, dels ingå lokala och till och med individuella avtal så det blir olika för alla.
Men själva principen med avtal är att de omfattar alla. Sedan kan man göra undantag, personliga överenskommelser, helt enkelt vara flexibel inom ramen för det som är gemensamt: Avtalet.
Det finns ingenting modernt i att arbetsgivaren får bestämma mer och oinskränkt förfoga över personalens tid och plats. Begäret efter makt må vara evigt, men bruksmentalitet är bara gammaldags.
Ett verkligt modernt arbetstidsavtal, både flexibelt och kreativt, är det som vissa IT-jättar har använt sig av. Där personalen för att kunna prestera på topp har friheten att välja var och när de vill arbeta, och där en mindre del av arbetstiden ska avsättas för personlig stimulans som inte är yrke.
Husarrest på kontoret, det fyller bara chefens kontrollbehov. Eller är det bruksmentalitet igen - det ska vara LEDAREN som vallar sin flock och genom ”coachning, positiv feedback och att vara critical friend” ser till att deras resultat reflekterar LEDARENS skicklighet. Om dessa ”human resources” behöver stimulans kan ledaren trycka in dem i en samlingslokal på skojsam ”talk-show” om hur man uppnår ”mindfulness”. Eller om hur folk med Downs syndrom spelar teater, så att åhörarna förstår att allt är möjligt...*
Åter till pedagogerna. Ett fullt ut modernt avtal passar inte i skolan, men det gör inte patrons myndighet heller.
Pedagogerna ska vara där barnen är, de ska planera sitt arbete gemensamt, göra rättningar och bedömningar och möta föräldrar. Det har gjorts åtskilliga försök att konstruera arbetstidsavtal utgående från detta - varför ska det vara så svårt?
Som sagt, arbetsgivaren har inte haft tillräckligt att erbjuda. Lärarna håller kvar den lilla frihet som ännu finns i yrket. Att jag förstår dem säger inte att det är rätt, bara att en förändring kommer att kosta.
På sikt bör hela skolan slippa termins- och läsårsformeln. Den ska ha verksamhetsår, under vilket både barn och personal ska kunna ta ut semester.
* Autentiskt exempel. Det mesta är säkert möjligt för folk med Downs syndrom, utom komplexa kognitiva operationer, alltså den förmåga vi andra har för att urskilja vad som faktiskt är omöjligt.
- - -
Billströms vurm för städande svartskallar orkar jag inte kommentera. Han talar för en integration som bygger på att immigranterna ska ”göras anställningsbara” med hjälp av yrkesbetonad ”startsvenska” och att företagarna få stöd skattevägen så att de vill anställa dem. Katastrofalt.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)