Enda vänsterbloggen om kor?

Det var kosläpp i helgen. Sann pingsthänryckning när korna, överrumplade av frihet, skumpar ut i hagen!
En äldre granne menar att det inte är något märkvärdigt. Minsann förr i världen då var det minsann kosläpp i var och varannan gård minsann.
Jovisst. Det var då. Nu för tiden lånar man in biffkor för att hålla landskapet öppet, en båda-vinner-lösning om biffodlaren har för lite mark. Nu för tiden finns det förskolor ända nere i Stockholms län som åker på studiebesök till den glada tilldragelsen.

Bondeyrket är fortfarande mycket speciellt, även efter strukturomvandlingarna, och lika osäkert. Sidoinkomster är nödvändiga, och studiebesök är en sådan.

En annan är den exotiska sortens rum-med-frukost som kallas bo-på-lantgård. I synnerhet för barnfamiljer kan det vara underbart att komma till ett levande lantbruk med kycklingar och kattungar.
Att köpa äggen i närmsta butik är visserligen smidigare. Men en klok värdfamilj investerar i några sprätthöns som förbättrar lokalfärgen, eller reparerar de gamla trekantiga kaninburarna. Den som så att säga klär ut sig till sig själv har något som stadsbarnen får tro att de hjälper till med.

Jag gillar båda-vinner-lösningar. Och jag är glad att fortfarande få se en kohjord tumla som vildtoringar över öppen hagmark.

Levande förort

Var på besök i en levande förort. Satt på parkbänkarna, hörde sorlet, fick glada och sorgliga nyheter.
Mest sorgliga, faktiskt. Så som livet är.

I denhär förorten där jag var på återbesök sätter föreningarna upp affischer för en gemensamma karneval under sagda rubrik: ”en levande förort.” Sedan följer ämnet: ”en karneval i vänskap och kärlek”.
Nåja - detdär är mest snack.
Denna skräpförort rymmer fattigdom, kvinnoförtryck, droger och andra brott.
Nåja - detdär är inte hela bilden.
Alla möjliga förorter har jag arbetat i. Men ingen av dem gick ut på byn och tryckte upp A3-papper om vänskap, kärlek och liv.

När jag gråtit över de sorgliga nyheterna mötte jag andra bekanta och fick de goda. Som inte var särskilt goda de heller.
- ”Vi försöker fortfarande, det vet du. Vi fortsätter, det gör vi alltid. Vi går våra föräldravandringar, vi ska göra något för de unga. Du vet, vi ville så mycket.”
- ”Det är inte lätt nu, för även om vi jobbar på försöker borgarna sudda ut hela vår historia. Det är som om allt vi gjorde under de goda åren inte ska få finnas. Idag verkar det fel att ens prata om det, demokrati, kultur, föreningarna, hela detdär livet. Ändå ville vi så mycket. Men, du vet, vi fortsätter.”

Vi ville så mycket.
Jag har arbetat i andra förorter. I samtliga ville man så mycket!
I ingen av de andra fortsätter man.

Plötsligt kommer frågan om jag har flyttat nu? Nej, jag bodde faktiskt aldrig här. ”Men du hör ju till!" Ja det hoppas jag. Eftersom jag arbetade i en levande förort, en med vänskap och fattigdom, brott, kärlek och droger.
En förort som ville så mycket, precis som alla andra.
En av de få som fortsätter.

Demokratiskt förbud att minnas

Det var det värsta jag sett på länge: i Israel finns ett lagförslag som kan ge tre års fängelse för den som offentligt sörjer och minns hur Israel år 1948 vann kriget över arabstaterna då 700000 palestinier tvingades fly.
Förslaget till ny lag innebär också att den som inte svär staten Israel trohet ”som judisk, sionistisk och demokratisk stat, till dess symboler och värderingar” kan berövas id-kort och andra nödvändiga personhandlingar.

Men detta hör inte hemma i en demokratisk stat, ett av vars kännetecken är att du inte behöver anse att den är det.
Endast en totalitär stat kräver edsvurna värderingar.
Endast en terrorstat kriminaliserar människors minnen.

När jag besökte Israel för tolv år sedan berättade värdarna stolt om skolornas målmedvetna program för fostran till ”israelisk identitet”. Något jag inte kan se som annat än en indoktrinering som begränsar människans fria tanke och vilja. Däremot såg jag mycket gott i Israel, främst i Haifa med dess trespråkiga gatskyltar och sitt Barnhus. Projekten som pågick där syftade till fred och solidaritet, med pedagoger av olika etnicitet och religion.
Jag hade hoppats att denna samförståndsstämning skulle segra.
Men tvärtom föreslås idag att israeliska medborgare måste dela statliga värderingar. Alla får inte ens sörja sina döda.

Läs också These exiled years , bland annat för den vackra rad som påminner om Biermann:
”I dessa tider är det en revolutionär handling att minnas”

Som i det stora, så i det lilla

”Den 27 maj ska ännu en massutvisning till Irak ske. Massdeportationerna är de tydligaste exemplen på hur våldet och avhumaniseringen dominerar migrationspolitiken.
2009 är året då regeringen har valt att satsa pengar på att effektivisera återvändandet av personer som fått avslag på sina asylansökningar. Migrationsverket har fått 40 extra miljoner för att kunna prioritera uppgiften. Polisen har fått ökade resurser att hitta och gripa papperslösa personer.
En av de 48 irakier som deporterades i den förra massutvisningen lever nu som landsflykting i Irak, hotad till livet. Han försökte ta livet av sig i Migrationsverkets förvar men hindrades. Istället fick han handfängsel och sattes med tvång på planet. Precis som flera andra drogades han för att hålla sig lugn.En annan person med psykiska funktionshinder och epilepsi togs från sina föräldrar mitt i natten, trots läkarintyg om att han inte klarar sig själv och inte kan ses som en vuxen. Nu har man än en gång samlat irakier för en massutvisning med tvång.
2009 är året då vi vägrar acceptera den statliga rasismen och förtrycket som drabbar våra utomeuropeiska vänner.”*

- Detta är konsekvenserna av att regeringen har krävt att fler skall kastas ut ur landet. Risken för en ökad användning av tvång och kränkande behandling är uppenbar, säger Vänsterpartiets Kalle Larsson.

En helt liten nyhet är ett anonymt brev jag fick. Sådana brukar jag inte bry mig om, men här var en sak intressant: Brevskrivaren såg det som bevis på min själviskhet att jag sätter medborgarnas behov av Hagaparken framför prinsessans, och drog slutsatsen att jag är ”invandrare” eftersom jag bara skränar och kräver, inte kan rätta mig efter hur det ska vara och inte vill ”vårt kungahus” väl.
Det var alltså en av de vanliga rasisterna, en person som valt ut Hagafrågan för att motivera ett utbrott.
Med såna vänner behöver kungahuset inga fiender.

*Denna (något kortade) text kommer från organisationernaIngen människa är illegal och Aktion mot deportation

Applåd för svenska mästarna!

Vad var det som hände i helgen?
SM i Poetry slam!
Tidningarna flödade över av insidesreportage, idolporträtt och oddsberäkningar.
Njaaa.
Lokalmedia höll fin bevakning, det framgår av Estradpoesi. Gott så.

Men faktum är att SM inte är en lokal händelse. Som namnet antyder är det svenska mästerskap.

Lag från hela landet jobbar i ett år för möjligheten att få tävla. I år ägde slammet rum i Norrköping, nästa år i Uppsala.

Författare som Bob Hansson och Solja Krapu och en estradör som Boyacioglu har alla uppstått ur poesislammet, detta märkligt fertila bottenlager. Även om det bär mig emot att påpeka det, för scenpoesins existens ska inte behöva rättfärdigas med några få som fått ett genombrott.
Den är tillräckligt vacker och rolig ändå.

Grattis till Oskar Hanska som vann individuella grenen,

och till Södermalm (t.v.) som blev bästa lag.

Fotona är tagna av Pia K, många fler finns på Dinstudio

I Europa för alltid?

En kolumnist i SvD skriver vardagsnära om rasismer i Europa. Endast avslutningen är ett litet snedsteg när hon kallar det ”trettiotal igen”. Hon kanske menar lågkonjunkturen. Men det låter som om 30-tal och 00-tal vore två dystra parenteser i vår europeiska historia - när de i själva verket är det synbara uttrycket för de koloniala och rasistiska förtryck våra samhällen byggts på.

Ännu ett exempel på sorteringen inom unionen finns i Flammans artikel om den ökade analfabetismen i Europa (Bulgarien, Rumänien). I första hand bland romska barn som inte står ut med att gå i skola för att lokalerna är utkylda och pedagogerna omotiverade, eller som hindras att gå regelbundet eftersom de måste arbeta.
Ska vi kalla det ”1800-tal igen”? Nej. Samma kontinent under samma till synes outslitliga historiska epok.

En bättre nyhet är utställningen på Romskt Kulturcentrum. Fotografen Tommy Wiberg visar bilder från det storartade, glada firandet av romernas skyddshelgon Svarta Sara i Saintes Maries de la Mer. Centret ligger på Lingvägen 100 i Gubbängen, Stockholm. Öppet vardagar kl 10-17


Detta inlägg tillägnas ett före detta skolbarn som nu inte längre finns.
Fortsätt Nadia Taikons kamp mot droger!

Denna insändare fick jag införd i SvD

Värna Hagaparken som strövområde

Hagaparken vid Brunnsviken är nationalstadspark och ett av de käraste utflyktsmålen för många storstadsbor. Det är ett fantastiskt strövområde med vindlande stigar och täta dungar, med tillgång till bad, bollspel och kaféer, samt ett stort antal kulturhistoriska minnen att
glädjas åt. Mitt i parken ligger Haga slott där kronprinsessan Victoria ska flytta in. Som offentlig person behöver hon ett starkt skydd. Slottet kommer att bevakas och delar av parken att stängas av. På gångstigarna till slottet kommer familjen Bernadotte och deras stab att färdas i bil.
Vad ska hända med vår park? Var är konsekvensbeskrivningen? Det var en enkel, flott gest av regeringen att ge bort dispositionsrätten, men hur kan de med sådan nonchalans ge bort medborgarnas fria rörlighet? Victoria har alla möjligheter att på egen hand skaffa sig en representativ bostad. Vill hon absolut bo i Haga måste ansvariga politiker se över hur parken ska kunna vara oss medborgare till glädje även i framtiden.

Var Palme riktigt klok han?

Läser Östbergs bok om Olof Palme, När vinden vände. En inte särskilt inspirerande men korrekt och konkret återgivning av de ekonomiska och ideologiska omvälvningarna i svensk politik under åren 1969-86.
Att Palme inte var någon stor hjälte kom inte som någon häpnadsväckande upptäckt. Men det kom som en besvikelse att han knappast ens framstår som en exceptionell begåvning. Jo, han var snabb i uppfattningen och repliken. Han hade god beläsenhet och förbannat bra klassbakgrund. För övrigt läste han av tidsandan och gav uttryck för den, eller fann i den exempel för sin egen uppfattning. Utom när det gällde de alternativa rörelserna som blomstrade likt hundra blommor vid denna tid. Dem förstod han sig inte på alls.

Vid olika tidpunkter och auditorier förmedlade Palme vitt skilda uppfattningar om bland annat marknad och klasskamp, och när han konfronterades med att han tidigare tyckt helt annorlunda, blev han bara arg.
Det är rimligt att formulera sig på annat sätt till Fidel Castro än till Curt Nicolin. En argumentationens överdängare ska tåla ett ifrågasättande och ge ett klipskt svar. Men Palme stod inte ut med försök till avslöjanden, han kände sig förorättad och utnyttjade sin självsäkerhet till att istället få den andre att framstå som dum.

Inga stora teoretiska eller ideologiska ståndpunkter kom från Palmes penna eller tunga, endast fyndiga formuleringar om vad han och socialdemokratin skulle göra, snart, när det blev möjligt, bara de fick vara ifred för besvärande demokratiska strömningar. De stora reformerna är inte heller hans verk utan snickrades till av skickliga medarbetare, ofta i kompromiss med borgerligheten.
Sådana politiker behövs också. Men något tecken på genialitet är det inte.

Det är roligt att mötas av Palmes bild på kaféer i grekiska byar. Det är inte roligt att på nytt få belägg för den lobotomerande fanatismen inom hans rörelse. Som inbiten socialdemokrat trodde Palme att ”partivän” var en merit eller till och med ett frikort.
Det är min själ inte särskilt intelligent.

Klasskamp som lyckats, klänningar som inte finns, och en hotad park

Under min livstid har jag varit med om åtminstone en historisk omvälvning i det fördolda: borgarnas återtagande av herraväldet över ideologin. Jag funderar ofta över när det egentligen skedde, ty det var tidigare än vi trodde, och i Östbergs bok om Palme (som jag senare ska återkomma till) hittar jag årtalen.
Det var redan 1971 som Sture Eskilsson blev chef för SAF*:s avdelning för samhällskontakt. Året därpå kom hans PM för kursändring som i sin tur ledde till SAF:s beslut att ”utveckla info- & propagandaverksamheten”, vilket låter oskyldigt nog men som innebar att hundratals miljoner kronor pumpades in i ett nät av ideologi- eller kamporganisationer.
Resultatet av denna dyra men medvetna klasskamp lever vi med idag.

Nu vill de att vi ska rösta på fanstyget också! Vilken brudklänning Victoria ska ha, kostymer fantasidesignade av framstående modeskapare som verkligen borde ha annat att sysselsätta sig med.
Ännu har jag inte sett kulturdelen ägna två rader åt den kommande planeringen av Hagaparken. Får vi ta del av kulturminnena som förut? - sen när sagoprinsessan i sina fantasiklänningar ska ge glans åt vår tillvaro, i brist på långa vårpromenader.

*=dåvarande Svenska Arbetsgivareföreningen, nuvarande Svenskt näringsliv

Välkommen till världen igen!

Visst är hon söt, den lilla! Lemurfossilet menar jag förstås. Lilla Ida.
Jag bryr mig just nu inte om att hon hårdlanseras med väl förberedd hemsida och att vetenskapare och journalister världen över tävlar i att hitta på krokiga liknelser (från Noaks ark till asteroidnedslag!?)

Det graciösa fossilet är så oerhört intagande. Särskilt som Ida bara var ett litet barn, eller valp, i alla händelser en minderårig lemur.
Darwin verkar förresten behöva ett senkommet handtag, så – välkommen till världen igen så ska vi sjunga Lilla Idas sommarvisa för dig.

(Bild: Sam Peach Copyright Atlantic Productions Ltd)

Tillbaka till nutiden? Hör Vänsterpartiets EU-parlamentariker Eva-Britt Svensson om lobbyisternas makt i EU

Jag kan väl inte vara lika jämlik som vem som helst

”Oppositionen tror att elitklasser leder till ökade klyftor” noterar en notis i morgontidningen.
Fel. Oppositionen vet att det är så, och jag tror att även regeringen vet det.
Skillnaden är inte vad vi tror och förmodar, utan vilket samhälle vi vill ha.
Regeringen gillar ökade klyftor ty det är normalt, och regeringen gillar normalt.

Två gånger på kort tid har jag hört politiska företrädare för M & Fp uttrycka sitt ogillande av jämlikhet. Ogillandet består i att ”alla ska bli lika”.
”Jag är för allas lika värde men…” börjar de.

Anmärkningsvärt är att det idag finns liberaler som förkastar upplysningstraditionens medborgerliga jämlikhetsideal.
Uppenbart är att de aldrig har förstått det.
Där finns inga MEN.
Alla betyder alla.

För att nu tala om tro, så verkar borgarna faktiskt tro att jämlikhet = ”alla ska bli lika”.
De är inte i stånd att tro något annat, eftersom de aldrig har orkat sätta sig in tanken på vad allas lika värde skulle kräva av dem.

Alltså: det är inte så att borgarna vill genomföra en skiktad utbildning för att de är säkra på att den är av godo för alla.
De vill ha den därför att de trivs i klassamhället.

Obildat återtåg

Jag visste att de inte skulle ge sig. Utbildningsmajoren har ofta sagt att skolan var bättre förr, och nu står det klart: vi ska tillbaka till folkskole- och realskolesystemet. En basutbildning för den strävsamma majoriteten, en utgallring till högre studier för de få. Redan under barnaåren.

Den sammanhållna utbildningen i grundskolan infördes för ungefär 60 år sedan av både bildnings- och demokratiska skäl. Alliansregeringen verkar inte intresserad av någondera. Deras återtåg till det förgångna motiveras av den bedrägliga lusten till snabba resultat, då de poängterar att studierna ska bedrivas i högre tempo.
Varifrån har de fått för sig att snabbhet ökar kvaliteten? Inte kan det vara från den akademiska världen iallafall, där docenterna tar månader på sig för att forcera fram en liten artikel.
En fruktsam lärandemiljö är den som består av mångfald. Olika människor, olika arbetsstil.
När barn nivågrupperas sjunker nivån ytterligare för den ”svaga” gruppen, medan den så småningom planar ut för den ”starka”. Detta leder inte till ett kunnigare samhälle. Det leder till ett samhälle där fåtalet redan från barnsben tar sin överordning för given.

Björklunds argumentation är som vanligt tunn, floskulös och okunnig: ”Ingen ska behöva sitta och rulla tummarna av jämlikhetsskäl”, säger han, vilket bara är vad alla överens om. Enligt läroplanen ska var och en få stimulans och utmaningar efter sina behov. När detta inte går att genomföra beror det på för många barn i klasserna, bristande organisation eller osäkra pedagoger.
Björklund flummar också på om någon ”jantelag” för de teoretiska ämnena och vägrar reflektera över skillnaden mellan kunskap och talang. Utan elitutbildningar i musik eller dans, kanske också idrott, får vi inga proffs därför att fysiska talanger måste tränas från unga år. Det ger alls inte den effekten att så tidigt och fort som möjligt smälla i sig en massa fysik.

Till och med LR-ordföranden som det brukar vara reda med går in i ett synd-om-tänkande för de högpresterande barnen: /Den som är duktig i matematik/ ”är ofta den lilla pojken eller flickan som står på skolgården och väljs sist när man ska ta ut fotbollslaget.”
För det första säger det inte ett dugg om att den lilla stackarn borde få gå i elitklass. Det säger att barnet inte har accepterat idrottens villkor, eller att kamraterna inte har lärt sig hur man beter sig i grupp.
För det andra är det inte ens sant. Högpresterande barn tenderar att vara duktiga i allting och ofta omtyckta. Medan barnet som är udda och utanför sällan blir poppis för att hon byter klass. Så tråkig och orättvis är barndomen.

Men en stor förändring som skett i skolan under de trettio år jag arbetat här är att studiemotivationen ökat, liksom prestationernas status.
Det stämmer visserligen att det finns en stark motvilja mot skolan hos arbetarklasspojkar i glesbygd. Men den motverkas inte med elitklasser i storstadsskolorna, utan med intresseväckande skolarbete, möjligheter till jobb på hemorten och förändrade könsrollsmönster.
Annars brukar numera studieframgångar applåderas, duktiga barn avundas och diplom delas ut för både höjdhopp och nutidtest. ”Plugghäst” och ”skolljus” är gamla ord. Barnen förstår dem knappast, om inte deras föräldrar använder dem.
Detta är något som vi - skolpersonalen - målmedvetet har arbetat för. Men utan en sammanhållen grundskola hade det nog inte varit möjligt.
Att höja skolans status och tillvarata olikheterna hos alla som går här - det är svårt att göra, det medger jag, men ska det vara så svårt att fatta också?

Klassbaserad utbildning åter, skriver Svensson
Allasmutsigadetaljer är kritisk och jämför med idrotten

Bevara Haga eller Mer Hysteri

Vi är många som uppskattar vårens vandringar i Hagaparken. Med överklassens självklara rätt att ta plats i världen säger Victoria Bernadotte att hon ”uppskattar regeringens generösa erbjudande” om en bostad där.
Det är som bekant lätt att vara generös när det går ut över tredje person.

Reinfeldt, totalt tondöv för folkliga önskemål därborta i sitt tråkiga Täby, tror att la Bernadottes inflyttning kommer att bli som att ha hagasessorna där igen och ge ”en ny tid och ny känsla för Haga”. Men de småsessor han drömmer om var 1940-tal! Familjen flyttade in till Stockholms slott när Carl-Gustaf var helt liten. Reinfeldts nya tid, ska det vara en retur till urklippsbilderna i krigsårens Allers?
Någon känsla för Haga har han tydligen aldrig haft. Då skulle han vara mer rädd om vårlökarna, höstlöven och fjärilarna.

I samma webbklipp snabbtillfrågades några flanörer som kände sig helt lugna. De trodde säkert att man kommer att kunna röra sig i parken även framöver.
När det gäller andra stadsplaneärenden blir folk upprörda ner på kvadratmeternivå och ringer kommunen om ett träd ska fällas, en gata enkelriktas, ett skolannex flyttas. Men så fort det är kungligheter inblandade är det som att all oro och alla konflikter upphör. Då är det trosvisst. Det blir nog bra, som i sagan. Och etablissemanget fortsätter berätta sagor för oss.

I SvD:s kulturdel skriver man att ”Sverige är på väg mot bröllopshysteri” och låter sex designers testrita brudklänningar åt Victoria.
Ja visst ska det väl gå att skapa lite hysteri om man börjar piska upp känslorna ett år i förväg. Men varför är det självklart att de ska ges rojalistiskt utlopp?
I väntan på en konsekvensbeskrivning från politikerna efterlyser jag ett kulturreportage om den ökade statliga övervakning som blir nödvändig i medborgarnas nationalstadspark!

Hegemoni and English

Läs Ann Charlott Altstadts ledare i Flamman om makten över media! Journalister och politiker bestämmer gemensamt via ledarsidorna vad som är verklighet och politiskt möjligt. Inte genom mötesbeslut, utan genom språket, definitionsrätten. Det behövs inga konspirationsteorier för förklara varför det ser ut som det gör, det räcker med ”ett knippe samlade politiska ryggmärgsreflexer som utlöser kedjereaktioner hos en journalistflock som varje dag skapar och omskapar” det som ska ingå i huvudfåran.

Verkligt fyndigt beskriver Altstadt hur Göran Persson hade en kort smekmånad med media när han planerade att dra med sig oss medborgare in i valutaunionen. Sedan fortsätter hon: ”Vi vet alla vad som hände när Persson misslyckats. Han startade exempelvis en tsunami och i Anna Sjödins gestalt försökte han slå ner en krogvakt för att visa att han var korrupt och enväldig.”
Och sedan: ”Därför heter Sveriges mest ifrågasatta politiker inte Fredrik Reinfeldt utan Mona Sahlin, därför är Lars Ohly och inte Maud Olofsson en politisk extremist”.

Hegemoni är ett svårt men viktigt ord.

Det finns även oviktiga ord. Länge har jag irriterats av oskicket att slänga in engelska i stället för svenska när man saknar ord eller vill verka häftig och med sin tid eller skryter med sina internationella kontakter; en verkligt trist förening av slarv, omedvetenhet och mjäääk. Imponerades därför idag (som många gånger förr) av Olle Josephson i SvD:s språkspalt (ännu bara på papper).
Josephson kommer att JO-anmäla regeringen om de inte kan fixa en svensk mejladress sedan nya språklagen antagits i sommar. I tio år har olika regeringar övervägt sin adress ”ministry”. Snart föreskriver språklagen att ”det allmänna har ett särskilt ansvar för att svenskan används och utvecklas”.
Kom igen nu era fän och språktesta er själva!

För Sverige i nutiden

NUTIDSTEST V. 20: Vilket landskap är Carl Philip hertig av?

Är landets största dagstidning alldeles säkra på att detta är ett nutids-test?
Landskapen har övergått i län, adelsprivilegierna har avskaffats av en demokratisk riksdag, familjen Bernadotte försöker trots sitt udda yrke leva upp till

den norm för fyrkantig högborgerlighet som de tror är ”vanliga människor”.

Men barnen får fortfarande som dopgåva en adelstitel

och ett landskap som de ska vara särskilt snälla mot.

Att komma ihåg vem som fick vilket

tycker seriös press är relevant för undersåtarna.

Jag har inga belägg för det, men är tämligen säker på

att även DN haft gnällpysande ledare om bristen på kunskap i skolan.
Flera nutidstest behövs verkligen.

Så funkar det

Ser i Sydsvenskan att migrationsministern reser omkring och propagerar för mottagandet av kvotflyktingar. Det är hyggligt av honom, eftersom EU:s hantering av flyktingfrågorna snarare handlar om att ta emot så få som möjligt. Men att driva på när det gäller kvoterade flyktingar löper stor risk att landa i det kanadensiska systemet om ”nyttiga” flyktingar. Mottagaren går inte på skyddsbehov utan väljer ut tandläkare, datortekniker och atomfysiker och kan sedan stoltsera med världens bästa immigrantpolitik där alla får jobb.
Det är bara det att en doktorslegitimation inte är ett asylskäl.

Artikeln ger en bra bild av motviljan mot att ta emot nödlidande som finns inom EU. ”I höstas gav EU-länderna ett löfte till FN: att gemensamt under 2009 ta emot tiotusen irakiska flyktingar från Syrien och Jordanien. En droppe i havet, med tanke på att Jordanien och Syrien har över en miljon irakiska flyktingar. Men under vintern ändrade sig EU. Hälften kunde vara nog: femtusen irakiska kvotflyktingar. Så blir det nu. Tyskland tar 2500 av dem. Sverige tar 900. De flesta EU-länder tar inga kvotflyktingar alls.”

Jag brukar inte citera Hökmark, men väljer att göra det när moderaternas EU-parlamentariker säger: Alla vill ha gemensamma regler inom EU. Ända tills de får det.

Tja. Så funkar det. Det var inte solidariteten som var främsta pelaren inom EU, eller hur?

Media mal på

”När mediedrevet kom till konstfack” rubricerar SvD sin repetitiva artikel om Odells konstnärliga frispel. Tydligen har tidningen inte klart för sig att vad vi läsare menar med mediedrev, det är när journalisterna gör det till sin profession att ta sinnesfrid, heder och ära av en offentlig person genom att gegga fram pinsamma fakta och ställa frågor som inte går att besvara.
Vi kallar det inte mediedrev när en skock journalister står på samma ställe, stirrar på samma sak och ställer samma frågor till en person som framhålls på bekostnad av ett verk eller en produkt. Det senare fenomenet brukar faktiskt passera som journalistik, även om många läsare finner den pinsamt utslätad och osjälvständig.

En som försöker arbeta journalistiskt, det är Odell själv! En recensent funderar över verkets ansvällning och menar att det utspelar sig på ”metanivå”. Skildringen ”Okänd kvinna” innehåller nu dokumentära delar av förberedelsefas, genomförande, reaktioner vid avslöjandet och synpunkter från utomstående.

Vad säger detta? Att vi tagit oss några decennier bakåt i tiden och på nytt befinner oss i en fas när konsten ska bestå av polemiska referat? Rapport från en skurhink, rapport från gruvan, rapport från psyket?
Nej, jag tror inte det handlar om den ädla socialrealismen, utan bara om dokufiktion - nu på ”metanivå”. En konstnär skildrar hur hon iscensätter ett konstprojekt och vad andra tycker om det. Media skildrar en konstnär som skildrar hur hon iscensätter ett konstprojekt. Konstnären samlar material ur media som blir en del av konstprojektets utveckling. Media skriver om vilken roll media spelar för detta konstprojekt och visar att också andra media har tagit sig till verket för att titta på konstnären. Med andra ord, det mal på. Det mal på. Det mal på. Det mal på. Det mal på. Det... är konst? Möjligen. Journalistik? Möjligen.
Men är det roligt, fascinerande, bevekande?

Även DN tror att det är ”mediedrev” att göra en konststuderande till kulturkändis. Men de ägnar också Odells verk en seriös recension som verkligen problematiserar denna typ av konst: ”Det finns ingen anledning att betvivla Odells uppgifter, men heller ingen dokumentation som bevisar det”.
Sedan när ska konstnärer leda sitt verk i bevis? Jo, om de övergått till journalistik och debatt. Recensenten underkänner Odell som undersökande journalist, men rekommenderar den otäcka lilla filmen från Västerbron, liksom SvD tog intryck av scenen med spännbältet.

Odell ser alltså ut att ha lyckats med att i film ge ett starkt konstnärligt uttryck.
Varför då detta symbiotiska förhållande till media och pseudovärld?

Invandrare och minoriteter

April månads nummer av Invandrare och Minoriteter var fyllt av ovanligt mycket intressant läsning. Föreningar, demokrati och ideellt arbete är löst sammanhållet tema för artiklar där du bland annat finner...

- Aje Carlbom som skildrar islamisk aktivism både när den erbjuder gemenskap och utveckling och när (ibland som en del av wahhabitisk mission) innebär ett religiös renhet och avståndstagande från samhället
- Magnus Dahlstedt som beskriver den omedvetna monopolisering av demokratin som sker i svenska folkrörelser: ”Så länge ’svenskar’ anser sig kunna demokrati bättre än alla andra kommer inte ’invandrare’ att bli delaktiga på lika villkor.”
- Aleksandra Ålund som skriver om mångetniska ungdomsföreningar mot utanförskap
- Minst tre artiklar som tar upp olika frivilliginsatser och hur ett gott engagemang kan bidra till oönskad uppdelning om den offentliga sektorn blir till för majoritetssamhället och immigranterna ger service åt varandra.

Masoud Kamalis artikel ”Integration och makt” betraktar jag som central för förståelsen av inkluderingstankarna i de övriga. Här ger Kamali en utmärkt genomlysning av samhällsforskningens olika vinklingar på integration och dess förutsättningar; den stående frågan om hur social sammanhållning skapas? Sociologer har åtminstone sedan 1800-talet bearbetat frågan med stöd av - i olika grad - fenomen som marknad eller konflikt.
Viktigast i Kamalis text är att han problematiserar majoritetens hegemoniska föreställningar om samhället och dess bestående ordning. ”Detta - - ’kollektiva medvetande’ har genom historiens gång använts för att bevara de rådande socio-ekonomiska orättvisorna - - - och föreställningar om ’de andra’ som mindervärdiga - - - är en del av detta ’kollektiva medvetande’ i många europeiska länder.”

Petros Gougoulakis' artikel skiljer sig från de övriga genom att den handlar om utbildning, det vill säga SFX, vilket står för SFI med yrkesinriktning. För några år sedan var jag själv genom ett samverkansprojekt med om att dra igång Svenska för företagare. Jag försökte även med Svenska för jurister, vilket var för komplicerat, och Svenska för pedagoger som tiden inte var mogen för. Så mycket roligare då att det senare är i full funktion idag, liksom Svenska för hantverkare, för vårdpersonal eller ingenjörer.
Framgångsfaktorn inom SFX är att deltagarna ingår i ett meningsfullt sammanhang där deras tidigare kunskap respekteras och de nya språkkunskaperna utgår från kända begrepp. Det är en effektiv svenskutbildning som ger resultat, och som inte ska förväxlas med den”lätt-SFI” som borgarna föreslagit, där man på kortast möjliga tid ska slå in fackuttrycken så att man blir nyttig för majoritetssamhället.
Gougoulakis konstaterar att SFX ger mest till deltagarna när den omfattar arbetslivspraktik och helst även provanställning efteråt, för: ”En hägrande/garanterad sysselsättning är vida överlägsen andra belöningar av bonustyp.”
SFI-bonusen är ett infantiliserande belöningsförsök från Alliansen. De högutbildade som snabbt klarar SFI-kurserna ska få pengar för det. Istället för ett icke-diskriminerande anställningsförfarande. De lågutbildade ska luras att lära sig något med hopp om lite pengar. Se detta är borgerlig utbildningssyn.

Nåja, det sista står inte i I&M. Men det borde det göra.

Bevara Hagaparken - BILFRI

”Här finns bostad åt monarken - vi behåller Hagaparken!”
Ungefär så läten en spontan talkör när 1 Maj-demonstrationen ringlade förbi Slottet.

Jag vet inte hur och när Victoria Bernadotte planerar att flytta in och har ännu mindre hört talas om någon konsekvensbeskrivning för parkens del. En levande prinsessa inom kommungränsen verkar överglänsa alla andra hänsyn.

Någon jämförde med Drottningholm, Victorias barndomshem, och påpekade att där går det bra att röra sig i trädgården utan stängsel och övervakning. Det stämmer att på Drottingholm är endast själva slottsbyggnaden avskiljd. Gränserna dras med fula plastband och förbudsskyltar och bevakas av uniformerade vakter på både sjö- och parksida. Men Drottningholm är en trädgård i fransk barock, inte avsedd för annat än ett stillsamt spatserande fram och tillbaka på grusgångarna. Vilket alltså är fullt möjligt att göra fullt synlig från slottet eller av vakten.
Haga är istället av typen ”engelsk park”, anlagd i en rokokostil av slingrande stigar och små överraskningar bland buskagen. I Haga kan man ströva, leka, klättra, gömma sig, och området är närmast hopplöst att övervaka.

Haga slott har ett gallerstaket mot själva parken. Där är det bara att sätta ut vaktposteringarna. Men hur blir det med strandpromenaden? Får vi fortsätta gå längs Brunnsviken som ligger bara något hundratal meter från slottstrappan?

En annan fråga är trafiken. Haga är självklart bilfritt, med en stor (och dyr!) parkering vid infarten. Endast transporter till Koppartälten, växthusen och Fjärilsmuséet får köra in genom Haga norra grindar.
Tänker det unga paret Bernadotte alltså gå ut och ställla sig vid hållplatsen för buss 515 varje morgon? Får de ens göra det även om de skulle vilja? Jag befarar att de och deras stab kommer att köra bil, i värsta fall så mycket att Hagas stigar måste förstärkas för trafiken.

Många är frågorna. Bland annat har Vänsterpartiet Solna lämnat en fråga till fullmäktige om de anser att tillgången till Hagaparken ska begränsas.

Vi kommunister och våra bisarra idéer

Mer om sexköpslagen… läs Ida Gabrielsson på Politikerbloggen. Ta också del av mängden kommentarer som visar hur oerhört viktigt det är för somliga män att rättfärdiga könshandeln.
I några av kommentarerna har avsändaren för sig att motvilja mot människohandel är en sällsynt kommunistisk avart bland dem som är ute efter att hindra folks hederliga knegande.

Därför länkar jag också till en klok folkpartist i samma ärende som Gabrielsson. Särskilt gillar jag hennes internationella koppling, som när hon skriver:
”Den europeiska sexindustrin lider helt enkelt av rekryteringsproblem. En konsekvens är att de flesta prostituerade kommer från fattiga länder utanför unionen.”