Hemligt statsbesök

Fyra miljarder för bättre brottsbekämpning! Det var det glada beskedet när regeringen besökte närpolisen och medborgarkontoret i Hallunda. Alltihop väl genomfört i bästa utåtriktade stil (den som Schlingmann är emot). Enda missen var att kommunens företrädare lika lite som medborgarna fått någon information om besöket.
Det hör till vanligheterna att sådana statsbesök genomförs med gemensam uppställning. Men när Alliansen klampar in med sitt pressfolk är det inte fråga om besök, utan om uppvisning.
Långt från all god ton.

Schlingmann nämnde ordet "utgiftschock" om de rödgröna. Frågan om hur Alliansen ska finansiera fyramiljarderspoliserna tas upp av Oven.
- - -

En utmärkt bloggpost om uselt uttal finns här. € uttalas inte jorå!

Svårt med godheten

Tecknaren Berglin är förskräcklig. Driva med influensan! Nu innan man ens har bestämt sig för om man ska vara orolig eller inte.
Men han hans förslag att Reinfelt ska hålla tal till nationen kan ge bakstöt. Se hur det gick för en annan sympatisk högerdemokrat!

Den stackars Obama försökte gå ut med ett tal till alla skolbarn att de ska skärpa sig och sköta sina studier. Orkanen av protester var makalös och han liknas vid såväl Saddam som Hitler.
Hans republikanska konkurrenter uttrycker sig förstås inte på det sättet, men de "förstår folks oro", som det brukar heta när man själv inte vill säga något obehagligt.
En svaghet i ursprungstalet var att skolbarnen skulle tänka ut hur de bäst kan hjälpa presidenten. Det ändrades efter protesterna till hur barnen bäst kan nå sina studiemål. Skillnaden är väsentlig. Men det är tydligt att bådadera behövs i staterna.
- - -

Rekommenderas: Återgivningen av 70-talistiska barnböcker på Kulturarbete. På den tiden tyckte jag böckerna var hemskt plattitydiska. Nu när plattityderna är helt annorlunda blir jag lite rörd. Det fanns en tid när vi trodde att godhet var naturlig.
Vilket påminner om när jag åkte tåg genom öst-Tyskland i sällskap med ett gäng jugoslaver. Längs järnvägen såg vi stora affischer med texten: ”Vad folkets händer har skapat, ska tjäna folket.” Samfällt utbrast vi:
Å VAD ÄR DET FÖR FEL PÅ DET DÅ?

Seriösa rödgröna frågor

Moderaternas Schlingmann är bekymrad över helgens rödgröna fest i Kungsträdgården. För mycket jippo, förebrår han. För lite politik.

Är det därför vi så sällan ser högern på gator och torg? Jag som trodde det var lättja eller ovilja, och så är det är av ren seriositet som de sitter i bunkern och slår varandra på fingrarna med räknestickan!

Men Schlingmann tycker tvärtom det är vänstern som inte pratar politik utan bara håller på och spelar Lili och Sussi hela tiden.

Eftersom han inte är där märker han inte när vi pratar politik med medborgarna på gatan i deras egen stad. När aktivisterna springer upp och ned i trappuppgångarna, knackar på och frågar om läget, lyssnar på förorten. Och det gör vi inte för att med Schlingmanns ord berätta för väljarna om ”finansieringen av utgiftschocken”. Vi gör det för att tala om det som folk frågar efter.

De frågar om klimatet, om invandringen, om skolan. De frågar varför de diskrimineras och slits ut. De vill veta varför de inte får ett jobb eller varför de måste jobba när de är sjuka, och varför i helsike pensionen inte ska räcka när man har jobbat i hela sitt liv.
När får vi höra högern ge motiveringen till välfärdschocken?
De får gärna göra det utan musikinslag, om de är på det tråkiga humöret.


För bilder från Kungsträdgården, se Lasses blogg
Rödgröna samarbetsbloggen finns här

Slå på den som sitter

Polisen slog besinningslöst mot de aktivister som samlats vid Brorsons kirke i Danmark för att protestera mot avvisningen av irakier, enligt en youtube-video.
Skrämmande.

Däckad i snön

Kan någon förklara för mig?
Det hotas med förbud mot dubbdäck i Stockholm. Dubbdäck skadar gatubeläggningen och släpper loss myriader av skadliga partiklar. Dessutom behövs de inte. Det finns ingen snö på Stockholms gator.

Nej, just det. Och folk kör förstås bara bil inom sin egen area. Stockholmare kör dubbfritt i slasket i sin egen stad medan norrlänningarna travar fram med dubbar på sina skogsvägar av hårdpackad snö som inte tar skada och inte frigör några partiklar. Alla glada?
Nej, så någon kanske kan förklara det för mig?
Är det tänkt som att var och en ska hållas inom socknen, som på medeltiden?

Om nollåttorna ska göra en tripp norrut, ska vi då skifta däck i Sala? Om norrlänningarna behöver ta sig in i Fjollträsk, ska de då ställa bilen vid en infartsparkering nånstans vid Ulriksdal?

Men allra viktigast att komma ihåg är att det finns glesbygd inom Stockholms län. Den som i Vallentuna eller Dalarö skottar fram sin bil på morgonen för att åka till jobbet i city ska alltså livsfarligt jazza fram i snöglopp och på isbark för att en timme senare skona innerstans gator?

Jag ger mig tusan på att det i själva verket är gatuunderhållet det handlar om. Att de där partikelmolnen är uppfunna senare för att få med miljövännerna.
Inte ska stadsbarna behöva dö i astma, nej hellre kör vi ihjäl lantbarna…

Fast det är tänkbart att någon kan förklara det för mig.

Privata affärer

Radiobrus framför ofta en tydlig och väl formulerad vänsterkritik mot privatskolor (även i Hallandsposten).

Det enda som saknas i den senaste artikeln är att vänstern också betonar det demokratiska underskott som uppstår då skattemedel undandras politisk kontroll. Som i skräckexemplet nedan.

Men först en invändning mot det allt vanligare bruket av ordet ”friskolor”. Detta är borgarnas uttryck, de började nöta in det redan på 90-talet när reformen skulle genomdrivas. Ordet privatskola fanns i bruk sedan tidigare men stod för gamla förstelnade institutioner som Lundsberg, en association som borgarna ville undvika. Dels för att den knappast skulle vara lockande för så kallat vanligt folk, dels för att överklassen vill ha några verkligt privata insynsfria zoner helt för sig själva.
Det var alltså med ”friskolor” som de kommunala skolorna skulle sugas ut!

Den neutrala juridiska termen är ”fristående skola”, vilken Skolverket och kommunerna använder, även om det förekommer att frihetsmyten nästlar sig in också i tjänsteskrivelser. Inom vänstern har vi en gång bestämt oss för att säga privatskola, och det bör vi fortsätta med eftersom det är vad det är frågan om.

Jag hör redan suckarna: Vad du tjatar om ord jämt, namnet är inte det viktiga!
Nej. Ekonomi, ägande, demokrati och likvärdighet är det viktiga.
Att borgarna styr till och med över vårt språk, är också viktigt.

Se hit!
Intresserad av hur borgarna skänker bort medborgarnas pengar? Läs om det privata förskolemonopolet i Årsta som tog över 18 förskoleavdelningar för småpengar (600 tkr) och idag lyfter en miljonvinst! Hör du något fyrfaldigt leve från alla småbarnsföräldrar?
Jämfört med stockholmshögerns affärer föredrar jag till och med Evita Perons stackars lotterier!

Läs Stockholmsvänstern istället

Könsbyte

Varje gång uttrycket genus dyker upp väcker det rädsla och misstänksamhet. Från oron i att alla ska göras lika (hur nu det skulle gå till) till fasan för att pojkar på något vis skulle hindras, hållas tillbaka eller tvingas göra något de inte har lust med.
Men läs denna rediga artikel av Anna Wennergren! Här betonas det att det som binder och hindrar är våra nuvarande könsroller, medan de förskolor som använder genuspedagogik tvärtom vill öppna och bredda våra beteenden och uttrycksmönster.
Det går inte ut på att "sätta pojkarna på rosa mattor" som en lokalpolitiker trodde, eller att tjata på Pelle att han inte får ha tuffa demonen utan måste välja gulliga bebben. Det är vi vuxna som är målgrupp.
Vi bär med oss traditionella könsrollsmönster som får oss att förvänta oss att flickor och pojkar ska uppföra sig på olika sätt. Barnen ser bara till att det ska stämma eftersom de gärna vill passa in. Vi som formar barnen måste börja med att ifrågasätta oss själva.

I alla sammanhang när vi möter barn kan vi fråga oss: gör jag skillnad på flickor och pojkar när jag...
- ger en uppmaning eller en förklaring?
- berömmer - och vilket beteeende?
- kritiserar - och vilket beteende?
- växlar mellan ljust och mörkt röstläge?
- söker ögonkontakt för att få mehdåll, eller för att kontrollera?
- tar kroppskontakt - buffligt eller keligt?

Alltså, inte att göra barnen lika, utan att själv vara mig lik med barn av olika biologiskt kön.
Idag vet vi att både flickor och pojkar gillar både fotboll och balett. Det betyder givetvis inte att alla barn måste hålla på med fotboll och balett! - utan att valet inte ska vara bekönat. Alla barn är inte lika, utom i ett avseende: De behöver få tillgång till sitt hela, fulla register.

En enkel teknik som nämns i artikeln är att byta namn och kön på huvudpersonerna i böcker. Även moderna barnböcker är fulla av schabloner där pojkarna är äventyrslystna och utåtriktade medan flickorna är omsorgsgivande och vända mot intimsfären. Till och med böcker med djur som huvudperson brukar handla om den busiga hunden Buster och den rara kaninen Kajsa!

Varför ska nästa generation svara upp mot sådant? Byt!
Detta är genuspedagogik, eller iallafall en god början.

Ber hovet någonsin om tillstånd?

Hagaparken är inte glömd, och under hösten kommer jag att göra nya försök att få besked från dem som planerar för att prinsess-säkra vårt strövområde.
En svårighet är att få svar överhuvudtaget. En annan att svaren förmedlar en vag välvilja till parken som ”förstås” ska vara öppen, bara lite mindre än nu. Man "tror inte" att Bernadotternas intåg ska medföra några nackdelar - och varför i herrans namn skulle det inte göra det?
Kommer du på någon enda liten grannfejd om någon ynka liten kvadratmeter som varit utan nackdelar? Eller, om jag sätter mig i hallen hemma hos dig och säger att det kan inte störa för jag är en tillbakadragen och belevad person och du har hela köket att vara i…

Nåväl. Det finns lagar som styr nationalstadsparkernas nyttjande, men dessvärre är de svårtolkade och det är möjligt att parken saknar tillräckligt juridiskt skydd, särskilt som planerings- och utförandeansvar ligger hos en rad myndigheter (hovförvaltningen, fastighetsförvaltningen, Stockholm, Solna, Länsstyrelsen och några till).
Från Länsstyrelsen fick jag det beklagande svaret att bestämmelsen om nationalstadsparken i miljöbalken* träder i kraft först när beslut fattas av andra lagar knutna till miljöbalken, så att åtgärder som inte är tillståndspliktiga inte omfattas av lagen!
Om hovet inte behöver begära tillstånd för någonting, är miljöbalken då satt ur spel?

Av en kamrat fick jag denna förträffliga formulering:
”Om lagstiftningen är otydlig ska försiktighetsprincipen gälla, så att man avhåller sig från ingrepp som förändrar parkens karaktär och/eller tillgänglighet.”
Hallå, finns det några folkvalda som kan jobba och lobba för det?

*Miljöbalken 4:7 stadgar att ”Inom en nationalstadspark får ny bebyggelse och nya anläggningar komma till stånd och andra åtgärder vidtas endast om det kan ske utan intrång i parklandskap eller naturmiljö och utan att det historiska landskapets natur- och kulturvärden i övrigt skadas.”

Glöm inte namnlistan Haga ska vara park!

- - -
I Lindahls blogg är jag utnämnd till Sundbybergs bästa bloggare!
Själv ger han Reinfelt en avhyvling

Kolla in Tema Skola hos Stockholmsvänstern!

Barnindoktrinering

I Solna centrum har skolbarnens inplastade teckningar lagts ut över golvet av en proffsig dekoratör. Utförandet är läckert, färgrikt och roligt. Innehållet visar fredslängtan och god vilja på barns ogenerade vis. Men budskapet är ett resultat av barnindoktrinering.


Det finns teckningar om favoritlaget, Solna, Sverige och världen också. Samt allmän peace-love-understanding, som man bara inte kan hålla ungarna borta från hur mycket de vuxna än föraktar "-68". Men det är den europeiska unionens förmenta freds- och frihetskamp som dominerar.


Eftersom jag själv har sysslat med barnindoktrinering känner jag igen det. Men då lärde vi ut att FN var världens hopp. FN, som med sina svagheter ändå i teori och praktik är en fredsorganisation, inte en inmurad näringslivslobby.

Jag har aldrig gillat Afzelius' låtrad "Är det verkligen fred vi vill ha?*" - för det är det verkligen.

Men ögonblicksvis kommer texten för mig.

* hela texten finns här

Bloggigt och seriöst

I senaste numret av tidskriften SPRÅK finns en krönika av Olle Josephson om hur man skriver krönikor. Språkkännaren Josephson har vid flera tillfällen fått beröm i Politik och poesi, senast för sin JO-anmälan av regeringens bristande netikett, men se nu får det vara slut med den saken. Ty när Josephson vill varna för att texten blir för privat, för pratig, för oseriös eller för platt dissar han den med uttrycket ”det blir för bloggigt”.
Misstaget är dubbelt: han tar för givet att bloggar är privata, och att det personliga är oseriöst.

Josephson ger rådet att uttrycka åsikter som fakta, utan inledande ”jag tycker”, vilket jag finner högst riskabelt. Det är möjligt att etablerade tidningskrönikörer kan arbeta så, eftersom läsarna hyser en förväntan att möta åsikterna hos just den ena eller andra, precis som när man bläddrar bland favoritbloggarna. Men att kolla fakta ingår väl än idag i respektabel journalistik, och för seriösa civilbloggare med minimal tid till bakgrundsforskning måste sorteringsfunktionen tycka-eller-veta ständigt vara inkopplad.

”Essän ska tas på större allvar än bloggen” avslutar Josephson. Ett yttrande som, även om det i allmänhet stämmer, visar tankefelet: Josephson betraktar blogg som en genre, inte som en arena.

Men blogg betyder inte: Typ prata på med er mina kramizza läsare om hur perfekt NAJS mitt liv är nu utom den borgliga regeringen. Me hate! :(

Blogg betyder att skribenter som inte får betalt för att tryckas på papper kan publicera iallafall, till och med bygga upp en lite läsekrets för sina kåserier, krönikor, brev, foton, dikter, debattinlägg, predikningar o s v.
Att gam-media behöver tuppa sig inför denna oauktoriserade verksamhet är inte så konstigt. Men det förvånar mig att Josephson gör det.

Kom igen, läsare!

Manifestet för 10-talets litteratur är bra. Det anmärker på olidliga tendenser inom svensk bokutgivning: triljonerna deckare, det ständiga tjuvtittandets dokufiktion som alltid gömmer sig bakom ”jag bara skojade”, typologierna, hajperna av unga människor med udda hobby. Inte heller är författarna intresserade av finkulturella formexperiment, utan vill i dessas ställe sätta ett återupprättat berättande.
Men enbart en viss sorts berättande, förstås. Ty nackdelen med manifest är att de är manifest. Något du förväntas ställa dig bakom så att flera gör likadant.
Men en likriktad litteratur har vi redan, vi behöver inte en till!

Idag kommer svar på manifestet. Det är också bra. Här finns underbart utmanande exempel på allt som en mångfaldig prosa kan och får göra - men det som tas i försvar är banaliteterna. Författarna skriker, fräser och proklamerar att de minsann vill ha allt och är beredda att göra’t själva... men det snöpliga löftet att fortsätta skriva hårt genrestyrda deckare är inte direkt exciterande.

Märkligt nog poängterar båda uppropen att de vill ha massor av läsare.
Har vi utan att jag märkt det gått igenom en så introvert epok att behovet att bli läst måste påpekas särskilt? Eller är det en tävling manifesten emellan om vem som mest älskar den stora massan som ska slita manusen rykande varma ur våra skrivare?

Författande är inte synonymt med berättande, orerande eller ordbrukande.
Författande är att vilja ha massor av läsare.

Storstadsutveckling mer än villa

Det är synd om medelklassen i Stockholm. De lider av karriärstress och kan inte bo i villa, som en rörmokare på landet.
Det är också synd om Socialdemokraterna. De förlorar väljare, i synnerhet i storstäderna.
Dessa tu ting måste man kunna göra något av. Helst genast, konstaterar fyra socialdemokrater vars trollformel lyder: klassgränserna har suddats ut. Den illusionen leder till nästa, att sudda ut även partigränserna. Simsalabim - så har vi ännu ett borgerligt parti!

När de egna gamla S-väljarna röstar på sverigedemokraterna eller inte alls kan partiet antingen aktivt försöka vinna tillbaka dem, eller också gräva ett dike för att på allvar distansera sig från dem. De fyra socialdemokrater som skrev på gårdagens debattartikel är säkra på att framgången ligger i att glömma arbetarrörelsen och ömka den stockholmska medelklassen:
Ge dem villor och fler privatskolor, bygg ut deras trafiksystem och sänk skatterna i deras favoritbranscher, så de slipper lida förödmjukelsen att mitt i all karriärframgång sakna någon bekvämlighet.

Inom konceptet att valla och fixa och feja åt väljarna så att de slipper tänka föreslår de fyra sossarna att ”kvalitetslotsar” ska anställas i kommunerna. Deras jobb ska vara att hjälpa allmänheten med det tidsslukande valet av tjänster, och att sätta åt de tjänsteutförare som inte fattat att de ska erbjuda mest till dem som redan lyckats.

Boendet är en stor fråga. De fyras uppfattning är: ”När familjen växer måste de som vill bo i villa ha möjlighet att göra det.” Var finns den mänskliga rättighet som säger att någon måste bo i villa?
En mer väsentlig rättighet är rätten att få försörja sig själv. Det har människor i bruksorter knappast kunnat under de sista femtio åren. Där slumpas fina gamla funkisvillor bort för ettpar hundratusen. För den som måste bo i villa är det bara att flytta dit, dra igång sitt tjänsteföretag och lära sig överleva!

I höst kommer S att anta ett nytt storstadspolitiskt program. Artikeln var så att säga varningsflaggan. ”Partiet som bejakar framgång” - som om den inte skulle vara sin egen belöning - vill underblåsa illusionen om att det går att få allt för dem som redan har.
Storstadsutveckling är alldeles för viktigt för att vara bete i hysteriskt röstfiske. Låt oss hoppas att några mer tongivande socialdemokrater väljer att tillsammans med vänstern arbeta med:

- antisegregerande lösningar för regional sammanhållning och rättvis fördelning
- värdet i variationerna mellan glesbygd-småstad-storstad
- balansen mellan kultur och kommers, hantverk och IT-bubblor
- en frisk miljö samtidigt som rörligheten inom länet underlättas

Se även Alla smutsiga detaljer
Noterar med glädje Aftonbladets uppfattning

Vad det är gulligt med kvinnor

Lite roligt att på min födelsedag få hylla Anne på Grönkulla, som fyller 100!
Det har varit stor konferens för forskare och läsare, där de förra betonar hur svårt det är att få Montgomery erkänd som ”riktig” författare. En sådan som skriver om allvarliga saker, inte om barndom, ensamhet, konstnärsskap och kärlek till nästan.
Det skulle gå lättare att vinna erkännande om inte konferensen skildrades som ett samkväm för besläktade själar som pratade om Montgomerys dagböcker, Prins Edvards ö och chokladkarameller. Som alltid när kvinnor är i majoritet talas det om upplevelse och närhet, för att inte tala om kommentarerna kring konferensdeltagarnas utseende. Här står det klart att när vi kvinnor får möta en livslevande flickbokshjältinna då klappar våra små hjärtan och tårarna är nära...
Vad gjorde forskarna där? Grät ut i varandras armar över usel mediabevakning?

Nåja, till all lycka innehöll samma tidning igår en rätt hyfsad essä om hundraåringen på Grönkulla och det komplicerade livet hos hennes upphov. Montgomery hade säkert anledning att gråta ibland. Men framför allt att skriva. Att vara författare.

- - -
Min födelsedagsönskning är att fler undertecknar uppropet Haga ska vara park!

Klok vänsterpolitik

I en ambitiös artikel i ETC: bilaga Efter arbetet redogör Ulla Hoffman, tidigare partiledare för Vänsterpartiet, och Kalle Larsson, V:s flyktingpolitiske talesperson, för de fem krav som ska ställas på en ny human flyktingpolitik i en ny rödgrön regering.

Här är kraven i närmast stympad korthet:
Åtgärda brister inom Migrationsverkets utredningar och landinformation, samt den idag svaga rättssäkerheten i asylprocessen.
En tolkning av begreppet ”väpnad konflikt” som harmonierar med folkrätten så att ingen kan avvisas till länder där det råder svåra inre motsättningar.
Bestämmelserna om kvinnors asylskäl måste skärpas så att kvinnor som utsätts för människohandel eller riskerar hedersrelaterat våld kan få skydd. Vidga lagbestämmelsen om synnerligen ömmande omsätndigheter så att apatiska barn inte längre kan utvisas. Amnesti för de papperslösa så att de får möjligheter att bygga sin framtid.
Alliansregeringen deltar i EU:s uppförande av den nya järnridån runt unionen. Den förra hindrade folk att resa ut, den nya hindrar folk att resa in. På vår kontinent välkomnas bara dem som går att utnyttja för kapitalismen, antingen den behöver billig säsongsarbetskraft eller högavlönade högteknologer vars utbildning bekostats i andra världsdelar.
Det är denna expansiva immigrationspolitik som Canada sedan många år bedrivit och som från svenskt håll ses ssom ett gott exempel därför att folk kan försörja sig. Det har man alltid kunnat på koloniala praktiker.

Läs artikeln här.
Hoppet om en human och rättvis flyktingpolitik kräver ett regeringsskifte och en förändrad politik!

- - -
Vill inte skriva något i Aftonbladet-debatten om kroppsdelar och antisemitism. Tyckte inte den första artikeln var särskilt välunderbyggd. Tyckte responsen var förskräcklig. Tycker efterspelet bara blir värre. Har läst slödder på Newsmill; antisemiter och islamofober och elaka människor som håller inskränkta vendettor. Är glad att tillhöra ett parti och stöder deras uppfattning: Kalla hem ambassadören och klargör grunderna för svensk tryckfrihet.

Tvångsutbildning

Siwe raljerar med Socialdemokraternas försök till rättvisetänkande. Det missunnar jag ingen att roa sig med, på DN ingår det rentav i uppdraget. Men är det nödvändigt att göra det med en till dumhet gränsande förenkling?

När S vill ha en IT-plan slår Siwe bort det: ”En skoluppgift är en skoluppgift. Eleverna tycker inte den är ett enda dugg roligare för att den utförs med dator i stället för med penna, block och bok.”
Roligt eller ej - det finns det inga mätningar på. Däremot har det konstaterats att lågpresterande pojkar gör bättre ifrån sig vid datorn än med ”penna, block och bok” som de vant sig vid är någon sorts tortyrredskap. För en dyslektiker kan skillnaden i verktyg vara ett helt dagsverke.

”Risken med att fokusera på inlärning genom IT är att innehållet försvinner, att lärare och elever fastnar i tekniken.”
Låt oss därför koncentrera oss på själva lärandet och välja metod efter behov. Fast i tekniken är den som sätter tjugofem barn i raka bänkrader för att lösa samma uppgift i varsin bok.

”Det är viktigare att skriva begripligt än att kunna olika designprogram.”
Det är viktigare att argumentera begripligt än att konstruera motsättningar.

”Att tvångsfortbilda tvekande lärare i IT bara för sakens skull är att kasta bort pengar. De lärarna kommer att göra ett sämre jobb när de inte får välja det undervisningssätt som passar dem.”
Att tvångsutbilda barn är däremot billigt och bra, åtminstone på kort sikt. Resultaten är som bekant inte lysande. Saken är nämligen den att de gör ett mycket sämre jobb om de aldrig erbjuds en lärstil som passar dem.

Trots, tröst, möjlighet

Någon gång under sommaren hade SvD en läsvärd understreckare om Adorno. Filosofen som bland mycket blivit känd för sitt yttrande att poesiskrivande är barbariskt efter Auschwitz. Jag har tidigare resonerat om det, kommit med motförslaget att kanhända är endast poesin möjlig efter förnuftets sammanbrott. I artikeln tolkar kritikern Halldin yttrandet som att Adorno menar att ”världen efter Auschwitz har blivit en ovärdig plats för mänskligt liv” och diktande om skönheten blir en bortförklaring av ondskan. Den enda trösten är att gå rakt på det förfärliga och först med ”oförsonande medvetenhet om negativiteten” drista sig till att hålla fast möjligeten att något kan vara bättre.

Detta innebär på inget vis att Adorno skulle vara emot konsten. Tvärtom tänkte han att ett konkret politiskt tänkande inte är något värt utan att balanseras av tron på konsten som transcenderande kraft - märk väl utan banal optimism. ”Konsten utgör det trotsiga motstånd som paradoxalt nog visat sig möjlig. Det trösterika i stora konstverk ligger inte så mycket i vad de uttalar som i att de kunnat avtvingas världen sådan den är.”

Författaren Imre Kertesz som lyckats skriva prosa om personlighetens nedbrytning i koncentrationsläger, säger: /Om vi ska lära för livet/ ”borde jag hela tiden, uteslutande, ha fått lära mig om Auschwitz.”
Detta är den oförsonande medvetenheten.
Det finns företeelser du inte kan ta dig till annat med än att se. Inte vända bort blicken.

Scener ur ett äktenskap - eller Brott och straff?

Åklagare Hillegren försöker reda ut begreppen i en ny debattartikel. Vad han ville var att påvisa svårigheter med beviskrav och straffsatser, inte alls att förändra synen på våldtäkt. Bra. Men en person som gjort mycket för den moderna synen på våldtäkt är professor Leijonhufvud, och hon utmålas i artikeln som okunnig och oförsonlig och med en ”bisarr syn på sexualitet”! Detta till skillnad från gentlemannen själv som gjort ”fåfänga försök att hyfsa debatten”. Ehm...

Hillegrens exempel rörde som bekant en händelse mellan ett bekant par som är i enrum. Hans nya poäng är, om jag förstått det rätt, att det är svårt att få fram bevis. Förvisso, när ord står mot ord.

Inom äktenskapet, inom parförhållandet, mellan hemmets väggar är allt möjligt. Innerlig lycka, raffinerad terror, tristess och kamratskap, tjänster och gentjänster, gömda och glömda oförrätter och delikata små förrätter. Det går att berätta men inte bevisa något om det.
Lagstiftningen är så viktig därför att den visar att det finns en gräns mellan samliv och samhälle. På ena sidan ointressant vardag, parrelationens små förhandlingar, sådant som ska sväljas vid en försoning eller överses med när det finns annat som är fint. På andra sidan ett möjligt brott som kan redas ut. Det är svårt att få fram bevis, men att avstå från anmälan eller undersökning vore inte opartiskt, utan att ge ena parten rätt från början.

Lagen kan ses som gränsen mellan offentligt och privat. Det är den som gör oss till medborgare, inte bara familjemedlemmar.

Betyg är inte allt

Det tar sig! Nu har DN:s ledarskribent insett att det inte finns, aldrig har funnits och aldrig kommer att finnas några rättvisa betyg. Eller snarare - rättvisande.
Betyg bygger på sortering efter en normerande mall. Vill vi ha korrekta betyg på samma underlag då får allt pedagoger och barn ta och göra samma saker. Turkiet och Kuba lär ska ha detaljerade kursplaner lektion för lektion. Bara att bocka av. Vill vi däremot behålla någon som helst pedagogisk frihet och brukardemokrati i skolorna kommer barnen att arbeta med olika saker och mallen att influeras av det, påverkas av situationen eller godtycket. (För att inte tala om det bedrägliga förfarandet att manipulera betyg för att ragga fler elever!)
Nu skriver inte DN att betygen ska bort. Så långt har det inte gått. Men ”Betyg är ju inte allt” är långt nog för att komma från det hållet!
Mer skola i DN: såhär kan man också undervisa i matematik!
- - -

Hatkampanjer lönar sig. Sjöstedt rapporterar från NY-Times att det verkar som om Obama börjar vackla om sjukvårdsreformen. Förbannat sorgligt.

Mer eller mindre god marknad

Stollentuna rapporterar så fint från världens längsta bokbord att jag bjuder på fotot från -02 när jag hade såhär roligt på den tillställningen.
Som marknad för egna poesisamlingar var det värdelöst – folk jagade begagnade barnböcker och lustiga almanackor – men en härlig mötes- och boksnackplats.

Denna gång fanns Sälj hela skiten att köpa. Granskningen av privatiseringarna av välfärden av Brink, Ergon m fl. Är du intresserad av boken, kolla här – men liksom Stollentuna undrar jag varför en bok ska ha en blogg.

Just nu läser jag en blogg som blev en bok, Magnus Ugglas inlägg från -07, bitvis riktigt roligt och med ett fint förhållande till fansen. MUgglas nya blogg finns här, där han bl a skrivit om avhoppet från Spotify. Det är en bransch jag inte begriper alls, men efter vad det ser ut är han förbannad för att de stora företagen alltid tjänar mest.
Japp! De kan minsann konsten att sälja hela skiten, något vi här på Politik och poesi brukar kalla för kapitalism.

Anklaga åklagaren!

Kammaråklagare Hillegren liknar våldtäkt inom äktenskapet vid en ordningsförseelse. Tillräckligt många politiker har reagerat – nyheten fanns i Dagen! – så i sakfrågan behövs inga ytterligare deklarationer.
Men åklagarens följdkommentar till sitt eget yttrande är ett exempel på det pinsamma gåpåandet hos den som försöker förbättra genom att förvärra. Hör här: Att inte acceptera ett nej ”är naturligtvis ett allvarligt brott mot en gentlemannaregel”.

En gentlemannaregel - en intern överenskommelse mellan fina herrar om att frivilligt avstå från att göra de små liven illa.
Män kan inte våldtas, som bekant. Men män som Hillegren kanske man kan sätta i en garderob och bara lyssna på sig själva resten av livet. Det vore straff nog.